Mixed troubles.

Nu sitter jag i fysiorummet igen och anvander Pauls dator. Sjukt jobbig bloggvecka det har. Langtar tills jag kan flyga hem och skaffa en ny. Kommer ta ett stopp i Helsingborg och kopa en pa vagen hem.

Fan vad skont det ar att vinna. Tankte bara saga det. Vi spelade riktigt bra i var andrarunda och jag tycker nog det var min basta match for aret. Sa nu kan det bara ga utfor…

Nico Mahut ar ju i otroligt bra form, det sag vi ju alla. Men det hande nagot laskigt i omkladningsrummet ca en timme efter matchen mot Isner avslutated. Han hade tydligt borjat ma daligt och borjat skaka ordentligt. Till slut stupade han nastan. Jag kom in i omkladningsrummet och ser att han sitter pa stilen i handikapduschen. En fysio och en tranar star bredvid och haller koll pa honom medans vattnet forsar pa honom. Forst kallt vatten sen varmt. Jag vet inte riktigt vad som hande, men det var snack om att hans nervsystem inte orkade mer. Eller nat sant, jag ar ingen doktor. Men det var riktigt laskigt att se honom sa illa daran. Tydligen hade supervisorn kommit och sagt, om en halvtimme kallar vi matchen och ar du inte pa banan sa forlorar ni. Lite konstigt tycker jag eftersom Isner fick sin dubbel uppskjuten till nasta dag. Det sjuka i det har ar att Mahut spelade ok i dubbeln, men Clement var sa forbannad pa tavlingen att dom var tvungna att spela sa han traffade knappt banan. Dom spelade ett set och fick sen avbryta for morker. Det ar det som irriterar mig. Det fanns ju inte en chans att dom skulle kunna spela klart matchen, sa varfor slapa dit dom???

Midsommarafton igar och vi hade en svenskmiddag hos forre spelaren Johan Carlsson. Otroligt trevligt. Alla svenskar var dar. Ingen snaps for oss spelare dock. Synd…

Magnus Norman var dar. Han hade spelat squash med Johan Carlsson tidigare pa dagen. Jag marker att han haltar lite nar han gar. Jag fragar Robin vad som hant med Nors. Han slet av halsenan nar han spelade squash fick jag till svar. Alltsa, vad ar Nors gjord av? Granit??? Han sitter med oss alla och skojar och skrattar. Helt sjukt. Sjalv hade jag legat pa marken som en italiensk fotbollsspelare! Krya pa dig gubben. Vanta inte for lange nu!!!

Nu ska jag spela mixed om ett set ungefar. Eller mixed troubles… Renea Stubbs som jag spelade med i Franska skickade ett sms till mig innan Holland-veckan. Hon sa att Marcelo Melo hade fragat henne om hon ville spela och hon ville gora det istallet eftersom dom skulle bli seedade har… Da var jag rankad 29 och Melo 30. Bra ursakt… Och hon fragade mig under Paris om JAG ville spelar. Dessa tjejer… Sa nu blir det Makarova istallet. En tjej jag aldrig pratat med innan. Eller innan igar. Da jag var pa vag till min transport for att aka ifran tennisen sprang en tjej ikapp mig och sa, Ursakta, men jag tror vi spelar mixed imorgon. Ja, det tror jag med sa jag.

Svarbloggat.

Lite svart att blogga just nu. Eller annu svarare. Datorerna i players lounge funkar inte med wordpress av nagon anledning, sa nu sitter jag och skriver pa varan ATP fysio Paul Ness dator. Hoppas det ar ok for honom.

Otroligt skon seger igar. Hade en hel del forstarunds nerver och vi blev brutna direkt efter ett daligt game. Men efter det tyckte jag att vi var klart battre. Dom ar inte latta att spela mot och kanske inte alltid ser ut att vara sa bra tennisspelare. Men teknik ar inte allt inom tennis. Hur som helst, otroligt skont och det kanns som att jag och Horia borjar hitta varandra mer och mer. Varje match ar tuff och nar det ar 5 set kan allting handa. Som Mats Wilander sa till mig och Simon en gang i Davis Cup, i fem set gar det nastan aldrig som du vill hela tiden. Och det brukar ocksa vara sa. Man tappar koncentrationen lite och vipps, da har vi tappat serven.

