Shanghai och Stockholm Open.

Hemskt. Bättre än så kan jag väl inte beskriva hur det känns att förlora tre matcher mot Mika och Nenad när det skiljer någon poäng hit och dit. I förrgår vann dom 1 poäng mer än oss. Man ska inte titta för mycket på statistik tycker jag för det kan vara rätt missvisande, men har du spelat 3 matcher mot samma par och du förlorar med 1 eller 2 poäng, ja då är det hemskt! Mådde fysiskt illa efter matchen och spädde väl på det illamåendet under kvällen…

För vad gör man när man är deprimerad efter en förlust och du har kompisar som bor i Shanghai och vill ta dig ut på stan. Jo man låter dom. Ibland behövs ett riktigt sjöslag ute på byn och har du två veckor ledigt, ja då passar det ju rätt bra. Kul var det också! Tack Mathias!

Två veckor ledigt ja. Stockholm Open… Jag har varit i kontakt med Jonas och Tompa om att spela eller inte spela i flera veckor. Jag kan ju inte tvinga Horia till att spela. Han är sliten och det är jag med. Fruktansvärt sliten om jag får vara ärlig. Så jag frågade Jonas två gånger om han hade lust och kunde spela med mig. Jag tyckte det vore en riktigt kul grej plus att Jonas lovade att spela en tävling med mig innan han slutade spela… Det gjorde du aldrig, gubbe!!! Men han har inte tid. Det förstår jag såklart. Synd bara. Jag frågade Simon om han ville spela for old times sake, men hans armbåge är fortfarande katastrof så han kan inte serva. Jag hade även tänkt tanken att kanske spela med en av singelkillarna, men den enda som jag hade velat spela med är Robin och han kan ju inte som ni redan vet. Att gå in och spela med Del Potro eller Wawrinka var en tanke jag lekte med och vi hade säkert kunnat ha varit en farlig kombination, men för säsongen och så som jag känner mig så ger det mig ingenting just nu. Om nån av dom nu hade sagt ja, det vill säga. Plus att jag har svårt att se att nån av dom kan garantera att dom vill stanna om det går dåligt i singeln… Så att spela med någon just för att bara spela. Nej sorry, det funkar inte just nu.

Jag älskar att spela i Sverige, det är ju inte så ofta man får göra det. Men den här gången verkar det inte bli nåt. Om nu inte Jonas ringer innan jag går på flyget… Jag har spelat Stockholm och Båstad säker 10 år i rad. Hoppas dom som bryr sig har lite förståelse.

Nu sitter jag på Shanghais flygplats Pudong och ska gå på en flight 23.40. Sen har jag 6 timmars väntan i München, vilket är olidligt, men jag hoppas kunna byta till en tidigare flight när jag är där. Det ska dock bli fruktansvärt skönt att komma hem till Europa igen! Den jobbigaste svängen av säsongen är över…

Fjärde passet i Stockholm.

Det blir inte sämre och sämre med vaden i alla fall. Hade en undersökning igår och nu kan vi inte se någon bristning längre. Det var någonting som dom såg, men ingen bristning i alla fall. Antar att det är ärrvävnad eller nåt annat strul. Så nu ska vi inte göra så mycket tåhävningar och hopp längre. Mer som underhåll och det är dags att spela mer tennis. Så igår blev det en timme på Kungliga och en timme idag. Igår höll jag igen lite än en gång, men idag sprang jag på helt ok tyckte jag. Jag ska göra det har jag blivit tillsagd. Nu är det dags att börja pressa mig och vaden. Men att serva är fortfarande för tidigt. Det blir ju sånt otroligt tryck på foten och vaden när feta jag landar efter serven och ska sticka iväg mot när. Så vi avvaktar med det…

Ska jag vara ärlig så är jag lite förvånad över min träff också. Inte för att jag spelar otroligt bra, men med tanke på att jag kört 90 minuter på en månad så tycker jag mig känna att det kommer gå jävligt snabbt att träffa kulan så som jag vill. Tennisen finns där. Skönt.

