Tvåsiffrigt.

Jag har sagt det hela veckan. New Haven är ju världens bästa stad. Jag har köpt en lägenhet här nu och kommer semestra här varje sommar från och med nu. Det är ju så mysigt. Och så spelar man ju så bra tennis med. Kan ju inte bli bättre. Eller nja…

Helt sjukt att det kan vända såhär i tennis. Vi har inte spelat så jättebra på hela trippen och förlorat jämna matcher. Sen helt plötsligt så bara klickar det. Precis som innan Wimbledon. Inte för att nu betyder något, använder bara som ett exempel. Vi har spelat riktigt, riktigt bra dubbel denna veckan, förutom i finalen där jag tycker alla fyra av oss hade mycket mer att visa än vad som presterades. Så är det dock i tennis. Det hände i Båstad med, men som jag sa då, det skiter jag i för vi vann! Detta var precis det vi behövde innan US Open. Vi kanske spelar skitdåligt där, men den här känslan är otroligt skön att ha i alla fall och jag hoppas verkligen vi kan ta till vara på vågen som vi kommer in på.

Riktigt svårspelat idag dock. Vi spelade efter Caroline igen och självklart var hon tvungen att spela 3 set även om hon hade set och break. Jag skällde på henne innan hennes match idag eftersom vi fick vänta så länge på henne igår. Så jag tror hon släppte andra för att jävlas med mig. Men riktigt svårspelat som jag sa. Vi spelade runt 17.00 och solen är på väg ner. Den ligger lågt vid sidan av banan och jag har problem med avståndsbedömningen när det är så. Men, Horia spelade sin bästa match för veckan tycker jag, så det hjälpte! Snackade med Istomin efter vår match, han väntade på sin singelfinal. Jag sa att det var jävligt svårspelat med solen. Han instämde och sa han spelade vi den här tiden igår och förlorade andra set hur snabbt som helst för han kunde inte se bollen ordentligt. Skönt att man inte är ensam om alla åsikter i livet…

Jag tror nog att jag är den enda som kan hitta något negativt med en turneringsseger. Oroa er inte nu, så farligt är det inte. Men på något sätt känns det som vi tappade 750 poäng denna veckan. Om ni kollar på lottningen så ser ni ju att startfältet skulle kunna vara vilken Mastersturneing som helst och hade vi spelat så här bra i någon av dom hade vi ju kunnat smyga in 1000 poäng. Men skit samma. Att slå lagen vi slagit ger självförtroende oavsett kategori. Känns sjukt jävla skönt!!!

Om jag nu får stryka mig själv medhårs lite grann så måste jag även säga att det är otroligt skönt att vara på tvåsiffrigt. 10 titlar har jag nu. Det trodde jag ärligt talat, ja helt ärligt talat, inte att jag skulle lyckas med överhuvudtaget. Det känns som en stor milstolpe för mig. Men jag hoppas verkligen att det inte är den sista tävlingen jag vinner. Fortsätta vara ödmjuk inför uppgiften och träna hårt så hoppas jag kunna fortsätta i det här spåret.

London då? SSSSSHHHHH!!!!!! Det är för långt bort och jag vågar inte räkna eller kolla på racet. Det kommer avgöras i Paris, jag är övertygad om det.

Sitter i en turneringsbil nu på väg till Det Stora Äpplet. Äntligen. Ja, jag säger äntligen även om vi vann titeln här. Jag älskar verkligen den här staden. (Fast den finns i USA…) US Open är den näst bästa Grand Slammen tycker jag. Tätt, tätt följd av Australian Open. Och långt, långt efter kommer Roland Garros.

Hoppas vi kan göra någonting riktigt bra i New York. För ossi turneringen. För Davis Cup veckan efter.

Men det var väl självaste f-n!