70-68. Vad ska man saga. Jag tycker det ar helt fantastiskt. Jag forstar absolut inte folk som klagar pa att det var en san lang match. Om det nu ar sa trakigt, ga till en av dom andra banorna och kolla pa matchen. Det har var otroligt bra reklam for varan sport och resultatet visades varlden over. Visst, det kandes ju som lite parodi da och da, men sa ar det val nar rekord pa rekord bryta. Skaffa tiebreak i avgorande har? Varfor? Spelas en san har match varje ar eller? Nej inte riktig… Det ar detta som ar en del av tjusningen med tennis. Tva gladiatorer, eller fyra saklart ibland, som sliter och kampar mot varandra. For att vinna maste du bevisa att du ar battre och bryta din motstandares serve minst 1 gang. Det ar rattvisare tycker jag. Och hur kan for mycket tennis vara daligt for tennisfans? Nagon sa att det ar inte halsosamt att spela sa lange och darfor maste nagot andras. Vinn i 3 raka da, sager jag som svar. Vill du vara med i leken far du leken tala. Eller vad heter det nu? Fantastisk tennismatch sager jag!

Detta var en match. Kommer aldrig mer upprepas. Sa att andra reglerna for en match, nej, helt fel tycker jag. Men en sak maste jag i alla fall kommentera… Nico Mahut maste ha den samsta timpenningen i en grand slam dom sista 20 aren…

I omkladningsrummet blev ju grabbarna annu surare an vanligt over att vissa som torskar 6-0,6-1 far lika mycket pengar…

I min kyrka.

Det ar inte ofta jag gar till kyrkan, men 2 veckor om aret sa gor jag det. Wimbledon ar tennis for mig, det har jag redan sagt flera ganger tidigare. Det har ar min religion. Varldens storsta tavling, tavlingarnas tavling. Den som spelarna mest av allt vill vinna. Till och med dom flesta spanjorer. Fan vad jag trivs har.

Det blir en kort blogg, ar trott och ar pa schemat imorgon. Och den har gangen rakar jag ut for det konstiga som bara hander har, vad jag vet. Det enda negativa egentligen. Vi spelar not before 17.00, court to be aranged. Alltsa, vi vet inte vilken bana vi spelar pa, endast tiden. Men, det ar som det ar. Ar lite orolig, traningen idag kandes skit. Sa jag bad Horia att vanta kvar en timme sa vi kunde kora lite mer for att jag skulle fa tillbaka lite battre kansla. Men det ar ofta sa tycker jag. Matchen efter en turneringsvinst ar en otroligt svar en. Ofta i alla fall. Man tycker helt plotsligt att man ar hur bra som helst och ibland spelar man precis sa. Men med vinster kommer ju krav och ibland staller man for hoga krav pa sig sjalv och spelet blir da lidande. Man tycker man ska spela battre an vanligt. Och det var nog det som hande idag. Men andra passet kandes lite battre och med en lang inbollning imorgon ska det nog ga.

Herregud, Federer…

Och vad har hant med Tommy Robredo?

Men, jag alskar den har turneringen som jag sa. Atmosfaren gar att ta pa nar man bara gar in genom dorrarna. Om ni ska komma till en grand slam i ert liv, sa ar det denna. Punkt slut.

Champions League.

Ikväll är det ju Champions League final och jag kom att tänka på en sak. Hur mycket jag hatar osportslighet. Alltså, inte den osportslighet som sker utan att man menar det. Utan den som görs planerat eller den som görs ofrivilligt och man märker att det sker, men gör inte något åt det. Med det sistnämnda menar jag till exempel bollen rör dig och sen går ut. Du märker det, men inte domaren, så du säger ingenting och du vinner poängen. Det är något jag verkligen ser ner på. Men vad har det med Champions League att göra? Ingenting, men jag kom som sagt att tänka på någonting angående det.

Alltså, jag gillar José Mourinho, han är en otrolig taktiker, motivator och bra coach. Hans uttalanden är underhållande och frispråkiga människor är roliga att läsa om. Hur kan man inte gilla uttalanden som ”Först var det gud, sen var det jag.”? Men det jag ville ta upp var det som hände mellan Barcelona-Inter i ruturmatchen på Camp Nou. Visst, det var mycket mer än en fotbollsmatch, mycket personligt som stod på spel för spelare och coacher. Kanske mest för just Mourinho. Men det är ingen ursäkt att bete sig som han gjorde i den matchen. Först att han går och säger något till Pep Gaurdiola och Zlatan när svensken får taktiska råd är ju redan det en katastrof. Men det som gjorde mig sjukt förbannad var det som hände efter slutsignalen. Jag har sett han göra det innan, men nu tyckte jag det var ett av dom största övertrampen han gjort. Jag är inget Barcelona fan, jag gillar deras fotboll, men jag har inget favoritlag i Spanien. (Är dock sjukt imponerad av Messi, hur kan man inte vara det?)

