Estoril, här kommer faktiskt jag…

Soffan drog sig tydligen ur, men det har inte jag gjort. Imorgon går flyget från Nice till Lissabon och sen upphämtning med bil till Estoril. Otroligt vackert ställe och som jag skrev förra året, en riktigt bra tävling fast det är joint event. Många banor att träna på och vädret är kanon, peppar peppar ta i trä… Hotellet är riktigt bra precis vid havet, så det är inte mycket att klaga på. En riktigt flickväns-vecka som vi spelare brukar säga. Grymt hotell, vacker pool, bra väder, lugnt tempo. Ok, nu säger säkert vissa av er att är det inte alltid en flickväns-vecka??? Vissa veckor är helt enkelt mysigare i det avseendet än andra. Casablanca är inte en av dom… Ni förstår säkert.

Tränade i 90 minuter idag. Var oxtokig. Fan vad jag hatar att vara dålig. Jag hatar verkligen att vara dålig. Och att ta några dagar off har alltid varit sisådär för mig. Idag var träffen inte bra om vi säger så. Och löpningen och sprinten igår gav ju självklart träningsvärk. Varför inte…? Men det där med att vara dålig, det är verkligen någonting jag inte klarar av. Jag har inte tålamod för det. Inte bara i tennis. I allt. Om jag börjar med nåt nytt, någonting helt annorlunda, så vill jag kunna det direkt. Jag hatar verkligen att vara dålig på någonting. Yrkesskada antar jag. Och jag hoppas att det går att bli av med. Annars får jag det riktigt jobbigt när jag väl slutar och hittar någonting annat att jobba med. Kommer vara världens suraste arbetskollega.

Läste min käre bloggbroders inlägg God Torsdag idag. Bra som vanligt Magnus! Det var en sak som slog mig, han hade ju lagt in Robyns nya låt. Riktigt bra måste jag säga. Men då slog det mig, musik. Hur viktigt är det inte med musik? För mig är det som en god vän som alltid följer med. Hjälper mig genom det mesta. Ofta har jag en låt i huvudet när jag tränar och spelar matcher. Ofta den sista låten man hörde innan man gick på banan. Nu har jag i och för sig slutat sitta och lyssna på musik precis innan match, jag har lärt mig att slappna respektive tända till utan. Jag vet vad jag behöver göra för att spela så att säga, kanske till och med kan säga att man börjar bli lite rutinerad… bara lite. Hur som helst, musik är viktigt för mig. Ipod är alltid med på resorna och ljudet måste alltid vara bra. Jag köper lite för många hörlurar måste jag erkänna. Det har blivit en del under åren. Allt från Shure till Ultimate Ears. Sen reser jag ofta med ett par Bose högtalare så jag kan ha bra ljud och tryck med musiken i mitt hotellrum. Vet inte riktigt hur man kan förklara det, men det blir liksom lättare att känna sig hemma då. Med ljud som man är van vid, ljud som fyller hela rummet, inte bara en del. Jag klarar inte av dåligt ljud helt enkelt.

Sen är det ju omöjligt, helt enkelt omöjligt att gymma eller jogga utan musik. Hur klarade jag av det innan? Nej det gjorde jag faktiskt inte. Jag kommer ihåg på Elitlägret när vi skulle springa den fruktade 6:an. Från den rostiga falggstångsfästet till röda stugan tillbaka till flaggstången, sen tillbaka till stugan och vända en sista gång. Allt på tid såklart. Alla hade ångest hela veckan kommer jag ihåg. Förrutom Fredrik Jönsson som hade ångest för att inte vinna eller få en grym tid. Löpstark jävel den där Jösse på juniortiden. I alla fall, då sprang jag med en klumpig gul Walkman för att jag skulle kunna ha musik. Det gjorde säkert att jag tappade minst 4-5 minuter… per sträcka!!! Så för att avsluta musikdelen av detta inlägg så testar jag något nytt. Jag vill ju inte vara sämre än Alsterback. Därför lägger jag in en musikvideo själv. Nu har jag ju inte varit hemma på rätt länge så jag vet inte hur poppis Robert Francis är i Sverige. Kanske är rent utav sent ute. Men den här låten är otroligt bra och jag gillar verkligen bra låtskrivare.

Dåligt samvete.