Nu stannar jag i Stockholm till nästa Söndag och kommer träna med laget. Ska bli kul som fan. Har lite att stå i dom närmsta två dagarna dock. Lägenhetsvisningar imorgon. För första gången i mitt liv. Tänk att man nästan är vuxen. Det är väl vuxenpoäng på det, eller? Sen Måndagen blir rätt fullbokad. Rehab på morgonen, sen träning (om vi nu får veta när vi ska träna för jag har fortfarande inte fått nåt schema), sen träffa banken och sen ut till Nicke Lantz för behandling. Blir mycket spring. Men det är skönt att ha saker att göra istället för tvärtom just nu. Jag har haft otroligt mycket dötid och varit ensam med mina tankar. Det är aldrig bra att vara ensam med mina tankar…

Lite jobbigt att Tursunov börjat spela bra igen. Han är Ryssarnas starkaste kort i dubbeln. Och spelar han bra i singel så spelar han bra i dubbel. Robin verkar ju vara i hyfsat slag dock, så det känns skönt att ha honom som ankare. Att slå Llodra så enkelt i Marseille på det underlaget, (jag antar att det är samma som alla andra år), är riktigt, riktigt imponerande!!! Llodra har verkligen spelet för att bryta ner Robins spel och han har visat innan att han verkligen kan komma åt hans svagheter. Så, sjukt starkt!

Nu gäller det bara att vi får igång dubbeln med. Vi är väl inte hetast på touren just nu. Jag har gått skadad och Simons partner är skadad igen, så han kan inte försvara sin vinst från förra året i Dubai. Men nu får vi ju två veckor att spela in oss på, så det är positivt. (Ja, jag vet, jag använde ordet positiv. Det kommer inte hända igen. Sorry.)

Tredje passet.

Vad fan, det här kanske kommer att kunna gå vägen!?! Vilodag igår för vaden som jag blev beordrad. Hörde av mig till Capio kliniken i Stockholm och undrade om jag ändå inte kunde köra på igår eftersom det inte gör ont. Nej blev svaret, måste återhämta… Fan vad tråkigt. Så det blev ett pass överkropp… igen… Visst, jag gillar att vara i gymmet, men om jag inte får röra mig och svettas, så känns det inte som att jag jobbar. Så då var det desto skönare att vakna idag.

Jag skulle ju få spela tennis igen. Började med att klockan 09.00 gå till gymmet och köra igenom större delen av rehab programmet och övergick till hopp övningarna som jag fått. Sen klockan 10.00 spelade jag 30 minuter tennis igen och skulle nog säga att jag rörde mig till 80%. Avslutade med 300 hopp med hopprep. Och utan smärta. Jag skulle nog kunna pusha mig ännu mer, men vågade inte. Så det var inte smärtan som gjorde att jag bara rörde mig till 80% utan modet. Nu ikväll har jag inte ont heller, så jag hoppas att jag vaknar helt ok imorgon med. Men träningsvärk det har jag. Det blir ju en jävla massa hoppande.

Sen stack jag till Lars Haavimb här i Båstad en mycket duktig naprapat, tror jag han är i alla fall, och han knäckte ryggen på mig. Om ni läst min blogg så vet ni att jag låste ryggen när jag började träna i November och det är samma skit fortfarande. Den har inte riktigt släppt och jag har haft ont ända sen dess. Jag har försökt ta hand om den under hela tiden med olika behandlingar, men det har inte gått bort. Jag kan ju spela så som det är, men en stel rygg är ju aldrig bra i långa loppet. Vad du än håller på med. Känns lite som att kroppen är lika stabilt som ett korthus. Allt som vanligt med andra ord…

På Fredag drar jag upp till Stockholm igen, men nu kommer jag stanna där i en vecka. Träningslägret inför Davis Cup börjar på Måndag. Det är ett läger för dom som slåss om andrasingeln… och mig… Nej, jag kommer inte försöka ta en plats där. Det räcker med att jag förstör Lördagen under Davis Cup ibland. Fler dagar vill jag inte ha att göra med…

Min målsättning är att kunna röra mig fullt till Onsdagen och sen lägga på serven några dagar senare. På Fredag gör jag en ny scan för att kolla om bristningen är kvar. jag misstänker att vi kommer se någonting eftersom jag fortfarande inte kan stretcha till fullt ytterläge i en viss vinkel. Så det måste finnas nåt skit därinne. Kanske bara ärrvävnad, det får vi se.

