Uppdatera blåggen, då!

Så lät uppmaningen. Jag tar den som en komplimang, att någon är intresserad av det jag skriver. Sedan så vill jag bara förklara att livet som hemmapappa är oerhört hektiskt. Att baxa snärjiga mångmiljonsprojekt framför sig bleknar i jämförelse med hämtningar, lämningar, matsäckar & packade gympapåsar. Jag bloggar så mycket jag orkar.

Lilla julafton

Det kom ett paket fullt med tennisjunk igår. Med jämna mellanrum måste förråden fyllas på med förbrukningsvaror. Nu gjordes en större gemensam beställning av skor, väskor, strängar, grommetar, overgrips m m. Lite som julafton.

Visst, rent principiellt tycker jag att jag borde handla närproducerat, jag vill handla i den lokala tennisshoppen. Just i fallen med de prylar som stod på önskelistan, så finns de inte att hämta häromkring eller betingar för högt pris. Så det blev paket från direkt från Tyskland istället.

Nästan slicks. Dags att byta skor, eller?

Skor är väldans svårt, tycker jag. Att hitta en modell som passar är inte lätt. När jag väl hittar rätt, så plockas modellen oftast bort efter något år, så är jag tillbaka på ruta ett igen, typ. Jag brukar handla ett extra par när det handlat om fullträffar. De senaste åren har jag spelat med Federerskorna, Nike Vapor. Men den senaste varianten var inte alls bra och av tveksam kvalitet. Så det var dags att testa nytt fabrikat.

Lilltjejen måste såklart prova mina nya skor. Lite för stora, än.

Asicsskorna var inte vackra, alltså. Men de satt som en smäck. Kanske läge att köpa på sig ett par till, fast jag egentligen inte behöver dem eller har pengarna…

Påfyllning av reservdelar till mina racketar

Grommetar, de plastband/ramband som skyddar ramen och genom vilka strängarna löper, köper jag som reservdel till mina racketar. Egentligen behöver de bara bytas högst ett par gånger under racketens livstid, beroende på hur ofta den strängas om. Men då jag gärna experimenterar med vikt och balans på racketen och är så nördig att jag vill gömma blyet under grommetarna, så behöver jag lite fler än vanligt. För om man en gång dragit bort dem, går det inte sätta dit annat än nya.

Suddig bild på tillfällig lagning. Nya grommets/ramband måste importeras

På gamla racketar, där grommetarna inte finns tillgängliga (eller måste importeras från USA) så får man ta till småplaströr för att skydda ram och strängning. Nöden har ingen lag, gamla godingar måste spelas, som ovan härliga gamla POG jag strängade åt en kompis i veckan.

Lite mindre grepp på gång. Jag fattar illa.

I paketet fanns även palletar, vilket är den plastdetalj som Head (plus Völkl & Kennex) har under grepplindan. Den sitter limmad direkt på racketkroppen, ”hairpin:en”, och den går att lossa och därmed byta greppstorlek. Köper jag en begagnad Headracket kan jag alltså byta greppstorlek. De övriga fabrikaten gjuter fast greppen på racketkroppen och omöjliggör därmed vidare fix med racketarna. Heja Head, säger jag. Det här borde alla andra rackettillverkare också kunna bjuda på.

En rulle räcker länge

Lite billig men bra tysk Co-Poly fick det bli också. Den här polyestern gör inte alls ont i armen och håller spänningen oerhört bra. Sedan finns det såklart andra med bättre riv och bett, men faktum är att jag av eget val snörar på SPPP även om jag har lyxigare varianter som Alu Power i förrådet. Nu kör jag ju den oftast bara på tvären, korsad med natursena. Men det händer att jag kör fullt Poly-ställ.

Lite spel hann jag med i veckan. En Esyluxmatch mot min favorit-Nemesis, Finnhultar’n. Då jag spelat så dåligt på sistone hade jag inga förhoppningar då Johan är så jäkla duktig. Men det blev faktiskt delad pott.