Jahapp. Då kom det tillbaka igen. Det dåliga samvetet. Det blir alltid så efter några dagars vila. I alla fall för mig. Man behöver ju vila som idrottsman och det säger jag till mig själv med jämna mellanrum. Speciellt så som min kropp varit under min karriär. Men alltid efter 2-3 dagars vila börjar man höra “röster” i huvudet… Du är lat. Du är tjock. Alla andra tränar hårdare än du. Du halkar efter. Skärp dig!!!

Det börjar liksom klia i kroppen på mig och jag känner att jag måste börja träna igen. Nu har jag kört två lätta tennispass här nere under dagarna men inte alls hårt utan bara motionerat liksom. Så, imorgon blir det löpning på morgonen och sen spänst och snabbhet på eftermiddagen.

Annars har dagarna varit rätt lugna och sköna måste jag säga. Jag har spenderat en hel del tid på stranden med min bok och bara försökt att slappna av. Inte så lätt som man skulle kunna tro. Men det har varit otroligt skönt. Att flickorna fortfarande solar topless här är ju trevligt dessutom. Eller allt kanske inte är så jättetrevligt… Att dom 75 åriga tanterna ligger och visar sina läderliknande taxöron till tuttar kanske inte är allas favoritgrej. Kunde inte låta bli att skriva det, sorry…

Att man ätit god mat och druckit gott (en hel del rosé) hjälper väl inte samvetet direkt. Men jag känner i alla fall att jag måste ta några sådana dagar då och då. Annars tappar jag glädjen till min sport.

Men som sagt, imorgon startar träningen igen så då mår man väl bättre. I alla fall idrottsmässigt bättre. För det är otroligt skönt att komma ifrån tennisen ibland.

Försäsong.

Tillbaka… Har gjort ett litet uppehåll av lite olika orsaker, men fick lite dåligt samvete nu och kände att det var dags för ett nytt inlägg. Lite svårare att skriva nu i och för sig eftersom säsongen är över. Händer ju liksom ingenting… Men träningen har i alla fall kommit igång ordentligt och jag har varit flitig. Eftersom jag fick sluta säsongen tidigare än planerat har jag ju börjat min träning lite tidigare än planerat med. Jag började mjukt den här gången, verkligen mjukt och det har varit rätt bra. Allt kändes otroligt jobbigt när jag väl startade och det märks att fitness verkligen är en färskvara. Man vilar i en vecka eller två och det känns som man blivit helt körd i botten. Men nu är det i alla fall i full sving.

Jag kör bara ett pass tennis om dagen i och för sig. Tennis sliter alldeles för mycket på min kropp har jag ju märkt dom sista åren, så jag lägger inte mest fokus på just det. Jag har spelat tillräckligt med tennis i mina dagar så jag kommer förhoppningsvis inte glömma hur man slår en forehand eller en backhand. Men bara för att jag inte kör 2 pass tennis om dagen så betyder det ju inte att jag sitter still resten av dagen utan jag kör rätt hårt om jag får säga det själv. Inte lika hårt som Robin dock, det är en riktig oxe det, men jag känner att jag kör helt ok. Min dag börjar med ett fitness pass på gymmet med cykel, roddmaskin, crosstrainer och löpband. Inte alltid alla fyra, utan mixar en del. Jag kör olika grejer varje dag från uthållighet till tempo. Efter det så är det lunch, sen tennis på eftermiddagen. Innan tennisen börjar får jag in ett 30-45 minuter långt pilates pass. Sen på kvällen är det dags för styrka. Så man är rätt mör på kvällarna. Pilates kan jag för övrigt rekommendera till alla där ute. Nu gör jag något som ska kallas powerpilates med lite extra vikter och annat, men pilates har räddat min kropp. Inget snack om den saken. Man får en riktigt stark “core”. Sen jag började med power pilates för 3 år sen ungefär så har det hjälpt allt tycker jag. Har till och med blivit snabbare!

Körde ett pass med Sofia Arvidsson idag faktiskt. Det var roligt, men hon var lite seg. Hon hade redan kört två timmar tennis på förmiddagen och skulle sen till Helsingborg för ett fyspass. Ingen rast ingen ro. Imorgon snor jag hennes tränare Lars Anders Wahlgren och tänkte rasta honom lite på banan. Tyvärr har jag åkt på en förkylning så min puls går upp lite för fort just nu, måste vara försiktig så man inte gör för mycket och tappar för många dagar av träning bara för att jag körde på för mycket med en förkylning.