Sen på Söndag ska jag springa på en massa lägenhetsvisningar med min kompis Magnus Alsterback. Dags att flytta till storstan nu och växa upp, Robert… (Hemnet gör mig tokig!)

Andra passet.

Då var andra passet avklarat idag. En hel halvtimme!!! Men börjar med en uppdatering. (Sorry, jag vet att min rehab är tråkig att läsa om, men som sagt, det händer inte så mycket mer för mig just nu.) Var uppe i Stockholm i Fredags igen och stämde av med min rehab. Denna gången trappade dom upp det rejält tyckte jag och vi började med en massa hoppövningar. Äntligen sa jag eftersom det började kännas som om man gjorde någonting! Efter drygt 30 minuters olika hoppande och skuttande så kändes det fortfarande ok. Jag blev tillsagd att vila i två dagar nu eftersom jag kommer få en reaktion på det här och behöver två dagar för att läka igen.

Jag ringde min sjukgymnast Mia idag och hon frågade hur det har känts. Jag sa att jag inte haft ont alls och varit lite stel bara. Va?!?!? Kom till svar. Hon hade inte väntat sig det. Skönt tycker jag. Det måste ju betyda att jag läker helt ok.

Så idag körde jag ett nytt pass med en massa hopp i 30 minuter sen direkt tennis i 30 minuter där jag nu rörde mig klart “oförsiktigare”. Kändes ingenting igen och väntar nu bara på hur det ska kännas imorgon. Dock när jag stretchar den korta vadmuskeln känner jag att det är en “prick” därinne som inte känns så bra. Så jag vet att jag inte är helt 100%. På Fredag bär det upp till Stockholm igen för ny undersökning med ultraljud och se hur det ligger till. Sen mer rehab och på Måndagen efter börjar träningslägret på Kungliga som jag ska vara med på. Ett pass om dagen är planerat för mig. Jag snackade med Enqvist om det idag och vi tycker båda det är bäst så. Jag var även tvungen att påpeka att jag kör ju bara ett pass om dagen när jag är frisk, så mer hade ju varit helt sjukt…!!!

Robin vann Rotterdam. Sjukt starkt. Otroligt kul att kunnat följa Robins framfart på så nära håll. Jag vet hur hårt han jobbar och han är värd det. Hans framgångar kommer bära frukt för framtida svenska spelare. Det är jag övertygad om. Tänk bara på det juniorer, jobba, jobba, jobba. Det är det enda som funkar. För gör inte ni jobbet, så finns det en annan spelare någonstans i världen som gör det och det är han eller hon som kommer att lyckas. Enligt Aftonbladet är ju Robin även populärare än Peter Forsberg. Det hade jag inte trott.

Annars är det för jävligt att följa tennisen när man är skadad. Det är som att tortera sig själv. Man vet att man kommer må sämre om man går in och tittar på resultaten, men lik förbaskat så gör man det ändå. Man känner sig så hjälplös, allt är så orättvist och man är irriterad på hela världen. När jag var i Melbourne och kunde inte flyga hem var jag otroligt otrevligt. Den situationen var fruktansvärt jobbig för mig. Man blir grinig och snedtänder på det minsta ibland. Man blir rätt oberäknelig. Men då gäller det att ha folk omkring sig som förstår en… Offerkofta på mig nu…

Skryt…

Dags för lite skryt om mig själv. Ingen vacker egenskap att ha om man ska skryta om sig själv, men vad fan en gång är ingen gång… HD Galan i förrgår var rätt trevlig. Jag lyckades vinna kategorin Årets Manliga Idrottare. Kul eftersom det var väldigt bra idrottsmän nominerade. Bland annat Marcus Johansson (Washington Capitals), Alexander Gerndt (Helsongborgs IF), Jonas Olsson (West Bromwich). Denna kategori bestämdes av en jury med bland andra Henrik Larsson, Kenny Jönsson och andra journalister och före detta idrottskvinnor. Sen var jag nominerad i kategorin Årets Prestation också. Denna bestämdes online där folk kunde logga in och rösta. Där kom jag sist… Antar att jag inte finns i hjärtat hos folket men hos dom som kan något om sport så är det annorlunda…!!!! Eeeeh.