Nu tror ni ju att jag komplett tappat allt vett som jag nÃ¥gonsin haft. Men jag har aldrig varit sÃ¥ oberörd av att vara i final som jag är idag. Ja, jag vet. Nu är jag verkligen en bortskämd slyngel som borde smiskas! (Lugn nu tjejer…) Men som jag sa innan sÃ¥ vill jag ju bara till New York sÃ¥ det känns som att jag gÃ¥r in utan att riktigt bry mig under matcherna. Och sÃ¥ spelar man sin bästa tennis och blir fast i New Haven hela veckan. Kanske borde ha den här inställningen oftare. Jag verkar vara riktigt bra pÃ¥ att inte bry mig ju! New York, New York, where art thou?!? Vill fortfarande bara dit och mitt allt jag saknar där. Ja, jag vet, i Februari hade jag gett min vänstra hand för att fÃ¥ vara i final. Jag har fortfarande lite distans. Även om inte hissen gÃ¥r hela vägen upp hela tiden…

I kväll var helt sjukt. Aldrig har en match mot ett sÃ¥ bra par gÃ¥tt sÃ¥, hur ska jag säga det här, smidigt. Ja, smidigt. Det var liksom aldrig nÃ¥gra problem. Allt bara flöt pÃ¥. Och det kändes liksom om att vi bara kunde höja nivÃ¥n hela tiden om vi behövde. Jag har inte haft den känsla sen jag spelade challengers. Ibland pÃ¥ challenger nivÃ¥ kändes det som att man kunde spela perfekta matcher utan att missa en retur. Men pÃ¥ den här nivÃ¥n har man aldrig den känslan. Inte mot bra par i alla fall. Första gÃ¥ngen för mig. (Vi förlorade bara 8 poäng i vÃ¥ran serve pÃ¥ hela matchen.) Skön känsla mÃ¥ste jag säga. Jag skulle kunna vänja mig vid den. Men den försvinner väl om nÃ¥gra dagar. Fan ocksÃ¥. Varför är världen emot mig? Varför… Eeeh…kanske skulle lugna ner mig lite.

Skämt och sidå. Final är en otroligt skön känsla. Speciellt i ett startfält som detta. Den starkaste 250 tävlingen för året. Garanterat. Och vi är i final. Bra för självförtroendet. Men som jag sa innan. Synd att vi inte spelade såhär förra veckan bara.

Har precis fått in room service, klockan är 00.51 och har även tre Samuel Adams på bordet. Jag har sagt det innan, när jag spelar nattmatch så har jag otroligt svårt att sova eftersom man är så uppe i varv. Så flera idrottare har sagt att ett par öl får dig att slappna av och lättare att sova. Det funkar lite bättre för mig faktiskt. Så jag kör på det. Sen är det ju gott också. Men gå inte ut och sup nu ungar!!!!! Man måste förtjäna det.

Lite jobbigt imorgon. Vi har inbollning 11.00-12.00 och klockan är efter midnatt och jag sitter och bloggar för att jag kan inte sova än. Förhoppningsvis kan vi komma tillbaka i morgon fräscha och heta. Vi visste att det skulle bli sent idag för att tjejerna skulle ju garanterat spela länge. Dementieva vann första enkelt och när Caroline fick break i andra sa jag att det kommer garanterat spelas 13 game i tredje set. Jag hade rätt.

Men New York då?

Vi vann idag. Fan också.

Precis som förra året känner jag bara för att dra till New York när jag är här. Trivs inte alls i New Haven när en av världens bästa städer väntar runt hörnet. Så jag har en konstig känsla i kroppen. Man går in i matchen och gör sitt bästa, inget snack om den saken, men torskar du så får du dra till New York. Lite win, win liksom. Sa det till Horia efter vi vann supertiebreak. Fan, jag som ville till New York. Han fattade precis vad jag menade.

Vi spelade klockan 10.00 idag. Och jag gillar inte det heller. Jag är ingen morgonmänniska och har aldrig varit det heller. Jag spelar nästan aldrig bra på morgonen och var inte för upphetsad inför dagens match. Jag tror jag skrivit om just detta innan. Jag gör allt jag kan, går upp tidigt, duschar, ordentlig uppvärming, ordentlig inbollning men det brukar ändå kännas skit. Men idag, ja jag vet inte vad som gick fel, men jag spelade riktigt, riktigt bra idag! Schemat kom ut runt 21.30 igår kväll. Det är för sent när du har 10.00-start. Helt klart. Ska du spela 10.00 måste du ju vara i säng runt 22.00. Det kan inte vara så svårt att fixa. Eller ha i alla fall ett schema klart med dom första två rundorna för dagen. Det tycker jag vore en bra lösning.