Mina rack. Ja, Wilson skickade dom till mig förra vecka och jag måste säga att det börjar kännas riktigt bra. Men dom som kom kändes lite annorlunda än den modellen jag fick i New York. Alltså, det ska ju vara samma rack, men ibland känns det helt enkelt inte så bra som man vill. Det jag fick under US Open, också 10 gram lättare, känns inte lika stabilt som dom jag kör med nu. Det känns som att jag håller i ett rack men träffar bollen med ett annat. Alltså halsen, klykan, på mitt rack känns väldigt konstig. Som om kraften från handtaget stannar där och som om kraften från rackethuvudet stannar där med. Svårt att förklara, men racket känns inte “helt”, som om det är en del av et annat rack som är satt på mitt rack. Hmmm… känns som att ju mer jag försöker förklara, desto mer korkad låter jag. Så jag slutar där.

London calling.

Då var man på Kastrup igen. Sitter här med min kompis Viktor, ni vet våran egen tomte från fotot när vi spelade Düsseldorf. Jag bestämde mig igår att det skulle vara bra med lite miljöbyte och vi flyger över till London för att stötta Robin. Idag kan det bli lite stressigt eftersom vi landar 17.30 på Gatwick och Robin spelar 19.00. Det har ju blivit en rätt viktig match i mina ögon. Han är ju redan klar för semifinal, men om han slår Davydenko, som han ”brukar” göra så slipper han ju Federer i semi. Och det vore bra! För jag tror han rår på Del Potro den här gången. Eller DelPo som han så coolt kallas i USA.

Det enda jag har gjort hemma är att träna, träna, träna. Ett pass tennis om dagen, ett styrkepass och ett fys pass. Problemet är bara att jag inte får i mig tillräckligt med mat, men jag hoppas det kommer lösa sig snarast. Mitt 10 gram lättare rack verkar bli svårare att spela in sig med än vad jag trodde. Det känns inte alls lika stabilt som mina vanliga och även fast det är samma modell så känns det som att jag måste träffa bollen mer noga med det nya. Men det är väl just för att det är nytt antar jag. Men det är sjukt hur kroppen vänjer sig vid vissa saker. Jag tränade igår ett bra pass med Henrik Holm. Mycket övningar där han stod fram på nät och jag försökte spela in mig på min nya sida. Känna efter vilka vinklar jag kommer använda och se till så att slagvalen sätter sig i ryggmärgen ordentligt. Men som sagt, tyckte inte jag fick ut det jag ville av racken så jag slog några bollar med mina gamla och pang! Jag blev en 10 klasser bättre tennisspelare. Helt sjukt egentligen att 10 ynkliga gram kan ställa till med så mycket. Testa och håll i 10 gram så får ni se hur lite det är. Om det inte känns bättre efter nästa veckas träning, så kommer jag nog gå tillbaks till mina gamla. Annars blir det alldeles för mycket förändringar till 2010. Ny dubbelpartner, nytt rack, byta till backhand sidan och en grej till… som är för personlig att gå in på.

Men som sagt. Det ska bli skönt med ett miljöbyte. Det är nog första gången jag reser till en turnering för att bara titta. I alla fall på herrtouren. Men det kan ju vara kul att faktiskt få vara en äkta turist för en gångs skull. Kolla tennis ikväll, sen god middag med vänner. Träna fys och styrka på morgonen, sen strosa på stan lite, fika, shoppa. Kanske ta och köpa ett par Paul Smith skor igen… Köpte ju bara tre par under Wimbledon. Vi får se.

Tog även den världsberömda sprutan igår. Jag ville egentligen inte göra det. Jag har tagit spruta för influensa en enda gång och det är den enda gången jag blev sjuk. Men jag frågade vår Davis Cup läkare Tönu Saartok och han sa absolut, den ska du ta. Man har ju hört mycket om hur ”farlig” denna spruta ska vara, men jag känner mig helt ok. Det hade dock varit svårt att spela tennis idag för axeln är faktiskt riktigt öm. Så jag körde cykel och löpning istället innan jag skulle sätta mig på tåget hit till Kastrup.

Skönt även att ATP funkar som det ska den här gången. Jag emailade och sa att jag kommer över och skulle vilja ha en badge så jag kommer in överallt, precis som man gör när man själv spelar. Det ingår ju i våran medlemskapsavgift på 1250 USD som vi måste betala innan varje ny säsong. Där ingår som sagt bland annat att vi har rätt till en badge till alla tävlingar som arrangeras av ATP. Men ibland verkar dom glömma det. Nu var dom till och med så snälla att jag fick en extra badge till Viktor. Hade ju varit sådär schysst om han hade fått jaga på biljetter på svarta marknaden.

