Date med en stalker.

Asien är rätt annorlunda får man väl ändå säga. Likaså är väl Europa annorlunda för folket här. Men Kina känns lite mer mysko än många länder. Jag vet att dom är en del folk i det här landet och att allt kanske inte funkar som det gör i större delen av världen. MEN… det här är faktiskt inte något som man vill se någonstans!!! När jag stängde dörren till en av toaletterna i omklädningsrummet så ser jag denna skylten på dörren:

Jag antar att det finns för många toaletter här eller nåt. Men dom har ju ett rymdprogram här i Kina, kan dom inte fixa bättre avloppssystem då? Det står alltså en papperskorg bredvid toaletten där dom vill att man ska lägga det. Det är inte mysigt att se en massa papper där det ser ut som att någon försökt gnugga chokladen av en Snickers…!!!

Träffen var lite bättre idag, men med två pass till i morgon kommer det att kännas som jag vill. Eller inte.

Ingen lätt lottning inte. Isner/Roddick. Det är inte ofta man möter ett dubbelpar där man kan säga att Roddick är den man ska breaka… På med skyddshjälm, suspensoar och plockhandske, sen är det bara att köra!

Jag vill ju inte spela Tokyo som jag sagt innan. Men när man ser på lottningarna den här veckan så undrar man om man tagit rätt beslut. Peking är sjukt tuff. Jag och Horia är 6a i världen men är inte seedade här. I Tokyo hade vi varit första eller andraseedade. Men skit samma egentligen, för spelar jag och Horia bra så slår vi vem det än är som står på andra sidan nätet. Om det nu inte är Mirniy/Nestor. Eller Bryan/Bryan. Eller Bolelli/Fognini. Eller Parrot/Kerr. Eller Ratiwatana/Ratiwatana. Eller…

Vädret är lite mysko här. Rätt kallt faktiskt. Under dagen när det är soligt är det ok och det går rätt snabbt. bollen flyger lite till och med. Sen när det blir mörkt är det helt annorlunda. Det är kallt, under 15 grader och bollar förändras mer än på något annat ställe. Från att vara rätt snabba och flyga lite så blir dom tunga som stenkulor och ingenting händer. Det blir som att spela två olika turneringar i en. Då får man anpassa sin strängning till när man spelar. Det gör man ju normalt sett ändå, men skillnaden här är nog större än på något annat ställe jag spelat på.

Undrar hur tjock man kommer vara efter veckan här i Peking. Stan är ju rätt stor så man äter buffén på hotellet istället för att åka nånstans. Och buffé kan man ju inte äta lite av… Och om man nu är en stalker, varför frågar då Sofia hela tiden om vi ska äta middag…?!? Hmmm…

Sayonara.

Så regnade det till slut i Tokyo i alla fall. Klockan ringde 05.40, men som vanligt när jag har en tidig morgon flight sover jag som ett barn natten innan julafton. Man vänjer sig fan aldrig. Regnet föll i alla fall i morse när jag åkte ut till flygplatsen. Himlen över Tokyo grät för att jag skulle flyga iväg. Det gjorde inte jag kan jag säga. Fan vad skönt att komma iväg. Allt är så jobbigt här, lätta saker blir bara en massa problem! Så nu sitter jag på planet till Shanghai, till tävlingarnas tävling… Men just det inlägget kommer senare i veckan.