Roger Nydahl – Johan Finnhult 3-6 6-2

Alltid lika skoj att spela mot Johan. Det är härligt uppfodrande att spela mot någon som plockar allt i hörnen. Sedan är jag ovan vid att motståndare returnerar alla mina servar, han verkar strunta i att jag är både vänsterhänt och bankar på för blotta livet.

Efter att ha varit lite under isen under ett antal veckor kändes det bra att kunna uppbåda lite motstånd. Jag har känt mig som en tämligen medioker tennisspelare som inte fått knappt något att stämma på banan. Om jag nu kan spela en jämn match mot en av landets tjugo bästa femtonåringar är jag kanske ändå en ganska hygglig medelålders motionsnisse.

Träning med Jocke S följde samma kväll. Roligt spel, som vanligt. Elvor med serve underifrån, följt av ett helt gäng ”ettor”, där Jocke vann en, sedan vann jag två, sedan vann jag en till, sen vann Jocke en, och en till, sedan vann jag en… Vamos!

Igår tränande jag med Anders T. Sällan har jag varit så nöjd efter att blivit ”nollad” på träning, knappt en boll fick jag. Vi har tränat hyggligt regelbundet under ett par tre år nu och Anders har tagit jättekliv framåt hela tiden. Han har fått ihop sitt spel och har både tryck och säkerhet från alla håll. Sedan är han bättre än tävlingsjuniorerna på att röra sig, snabbare än alla jag mött. Han tar verkligen allt, en värre smörklick än Johan Finnhult. Det är riktigt kul att se. Samtidigt är jag nog lite avundsjuk, för det händer inte alls lika mycket med min tennis eller fysik för den delen. Den dag Anders får fason på matchandet också, blir han riktigt hemsk att möta för både ung och gammal.

Nästa vecka blir det tyvärr sparsamt med tennis. Sedan är det sportlov, med än mindre tennis. Jag har redan abstinens.

Skoj med dubbeln i Davis Cup idag. Skoj att se dubbel i storteven. Mina kids blev riktigt engagerade i slutet, hoppade upp och ner i stolarna. Dubbel är väldans speciellt, nästan som en egen sport. Det är faktiskt svårare att spela två och på en halv bana, fler parametrar.

En liten svacka, bara

Här duggar det otätt mellan blogginläggen. Jag borde ha tiden då jag är föräldraledig. Men mina tre kids tar verkligen musten ur mig, så när kvällen kommer däckar jag istället för att blogga om tennis.

Inte hinner jag träna min tennis heller. Mina farhågor börjar så smått besannas. Tidigare har jag kunnat komplettera de paret timmar kvällstennis jag knör in på just kvällstid med tennis på lunchen eller ibland på andra udda dagtider. Detta då jag haft förmånen att kunna flexa på jobbet. Jag jobbar ändå alldeles för mycket.

Istället matchar jag nästan bara nu. Esyluxmatcher och poängspel på Öjabyträningen. Hur ska jag få min grundträning, min teknik & slagträning? Utan den känner jag att jag tappar lite av det jag med möda byggt upp.

Annars, då? Jo jag har hunnit med två Esyluxmatcher. Den första mot Stefan W var en sorglustig tillställning. Vi tävlade liksom i att inte spela bra. Först snöt jag tre game, trots att jag låg under med 0-40 i två av dem. Sedan förlorade jag fem (!) raka game, för att kontra med att plocka resten fram till tiebreak, där jag lyckades vara minst dålig. Mer hann vi inte. Tur att ingen såg oss. I den andra matchen spelade jag mot Toumas H, där jag gjorde 10-15 dubbelfel!? Bland annat sju stycken i ett game!? I vanliga fall brukar jag kanske, en dålig dag, göra enstaka dubbelfel under en timme. Nu var Toumas så godhjärtad att han lät mig ta en längre paus när det gick som eländigast och faktiskt bolla in en andra gång innan vi fortsatte spela klart matchen. Då gick det bättre och setet gick till Toumas med 6-4.