Tungt.

Det känns rätt tungt just nu.  Måste bara ärligt säga det.

Jag har börjat så smått att röra på mig igen.  Hade en löprunda i Fredags och en i Lördags.  Fy fan vad jobbigt det blir när man gör ett uppehåll på några veckor.  Det känns inte rättvist alls.  Man sliter en hel säsong och försöker att hålla sig i så bra trim som möjligt.  Sen vilar man drygt 2 veckor och det känns som att man verkligen börjar på noll.  Löprundorna kändes bra i början, men sen på slutet kändes det som mina “stötdämpare” slutade fungera.  Ingen spänst i löpsteget längre och man fick börja gå på vilja.  Riktigt seg i benen och visste direkt att det skulle finnas träningsvärk nästa dag.  Det kändes som mina vader skulle sprängas när jag skulle gå upp från sängen nästa morgon.  Kan kanske bero på att jag inte kan sova för tillfället att man blir extra sliten med.  Eller är rätt övertygad om det faktiskt.  Men jag kan inte sitta still längre, jag klarar det inte, så jag stack ut och sprang igen.  Kändes klart bättre efter ett tag, men när jag var på väg tillbaka igen så började benen kännas riktigt tunga igen.  ”There’s no easy way out” heter väl en låt på Rocky 4 albumet?  Bara att gräva sig igenom.  Lite fjantigt att tänka på den låten bara när man är ute och motionsjoggar…  Så idag la jag till ett gympass i förmiddags och ska köra innebandy ikväll med kompisarna här som har en egen “liga”.  Vi får se hur skadad man är efteråt med rapp och allt man nog kommer få.

Det är väl inte så konstigt att det känns så segt att komma tillbaka efter några veckor när man bara ätit gott egentligen.  Jag sprang på ett löpband i Tokyo och det hade en rätt modern display.  Jag började jogga och det kom en bild på en godisbit.  Ok tänkte jag och körde på.  Efter ett tag ändrades bilden och något annat onyttigt visades.  Sen mer och mer.  Alltså, den visade vad jag förbrännde medans jag sprang.  Rätt kul, så jag undrade hela tiden vad som skulle komma härnäst.  Efter 25 minuter tyckte jag att jag kommit upp i rätt bra tempo.  (Jag brukar öka var 5e minut när jag kör löpband.)  Så, efter 25 minuter känner jag mig rätt bra igång och tycker jag har gjort det bra hitills.  Då kommer en bild på en choklad bit upp, typ Snickers.  Alltså hur fan kan livet vara så orättvist?  Man springer i rätt bra tempo, blir rätt trött och förbränner någonting som tar 30 sekunder är äta upp!!!

Så det är väl inte så konstigt att kroppen inte fungerar som den ska, med tanke på allting runt omkring…  På Måndag kommer jag börja med tennis med, max ett pass per dag nästa vecka.  Vill inte springa innan jag kan gå och vill ge armbågen en ärlig chans.

Wilson emailade mig och sa att mina rack är klara för att skickas till mig.  10 gam minus.  Körde 30 minuter tennis för en vecka sen med just -10gram och det kändes faktiskt att det var en rätt rejäl skillnad.  Kändes mycket lättare faktiskt.  Det trodde jag ärligt talat aldrig själv.  Så jag hoppas det kan vara ett steg i lösningen för min del.

Men annars känns det faktiskt riktigt tungt just nu…

En sån dag!

Näe, jag kan inte låta bli.  Jag måste.  Det går bara inte.  Jag måste klaga lite till!  Flåt…

 

Regn, och French Open får panik!  Alla offsite träningsbanor stängs för HELA dagen och de 5 (!!!!!!!!!) träningsbanor de har onsite får bara användas till inbollning.  Det faktum att det slutade regna runt 14.00 eller så spelar alltså ingen roll.  Jag var på tennisen från 10.30-21.30.  Lite för länge enligt min smak.  Tjatade och tjatade om att få träna, helt sjukt att man måste be om att få träna tennis egentligen.  Vi fick komma 17.50 för att se om 18.00 var ledigt, sen 18.50 för att se om 19.00 var ledigt.  Jag fick den här kommentaren i ansiktet: “Dubbelspelare får ju inte dela bana med singelspelare.”  Då brast det lite för mig.  Jag sa: “Lyssna nu, det är ju faktiskt tennis som vi alla håller på med.  Det är ju inte så att jag ska springa på banan och klubba honom över huvudet bara för att han spelar singel.  På alla andra tävlingar när det regnat får vi helt enkelt dela lika, allihopa.”  Jaså, sa hon då.  Då fick jag helt plötsligt en bana att dela och när vi kom dit så står två banor helt tomma i en hel timme!!!!!  Vi fick alltså vår egen bana i en hel timme och banan bredvid var ledig.  Och folk går på bara knän för att få slå lite på den gula filtkulan.  