Ni kommer säkert ihåg det, när matchen är slut springer han, Mourinho, rakt ut på planen med båda armarna upp i vädret pekandes mot skyn, vilket senare visade sig vara Inters sektion högt upp på läktaren. Men gör det saken bättre? Att det var Inters fans han pekade på? Vad gör han på planen överhuvudtaget? Visst, det var en otrolig taktiskt seger, men får man bete sig hur som helst? Och får man bete sig hur som helst när du vunnit?

Låt mig sätta det hela i en annan situation. Robin slår Nadal i Franska förra året. Den största sensationen sen Wilander vann samma turnering första gången, sen Bastl slog Sampras på the Graveyard i Wimbledon, sen Lindstedt/Nieminen slog Nestor/Zimonic i US Open. (Den sistnämnda kanske inte passar in så bra…) Tänk er nu att när Robin slår sin backhandcross, Rafa försöker slå in sin volley men den glider bred. Tänk er nu i denna stund att Magnus Norman rusar in på plan och skriker för full hals och pekar upp mot svenska fans på läktaren. Hur skulle det sett ut? Visst, en annan sport, men lika osportsligt.

Man talar alltid om dåliga förlorare, men i mina ögon är en dålig vinnare otroligt mycket värre! Du har precis vunnit, förnedrat din/dina motståndare på det sportsliga planet. Måste du även göra det personligt och sprida salt i såret? Nej, fan vad jag hatar sånt och det gör mig upprörd. Visa ödmjukhet i framgång. Det kanske inte är så lätt alltid, men så jävla svårt är det inte heller. Var trevlig mot människorna du passerar på vägen upp för det är dom du möter på vägen ner, som någon sa en gång i tiden. Det där med att slicka uppåt och sparka neråt är inget vidare tycker jag.

Inlägget har kanske inte så mycket med tennis att göra, men det har heller inte mina tankar alltid…

Världens bästa inomhusturnerning.

Då var man i Rotterdam. Och här är det svårt att klaga. Rotterdam är nämligen världens bästa inomhusturnering. Sorry Stockholm, men så är det. En av världens absolut bästa turneringar överhuvudtaget faktiskt. Som vanligt med alla bra turneringar så är spelarna i centrum. Bra hotell, bra arena, bra banor och alla träningsbanor onsite, bra mat. Visst i Stockholm finns träningsbanor onsite också, men det är inte samma hastighet på banorna. Här är alla banorna nylagda varje år, vilket dom måste vara antar eftersom vi spelar i en multihall. Tyvärr finns en massa godis och annat onyttigt i spelarloungen, så det är bara att glömma dieten denna veckan. I alla fall för mig. Är inte stark nog att säga nej när bullarna ligger där och viskar mitt namn hela tiden. Det går ju liksom inte att bara ta en espresso utan någonting till. Det är ju omöjligt! Forne Wimbledonmästaren Richard Kajicek gör ett väldigt bra jobb här som tournament director.

Så det är helt klart en av dom bästa turneringarna att spela. Jag har spelat den två gånger och inte vunnit en match. Så jag vet inte vad som är bäst för mig egentligen. Jag har ju inget att klaga på här, så jag kanske känner mig nöjd redan när jag sätter min fot på arenan. Men det vore kul att ändra på den statistiken. Staden Rotterdam är i och för sig en av dom gråaste städer som jag någonsin varit i. Inte rolig alls. På väg till stadion ser man “uthyres”-skyltar i varannan våning. Undrar varför? Jag kommer dock inte lägga något bud…

Bollarna här är otroligt hårda. Alla spelarna är lite förvånade. För dom är något så ovanligt som hårda och lätta. Vilket betyder att dom flyger rätt bra. Det känns som att dom inte stannar i senorna alls. Det är viktigt att verkligen gå på bollen och slå igenom så man inte försöker guida den, då sticker den iväg på sina egna äventyr och skickar ett vykort från sin slutdestination. Har hittills fått 17 stycken…

Extra kul med många svenskar här denna veckan. Robin, Simon, jag, Jocke Nyström, Magnus Norman och Johan Landsberg. Det är så mycket lättare att ligga ute när man har sina kompisar på tävlingarna. kan bara tänka mig hur kul dom måste ha haft innan. Ni vet, på 80 och 90-talet. När dom inte kunde gå och äta allihopa för dom var för många.