Jag testade en grej under matcherna. Jag hade en annan form på greppet (samma racketmodell, dock). Det var inte den vanliga Head-palleten (TK82, som är rektangulär) utan denna pallet (TK82S) hade de mer kvadratisk känsla. Föll inte väl ut, ska erkännas. Kändes bara märkligt. Jag provade också att spela med “fetare” strängar (VS Tonic+ 1,35), vilket också blev märkligt. Föll inte väl ut, heller. Annars spelade jag en halv träning med full polyester (SSPP 1,18) vilket kändes riktigt bra. Kanske en duggregnssträngning till sommarens spel, där?

Roligast under veckan var annars kidsen på VTS lördagsträff, där de småttingar, min grabb inkluderad, som inte hunnit till tävlingsspeleriet ändå kan testa på matchspel. De tre unga ledarna höll en eminent genomgång, som rymde både taktik, teknik och hur aktiviteterna skulle genomföras. Sedan undrade de om någon hade frågor. Det kom en enda fråga, snabbt. “När blir det fika?” Det gäller att ha prioriteringarna rätt.

En utsträckt hand

Under Glimstedt Open i helgen berättade Åke att VTS hade planer på att göra någonting åt det påvra tävlingsutbudet för veteranerna här i Sydostregionen. Igår blev det officiellt.

Verkligen roligt att få gensvar, eller hur? Kommentarerna i denna blogg gav Växjö TS inspiration att ordna just den sprintdag med hallhäng som vi efterlyste.

Kolla in inbjudan.

Som Åke skriver i sin blogg, det här är en utsträckt hand. Så, se till att pallra er hitåt, tanter och farbröder

De brygger gott kaffe i hallen och har ni tur så har jag bakat nåt till kaffet…

Välkomna för tusan!

En boll i ögat

Det var några dagar sedan men jag klurar fortfarande på Almagros prickande av Berdych i AO. Eller, själva poängen som spelades var inte särskilt intressant, sådant händer vid varje tävling, nästan. Intressant var däremot alla reaktioner/kommentarer på tidningarnas hemsidor och på de stora forumen för tennissnack. En kraftig majoritet, uppskattningsvis 80/20, verkade tycka att Almagros tilltag var rättfärdigat och att Berdych var en mes som reagerade. Det stora argumentet var att slå bollar på kroppen är tillåtet och det ger poäng. Viktigast är att vinna.

Jag har under åren fått bollar på så gott som alla kroppsdelar som går att frambringa. Jag har även, som bloggkollegan Robban, haft en snorre som en blå smurf när jag lämnat banan. Sånt händer.

Men, jag blir fortfarande FRUKTANSVÄRT förbannad när motståndaren avsiktligen försöker pricka kroppen, allrahelst om denne siktar på huvud eller skrev.

Som jag redan redovisat på den gamla bloggen, var det en del i min tennisuppfostran på den lilla bruksorten, att öppna lägen skulle läggas på fötterna eller än hellre på de stora öppna ytorna som fanns tillgängliga. Annars vankades ”bruksstryk” av mustaschprydd äldre herre, vars valkiga nävar verkligen kunde göra skada.

Varför var detta så herrans viktigt då? I en miljö som annars var så hård och kärv? Jo, det fanns faktiskt en möjlighet att någon skadades. På riktigt. I onödan.

En boll i ögat kunde skada synen. En smurfboll i skrevet kunde teoretiskt sett inverka på eventuell reproduktion. Ens en liten onödig sjukskrivning kunde påverka ackordet och semesterkassan i slutänden. Det här genomsyrade även arbetsmiljön på bruket. Du slarvade inte vid maskinerna. Då kunde du klippa ett finger eller krossa en fot. Ingen lek, ingen trams. Inte så länge någon kunde göra sig illa på riktigt.

