Hemvändarhelg

Internet var länge trasigt på hemmafronten. Jag har inte kunnat blogga som normal person på sistone. Till slut hittade den trevlige unge killen med hipstermustasch och den lilla skåpbilen, utsänd från det stora telebolaget, felet. Eller, han hittade egentligen inte felet, han fixade det ändå. Jag har lärt mig att det gamla Televerket alltid lade dubbla ledningar, så om linjen krabbar kan man byta till det andra ”paret”, vilket var den manöver som krävdes. Skulle även denna bli paj kommer de med en grävskopa. Jag har också lärt mig att ett/en modem/router kan bli ”sjukt”, att den kan prestera dåligt efter en tjong av åskan eller nåt annat. Jag har även lärt mig att en ny kostar 899:-

Annars var det återigen dags att åka hem till Östergötland, sova på soffan hos far & mor, träffa gamla kompisar, äta en kebabpizza och spela sedvanlig usel grustennis på andra sidan länsgränsen, i Tranås. Skillnaden denna vända var att jag på söndagseftermiddagen stod som vinnare i H45-klassen.

Tack, tack, det är alldeles för mycket, ni kan avrunda spontanapplåderna vid datorn eller de smarta telefonerna. Tack, tack!

Det var mager uppslutning i Tranås. Det blev i år en olycklig krock med tävlingen i Tabergsdalen, vilket gjorde att många smålänningar valde denna istället. Min klass hade tre (!) deltagare. Som tur var slapp jag gå direkt till final. Jag vill ju spela matcher. I den första mötte jag min barndomskamrat och kompis från den lilla bruksorten, gamle Nicke. Det var tufft i tio minuter, sedan trampade jag igång och vann komfortabelt. I finalen var det en Jönköpingskille på andra sidan. Återigen, tufft i början, sedan blev alla gamen mina. Jag valde ett paraply på prisbordet. Min tanke var att om jag tog paraplyet så skulle det på pin kiv bli bra väder i sommar. Klokt va?

Jag spelade dubbel också, men det får ni inga reflektioner kring. Jag var klart sämst på banan, hittade inte rätt för fem ruttna lingon. Min dubbelpartner måste vara sjukt trött på mig. Det här måste vara vår sjätte eller sjunde turnering tillsammans och vi har knappt vunnit en match.

Annars var det en skön tennishelg, först häng med Henke i Norrahammar följt av turneringsvinst. Vackert väder och hyggliga banor. Jag kom på att jag verkligen hann med att njuta under finalen. Jag hade den starka solen i ögonen och svetten bokstavligen rann, benen kalvade och träffen var halvdan. Men det var så jäkla gött!

Jo, en reflektion i alla fall. Efter att våra motståndare i dubbeln hade knipit det avslutande matchtiebreaket upptäckte jag att tävlingsledaren bokstavligen hoppade upp och ner av glädje och tjoade med händerna uppsträckta i luften så det skallade över anläggningen. Eh!? Det finns förmodligen varken regler eller rekommendationer kring hur tävlingsledare ska uppföra sig. Det är dock tur att jag och min dubbelkompis känner killen sedan gammalt. En långväga förstagångsgäst hade nog inte känt sig särskilt välkommen efter ett sådant uppträde.

Lite bilder, blir det bra?

Glada miner efter semifinalen. Men, släpp bananen, Roger!

Min dubbelkompis Björn klappar på ordentligt på serven i sin kvartsfinal

Först retade jag Björn för att han knappt lyfte från marken. Men, vid en närmare koll är det bra stuns i lyftet.

Förstapriset fick precis plats i bakluckan...

En första trevare…

Så blev det alltså match på gruset igår. Alltför tidigt. Fy fanken. Känner mig fortfarande som ett vilset kreatur på vårens ko-släpp. Det gjorde inte min motståndare. Han gled omkring på lätta fötter, hade föredömlig marginal över nät och utnyttjade de vårlika väderförhållandena med kraftig sidvind, allt som en riktig gammal grusräv. Det var en gammal bekanting. det var såklart min unge nemesis, FINNHULT!!!

Roger Nydahl – Johan Finnhult 1-6 3-4

För femtiotolfte gången i rad fick jag däng av Johan. Han är listig, han är snabb och han har finfin träff på bollen. Å så är han trevlig. Grrr…

Det var typiska “nybörjare-på-grus”-misstag jag gjorde. Jag stressade i poängen, slarvade med fotarbetet och hade alldeles för klena marginaler. Jag hade en handfull breakbollar i flera game i första set, där jag istället för att hålla huvudet kallt försökte smälla in vinnare. Dumt. Likaså när jag tappade en 40-0-ledning i egen serve med samma taktik. Dumt. I andra set ledde jag med 3-2 och hade egen serve men då spottade Johan upp sig och slank förbi i sista sekunden.