Klicka här för att se galan om ni vill. Men då måste ni har riktigt tråkigt i och för sig…

Om ni nu vill se mig så börjar prisutdelningen runt 1h.07min med efterföljande intervju i webrummet.

Sorry än en gång för skrytandet. Lite löjligt, men svårt att skriva om något mycket annat när inget roligt händer i ens liv just nu…

Kom hem från Stockholm igår kväll efter att ha flugit upp på morgonen. Åkte från plusgrader till snöstorm!!! Var inte riktigt nöjd med att inte ha vantar eller handskar på mig. Men nu stegade vi upp rehaben ordentligt. Började hoppa, sidsteppa, köra start och stopp. Inte fullt ut naturligtvis. Men jag var otroligt nöjd att jag kunde hoppa upp och ner på en step up bänk på vänsterbenet utan att få ont. Igår kändes det verkligen som att det kommer fan att gå. Lite känning idag dock, men det är inte så konstigt. Har ju inte gjort mycket explosivt med vaden på snart 4 veckor. Så jag är nöjd med att inte känna mer än vad jag gör idag. Stel? Ja. Smärta? Nej. Kom igen!!!

Stockholm Open.

Så var man i storstan igen. Härligt. Älskar den här stan. En av dom vackraste och bästa i världen tycker jag. Inte för att jag är svensk och partisk, men av alla städer jag sett i mitt liv så står Stockholm väldigt högt upp på min lista! Och jag har sett en del.

Jag fick en liten chock när jag kom till tennisen idag och såg vad Jonas och Thomas har styrt upp. Nu börjar det verkligen likna en tennisturnering för spelarna också. Blåa banor är bra tycker jag, för den gröna som Kungliga envisas med gör ju att bollen knappt syns på tv. Blått är bra. Stockholm är en bra turnering och nu kommer den bli riktigt bra, det är jag övertygad om. Enda problemet är väl att Swedish Open kanske blir av med sin best tournament trofé…

När jag landade på Arlanda igår så ringde Bjösse mig. Han frågade varför jag inte hört av mig och ville veta om jag ver nöjd med rummet och annat. Lite mysko tyckte jag det var, men jag sa jag hör av mig när jag checkat in. Nu blev det väl inte riktigt som dom tänkt sig eftersom det rum jag skulle ha först hade något rökt i, så jag gick ju ner och bytte direkt. Väl i mitt nya rum så håller jag på att göra mig hemmastadd. Nu innan jag går vidare med den här storyn måste jag förklara en grej. Och detta kanske är lite mer personligt än vad jag helst vill skriva om, men detta practical joke kräver sin respect från mig, så… Jag går inte in på alla detaljer men den här storyn började för en massa år sedan på en challenger i Polen. Det slutar med att jag får smeknamnet Brad Pitt. (Jag orkar inte kommentera det här nu, ok?!?) Det har hängt med ända sen dess och jag kan inte skaka av det. Tyvärr. (Det är ju otroligt, otroligt smickrande för honom…eeeehhh!!!!) Så, tillbaks till mitt rum nu. När jag varit i rummet i 5 minuter så knackar det på dörren. Vad är det nu då tänker jag. Då står två personer utanför och säger, vi hade lite välkomst saker till dig i andra rummet så vi vill bara ställa in dom nu. Visst, trevligt säger jag. Det kommer en skål med frukt, två miniflaskor vin och lite choklad. Fan vad trevliga Jonas och Thomas blivit på gamla dagar tänker jag.

Men jag tänkte för tidigt. Till sist kommer dom in med 3 små vita ramar och ställer en på datorbordet, en på bordet vi fönstret och den sista på bordet vi sängen. Jag tittar lite mer noggrant och ser att det är foton i ramarna. Foton på Brad Pitt. Jag skickar direkt ett sms till dom båda, “Era jävla grisar!!!!!!!!”. Jag tyckte det räckte. Men jag måste erkänna, det var fan roligt. Bevis nedan…

Och till sist bilden som jag ser när jag vaknar upp…

Med vänner som Jonas och Thomas, vem behöver fiender?!?