En sak som stört mig hela veckan här i Tokyo är boll situationen. Inte nog med att vi spelar med en boll som inte finns någon annanstans, Srixon, så är dom ooootroligt snåla med dom. Nu ska väl Srixon vara någon slags Dunlop boll, men jag märker i armen att den inte är som någon annan boll. Jag får ont direkt. Det kommer som ett brev på posten har jag märkt dom senaste åren. Spelar jag med en boll som inte används ofta på touren så reagerar min arm tyvärr. Hur som helst, vid första träningen denna veckan bad jag om bollarna till träningen. Jag fick 3 stycken. Jag tittade lite skumt på dom och sa att jag ville ha 3 till. 6 bollar per träning är standard på touren. Då pekar dom på en lapp där det står, singelspelare 6 bollar per dag, dubbelspelare 3 bollar per dag. Detta är alltså en kategori 500 tävling. Hur mycket kostar bollar för en turnering egentligen?!? Det som stör mig är ju helt enkelt hur mycket pengar betalar inte denna turnering ut för att få Nadal, Roddick, Monfils, Tsonga, Del Potro och fler? Så kan dom inte erbjuda bollar som alla andra tävlingar. Det svider i mina ögon faktiskt. Nä, skönt att åka iväg.

På tal om Roddick så snackade jag med honom i omklädningsrummet häromdagen. Han hade precis torskat i dubbel och klockan var väl runt 16.00. Asia, sa han och bara suckade skakandes på huvudet. I samma ögonblick tittade han på klockan och sa 6 timmar tills jag kan lägga mig. Vad fan ska jag göra…? Jag måste säga att jag förstod precis hur han kände sig! Hur många gånger har inte jag känt så i Tokyo? Efter han sa det började han och hans coach Larry komma på saker att göra. Starbucks kom som förslag. Bra, det tar ju i alla fall 30 minuter. Resterande 5 timmar och 30 minuter då, sa han sen?

Personligen tycker jag den här ”svingen” i Asien är helt klart den tuffaste mentalt. Man ser slutet på säsongen och har rest hela jävla året. Så har man denna långa resa kvar att klara av. Urk. Bara att bita ihop. Men den behövs för tennisen, inget snack om den saken. Marknaden för tennis här är otroligt stor!

Jag vet att jag inte borde känna såhär, men varje år runt denna tidsperioden känner jag att jag börja läcka energi… Ser man till mina resultat dom senaste åren har jag inte spelat riktigt bra på slutet av säsongen någon gång sen jag vann mina första titlar just vid denna perioden för några år sen. Men jag känner att jag inte orkar träna lika mycket. Orkar inte äta lika nyttigt. Slarvar lite mer än vad jag borde göra. Men jag säger till mig varje dag att nu får jag fan i mig skärpa mig! Vi har så mycket att spela för, så jag ska fan inte slänga bort det för att jag är lite seg. Det ska bara gå. För gör man verkligen sitt bästa ät det ju lättare att ta en motgång med.

Fick ett sms från Horia för två dagar sen när han åkte in till stan i Tokyo för att turista. ”I’m somewhere on the Tokyo subway going somewhere else!” Misstänker att han kände sig lite vilsen…

Undrar om Madrid, som sa i media under deras turnering att ”dom är spegeln för andra tävlingar”, skickar några representanter till Shanghai för att se hur en Masters tävling verkligen ska se ut? Och inte som den uppsminkade challengern som dom ställer till med i Spanien… Hoppas det.

Fick ett mail av mamma häromdagen. Det stod 5 boxar med grejer från Sergio Tacchini utanför dörren när hon kom hem. Bra gjort av UPS att bara lämna grejerna utanför dörren sådär. Kul att få grejerna i oktober i alla fall när säsongen nästan är slut och jag har tjatat på dom sen Maj. Antar att dom inte gillade vad jag hade på mig mot Italien i Davis Cup…

Checkade precis in på hotellet här i Shanghai. Vilket välkomnande! Berättar i nästa blogg.

Bomber och granater.

Vilken jävla skitförlust det där var. Precis som jag trodde så blev det inte mycket till spel. Det blir det inte så ofta mot dom. Men det var vi ju förberedda på. Vi spelade slarvigt och kom aldrig riktigt igång. När jag spelade bra så var inte Horia någonstans att hitta. När Horia spelade bra i slutet av första set, så var jag någon annanstans på planeten. Så går det inte att spela. Ingen bra förlust tycker jag eftersom vi ska slå det paret. Tycker vi är bättre. Men så är det i tennis. Jag måste ta hatten av för dom spelade mer eller mindre felfritt. Nästan allt gick in för dom. Allt från klockrena winners till ramträffar som trillade in. Jag vill inte låta junioraktig, men det var jävligt mycket ramträffar igår… På ett snabbt underlag blir det extra ju jobbigt eftersom man får ännu mindre chanser att göra någonting på. Bomber och granater.