Det är inte lätt att hitta en ny partner i början av säsongen. Dom flesta har ju såklart bestämt att spela till efter Miami, så jag vet att jag kommer få spela med olika spelare tills dess. Men det är ok. Jag har anmält mig med Mikhail Youzhny till Dubai, så det ska bli kul. Tror vi kan spela riktigt bra. Hoppas det blir så också. Men jag tror Dubai kan bli riktig, riktig tuff i år. Det har gått lite rykten i omklädningsrummet, så jag hoppas att vi kommer in. Hur som helst, vore kul att kunna åka dit igen nu när syrran med familj redan bokat sina biljetter för att flyga dit. Dom bor ju i Kuwait för tillfället, så det är ju inte världens jobbigaste resa, men vore ju inte roligt om jag inte kom dit. För alla.

Tillbaks till vardagen.

Då var det slut på grönbetet för mig.  Lika tråkigt varje år.  Tyvärr blev Blake/Fish för svåra och som jag sa tidigare visade Fish att han är en klasspelare även i dubbel.  Och den där James, han är inte för kass han heller.  Funderade någon gång under matchen att be om injury timeout och springa iväg till närmsta sportshop för att köpa suspensoar för han sprang runt och vevade forehand.  Jävlar vad hårt han slår.  Ska bli intressant och se vad dom kan göra mot Daniel och Nenad i semin.

 

Ut som ett spjut även i mixed, men den svider ju inte så mycket.  Kul dock att vi fick lira på nya bana 2, en stor liten bana.  Mötte ju Sugiyama så en massa Japaner hade ju hittat dit.  ”Vely good…!”  Sen direkt till omklädningsrummet, tömma skåpet, hämta prispengar, krama Nifty och sen sätta sig i bilen till hotellet.  Det var det det…

 

I bilen kom jag på att jag glömde springa ner och betala för strängningen.  Så jag kollade på min badge, där står alla telefonnummer, och ringde dit helt enkelt.  Det som hände nu blev till och jag förvånad över att det funkade.  Men det är ju Wimbledon, världens bästa tävling!  Jag ringer och säger att jag glömde komma förbi och ska flyga imorgon.  ”Ni har ju mina kreditkorts detaljer där, måste jag komma förbi och skriva på eller kan ni lösa det själva?”  ”Inga problem, vi fixar det.” får jag till svar.  Skönt tänkte jag.  Sen kom jag på att jag behöver ju kvittot.  ”Finns det nån möjlighet att ni kan posta det till mig eller ge det till ATP så jag får det vid en annan tävling?”  ”Inga problem, ge oss addressen så postar vi det!”  Perfekt, fan vad skönt.  Men det är inte slut än, jag glömde ju att jag hade kvar lite senor där.  ”Vänta så ska jag kolla” säger han.  ”Ja, vi har ett halvt set polysena och ett halvt set natursena här.  Vi tar och postar det med kvittot så får du det med.”  Herregud, vilken service!!!  Inte undra på att jag älskar den där tävlingen!

 

Och nu om en dryg vecka kommer nästa höjdpunkt.  Swedish Open!  Hemma i Båstad.  Älskar den här tävlingen med.  Där behandlas spelarna verkligen hur bra som helst.  Enda felet är ju att jag inte kan träffa banan även om jag skulle trilla på den när jag spelar här.  Men nån gång måste väl det kunna ändras.  Kanske i år, vi får se.  Jag och Robin kommer lira, så jag kanske ska ta och serva i mina game och sen springa till bänken och sätta mig så han får sköta resten.  Eeeeh… 

 

Den där Roggan fortsätter spela som vanligt.  Nu när han slog Karlovic har jag svårt att se någon som ska slå honom.

 

Tråkigt att vara hemma i Båstad när solen skiner, varmt som bara den, liv på stranden och Pepe’s Bodega imorgon.  Kanske kommer gå dit en sväng…

Söndag hela veckan.