Jag sa för nÃ¥got inlägg senast att tjejkvalet här var otroligt tufft. Men jag fÃ¥r nog säga att herrarnas dubbelturnering hÃ¥ller högre klass. Otroligt tufft och vi har en riktigt tuff lottning. Jag brukar aldrig kolla pÃ¥ lottningar sÃ¥ mycket eftersom jag tycker att varje match är ett stort problem i sig. Men nu sÃ¥g jag att vi precis slog 3e seedade Kubot/Marach, för att möta Moodie/Norman igen och om vi vinner väntar kanske Nestor/Zimonjic. I en 250. Tufft…? Men skit i det nu, kvarten blir tuff nog och vi tar gärna revansch. Även om New York fÃ¥r vänta ännu längre.

Turneringen här gör mycket för att försöka få ett bra startfält. Det är den enda tävlingen jag vet som veckorna ett par månader innan får ATP att sätta upp lappar i omklädningsrummen där det står topp 10 anledningar att spela New Haven. Det är ju en jobbig vecka att ha normalt sett, veckan innan en Grand Slam. Men en grej gör dom som jag verkligen gillar. Du får ett pass här. Ett pass för restauranger. Det ser ut som ett resepass med en massa sidor för olika restauranger här. Vad betyder det då? Jo, du som spelare kan gå till restaurangerna som finns med och du får en förrätt, huvudrätt, efterrätt och två drycker gratis. Måste bara betala dricks. Du får inte gå till samma restaurang två gånger. Jo, du får ju, men du får betala andra gången. Hur som helst, du käkar alltså gratis hela veckan på rätt bra restauranger. Roligt initiativ för oss bortskämda tölpar. Alltså inte jag, alla andra!

Är dock rätt uttråkad här. Som jag sa borde man ju inte gå och vandra för långt från hotellet här, så vad kan man göra? HBO, största filmkanalen här, visar Transformers för sjuttiotolfte gången på två veckor. Hotelldöden är verkligen närvarande denna veckan. Men efter jag skrivit färdigt är det dags för gymmet, så då går det ju i alla fall 1-2 timmar. Sen middag och efter det kan man ju lägga sig och sova. Halleluja.

New Haven.

Då var man på en av dom farligaste platserna som det spelas en tennisturnering på. New Haven, hem till Yale University. Kan det verkligen vara farligt här? Ja, det är det. Eller som hotellpersonalen sa till mig förra året. Om du går fyra kvarter åt vilket håll som helst från hotellet när det är mörkt ute kanske du inte kommer tillbaka. Eeeeh, ok, tack för tipset. Känns lite som en slum om man kommer bort från centrum. Så lika bra att inte göra det.

Resan dÃ¥? Ååååååååååh!!!! När vi är pÃ¥ flygplatsen i Cincinnati säger dom att dom är försenade. Oväntat… Vi kommer iväg 30 minuter sent och kommer missa vÃ¥r connection i Charlotte. Men turligt nog var även flighten frÃ¥n Charlotte till Hartford 45 minuter försenad. SÃ¥ det löste ju sig. Sen en timme i bil frÃ¥n Hartford till New Haven. 8 1/2 timme dörr till dörr. Jag har sagt det innan och säger det en gÃ¥ng till, det är sjukt jobbigt resa inrikes här.

Men, vi mÃ¥ste försöka glömma allt det och göra vad vi kan. Det vore skönt att fÃ¥ vinna nÃ¥gra matcher innan New York. Jag tycker inte vi spelat sÃ¥ dÃ¥ligt egentligen, förutom kvarten i Los Angeles där jag ju var sÃ¥ bedrövlig som man bara kan vara. Men vi har heller inte spelat riktigt bra. Bara mittemellan. Vore kul om vi bÃ¥da kunde spela bra samtidigt, det skulle hjälpa. Kom igen…

Liten rolig grej förra veckan. Jag möter Nalbandians fysio eller fitness kille i hissen pÃ¥ hotellet med tvÃ¥ pÃ¥sar smÃ¥kakor. Jag sa att det där är ju inte bra för dig som ett dÃ¥ligt skämt. Yes, svarade han, but Nalbandian wants so Nalbandian gets. Sen avslutade han med “But he must stop…” Nu fattar man väl varför han inte är i topptrim. Tänk hur bra han hade varit om han var just det, i topptrim. Säger jag för mycket om jag säger världsetta? Jag tror inte det. Jag tycker han är sÃ¥ bra.