Vi hade helt enkelt inte marginalerna med oss. Vi tappar Horias server vid 5-6 i båda seten vilket svider extra mycket. Där måste vi vara starkare. Det är ju ett snabbt underlag för fan. Vi tappade även mitt första servegame men vi lyckades bryta tillbaka när dom servade vid 5-3. Mycket bra retur av Horia på breakbollen. Men vad fan hjälpte det. Jag tycker inte jag känner någon extra press på grund av Masters. Det menar jag faktiskt. Visst, utanför banan handlar ju snacket i omklädningsrummet mycket om det. Men på banan tänker jag inte det minsta på London. Jag vill bara vinna matchen. Det är nog bra antar jag. Vi fick ju en del kommentarer hur mycket flyt vi har för att Moodie/Norman torskade. Men ända sen innan US Open har jag sagt att dom sista platserna kommer garanterat inte bli klara innan Paris Bercy.

Lite otur i just detta är att Philipp Petzschner slet av två ledband när han stukade foten i den Österrikiska ligan precis innan Davis Cup helgen. Alltså otur för oss, men skitjobbigt för honom. Vad jag menar med otur är ju att han inte kommer kunna spela på flera veckor och dom två kommer trilla ut ur topp 8 på racet. Eftersom dom har vunnit en Grand Slam i år så behöver dom bara sluta topp 20 på racet för att kvalificera sig. Så är reglerna. Dom vill ha Grand Slam mästare i Masters. Det tycker jag är rätt. Men eftersom dom nu inte kommer kunna spela något innan så betyder det att vi måste sluta topp 7 för att gå vidare. Hoppas ni fattar.

Jag lyckades hitta en resa till Shanghai för runt 5000 spänn, så det får ses som ett klipp för denna 3 timmars resa. Jag drar dit på Lördag morgon för att jag vill kolla på när min flickvän spelar sin kvartsfinal här. Det går en ITF tävling för tjejer här samtidigt som killarnas ATP. Men det finns massor av banor för träning, så det funkar väldigt bra ändå. Rätt bra schema för tjejerna annars måste jag säga. Dom har en tourtävling här veckan innan våran. Sen en ITF tävling på samma ställe för att nästa vecka ha en tourtävling i Osaka. Det är nog bara i USA man kan spela flera tävlingar i rad i samma land. Tänk om vi någonsin skulle kunna ha det i Sverige. Flera ATP tävlingar vecka efter vecka. Känns alldeles för omöjligt just nu. vi har inte tillräckligt med folk i Sverige för att dra storpublik vecka efter vecka skulle jag tro.

På tal om publik, Kuala Lumpur var tydligen en katastrof igen. Knappt en kotte i den stora arenan, precis som förra året. Till och med när turnering gjorde reklam med att dom skulle lotta ut en bil till någon i publiken senare i veckan kom det något folk. Några tusen bara. Kanske berodde på att bilen var utav det lokala märket Proton…

Tyfon fritt…

Men varför regnar det inte?!? Jag fattar ingenting. Det är ju alltid, alltid, alltid bedrövligt väder här. Men inte nu…så alltid kanske var att ta i. Underlaget här i Tokyo är lika snabbt som vanligt. Topp 3 på touren tycker jag. Dom andra två är Cincinnati och US Open, Grand Stand speciellt men det vet ni ju redan.