Två veckor om året blir jag religiös.  Min religion kallas Wimbledon.  Så jag går i kyrkan varje dag nu.  Det är det bästa sätt jag kan beskriva det på.  För här känner jag mig verkligen hemma, jag känner mig lugn.  Från det att du går in genom the Millenium Building som den kallas, där Competitors Entrance finns så märker du att det är det här du har strävat efter i alla år.  Det är därför du spelar!  Över dörren du går in igenom står “Competitors”, det är stort för mig.  Att man lyckats med sin tennis till den grad att man får vara del av det här tävlingen är en tankeställare för mig.  Varje gång jag kommer hit så tänker jag verkligen på hur jag började spela tennis, mot ett bollplank, tävlingar i Skummeslöv, att jag inte lyckades kvalificera mig till Kalle Anka Cup i Båstad ens, men jag är här och spelar.  Det får en att känna sig ödmjuk.  Skönt att kunna vara ödmjuk 2 veckor om året i alla fall…

 

Det gick ju katastrofalt förra veckan igen, så jag flög hit på Tisdag för att inte lämna något åt slumpen.  Vill vara så bra förberedd jag bara kan.  Efter att ha checkat in och hämtat min bricka och informationen för året så gick jag in till omklädningsrummet.  ”Nifty” Fowler, vår lockerroom attendant, var redan där och såg till att allting börjar fungera.  Jag letade efter det skåp jag hade förra året, men såg att det redan satt en lapp på skåpdörren.  Fan tänkte jag för mig själv, men när jag läste namnet så stod det ju Robert Lindstedt.  Svårt…  Lämnade min tvätt till Nifty, gick och käkade lunch, 90 minuter senare låg tvätten färdig i mitt skåp.  Det du Franska Öppna!!!

 

Faktiskt rätt skönt att komma hit tidigt.  Det är ju inte alls många spelare här och man kan träna precis som man vill.  Känns proffsigare på något vis.  Men i och för sig, jag spelar nog hellre final någonstans veckan innan.  Så dum är jag ju inte.

 

Tillbaks till första intrycket som man får varje år.  Man kommer in, banorna är gröna, helt oslitna, det är lugnt och harmoniskt.  Det finns inga reklamskyltar, utan endast Slazenger märken tryckta på vindskydden på banorna.  Och alla klockor på anläggningen är Rolex.  Annars ser du inga andra företag.  Det är allt.  Jag gillar inte att hänga för mycket på tennisanläggningar, men här har jag inga problem alls.  Inte ens när det regnar.  Jag mår bra helt enkelt.  Så det blir nog inga klagomålsinlägg från mig denna veckan.  Men kan inte lova något…

 

Allting fungerar helt enkelt här, du behandlas som ett tennisproffs.  Rankad 100 eller 50, spelar ingen roll.  Jag gillar sånt.

En vecka kvar.

Nu är det inte många dagar kvar.  Sen börjar paradiset för mig.  Wimbledon.  Sitter nu i Holland och räknar dagarna som en unge veckan innan julafton.  Just det ja, det är ju tävling denna veckan med här i Holland.  Stället heter  s’ Hertogenbosch.  Troligen det enda namn på en stad som du har lättare att uttala efter 8 bärs och 4 Jägermeister än i nyktert tillstånd…  Självklart gäller det att kämpa här med och göra så bra man kan, men det finns vissa höjdpunkter på året som är större och viktigare än andra.  För mig i alla fall.  Wimbledon och Davis Cup, större än så blir det inte.  Du, fröker Sofia Arvidsson!  Hur kan du klaga på Wimbledon och deras regler med för mycket färg på ryggen och så vidare?!?  Jag skulle aldrig få för mig att klaga på en tävling för deras regler eller hur den sköts…  EEEH!!!

 

Jag älskar att man måste spela i vitt, tycker det känns speciellt och man märker att man tar del av någonting som är större sig själv och tennis.  Men jag tänkte prata lite mer om Wimbledon när jag väl är där.  Nu är det som sagt Holland som gäller och det har regnat hela dagen, så ingen träning utan bara fys på gymmet.  Men det funkar det med, bara man håller igång fysiskt så brukar man inte tappa bollträffen.  Har ju liksom spelat lite tennis i mina dagar.  Men ändå en kul eftermiddag med Daniel Berta, Thomas Enqvist och Martin Bohm.  Martin är en av våra bästa tränare och låg bakom många av framgångarna för Enqvist, Kulti, Larsson och flera eftersom han var förbundets teamcoach för just dom under junior tiden.  I alla fall, kul att ha extra svenskar på tävlingarna.  Det blir mycket mer avslappnat och mycket roliga stories!  På tal om stories tänkte jag avsluta med en rätt rolig grej som hände för 5 eller 6 år sen när jag spelade kval i Wimbledon.