 

Sen när det regnar förvandlas restaurang,playerslounge,kaffebar och annat till ett överbokat flygplan som alla vill boarda, samtidigt!

 

Så, nog om det nu.  Det spelades väldigt bra tennis idag, som det alltid görs på grus.  Fabrice Santoro såg ut att ha spelat sin sista singelmatch på Roland Garros, men matchen bröts vid 2-1 i set och 5-3 till Christophe Rochus pga mörker antar jag.  Fabrice är en av de spelare som jag gärna skulle kunna titta på varje dag.  Och han är en av de som fått mig att se mest löjlig ut på en tennisbana.  Man går höger, han slår vänster.  Man går fram han lobbar.  Man försöker vara smart, han är smartare…

 

I går gick jag till Wilson grejer för att hämta lite grejer som jag beställt, skor bland annat.  Ett par grus för att använda här, sen skulle jag testa ett par hardcourt skor för att använda på sensommaren.  Sen även en resväska och racketväska.  Jag ska tillbaka imorgon för att hämta lindor som dem hade slut på.  Kolla här på Wilsons egen blogg.  Läs och kolla på bilderna för att se hur det fungerar på grand slams.  Wilson’s Tennis Blog.

 

Match imorgon.  Allez!

Hemmaspelare.

Som ni säkert vet så såg jag och Robin till att Chippendales Barcelona tour blev inställd.  Dem hade säkert planerat minst ett framträdande till, men så blev det inte!!!  Måste säga att det var en otroligt skön seger.  Nu blev säkert många tonårstjejer som inte vet bättre ledsna, men dem har ju fortfarande sin singel att spela.  Det finns vissa spelare på touren som är lite specialla om vi säger så.  Jag visste redan från början att dem skulle underskatta mig och tyckte att jag fick rätt i mina misstankar.  Jag och Robin spelade väldigt bra och stabilt, skulle egentligen vunnit i två raka.  Men tillbaka till underskattnignen.  Flera gånger efter jag gjort en bra boll eller slagit en winner garvade dem bara.  Hånade mig helt enkelt.  Speciellt Lopez.  Men så är det.  Desto skönare att vinna efteråt.  Det bästa svaret man kan ge!

 

Nu till rubriken.  Hemmaspelare.  I nästan alla tävlingar blir hemma spelare speciellt bra omhändertagna.  Och det är ju helt ok tycker jag.  (Vore kul om det var så hemma också…  Båstad blir klart bättre och bättre dock.)  Men igår tyckte jaag det gick lite fööör långt.  Visst, han är världsetta…  Men när vi normalt kan träna på 3 banor här på anläggningen och igår gick det bara att boka på 2 stycken.  För att det stod Rafa på den ena.  Han kunde alltså bestämma när han vill träna under dagen på sin bana med vem han ville medans resten av fältet skulle trängas på två banor, 4 spelare per träningstimme.  Too much!  Jag har inte några som helst problem med att vissa spelare särbehandlas, tycker till och med att det är rätt.  Det är ju trots allt våra storstjärnor som drar in den mesta publiken och våra sponsorer.  Men när alla spelare inte kan förbereda sig på samma sätt eller har samma rätt att få träna, då är det fel.  Då är det åt helvete.  Om nu vissa får en hotellsvit, flera hotellrum, egen bil, bor på annat hotell, får fler matbiljetter eller till och med får tjejer uppskickade till rummet visst det är helt ok!  Men alla har rätt till att träna och göra det bästa av sin karriär.