Lite kul när jag kom hit för några dagar sen så såg jag att banorna var blåa. Dom har alltid vara gröna vad jag kan minnas. Så jag sa, åh ni har målat om banorna. Äntligen. Nej, det gjorde vi redan förra året fick jag till svar. Då sa jag, nä det tror jag inte. Sen kom jag ju på att det regnade 5 dagar i sträck och vi fick spela våran första match på Torsdagen en timme bort inomhus. Så jag såg ju aldrig banorna och slog inte slag där förra året. Så hur ska jag kunna veta att banorna var ommålade?

Matchen idag var lättare än jag hade förväntat mig, men lika skönt att vinna för det. Efter två veckors uppehåll så kan det kännas lite stelt i början av en match, så det var skönt att klara av första rundan lite lättare än beräknat. Dom är trots allt riktigt bra på tennis Chardy och Schwank. Tuff match i morgon dock mot Butorac/Rojer. Det är ju snabbt här och det gillar dom. Dom spelar nästan enbart i-formation för att störa sina motståndare. Och det är just det dom försöker göra tycker jag, störa. Dom är alltid väldigt taggade och inte långt ifrån höga come ons… Men det gäller att vara på tårna och bestämma sig var man ska returnera innan egentligen. Om nu inte vet vad i-formation är så är det en uppställning som används i dubbel när du själv servar. Din partner går ned i mitten av banan vid nätet och går sen till den sida ni har bestämt. Det blir ett extra stressmoment för returnerarna. Men om jag känner mig bra med mina returer brukar jag gilla det. För känner du att du har lite extra tryck bakom returerna så är det svårt för nätkillen att hinna reagera. Hoppas på den känslan i morgon.

Har inte blivit så mycket sushi sen senast. Tyvärr. Vi blev väl lite skrämda.

Har kollat lite med flyg till Shanghai, jag har inte den delen inbokad i min biljett över av någon anledning. Precis som förra året är den flighten sjukt dyr. 2-3 timmar tar flyget och kostar nu runt 1500 dollar. Jag testbokade en flight från Tokyo till Europa och fick ett 50% billigare pris. Hur jävla sjukt är inte det??? Flygbolag. Jag fattar mindre och mindre ju mer jag reser känns det som. Det gäller att vinna så att den inte svider så mycket antar jag…

Tävlingen här i Tokyo är inget vidare. Sämsta 500 kategorin måste jag säga. Men nästa vecka väntar ju världens bästa ATP turnering, så det känns inte så farligt här. Shanghai är sjukt bra!

Sushi.

Då var man i Tokyo. Igen. Fast man sa aldrig mer förra året. Man ska aldrig säga aldrig. Tydligen. Men jag hoppas att detta året blir bättre och roligare än dom andra. Det regnar ju i alla fall inte 24 timmar om dygnet i år. Än så länge borde jag väl tillägga. Dom sista åren har det ju varit en tyfon utanför Japans kust eller utanför Tokyo som gjort att det regnat rätt mycket. Förra året regnade det ju 5 dagar i rad utan uppehåll. Då var det roligt.

Tog det lite lugnt på hotellet efter det långa flyget igår tog en liten tupplur. (Eller rooster-phone som jag säger på svengelska ibland för att vara sådär otroligt rolig. Fattar ni?) Sen när vi hoppade på bussen för att åka ut till klubben sitter dubbelspelaren Jordan Kerr där. Det första han säger och skrattar är: Didn’t you say “never again” last year? Vad svarar man på det…?

Det har varit otroligt skönt med två veckor off. Det tog mig ett bra tag att få tillbaka energin efter Davis Cup, så jag kunde inte tajmat ledigheten bättre. Nu känner jag mig både bättre och har mer motivation att spela. Skönt att känna det. Får se hur länge det varar den här gången… Sms:ade lite med Horia under veckan och undrade om han fick mycket skit för att jag inte kom och spelade Bukarest. Svaret var rätt tydligt. “Yes I did, thank you very much.” Oops, säger jag då. Men det fanns ärligt talat inte en chans att jag kunde spela den veckan. Kroppen var slut redan innan Davis Cup och efter ville jag ju bara gå i ide. Åka dit och förlora i första hade inte varit till någon hjälp överhuvudtaget.