Jag märker ett slags skifte nu, där inte bara juniorer utan andra motionärer tar efter att det är ”okej” att klippa en forehand i magen. Förr var man fredad vid nät i dubbel. Fick motståndaren ett läge för en forehand eller en smash vid nätet räckte med att markera genom att ställa sig litet med sidan emot, för att motståndaren skulle kunna smacka in bollen. Numer gäller det att som fotbollspelarna vid frisparksmurar slänga upp armbåge och racket för att skydda ansikte och hålla den andra armen för de ädlare delarna. Vad är det för jäkla trams?

Är det tevespelens fel? Eller har folk sett för många Gladiatorfilmer?

För något år sedan spelade jag en dubbel där motståndarna var ett par tennisgymnasister. De var mycket bättre tennisspelare såklart. Min medspelare kastade med sitt ryggont iväg aptitliga pastejer till andraservar och ganska snart upptäckte killarna att farbrorn’s synapser framme vid nät inte klickade som hos de yngre. Det här gjorde att de gång efter annan drog stenhårda forehands på min kropp. Jag hade fullt sjå med att freda mig, att inte göra mig illa. Nöjda med sig själva plockades matchen hem snabbt. Något de lekande lätt gjort även om de här projektilerna mot kroppen inte varit inblandade. Jag minns att jag var riktigt ledsen inombords över att något som skulle varit så kul hade blivit något jobbigt och småskämmigt. Jag minns att de här killarna sjönk riktigt rejält i min aktning. De här kidsen var ju framtiden, ju.

Sedan finns en massa andra historier, mer dråpliga än sorgliga, från tennisens bakgård, där pungslag hör till vardagen. De kommer en annan dag.

Vad tänker andra tennisspelare om detta? Vad är kotym? Är jag kanske en lika stor ”cry-baby” som Berdych och borde växa upp?

Bajs, kräk & host

Känsliga bloggläsare gör klokt i att vända om när de når dessa rader. Som rubriken påtalar kommer det delvis handla om avsöndringar.

Vänd om nu, snart är det försent.

Sista varningen.

Jo, som småbarnsförälder genomlider jag med hyggligt jämna mellanrum småttingarnas sjukdomsperioder. Som trebarnsförälder är jag tämligen luttrad och har varit med om det mesta. Jag har torkat hinkvis med snor och kräk. Sedan tillkommer vardagsbestyren. Jag misstänker att jag när minstingen blivit torr och blöjfri kommer ha bytt i runda tal tiotusen blöjor.

Det finns dock en grej som jag inte riktigt vänjer mig vid och det är kräkfesterna. Varje vinter samma sak. Typ, att gå upp fem gånger per natt och byta barnens pyjamas, sängkläder samt duscha ur kräket ur håret. Naturligtvis är det mest synd om barnen. Men, jag är oftast själv ett vrak när jag ska traska till jobbet. Detta av sömnbristen och känslan av geggighet, där lukter och konsistenser följer med mig vidare i vardagen.

Ibland, som denna vecka, är det tennismatch mitt i kräk- och diarrépartajet. Grattis!

Undrar hur min namne Federer gör när tvillingarna får vinterkräksjukan? Eller, de kanske aldrig är sjuka? Har hans familj och team en plan för sådana händelser, kanske? Möjligen är det en barnflicka som svabbar natten lång…

I vilket fall, jag lyckades trots min ömklighet göra en riktigt bra match i Esyluxen i veckan.

Roger Nydahl – Victoria Pahlett 4-6 1-2

Den här gången var det omvänd stek som gällde. Till skillnad från förra gången var Victoria pigg i huvud och ben, bombade dessutom på ordentligt från alla håll. Riktigt kul var det. Jag lyckades hålla emot bra. Jag hade mina chanser men tog dem inte.