Men jag tror nog att jag kan få ett nytt smeknamn snart. Tränade med Horia ikväll på bana 1 och en kompis till mig och honom satt och kollade på träningen. Det satt några unga tjejer i närheten som var exalterade och ena av dom sa. Men, han där, är inte det…. är inte det… Björn Borg?!? Hon pekade på mig. Det sjuka är fan att jag är stolt över det!!!!!

Shanghai-aj-aj-aj…

Ja, vad ska man säga. För andra året i rad så spelar vi mot ett lag som vi slåss mot för en plats i London. Och för andra året i rad så skiter det sig. I och för sig så borde jag vara glad att vi vann en match överhuvudtaget. Det var en del som blev magsjuka här den här veckan. Jag var en av dom. Tror aldrig jag varit så glad åt regn i hela mitt liv. Att vi slapp spela den dagen räddade vår första omgång, helt klart. SEn var det synd att det regnade dagen efter för vi fick spela inomhus. Jag trodde det skulle gynna oss mot Kubot/Marach, men nej. Bollarna kändes mycket tyngre där inne och inte alls så livliga som dom var ute på dom andra banorna. Anledningen ligger väl hos luftkonditioneringen inomhus. Det kändes som att när bollarna var lite tyngre bet inte våra servar lika bra och dom kunde svinga mer på sina returer. Även om det nu var inomhus. Det är rätt svårspelat i Shanghai, nästan varje dag är lite olika. Men det går snabbt genom luften utomhus. Bollarna känns ibland som luddiga pingisbollar som bara smäller i racket och under vissa dagar är väldigt svåra att kontrollera. Vilket i sin tur ger extra fart i serven. Sånt gillar ju vi för då behöver vi inte spela så mycket volleys… Men som sagt, det kändes helt annorlunda där inne. Dom tog 2 av 6 breakbollar. Vi tog 0 av 6. Behöver jag säga mer? Det enda som är bra med det hela är ju att asientouren är över för i år…

Jag stack direkt till hotellet efter matchen för att försöka ta nattflyget till München. Väl inne i receptionen träffade jag den svenska tjejen som jobbar som concierge där. Vi snackade lite och efter en kort stund kom Alexander Grabowsky fram. Ni vet han, världens bästa transportarrangör… Han säger tack så mycket för vad jag skrev på min blogg. Är det ok om jag lägger in ditt inlägg på min hemsida som referens? Eeeh… jovissst. Det är lugnt. Men snackar du svenska??? Då visade det sig att conciergen hade fått nys om min blogg och skrivit ut det förra inlägget och visat honom. Så nu används tydligen www.amqj.se som referenser när någonting behöver lite extra credit…

Hur som helst, tävlingen är ju så bra att jag får ju en bil direkt, helt normalt i och för sig, men eftersom jag är på väntelista på det överbokade flyget kanske jag måste komma tillbaka och sova på hotellet ändå. Flyget går 23.40 säger jag. Ja, men ring mig bara så skickar vi en bil och hämtar dig i natt. Inga problem. Det är en sjukt bra turnering det här.

Det är för övrigt en känsla som är svår att slå måste jag säga. Att vänta nästan 2 timmar på flygplatsen och bara hoppas att det blir några “no shows”. (Folk som bokat biljett men inte dyker upp.) Med 45 minuter kvar till att flyget ska gå kommer en man fram till mig. Du kan checka in nu, det finns EN plats ledig. Den känslan är helt otrolig. Det är fan som att vinna på lotto! Glädjen bara sprutar ur en.

Jag flög till Frankrike igen. Dels för att min arm. Sen Srixon bollarna i Tokyo har den varit helt katastrofal. Käkade 50mg Voltaren och 1000 mg Paracetamol per match i Shanghai och hade ändå ont. Inte bra. Så jag åkte och träffade monsieur Jean-Jean i Montpellier. Han är en osteopat som är otroligt duktig. Han är den som kan hjälpa min arm allra bäst och jag åker ner till honom så fort jag har chans. 1 timmes behandling igår och det känns redan lite bättre. Men jag är tvungen att vila i minst två dagar sa han så jag ringde till Stockholm och bad om tjänsten att inte behöva spela på Måndag. Hoppas gubbarna kan hjälpa oss med det.