Hur som helst, Tokyo. Lost in translation… Ja, det är så det allting känns här. Det är ett speciellt land detta och rätt svårt att vara i tycker jag. Men jag har lovat att ge stan en chans och ska försöka vara positiv. Försöka… Jag älskar dock sushi och det är dom faktiskt rätt bra på här. Även om det finns varianter på sushi i Japan som man aldrig ser någon annanstans i världen. Vi beställde en sushi-kombo igår eftersom det är omöjligt att läsa menyer här. På den tallriken fanns det saker som jag inte visste ätliga eller inte. Smått äckligt faktiskt. Det är nog bättre att beställa genom att peka på endast lax-sushi och visa med fingrarna hur många bitar man vill ha. Även om det kan vara jobbigt att visa 28 bitar med fingrarna…

Inget regn idag heller. Så då blir det ju träning!!!

Nordens Venedig.

Underbart!  Stockholm!  Det är så otroligt skönt att kunna få vara hemma i Sverige och spela tävlingar.  Tänk om vi kunde haft fler tävlingar på hemmaplan?  Som Frankrike, som USA, som Spanien.  Att slippa resa och bara ta bilen till olika tävlingar.  Vore fantastiskt!  Och hur mycket mer Svenska spelare skulle det innebära?  Som dom två USA-svängarna som finns.  Tävlingarna fram till Indian Wells och Miami.  Sen tävlingarna fram till US Open.  Att kunna vara hemma, ha kompisar som stöttade fram en, sponsorer som skulle vilja jobba med en.  Ja, tävlingar är bra att ha…  Sen hjälper det ju nog att ha en Grand Slam som går med runt 80 miljoner dollar plus varje år!  Vi, (jag, Jonas Björkman och Kevin Ullyett), snackade lite om det på middagen ikväll om att inte behöva resa så mycket.  Hur skönt hade det inte varit att spelat fotboll eller ishockey?  Du spelar i samma land, reser med din tandborste och ipod som baggage.  Allt annat tas hand om, biljetter, hotell, ja allt.

I alla fall.  Stockholm.  En av årets höjdpunkter helt klart.  I mina ögon är Stockholm en av världens absolut vackraste städer.  Jag har inte varit på många platser i världen som kan konkurrera med Stockholms skönhet.  Och Kungliga Tennishallen är så mysig att spela i.  Så vitt jag vet, så finns det inte en till naturlig inomhus-centrecourt på touren.  Det är unikt.  Alltså med naturlig menar jag en året runt bana.  Även om man nu inte fått spela så mycket på centern under tävlingen.  Bana1 är tyvärr inte lika bra.  Är väldigt mycket liv runt den och jag tycker personligen den ligger bättre på andra våningen som den gjorde för några år sedan.

När jag landade i Stockholm ringde Eurosport.se mig och frågade lite om Shanghai och lite annat.  Det avslutades med frågor om min lilla huskur som jag gjorde.  Kändes rätt konstigt faktiskt.  Sen läser jag Aftonbladet och dom har gjort en liten artikel om det.  Alltså, hur fan kan det vara “nyheter” att jag kissade på min hand för att försöka fixa en blåsa?  Måste varit en otroligt långsam idrottsdag i världen.  Så nu är jag rädd att berätta att jag slog upp en ny blåsa vid roten av ringfingret och var tvungen att upprepa proceduren…  Shh, säg inget till någon!