Joint event här denna veckan. AlltsÃ¥ svÃ¥rt att träna som vanligt. Hatar det. Hatar det väldigt mycket. Ska du ha joint event, sÃ¥ skaffa ordentligt med banor!!!! SÃ¥g lottningen till tjejkvalet när vi kom hem efter middagen. Last direct acceptance var rankad 132. 1a seedad i kvalet rankad 41. Rätt tufft fÃ¥r man säga…

DÃ¥ var det dags att förbereda sig igen… Kul.

Det känns sÃ¥där nu. Igen. jobbig match igÃ¥r. Tuff lottning, men helt klart “vinnbar”. Tyvärr gjorde vi bara ett bra set och dom fick revansch pÃ¥ oss frÃ¥n s’Hertogenbosch. Det är ju sÃ¥ med dessa Masters turneringarna. Dom är getingbon och alla matcher skulle kunna vara finaler i vilken turnering som helst. Eller som Melzer sa, Wimbledonfinalisterna möter Wimbledonsemifinalisterna för att möta Wimbledonsegrarna. Tufft med andra ord…

Första set kunde gÃ¥tt till vem som helst, sen gör vi ett slarvig servegame. Riktigt slarvigt och vi blir breakade. DÃ¥ känns det som att matchen är över. Och det var den. Lite back i ett servegame till och tvÃ¥ break. Mer eller mindre omöjligt att vända mot dom, i dubbel, pÃ¥ detta underlaget. Jag vet inte om det märks nÃ¥gonting pÃ¥ tv, men jag mÃ¥ste säga att underlaget här är otroligt snabbt. Snabbaste underlaget för Ã¥ret, utan tvekan!!! Nu spelar vi New Haven, fast vi inte ville göra det. Det blir flyg imorgon för att förbereda oss igen. Troligen lÃ¥ngsammare underlag och tillbaka till Wilsonbollarna. Det var ju Penn i Toronto och här. Förbereda sig igen… Det känns som det enda man gjort pÃ¥ den här USA resan är att just förbereda sig och sen spela en eller tvÃ¥ matcher. Men skam den som ger sig. Vi mÃ¥ste hitta tillbaka till att spela bra en hel match. Inte bara i 19 game av 20. Vi mÃ¥ste hÃ¥lla vÃ¥rt spel uppe hela matchen om vi vill göra bra resultat. Det vill säga vinna tävlingar.

Day off idag alltsÃ¥. Orkade inte ens tänka pÃ¥ att hÃ¥lla i ett tennisrack. SÃ¥ jag bytte sport istället. Det finns en golfbana rakt över tennisen som är designad av Jack Nicklaus. MÃ¥nga tävlingar har ofta den servicen för spelarna att vi fÃ¥r spela golf gratis pÃ¥ nÃ¥gon bana. Hyra klubborna kostar ju naturligtvis, men det är ju ok tycker jag. SvÃ¥rt att klaga pÃ¥ det. Skönt att göra nÃ¥gonting annat. Det gick hyfsat ocksÃ¥, sÃ¥ dÃ¥ är det ju ännu roligare. Att jag var mindre än en decimeter att göra hole in one kommer väl ingen tro pÃ¥… 9 hÃ¥l räcker oftast för mig. Orkar inte 18. Jag är alldeles för dÃ¥lig pÃ¥ att gÃ¥. Men här har man ju alltid bil i och för sig. SÃ¥ den ursäkten funkar sÃ¥där. Är för mentalt svag helt enkelt…

Även om det är sjukt tråkigt här där vi spelar turneringen, så försöker dom i alla fall att göra det lite roligare för oss. Vi bor ju inte i Cincinnati utan mitt i ingenstans egentligen. Men dom ger alla main draw spelare hyrbilar, så vi kan köra lite hur vi vill och vart vi vill. Det är en skön frihet att ha. Så åkte till en outlet efter matchen igår för att tröstshoppa lite. Men det gick sådär. Så då blev det till att tröstäta istället. Gick sådär det med. Mådde bara illa istället.