För nu är det ju dags för en av dom få stora höjdpunkterna för året. Stockholm Open. Och i år är jag övertygad om att turnering kommer få tillbaka sitt goda rykte. Startfätlet är bra. Rätt folk på rätt platser. Och bana 1 är ÄNTLIGEN flyttad på!!!

När jag landade i München kollade jag resultaten snabbt från Shanghai och såg att Robin slog Ferrer. Jag blev skitglad och skickade ett sms att det var riktigt bra gjort i matchen. Sen kom jag på tidskillnaden och jag hoppas att han inte fick sms:et efter Federer matchen. För då framstår jag som rätt korkad. Eller mer korkad än vanligt…

Mental jätte.

Ja, nu gäller det att visa sig från sin starka sida. När jag skriver detta sitter jag på planet från Paris till Casablanca. Och det känns som man är på väg att göra någonting nytt. Det känns lite som att jag ska ut på ett äventyr. För det är lite så jag förbereder mig inför denna vecka. Att det kommer att vara en helt ny upplevelse. Jag är inställd på att det mesta inte kommer att funka eftersom det är just detta som alla andra spelare sagt till mig. Jag har bara varit i Afrika en gång tidigare när jag spelade challengern i Tunisien för några år sedan och den var ju faktiskt helt ok, så jag hoppas att det inte är värre här. Även om norra Afrika ska vara mer likt södra Spanien än resten av sin egen kontinent. Hur som helt, jag känner mig så förberedd som jag någonsin kommer bli. Får se hur resultatet blir.

Tränade med Fabrice Santoro igår på Roland Garros och under ett sidbyte frågade han var jag ska ta vägen näst. Casablanca sa jag, har du varit där? ”Yes, and I hate it!!!!!”, kom till svar. Precis den reaktionen jag ville ha ju… Han fyllde i med fler skräckhistorier än dom som andra spelare sagt. Känns som att det är rätt ställe för mig. Eeeeeh… Hur som helst, det är alltid kul att komma till ställen som man aldrig varit på. Det är nog lite därifrån äventyrskänslan kommer. Fabrice spelar för övrigt lika jävla äckligt som vanligt.

Han berättade även att han numera är tävlingsledare för tävlingen i Metz. Så han har lite av samma problem som Thomas Johansson och Jonas Björkman har med Stockholm Open, nämligen veckan som den spelas.

Alltså, Metz ligger efter Us Open men innan Asien-svängen med Shanghai som avslutning. Stockholm ligger efter mastersturnerineng i Shanghai men först ut i Europa-svängen som avslutas med 500 turneringar och mastersturneringen i Paris. Alltså, båda veckorna ligger lite i kläm och det är inte lätt att locka dit spelare. Men skillnaden som jag ser det och som är tur för Metz. Det är ju just det faktum att det är en fransk turnering. Och det finns så otroligt många franska spelare. Det är ju nämligen så att det är hemmaspelarna plus dom topseedade som sätter folk på läktarna. Frankrike har 12 spelare topp 100. Sverige har en. (Öka Gujja…!!!)

Jag ska spela med Horia Tecau igen nere i Casablanca. Hoppas jag kan vara i bättre mental form den här gången. Lite sjukt hur det blev så att vi ska spela denna vecka faktiskt. Jag hade tur, kors i taket! Horia var anmäld 2 veckor innan med Christopher Kas. Jag anmälde mig inte för jag ville inte spela. Men som sagt, ”träningslägret” i USA gjorde att jag måste spela. Jag letade febrilt efter spelare att lira med. Men, det gick fan inte att hitta. Alla var upptagna eller ville inte spela. Inte nog med det, dom singelspelare som jag gärna hade spelat med, ville inte spela dubbel för om dom förlorar så vill dom ju åka till kvalet i Monte Carlo. Ingen lätt sits jag hamnade i. Jag frågade Richard Gasquet, Olivier Rochus, Julian Knowle, Arnaud Clement, Bruno Soares, Marcelo Melo, Karol Beck, Lukasz Kubot och Frantisek Cermak. Alla sa nej. Jag kände mig lika het som en Piggelin på Nordpolen. Gasquet hade nog spelat med mig, men kunde inte säga ja eftersom han inte visste om han fick WC till Monte Carlo eller ej. Nu fick han det, men fick reda på det för sent.