 

Som Magnus Norman sa, vi borde ha en träningsbana i Båstad och Stockholm där det står “Swede’s only”.  Det som inte funkar med den tanken nu är ju dock att banan skulle stå tom största delen av dagen eftersom vi bara är tre spelare på touren nu!!!  Tycker idén är rätt eftersom den redan finns på andra platser, dock ej för Svenskar…

Världens “sämsta” turnering…

Jag sitter just nu i loungen på Miamis flygplats och ska snart flyga hem.  Tyvärr åkte jag på något slags värmeslag under våran match så jag mådde rätt dåligt.  Vi hade verkligen behövt göra bra ifrån oss här för nu kommer Martin tappa mycket i rankingen.  Han har nämligen semifinal att försvara från förra året.  Han och Pavel Vizner hade en otrolig början på förra året så jag och Martin har kämpat för att kunna matcha dem resultaten.  Nu får vi kämpa för att få upp hans ranking igen innan vi måste kämpa för at försvara mina resultat från förra året.  Så kan det bli när man skaffar ny partner…

 

Så tillbaka till överskriften.  Nu ska här klagas!!!
Vad många nog inte vet är att turneringen i Key Biscayne är väldigt illa omtyckt bland dem flesta spelarna.  Underskriven inkluderad.  Jag kallar den ibland världens “sämsta” turnering.  Detta med tanke på att det är en Masters turnering, eller kategori 1000 som det numera heter.  Dessa 1000-turneringar är ATP största och det ska verkligen fungera så också.  (Grand Slam turneringarna är ju ITF turneringar, så därför är 1000 tävlingarna ATPs största.)  Det är väldigt få turneringar i världen som behandlar sina spelare sämre än vad dem gör här och jag kommer nu ge några exempel.  Men innan dess måste jag säga att jag kan förstå om våra problem verkar vara “lyxproblem”…  Men när man har 250+ resdagar om året är det viktigt att saker och ting fungerar.  Så…var ska jag börja…

 

Jo, vi börjar med ackrediteringen.  För att få spela ATP-turneringar så måste vi betala en medlemsavgift på 1250 dollar till ATP, annars så får vi böta varje gång vi deltar.  I detta medlemskap ingår rätten till att få en spelar bricka till ALLA ATP turneringar.  Men Miami verkar tycka annorlunda.  Som dubbelspelare har dem bara gett ut bricka till dem spelare som antingen spelat Indian Wells veckan innan eller om du legat topp 35.  Ett härligt välkomnande att få.  Du får din bricka när sign in är avklarad och dem ser att du ska delta.  Nu i år fick jag reda på av en spelar som förlorade i sista rundan i kvalet och stannade för att signa som lucky loser inte skulle få en ny badge för att komma in på området.  Men när det väl gick igenom kom nästa problem.  Spelaren fick inte parkera på området som alla main draw spelare får utan fick parkera mer än 500 meter bort och sen bära sina väskor till arenan.

 

Sen har vi träningsbanorna…  Det finns inte tillräckligt många på området så man måste åka runt Key Biscayne till olika områden för att få träna, om du inte är seedad det vill säga.  Dessa banor har alla olika hastighet, studs och färg.  En nyhet för i år var faktiskt att spelare fick äta gratis i SPELAR-restaurangen innan turneringen börjat.  Vilket steg framåt!!!

 

Nu till min personliga favorit… Omklädningsrummet…  I början av turneringen finns säkert 150 spelare på området.  Alla vi ska trängas i ett väldigt litet omklädningsrum.  Duscharna är väldigt ofräscha och det känns som att något växer under fötterna varje gång man ska duscha.  Och toaletter?  Jo, det finns det.  Två stycken!!!  Två toaletter för 150 personer.  Det luktar inte hallon när det är kö för att gå in dit…  Så har det varit så länge jag kan komma ihåg det och vi klagar varje år att det måste ändras.

 

Transport…  Vi får ju alltid transport på våra tävlingar.  Mellan banorna, hotellen och flygplatsen.  Nu ska ju Miami vara lite annorlunda.  Här har dem flera olika officiella hotell för att det händer så mycket just dessa veckor här så ett hotell räcker inte, för dem är redan fullbokade.  Men fungerar transpoten då till alla hotell, som den gör överallt annars?  Nej, beroende på vilket hotell du bor på, så kommer transporten dit.  Annars måste du helt enkelt gå till ett hotell som har skjuts.  Många uppskattar nog att gå en sen kväll genom downtown Miami med sin racketväska på ryggen.

 

Och så blåser det ju varje dag!!!!!

 

Så, nu har jag gnällt av mig lite…  Nu ser jag verkligen fram emot att spela en tävling som jag inte har spelat hitills.  Monte Carlo.  Nästan lika klassisk som Wimbledon enligt mig.  Men bara nästan.  Inget är like bra som “Wimby”!  Jag kom inte in med Martin Damm där så jag kommer spela den med Robin Söderling.  Vi är ju obesegrade på grus…  Hoppas vi kan säga det om två veckor också.