Hoppas resan blir bättre till New Haven än förra året. Den som tog runt 20 timmar på grund av förseningar. Får hålla tummarna.

Groundhog Day.

Ibland fÃ¥r man den där deja vu känslan. Eller kanske Groundhog Day känslan rättare sagt. Om ni nu inte sett klassikern Groundhog Day med Bill Murray, sÃ¥ mÃ¥ste ni levt i en grotta dom sista Ã¥ren. Sjukt rolig film. Men ibland känns det verkligen som man är i ett ekorrhjul och man kommer till olika ställen världen över, men ändÃ¥ ser man bara samma platser och man gör samma saker. Om och om och om igen. Just det hände mig nu pÃ¥ vägen frÃ¥n Washington till Toronto. Vi hare en connection i Philadelphia och som vanligt när man flyger inrikes i USA sÃ¥ gÃ¥r nÃ¥got fel. Utan en riktig förklaring blir vÃ¥rt första plan försenat och vi fÃ¥r tillbringa nÃ¥n timme längre i Philadelphia eftersom vi missade vÃ¥rt plan där. Vi gÃ¥r in i Star Alliance loungen och när jag suttit där i nÃ¥gon minut känner jag, fan allt det här känns sÃ¥ bekant. Hmmm… dÃ¥ slÃ¥r det mig. Jag är fast i Philadelphia… igen!!! Om ni nu följt min blogg sen jag började hade jag ju en mardrömsresa förra Ã¥ret mellan Cincinatti och New Haven där jag fastnade i flera timmar i just Philadelphia och satt sjukt uttrÃ¥kad i just denna lounge. Man fortsätter i samma spÃ¥r. Ã…r efter Ã¥r efter Ã¥r…

Hur som helst. Vi kom fram till Toronto utan några större problem den här gången och fick våra väskor och allt. Heja!!! Hade ett väldigt bra träningspass i Fredags. Körde från 12.15-15.00. Skönt att köra ett längre pass. Det är svårt att göra det som oftast eftersom det är så många spelare på tävlingarna. men när du är jätteduktig och förlorar på en Måndag veckan innan så kommer du ju före alla andra och banorna står tomma. Skönt i alla fall att få in många timmar nu dessa dagar. Även om passet idag kanske inte var det bästa så hade vi i alla fall 2,5 timme på banan.

Jag måste säga att jag gillar Kanada klart bättre än USA. Även om Toronto är rätt likt sina södra kusiner. Montreal är mysigare tycker jag. Sorry Sudden, jag håller på Maple Leafs, men gillar Montreal bättre som stad. Plus att dom är inte alls lika jobbiga i customs när du flyger in.

Kanadas mest kända tennisspelare är Daniel Nestor, världsetta i dubbel. Han är stor stjärna här. Och hur kan han inte vara det när han vunnit alla Grand Slams och har ett OS guld. Just OS guldet är ju speciellt. Jag såg en planch i omklädningsrummet och då slog det mig hur stor han nog är här.

Efter OS hade dom alltsÃ¥ en tour med sina OS medaljer runt Kanada. Fick Thomas Johansson och Simon Aspelin samma mottagande när dom kom hem frÃ¥n Peking? Nja… Synd, för det var dom värda! (Även om det nu var silver.)