Som tidigare sagt, ett par ordentliga näsbrännor och jag kanske fattar hur det här ska gå till.

Klubbyte och sånt

Idag ramlade tennispoängen in för första tredjedelen av året. Jag var orolig över att jag skulle knäcka tresiffrorsvallen men jag stannade som tur var under hundra poäng. Då kan jag fortsätta spela en del C-klasser, där jag känner att jag hör hemma. Sedan är jag bäste boxholmare igen. Den andre, gamle Nicke, passerades nu under våren.

Annars är den stora nyheten att jag bytt klubb. Jag spelar numer för Hovmantorp TK, vilket känns lite underligt efter så många år i Öjaby TK. Nu byter jag för att agera reserv i deras H45-lag och för att Hovmantorparna är så föredömligt aktiva under sommaren. Vore skoj att få göra ett inhopp i seriespelet och få vara med på lite träningar.

Lite orolig över att få ihop tillräckligt med grustimmar så att jag känner mig bekväm när Tranås Claycourt och Strandbjörksspelen närmar sig. Sedan har vi ju ett KM i Öjaby (fortfarande medlem…) i juni. Känner mig lite stressad över att ragga träningskompisar. Som tur är börjar Esyluxligan nästa vecka. Ett par tre riktigt svidande förluster där och jag borde lärt mig ett eller annat innan Tranåshelgen.

Det är banne mig dags nu

Vintern är till ända och nu väntar dryga fyra månader av spel utomhus. Ännu har jag inte satt min fot på gruset. Jag är oerhört otålig, erkännes. Lika bra att för skiten överstökad, typ. För det är ingen vacker syn, de första passen i sandlådan. Lite som de där ko-släppen jag läser om på mjölkpaketen. En yster dans utan kroppskontroll.

Det värsta är att de få tävlingar som för min del ska spelas av på gruset kommer så jäkla tidigt på säsongen. Jag brukar fatta grejen först framåt augusti, om ens då. Det har gått hela grussäsonger vissa år där jag krupit in i hallvärmen igen lika förvirrad som jag kisandes mötte solen kvartsåret innan.

Sedan tycker jag att det är svårare att få ihop träningsdosen och hitta sparring under sommaren. Alla försvinner åt sina håll, eller grillar, eller klipper gräset, eller har redan börjat tulla på rosén.

I år ska jag försöka spela klokare på gruset, hade jag tänkt. Jag ska också försöka få till mer träning, tidigt. Sedan leker jag med tanken att spela med fullbädd polyester och lösare strängning. Tills dess armen börjar värka, i alla fall.

Annars då? Hur funkar övergången till gruset för er andra?

Återvinning

Man vet att man bott i Småland i snart tjugo år när man vänder på sitt Tournagrip när det blivit slitet nere vid knoppen. Alltså inte ut-och in, utan från toppen till botten. Funkar finfint, om man klipper bort tio centimeter och lindar lite hårdare…

Gubbsprinten

Attans skoj, var det. Verkligen! Härligt häng och roligt spel. Bara glada miner över lag. Extra skoj att få gå upp mot en klassisk Växjölirare som Anders F. Och, inte göra bort mig.

Jag ska inte skriva mer om evenemanget, det går att läsa en fyllig rapport på Åkes blogg.

Hoppas det kommer än fler om/när det blir en andra gång. Hoppas det blir lite damer på plats också, nu var det verkligen gubbasprint.

Lite bilder, då.

Genomgång innan spelstart.

Peter L laddar för forehand

Anders T på väg att göra ännu ett ess...

Gamle Nicke svingar en backhand

Björn L gratulerar vinnaren Mattias H efter den tuffa H35-finalen

Jag håller vad jag lovar

Jag lockade ju med hembakat till de som ställde upp i veteransprinten. Därför har jag ägnad en stund av dagen till bullbak. Två plåtar kanelbullar med knäckig botten borde räcka åt ett gäng fikasugna tennismotionärer. Vem som nallat i kanten? Jo, bagaren själv. Jag måste ju kolla så att det är ätbart, ju.

Vårbruk

Banchefen själv, Andreas, tar täten.