Snackade lite med Andre Sa, brasiliansk dubbelspelare, i omklädningsrummet idag.  I Tokyo drog dom sig ur för han blev sjuk och jag undrade om han mådde bättre nu.  Och vad han hade fått för sjukdom.  Svininfluensan fick jag till svar.  Alltså, inte nog med att han var i Tokyo, han åkte även på svininfluensan!!!  Han fick spenderar 4 dagar i rummet då han var så sjuk att han inte kunde lämna sängen.  Han beställde roomservice varje dag och Japanerna kom med munskydd för att lämna maten och vågade knappt vara där.  Sen en dag när han kände sig bättre gick han ut för att få lite frisk luft och att gå en promenad.  När han kom tillbaka var dörren till hans rum öppet och han kikade in.  Då står där människor men vita rockar, heltäckande ansiktsmasker och städar hans rum.  Alltså som i filmen E.T. ungefär och dom dammsög allt, golv, väggar och sängar.  Han sa att det här är inte mitt rum och gick iväg tills dom var klara.  Sen när han kom tillbaka luktade det rätt kemiskt sa han…  Hans Japan resa var nog jobbigare än min.

Tokyo-Shanghai.

Hej.  Resebyrå Lindstedt här.  Man har ju under åren blivit lite av ett proffs på att resa och även att boka resor.  Igår kväll var en rätt jobbig afton med mycket samtal till en av mina reseagenter i Tyskland och även samtal till Kina.  Jag vågar inte tänka på min telefonräkning denna månaden…  Låt mig förklara.

Jag har alltså redan en bokning från Tokyo till Shanghai på Lördag, men eftersom vi förlorade redan i Onsdags så ville jag ju åka igår, Torsdag.  Men då var det ju lite oväder som skulle förstöra så jag försökte boka om mig till Fredags flighten.  Att det nu var soligt i Tokyo i Torsdags är ju bara ytterligare en smäll i ansiktet.  I alla fall, det är knökfullt på flygen och jag måste betala 620 Euro för att BOKA om min flight.  Helt sjukt tycker jag.  Så jag kollar om det är billigare att boka en helt ny flight.  Det är ju självklart långhelg i Japan och lov i Kina, så en del asiater är ute och flyer.  Klassiskt.  Det går inte att hitta något under 8000 spänn.  Fan.  Jag börjar kolla själv online och hamnar på Air Chinas hemsida i Japan.  Resan till Shanghai ska kosta runt 12000 spänn med dom.  Fattar ingenting och börjar ge upp hoppet.  Men jag testar att kolla samma hemsida, men på kinesiska, alltså Air Chinas hemsida i Kina.  Det finns ju naturligtvis en länk för engelska och jag kollar priset där.  Då kostar den 5500 kronor.  Halva priset alltså.  Så jag sätter igån att boka den.  Då visar det sig att man bara kunde betala online med kinesiska kreditkort.  Kul.  Jag ringer deras servicecenter och får förklarat att jag kan betala men måste göra lite saker…  Ta kopia på mitt kreditkort, fram och baksida, skriva exakt det hon säger till mig på sin knackiga engelska.  Alltså att jag tillåter att dom tar betalning från mitt kort för flight nummer så och så, mellan Tokyo och Shanghai för dagens datum.  Sen skriver jag på och tar ett foto på det.  Dom hade ju naturligtvis ingen fax.  Så jag tar ett foto och skickar iväg i ett email.  Ringer tillbaka och frågar om dom fått mitt email och får till svar att inom en timme får jag ett email om jag har biljett eller inte.  55 minuter senare får jag min confirmation…  Helt sjukt.  Mitt konto kommer väl troligen vara länsat inom 1 vecka i och för sig…

Anledningen till att jag inte ville/kan vänta på min orginella bokning på Lördag är att det är Söndagsstart i Shanghai och det finns en chans att vi måste spela.  Nu sa min reseagent att jag kan få tillbaka pengarna för den resan vilken ju var en positiv nyhet.  Nu hoppas jag i alla fall att allting funkar och att jag kan få komma med planet.

Back, back och mer back!!!