Sedan hade jag ett träningspass mot Ola dagen därpå. Där var det bra till en början, men sedan tappade jag fokus och teknik, samtidigt som min träningskamrat höjde sig. Just sista kvarten på den timmen kände jag hur jag säckade ihop. Där tog nattvaken ut sin rätt till slut.

Nu är det bättre på sjukdomsfronten och jag ser fram emot morgondagens pass på just morgonen.

Sedan ska jag försöka kolla in lite Vintertour-tennis på Strandbjörket i helgen och heja fram VTS:arna. Jag var förbi en sväng idag och kollade in snart femtioårige Anders Fransson som visade varthän skåpet skulle stå mot ungdomen, i ett knappt set. Sedan gick han olyckligtvis sönder. Såklart gottar sig en medelålders motionär åt att en tillika medelålders kille, fast i detta fallet en riktigt tävlingsspelare, står upp mot ungtupparna. Heja!

Tänkte på en sak

Tänkte på en sak när jag stod och slöglodde på när Andreas & Erik enkelt vann seriematchen åt Öjaby mot serieledande Anderstorp (bänkad var jag, eller än värre, förvisad till läktaren )

Det är egentligen ganska märkligt att jag spelar mer tennis i hall än utomhus numer. Historiskt sett så har jag inte varit bortskämd med innespel. I de tidiga åren fanns ingen möjlighet till spel vintertid alls. Tennis började vi ungar spela när snön töat bort. Sista skvätten snö brukade vi skotta bort gemensamt, alla tennissugna småglin i kvarteret. Och, sicken irritation det blev om det sedan aprilvädrade dit någon decimeter, vilket det som regel alltid gjorde. Sedan jagade vi fatt någon stackars gubbe på gatukontoret som fick spänna upp det glesmönstrade nätet. Så var vi igång. Avrundade gjorde vi i oktober när vi halkat omkull på frosten en gång för mycket. Det var dags för pingis, skjuta luftgevär eller något annat inomhusaktigt.

Gymnastikhallen i Boxholm på sjuttiotalet

I tonåren fick vi tillgång till en timme tennis i ”gymnastikhallen” I  femtonårsåldern ingicks en överenskommelse med den tynande tennisklubben. Om jag tog hand om träningarna på lördagseftermiddagarna (två timmar med småttingar) så fick jag och kompisarna som delade min börda en alldeles egen tid som kompensation. Det här var oerhört lyxigt. En alldeles egen timme. Att sedan tiden var 19-20 en lördagskväll var egalt. En alldeles egen timme, liksom. Känn på den!

Snart ersattes rundpingis, serietidningar och scouting av andra intressen, som musik, folköl och hångel. Men den där tiden 19-20 behölls ända upp i tjugoårsåldern. Ett tag var tennistiden en källa till irritation i kompisgänget. Uteställena som frekventerades öppnade kl 21 och innan dess skulle det åkas 30-45 minuter bil och innan dess skulle det hinnas förfestas. Så nöden hade ingen lag. Det hände att det satt ett gäng på bänkar utmed banan med ölen i kassarna och småvärmde medan vi tennisintresserade tränade klart. Sedan fick det duschas snabbt som attan och drickas ifatt.

Banan, ja. Hiskeligt snabbt glatt gymnastikgolv. Bollarna, mestandels trycklösa Tretorn, for som raketer. Jag fattar inte än idag hur vi fick fatt på dem och lyckades fösa över dem. Början av säsongen var värst, då golvet var nybonat.

Sedan, när jag flyttade från den lilla bruksorten, försvann lördagstiden och under 10-15 år var tennisen nästan undantagslöst en sommarsport igen.

Detta tänkte jag på när Öjaby vann seriematchen mot Anderstorp, i Region Syds inomhusserie div 1B Norra.

Inatt början Australian Open. Det blir spännande , det också.

Next Page »