Det närmar sig. Snart är gruset över oss. Det ska bara vältas tio-femton vändor innan det är dags för högtidligt öppnande av grusbanorna i Öjaby 2012. I eftermiddag var det samling vid klubbstugan och sedan storstädning och liten smygstart på banskötseln. Har vi tur och vädret blir vettigt under de kommande veckorna, så kanske banorna öppnar till Valborg.

Efter jag flyttade in till stan så har jag spelat mer på Strandbjörket än ute i Öjaby. Jag gillar dock båda lika mycket. Lika mycket sjöutsikt.

Jag ser fram emot Öjaby TK:s tuffa tävlingssäsong. Innan midsommar, ett KM. Förra året samlade det hela tre (!) deltagare, vi körde poolspel. Efter semestern blir det den lika traditionstyngda som prestigefyllda Bergundacupen, en handikapptävling där matcherna inte brukar bli täta utan även oerhört långa, diskussioner kring poängräkning inräknat. Förra året knep jag (!) vandringsbucklan efter att min motspelare hade drattat på ändan i finalen och gjort sig illa i allra nedersta slutet av ryggen. Tuffa tag, minsann.

Man ur huse!

Gäller alla kvinnor också, såklart. Kom igen nu, hela bunten! Jag syftar på Babolat Veteran Sprint Cup i Växjö om knappa två veckor. Jag vill se alla tävlande motionärer, alla gamla tävlingspelare och alla andra tennistokiga på plats på Strandbjörket också för den delen.

Om nu Växjö TS bjuder till och ordnar en just sådan endagstävling som alla vi mogna tennisspelare, oavsett spelstyrka eller kondition, kan ha glädje av, då ska vi dit, mangrant.

”Det finns säkert minst femtio stycken bara här i stan som skulle kunna ställa upp” sade Håkan S i omklädningsrummet i veckan. Så sant. Elva stycken anmälda på TenTour i skrivande stund, det duger inte.

Det kommer alldeles säkert bli ett ypperligt tillfälle att under lekfulla former få testa sina krafter mot gelikar eller (som i mitt fall) kanske alldeles för starka motståndare, vilket är lika skoj och lärorikt.

Vi veteraner är lyckligtvis beväpnade med både humor och livsvisdom. Så därför kan vi ha skoj även om vi inte vinner hela rasket. Att vara den där skitnödiga 17-åringen var inte alltid så festligt, där förluster kunde värka i ett halvår. Här spelas poolspel och hinner med en kopp kaffe eller två mellan de förhoppningsvis lagom långa dusterna.

Så, kom igen Peter & Jonas i Åtvid och alla ni andra runt om i landet. Jag har ju lovat att baka dessutom!

Fem dagar kvar på anmälningstiden…

Sedan vill jag bara säga tack och hej till Materialar´n, Henrik W, som bloggat så fint på amqj. Dina inlägg kring pryttlarna kommer verkligen saknas. Nu måste jag ju pröjsa för att få del av dem i fortsättningen.

Så jäkla skoj

Idag var en betydligt roligare tennisdag. Grabben revansch på gårdagens debacle och uppvisade fint spel även om det blev förlust i matchtiebreak med 10-8. En betydligt gladare och mer peppad kille idag, alltså. Kanske hade de åtta pannkakorna han mulade i sig halvtimmen innan match en positiv verkan.

Under kvällen spelade jag av en Esyluxmatch mot Teo O. Det var så jäkla skoj att spela ikväll. Trots att jag inte fick särskilt många game med mig, ett par  stycken, så var det tätt och spännande hela vägen. Att få mäta sig med de riktiga tävlingjuniorerna är verkligen inspirerande, även om det blir spö. Det är högt tempo hela vägen och om jag blir det minsta kort eller tappar i tryck så straffas jag. Vi hade ett par riktiga vansinnesdueller där båda vägrade ge sig. Såklart drog jag det kortaste stråt till slut, men jag kunde hålla emot ett tag i alla fall.

På banan bredvid pågick en annan Esyluxmatch där det munhöggs lite. Det var diskussioner om bollar och linjer och en del ”trash talk” ovanpå det. Lite spännande att tjuvlyssna på vid sidbytena. På vår bana var det tvärtom ikväll. Både jag och Teo försökte överträffa varandra i hövlighet och bjussiga bedömningar. Lite kul också att både Teo och jag började gasta och visa lite känslor kring våra insatser mot slutet. Med tanke på att vi båda vanligen är mer som musslor på banan. Det gav faktiskt lite mer adrenalin och pepp åt en match i mängden i en evighetsserie en tisdagskväll i april.

Next Page »