Jag har vid det här laget gett upp hoppet och siktar in mig på en vecka ledigt med träning. Helt plötsligt slår mig tanken att det hade ju varit så bra om jag och Horia hade spelat denna vecka för att se om vi kompletterar varandra eller ej. Men då måste ju Kas skada sig eller dra sig ur utav någon annan anledning. Inom en timme får jag ett sms från Tecau som säger att Kas inte kan spela och undrar om jag hittat någon eller om vi kan spela. Den tillfälligheten är ju helt sjuk så jag passade på att tänka att jag vill ha 10 miljoner Euro också. Pengarna har uteblivit, men jag spelar med Tecau. Så vi signar in idag klockan 18.00 lokal tid.

Så nu är det alltså dags att spela Casablanca för första gången i mitt liv. Får se hur det blir. Om jag nu låter riktigt arg i min nästa blogg så vet i nog varför…

Last stop Lyon…

Det går inte längre.  Jag kan inte lura mig själv.  Stockholm blev för mycket för min arm.  Efter två så kallade träningspass här i Lyon tog jag beslutet att avsluta säsongen.  Det finns ingen anledning att fortsätta.  Mitt första pass här kunde jag knappt hålla i racket, ingen överdrift.  Andra passet var lite bättre efter behandling, men omöjligt att spela volley.  Så jag kommer försöka spela denna veckan, men sen är det slut.  Anlednignen till att jag spelar är att om jag dragit mig här så hade ju Martin inte haft nån chans att spela.  Så nu är jag fullproppad på Voltaren och hoppas att vi kan avsluta vårat samarbete på ett hyffsat sätt.

Jag ringde runt till mina “kontakter” och rådfrågade vad jag skulle göra.  Vår Davis Cup läkare Tönu Saartok, min fysio i Helsingfors, Jarmo Ahonen och även ATPs fysio här Stephane Vivier.  Jag gjorde en ultraljuds scan här, en så kallad ultraljudsdoppler.  Tror i alla fall att det heter så.  Det visade att jag har vätska i min armbåge och det var någonting med brosket också.  Tog en magnetröntgen under Båstad och den visade ju en bone spur som det kallas.  Men det är alltså mer som är fel och det har jag trott hela tiden.  Inte så lätt att fatta vad som är fel när dom inte pratar så bra engelska här dock.  Stephane översatte till slut det mest för mig och vi ska göra ett test till.  Ett test där dom ska spruta in en vätska i armbågen och sen gör en ordentlig röntgen.  Tyckte dom sa någontong om att vätskan heter Iodide.  Så, jag kommer spela klart här, sen stanna en dag för att göra denna undersökning.  Men jag längtar inte till den för det ska göra något dj-ä-vulskt ont!!!  Och jag måste vila 10 dagar efter jag gjort det.  Men vad gör man inte för att kunna spela lite tennis?  Om det nu visar sig vara det som dom tror att det är blir det en kortisonspruta när min ansökan gått igenom och mer vila.  Men jag har ju två månader att fixa till mig nu efter Lyon.

Så mitt resonemang är att jag vill inte riskera mer än jag behöver för framtiden.  Vi ligger långt bak i racet nu, 700-800 poäng efter.  För att plocka in det måste vi vinna en av dessa tävlingarna och gå långt i Paris (Bercy).  Det kan vi ju i och för sig göra, men då måste man vara väl förberedd, hel och full med självförtroende.  Och med en skada så har man inget av det.  För att gå långt i en masters tävling måste du ju vara på topp!  Hur man än vrider och vänder på det, så är jag ju inte bra nog just nu för att slåss med världseliten.  Så enkelt är det.  Då tycker jag det är bättre att fixa armen och komma tillbaka starkare 2010.