Det här kan nog ses som en av mina sämsta, nej värsta dagar i min professionella karriär.  I alla fall på ATP touren.  Alltså, det bara regnar, regnar, regnar och regnar här i Tokyo.  Men det är inte ösregn.  Utan bara ett konstant duggande som liksom skrattar åt dig, som smeker ditt ansikte när du går ut och kollar.  Det viskar till dig, “Jag kan hålla på med det här hela dagen…  och bara för att förstöra för just dig!”  Förutom nån timme i Måndags så har det alltså regnat konstant, KONSTANT sen jag kom hit.  Dom har tagit bort alternativet att träna inomhus som dom hade förra året, så man har inte kunnat slagit en enda boll innan matchen idag.  Likadant för dom flesta i och för sig.  Nu fick alla dubbelmatcherna åka från klubben klockan 11.00 till det Japanska Olympiska träningscentret som ligger en timme bort.  Där finns två inomhusbanor.  Rätt kul att se träningscentret, det lilla man fick se.  Det är otroligt strikt, lite som en militäranläggning kan jag tänka mig.  Direkt sätts lappar upp om att vi inte får ta några foton, inte gå någonstans förutom samlingsrummen, omklädningsrum och banorna.  Vakter överallt.  Angående regnet får man försöka se det positivt i alla fall.  På Filippinerna har det regnat över en meter på 3 dagar.  En meter!!!  (Allt enligt CNN, är ju sjukt uppdaterad just nu…)

Vi kommer dit ca. 11.55 och supervisorn Tom Barnes ställer sig upp i bussen.  ”Ok, we start at 12.30 so everybody can practice before.  Fight amongst yourselves who hits first.”  Behöver jag säga att Tom Barnes en gång i tiden varit avstängd för han har klantat till det?  Vi spelare kollar på varandra och tänker att han inte kan mena allvar.  Väl inne i hallen går jag fram till honom och säger att eftersom ingen har tränat denna veckan och vi precis sutting en timme i en buss är det bara rättvist om vi börjar TIDIGAST klockan 13.00 så alla kan slå en halvtimme i alla fall.  Jo, det var väl ok tyckte han.  Tomte.

Vi spelar först och det märks att vi inte spelat på några dagar.  Katastrof första set, bättre andra och sen förlorade vi “the coin toss” som även kallas supertiebreak.  Skit samma, Shanghai är viktigare.  Nu vill jag bara härifrån.  Får höra att flygplatsen Narita kommer troligen stänga imorgon på grund av att tyfonen är på väg hit.  Neeeej!!!  Det finns ju inte.  Försöker i alla fall fixa flyg för imorgon, men allt är fullt eftersom det är långhelg i Japan.  Är nu på väntelista för Fredagsflighten.  Så är fast i ett regnigt och snart otroligt stormigt Tokyo.  Och när jag säger Tokyo, så är det en väldigt stor stad och vårt hotel ligger inte riktigt centralt.  Så alltså, förlorade matchen, flygplatsen kanske stänger, alla plan fullbokade, Japansk långhelg, det kommer regna mer.  En av mina värsta dagar på touren, helt klart.  Men jag e int bitter…

Simon sa något som fick en att tänka till lite idag under middagen.  Han, som jag har ju CNN på i bakgrunden hela tiden.  Det var ett reportage om Japan och tydligen är det så att i Japan har dom ett ord för “work to death”.  Det får en att inse att jobbsituationen är nog lite annorlunda här.  Jag har inte riktigt hört att någon i Sverige har jobbat sig till döds, eller att vi har ett ord för det.  Men det ger mig en känsla av att jag tränar alldeles för lite.  Efter middagen ikväll gick jag och Jocke Nyström på bio.  Skojade och sa att det här var det roligaste jag gjort i Tokyo på 3 år…  Man är en riktig partykille.

Tokyo.