 

Reglerna för klädsel när man spelar dubbel är att man ska ha på sig “liknande” färger, vilket egentligen betyder samma färger.  Alltså en spelare får inte ha svarta shorts och den andra vita.  Likadant med matchskjortorna.  För tjejerna är det inte så, men vi måste alltså se likadana ut i klädseln när vi har match.  Så, detta hände alltså under Wimbledon kvalet.  Finnen Toumas Ketola ska spela dubbelkval med dansken Kenneth Carlsen.  Kenneth har ju alltid haft lite grejer för sig, men är en riktigt trevlig och schysst kille.  Han blev proffs 1992 och har ju spelat en hel del Wimbledons innan detta kval.  Vi sitter ett gäng och snackar lite mellan matcher och helt plötsligt får Ketola ett sms från just Kenneth där han frågar vilka färger dom ska spela i.  Eeeeeh…  vita shorts och vit matchskjorta kanske…?

Halle-vete!!!

När man inte vunnit många matcher på ett ställe borde man ju fatta att man borde välja en annan tävling att spela.  Även om lottingen är större och man måste vinna fler matcher där.  Fjärde året här i Halle och bedrövligt facit.  Nja, första året blev det semi i min comeback efter min operation.  Men den semin kan man egentligen inte räkna.  En halvtank i förstarundan och wo i kvarten.  Sen bara förstarundor.  Har inte spelat riktigt bra här, igår var dock ett undantag tyckte jag.  Spelade helt ok, men Kiefer/Zverev är inte lätta att knäcka.  Det fick ju jag och Robin uppleva i Düsseldorf.  Men i alla fall, min poäng är att man borde ju faktiskt förstå att man kanske inte spelar så bra på vissa ställen.  Och Queens ser ju så otroligt skönt ut.  Dom ska faktiskt ha dom bästa gräsbanorna där.  Till och med bättre än Wimbledon.  Praktiskt taget alla spelare säger det.  

 

Själv har jag bara tränat där en gång.  För flera år sen flög jag över för att spela med Tompa Jo och var rätt säker på att komma in eftersom Tompas ranking var så bra.  Flyger alltså in Lördag morgon, signar in och i väntan på att klockan ska bli 18.00 så jag tränar jag ett pass dubbel.  Sen efter dusch och lunch blev det svettigt…  Cutten, (cut off=sista paret in, eller i singel sista spelare.), blev bara starkare och starkare.  Till slut insåg jag att jag inte skulle komma in med Tompa, så jag fixade en ny partner till honom, Robbie Koenig.  Dom kom in, gick till kvarten tror jag, medans jag fick sätta mig i en bil och flyga hem samma dag som jag kom.  Ibland är det inte så roligt att vara tennisproffs.

 

Nu löste det sig ändå hyffsat eftersom jag hade kontakt med Mariusz Fyrstenberg och han kom inte heller in, så vi åkte och spelade en rätt stor challenger i Lugano och gick till final.  Så inte så illa pinkat i alla fall.  Och direkt efter det till Roehampton för mitt livs första kval till Wimbledon.  

 

Tyvärr är banorna i Halle inte så bra som dom skulle kunna vara.  Lite för mjuka helt enkelt så studsen är otroligt låg.  Spelarna klagar dock mest på centern.  Det är en riktigt fin arena, men eftersom den änvänds året om kan man ju inte ha en gräsbana underst.  Så bana “görs” på ett annat ställe.  Där växer den och klipps som den ska, sen skärs den upp i rutor och transporteras in på arenan just innan turneringen.  Så om ni tittar noga kan ni se schacklinjer över hela banan.  Detta gör att det blir extra mycket dåliga studsar.  Inte så stort problem för mig, har bara spelat en match där…  Arenan har ju även tak om det regnar, men problemet när man spelar där och det regnar är att det blir fuktigare.  Alltså halare, alltså halkar man.  Spelarna har klagat på detta och i år har dom installerat hål runt hela banan i markhöjd som blåser ut luft.  En slags hårtork alltså.  Tyckte dock Kiefer låg väldigt mycket på rygg i sin singel idag.  

 

Ska bli intressant och se hur Wimbledon har löst det problemet med sitt tak.

« Previous Page