Vi spelar alltså ikväll, sista match på bana 1, andra efter 18.30.  Jag ställde klockan på 08.30 i morse för att kunna få bolla in onsite.  Rätt mycket för tidigt att bolla in måste jag säga!  Men här finns bara två banor som är likadana och dom är onsite.  Vi har inte fått träna här än, så det var enda chansen att få känna på underlaget.  Det är tyvärr så på nästan alla inomhus tävlingar.  Träningsbanorna är skit!  ATP är ju alldeles för slappa när det gäller sånt.  Trots spelarnas klagomål och önskan att ha fler träningsbanor.  Stockholm är ju bra med antalet banor, men dom är otroligt snabba där ute i tältet, så spelare är inte nöjda med det heller.  Själv är man rätt färgad så man vägrar ju erkänna det…

Jag spelar för mycket!

Att man aldrig lär sig.  Det har blivit alldeles för många tävlingar i år.  För mycket jagande av poäng helt enkelt.  Jag har haft en bra säsong och fått ny “career high” ranking några gånger i år.  Så jag har nog stirrat mig lite blind på att förbättra den hela tiden.  Med en känsla som att, om jag inte gör det nu kanske jag inte får en ny chans.  Det är korkat.  Det är dumt.  Det är ett bra sätt att få skador.  Och det är precis så det känns nu i slutet av året.  Det “Karlssons Klister” jag använt hela året för att försöka hålla kroppen intakt håller på att ta slut.  Man kan inte mygla sig igenom en säsong, spelar du för mycket så kommer du märka av det.  Anledningen till att jag skriver lite om det nu är för att min arm känns som mos!!!  Alltså utöver all det mos som finns i min skalle…  Här i Stockholm kände jag att min arm blev svagare och svagare hela tiden och i kvarten var det för mycket.  När Voltaren och sen Paracetamol på det, för att ta bort den sista udden av smärta inte funkar, då har det gått lite långt känns det som.  Min armbåge är ju inte bra och den magnetröntgen jag tog innan Båstad bevisade ju att jag har en så kallad bone spur i armbågen.  Det går ju att spela med, men ibland blir det för mycket.  Nu åker jag till Lyon imorgon eftersom vi redan är anmälda och dom har en ultraljuds röntgen maskin där som jag tänkte göra en ny grundlig undersökning med.  Bland annat för att se om alla muskler är i normalt tillstånd.  Får hoppas på att det inte blir för mycket skit som hittas.  Vår jakt på Masters ser alltså inte mycket ljusare ut just nu.

Efter matchen igår kväll kände jag att jag inte klarade av att tänka på mer tennis, så det var perfekt timing att det var spelarfest samma kväll.  Efter 1 timme så kom jag inte ihåg något av matchen och det var precis rätt medicin.  En fest då och då skadar inte i mina ögon, bara det inte blir för många såklart.  Som min collegecoach sa,  festa inte för festandets skull.

Jag hade “kvartsamtal” med Thomas Enqvist idag, våran nya Davis Cup kapten.  Och nej, jag fick inte sparken!  Kul att snacka lite om Davis Cup med honom och hur han ser att vi alla ska jobba för att nå framgångar.  Men jag tänkte även ta tillfället att tacka Jocke och Mats.  Ni har båda gjort ett bra jobb med oss.  Det har alltid varit väldigt avslappnat och roligt att få vara med under dessa veckor.  Tack även för att jag fick chansen att försöka ta en plats i laget efter första gången mot Indien på bortaplan.  Tack för att jag fick fortsätta vara med fast jag är som jag är…  Och säg inget till Thomas så är ni snälla!!!

Så, nu väntar ett morgonflyg till Lyon och där får vi se hur jag kommer planera resten av säsongen.  Kanske blir det ett tidigare slut än planerat.  Vi får se vad som händer därnere och hur behandlingen går.  Jag fick hjälp i Montpellier av en otroligt duktig osteopat som fick min arm att kännas bättre än den gjort på 2 år och den höll sig så i några månader.  Så, jag kommer med all säkerhet åka dit igen.  Det är en balansgång på ett oljigt rep som man ibland måste klara av att gå på som elitidrottsman.  Inte det lättaste.

Lycka till Robin och Simon!  Ta hem det här nu!

Next Page »