Tuff första match här i Toronto. Men sÃ¥ är det alltid i Masters turneringarna. Dubbel är som ett getingbo och varje match skulle mer eller mindre kunna vara final. Vi möter Ferrer/Lopez. Dags att möta en Chippendale, det var ett tag sen. Jag har svÃ¥rt att se tvÃ¥ mer olika spelare egentligen. David kämpar som en Pit Bull och bryr sig inte hur det ser ut bara han vinner poängen och Lopez, ja… ni vet ju redan. Hur som helst kommer det bli en riktigt svÃ¥r match. Den enda gÃ¥nge jag spelat här torskade jag och Jarkko Nieminen mot Robredo och just Ferrer i ett supertiebreak med matchbollar. En pÃ¥ min serve där jag tror jag gjort ett ess, domaren gör overrule och jag tar en challenge. Hawkeye visar att bollen är…. ute. Med 1-2 millimeter. Kul. Sen torsk 3 poäng senare. Fan. Det är sjukt hur man kan komma ihÃ¥g vissa poäng som idrottsman. Jag tror alla som idrottar vet vad jag talar om. Oavsett nivÃ¥. Men vi glömmer den och vinner i tvÃ¥ raka istället. Det skulle jag kunna leva med.

27e gången gillt.

Det här borde man nog inte säga som tennisproffs, men jag är sjukt bakis idag. Det blev en hel del igår. Men fantastiskt rolig kväll på Loft. Ska man fira så ska man fira, tycker jag. Inget att skämmas över. Ibland måste man helt enkelt ha en riktigt rolig kväll. Och det hade vi igår. Jag och Horia, tjejerna från players och andra kompisar bland annat Sean Frost, min sponsor med Sergio Tacchini och Klip strings. Sean är en kompis sen länge och vi har hjälpt varandra under många år.

27e gången gillt? Nja så ofta har jag nog inte startat i Båstad, men det känns nästan som det. Att äntligen få vinna, ja, det känns verkligen som en tung sten lyfts från mina axlar. Det är verkligen en titel som jag saknat. Jag vågar inte nypa mig i armen för den sommar vi har jag och Horia är bara helt overklig. Helt tecknad. Matchen i sig igår var nog ett sömnpiller för många skulle jag tro. Det var verkligen inget skönlir och tyvärr blir det så ibland. Jag tycker att jag började riktigt bra och spelade helt ok i större delen av första set, då Horia inte var på topp. Sen i andra så försvann jag mer och mer. Tycker själv jag var rätt usel ett tag, men då tog Horia tag i saken och spelade riktigt bra på slutet. Skönt att vi kan komplettera varandra så. Det är det som funkat rätt bra på senare tid, när en spelar dåligt har den andra tagit sitt ansvar och höjer nivån. Så andra set har jag verkligen Horia att tacka för.

Det var mycket nerver med i matchen, men jag kände mig som sagt bra i början av den. Sen när vi inte kunde hålla dom break vi fixade kände jag att det blev tajtare och tajtare. Horia sa efter att han var riktigt nervös i början för han visste hur mycket jag verkligen ville vinna denna titeln. Och när det är mycket nerver med i en match, då kan det bli rätt mycket misstag. Men som jag sa i talet, vi spelade inte våran bästa tennis idag, men vi vann så det skiter jag i.

Horia skulle flugit redan igÃ¥r kväll men av nÃ¥gon konstig anledning ändrade han sin flight och stannade kvar… Vi skickade lite sms idag och han sa bland annat att han fattar inte vad som har hänt med allt folk i världen under tiden han var i BÃ¥stad. Alla är sÃ¥ fula… Tror han gillade dom svenska tjejerna… Sen sa han även att detta var den bästa veckan i hans liv. Det är rätt bra betyg Ã¥t Sverige och BÃ¥stad tycker jag.

Tack alla igen som sagt grattis och stöttat. Det är otroligt skönt att känna stödet frÃ¥n er alla. Hoppas vi kan fortsätta sÃ¥ att det inte slutar…

Fick en frÃ¥ga av en reporter pÃ¥ presskonferensen efter mathcen om Wimbledon förändrat mitt liv pÃ¥ nÃ¥got sätt. Ja, titta runt omkring dig, svarade jag. Det sitter 10-15 reportrar och intervjuar mig just nu… Det gjorde det inte förut.

Det blev svårt att fortsätta mitt tacktal när jag ville tacka min familj och mina vänner. Det blev känsligare än vad jag trodde. Jag kunde inte säga så mycket för jag var på väg att bryta ihop. Det räcker om Federer och Murray grinar i sina tacktal. Där behöver jag inte kasta mig in. Men otroligt skönt att få vinna framför alla som följt mig hela livet mer eller mindre. Tror nog inte mamma varit så nervös nån gång innan när jag spelat. Kul!