Ja, då var man i Tokyo igen.  Fan också.  Jag ska vara helt ärligt, som om jag inte brukar vara det…  Japan är nog det land som jag känner mig allra minst i.  Alltså, minst, som i en liten bebis som saknar mamma.  Jag känner mig helt vilse här och vet aldrig riktigt var man ska gå eller var man ska kunna hitta någonting bra att äta.  Visst, det finns mycket bra restauranger här, men det är helt enkelt svårt att lista ut, om man nu inte vill betala med hela sitt bankkonto.  Och är det sjukt svårt att göra sig förstådd.  Vissa kan nog tycka att just detta är charmen med ett annat land, att det är så annorlunda.  Men inte jag.  Man är nog rätt miljöskadad av att alltid vara på resande fot så man söker hela tiden efter någonting familjärt, någonting/någonstans man kan känna trygghet.  Och det gör jag absolut inte här.  Men konstigt nog så har jag spelat bra båda åren jag varit i Tokyo.  Första året kom jag direkt från att ha vunnit min första titel i Mumbai och fortsatte med att vinna min andra titel direkt efter i Tokyo.  Kändes riktigt overkligt kommer jag ihåg.  Förra året gick vi till semi, så resultatmässigt har det ju varit bra.  Det är just därför jag valde att vi skulle åka hit i år igen.  Det sportsliga fick gå före det roliga.  För Peking tycker jag är roligt med alla sina marknader och ända sen jag var där för några år sen har jag ångrat att jag inte åkte ut och såg den där lilla muren.

Förra året skulle jag, Simon och Julian Knowle åka och shoppa lite hade vi tänkt.  Vi frågade vad som var bäst, för vi ville inte till shoppingområdet Ginza eftersom vi redan varit där.  Vi fick några alternativ och det visade sig att dom inte riktigt förstod vad vi sökte, så missförstånd som vanligt.  I alla fall, vi gick runt lite och hamnade till slut i lyxshopping området med alla stora märken.  Då fattade jag varför Japanerna, när dom är i Europa, går och storhandlar på t.ex. Luis Vitton.  Dom får ju 3-4 väskor för priset av en!!!  Sjukt dyrt!  Efter att inte ha shoppat någonting alls försökte vi hitta nåt att äta.  Alla skyltar ser ju likadana ut, kontsigt nog…  Vi såg en där det stod STEAK.  Perfekt, vi testar där.  Simon, erfaren Dalmas som han är, sa att vi borde kolla menyn först.  Vi går in och ber att få en meny.  Den billigaste huvudrätten kostade över 100 dollar.  Hoppsan.  Vi gick vidare, hittade en restaurang, men när vi fick ett bord visade det sig att det var ett karaoke/restaurang ställe.  Det orkade jag inte med, så jag la in mitt veto och vi lyckades till slut hitta en italienare efter många om och men.  Mitt i ett geisha-område dessutom…  Vi fattade faktiskt ingenting och vi är ju rätt erfarna resenärer!  Men det är så det är i Japan, i alla fall för mig.  Lost in translation är en fantastiskt bra film som beskriver hur det känns att vara västerlänning i Tokyo på ett bra sätt, tycker jag.

Sen är dom ju sjuuuukt respektfulla och artiga.  Helt otroligt.  Nästan så att det går till överdrift, men det känns svårt att klaga på att någon visar för mycket respekt.  Till och med för en sån som mig…

Självklart är CNN den enda engelska tv kanalen på hotellet så man kommer vara uppdaterad den här veckan.  Kanske inte är så dåligt.  Just nu regnar det inte här men vi väntar på tyfonen som ska träffa Filippinerna.  Inte den som precis var där, utan den som heter Melor och den kommer svänga norrut och gå mot Japan och östkusten här.  Det kommer regna nåt så fruktansvärt.  Som vanligt.  Det verkar som att det alltid är en tyfon i närheten av Tokyo under tävlingen.  Fattar inte att dom fortfarande får ha tävlingen utomhus.  Förra året regnade det 3 dagar i rad, nonstop!!!  Dom har tak på centrecourten, så det blir väl matcher från morgon till kväll där som vanligt.  Fan också.