London calling.

Då var man på Kastrup igen. Sitter här med min kompis Viktor, ni vet våran egen tomte från fotot när vi spelade Düsseldorf. Jag bestämde mig igår att det skulle vara bra med lite miljöbyte och vi flyger över till London för att stötta Robin. Idag kan det bli lite stressigt eftersom vi landar 17.30 på Gatwick och Robin spelar 19.00. Det har ju blivit en rätt viktig match i mina ögon. Han är ju redan klar för semifinal, men om han slår Davydenko, som han ”brukar” göra så slipper han ju Federer i semi. Och det vore bra! För jag tror han rår på Del Potro den här gången. Eller DelPo som han så coolt kallas i USA.

Det enda jag har gjort hemma är att träna, träna, träna. Ett pass tennis om dagen, ett styrkepass och ett fys pass. Problemet är bara att jag inte får i mig tillräckligt med mat, men jag hoppas det kommer lösa sig snarast. Mitt 10 gram lättare rack verkar bli svårare att spela in sig med än vad jag trodde. Det känns inte alls lika stabilt som mina vanliga och även fast det är samma modell så känns det som att jag måste träffa bollen mer noga med det nya. Men det är väl just för att det är nytt antar jag. Men det är sjukt hur kroppen vänjer sig vid vissa saker. Jag tränade igår ett bra pass med Henrik Holm. Mycket övningar där han stod fram på nät och jag försökte spela in mig på min nya sida. Känna efter vilka vinklar jag kommer använda och se till så att slagvalen sätter sig i ryggmärgen ordentligt. Men som sagt, tyckte inte jag fick ut det jag ville av racken så jag slog några bollar med mina gamla och pang! Jag blev en 10 klasser bättre tennisspelare. Helt sjukt egentligen att 10 ynkliga gram kan ställa till med så mycket. Testa och håll i 10 gram så får ni se hur lite det är. Om det inte känns bättre efter nästa veckas träning, så kommer jag nog gå tillbaks till mina gamla. Annars blir det alldeles för mycket förändringar till 2010. Ny dubbelpartner, nytt rack, byta till backhand sidan och en grej till… som är för personlig att gå in på.

Men som sagt. Det ska bli skönt med ett miljöbyte. Det är nog första gången jag reser till en turnering för att bara titta. I alla fall på herrtouren. Men det kan ju vara kul att faktiskt få vara en äkta turist för en gångs skull. Kolla tennis ikväll, sen god middag med vänner. Träna fys och styrka på morgonen, sen strosa på stan lite, fika, shoppa. Kanske ta och köpa ett par Paul Smith skor igen… Köpte ju bara tre par under Wimbledon. Vi får se.

Tog även den världsberömda sprutan igår. Jag ville egentligen inte göra det. Jag har tagit spruta för influensa en enda gång och det är den enda gången jag blev sjuk. Men jag frågade vår Davis Cup läkare Tönu Saartok och han sa absolut, den ska du ta. Man har ju hört mycket om hur ”farlig” denna spruta ska vara, men jag känner mig helt ok. Det hade dock varit svårt att spela tennis idag för axeln är faktiskt riktigt öm. Så jag körde cykel och löpning istället innan jag skulle sätta mig på tåget hit till Kastrup.

Skönt även att ATP funkar som det ska den här gången. Jag emailade och sa att jag kommer över och skulle vilja ha en badge så jag kommer in överallt, precis som man gör när man själv spelar. Det ingår ju i våran medlemskapsavgift på 1250 USD som vi måste betala innan varje ny säsong. Där ingår som sagt bland annat att vi har rätt till en badge till alla tävlingar som arrangeras av ATP. Men ibland verkar dom glömma det. Nu var dom till och med så snälla att jag fick en extra badge till Viktor. Hade ju varit sådär schysst om han hade fått jaga på biljetter på svarta marknaden.

Tungt.

Det känns rätt tungt just nu.  Måste bara ärligt säga det.

Jag har börjat så smått att röra på mig igen.  Hade en löprunda i Fredags och en i Lördags.  Fy fan vad jobbigt det blir när man gör ett uppehåll på några veckor.  Det känns inte rättvist alls.  Man sliter en hel säsong och försöker att hålla sig i så bra trim som möjligt.  Sen vilar man drygt 2 veckor och det känns som att man verkligen börjar på noll.  Löprundorna kändes bra i början, men sen på slutet kändes det som mina “stötdämpare” slutade fungera.  Ingen spänst i löpsteget längre och man fick börja gå på vilja.  Riktigt seg i benen och visste direkt att det skulle finnas träningsvärk nästa dag.  Det kändes som mina vader skulle sprängas när jag skulle gå upp från sängen nästa morgon.  Kan kanske bero på att jag inte kan sova för tillfället att man blir extra sliten med.  Eller är rätt övertygad om det faktiskt.  Men jag kan inte sitta still längre, jag klarar det inte, så jag stack ut och sprang igen.  Kändes klart bättre efter ett tag, men när jag var på väg tillbaka igen så började benen kännas riktigt tunga igen.  ”There’s no easy way out” heter väl en låt på Rocky 4 albumet?  Bara att gräva sig igenom.  Lite fjantigt att tänka på den låten bara när man är ute och motionsjoggar…  Så idag la jag till ett gympass i förmiddags och ska köra innebandy ikväll med kompisarna här som har en egen “liga”.  Vi får se hur skadad man är efteråt med rapp och allt man nog kommer få.

Det är väl inte så konstigt att det känns så segt att komma tillbaka efter några veckor när man bara ätit gott egentligen.  Jag sprang på ett löpband i Tokyo och det hade en rätt modern display.  Jag började jogga och det kom en bild på en godisbit.  Ok tänkte jag och körde på.  Efter ett tag ändrades bilden och något annat onyttigt visades.  Sen mer och mer.  Alltså, den visade vad jag förbrännde medans jag sprang.  Rätt kul, så jag undrade hela tiden vad som skulle komma härnäst.  Efter 25 minuter tyckte jag att jag kommit upp i rätt bra tempo.  (Jag brukar öka var 5e minut när jag kör löpband.)  Så, efter 25 minuter känner jag mig rätt bra igång och tycker jag har gjort det bra hitills.  Då kommer en bild på en choklad bit upp, typ Snickers.  Alltså hur fan kan livet vara så orättvist?  Man springer i rätt bra tempo, blir rätt trött och förbränner någonting som tar 30 sekunder är äta upp!!!

Så det är väl inte så konstigt att kroppen inte fungerar som den ska, med tanke på allting runt omkring…  På Måndag kommer jag börja med tennis med, max ett pass per dag nästa vecka.  Vill inte springa innan jag kan gå och vill ge armbågen en ärlig chans.

Wilson emailade mig och sa att mina rack är klara för att skickas till mig.  10 gam minus.  Körde 30 minuter tennis för en vecka sen med just -10gram och det kändes faktiskt att det var en rätt rejäl skillnad.  Kändes mycket lättare faktiskt.  Det trodde jag ärligt talat aldrig själv.  Så jag hoppas det kan vara ett steg i lösningen för min del.

Men annars känns det faktiskt riktigt tungt just nu…