På Onsdag bär det av till USA för 6 veckor där. Nu känns det på tok för länge eftersom vi tjänat ihop så mycket poäng och borde nästan bara koncentrera oss på dom större tävlingarna. Men vi är redan anmälda och resorna redan bokade, så vi drar. Schemat är med förra årets resultat inom parentes, Los Angeles (1a runda), Washington (Vinst), Toronto (2a runda), Cincinnati (2a runda), New Haven (semi) och US Open (3e runda). Spelar vi bra under resan så skippar vi nog New Haven och sticker till New York för att träna inför årets sista Grand Slam. En match i taget dock!

Och playerstjejer… “blondinbella-inlägget” kommer. Jag har ju lovat.

Mellan hopp och förtvivlan.

Jag borde vetat att denna dagen inte skulle bli som alla andra dagar.  Den började helt enkelt för dåligt.  Jag bokade transport klockan 10.00 från hotellet i Mason, Ohio.  Utcheckad och klar åker vi mot flygplatsen.  Väl där tackar jag för skjutsen och går in för att checka in.  Framme vid desken börjar jag leta efter mitt guldkort så jag ska få mina poäng och slippa betala övervikt för mina väskor.  Inte höger fickan, inte vänster fickan.  Dataväskan?  Nej.  Racketväskan, men varför där?  Nej inte där, men det visste jag.  Svetten börjar rinna längs ryggraden och det är ett faktum.  Plånboken glömd.  Jag känner mig helt naken.  20 dollar i fickan kommer jag inte långt på.  Jag får nästan aldrig panik när jag reser, men nu känner jag att det kan bli riktigt jobbigt resten av resan.  Jag har inte ett enda telefonnummer att ringa för jag har inget factsheet kvar för Cincinnati.  Ringer Robin, men får inte tag i honom.  Sen ringer jag mamma (!!!) men får inte tag i henne heller.  (För att be henne logga in på internet.)  Men sen testar jag min telefon och märker att det finns wireless på flygplatsen.  Loggar in på ATPs spelar hemsida som är våran egen sida där vi hämtar all vår info.  Jag tar fram factsheeten för Cincinnati och kollar efter telefonnummer.  Ringer hotellet, men den är inte där.  Ringer transport och ber dom kontakt damen som körde mig, vilket dom gör med en annan telefon så jag hör samtalet.  Först säger hon att den inte finns i bilen och jag är nära bryta ihop.  Sen stannar hon bilen, letar lite mer noga och säger att den är där och hon är på väg tillbaka.  Det är nog bland dom skönaste känslorna jag varit med om.  T.o.m. skönare än att få w.o.  Även skönt att jag alltid åker med extra tid till flygplatser för jag ser ingen mening med att sitta 30 minuter extra på hotellrummet eller en lounge på en flygplats.  Nu kom det dock att bli lite mer än 30 minuter extra.  När jag checkar får jag ändå betala 50 dollar i övervikt.  Med guldkort slipper du betala avgiften på 20 dollar per incheckad väska säger dom.  Så nu betalar jag 10 dollar mer?!?  Under alla mina år med guldkort har jag aldrig fått betala övervikt med Star Alliance.  Klassikst.

Efter det att jag fått min plånbok checkar jag in och går igenom security, tycker att dagen kommer bli prefekt, jag har ju min plånbok.  Vårt boardar vårt plan i tid och kör ut mot landningsbanan.  Halvvägs stannar vi och jag hör hur motorerna stängs av.  Det är inte ett gott tecken.  Kaptenen säger att dom precis fått reda på att det är storm i Philadelphia så vi får inte flyga.  Vi sitter i 2 timmar i ett väldigt litet flygplan innan kaptenen säger att Philadelphia nu har stängt hela flygplatsen och vi kan välja att sitta kvar eller åka tillbaka till vår gate.  Vi åker tillbaka.  12.59 skulle vi flugit, men kommer iväg runt 18.00.  Väl i Philly så är det kaos!  Vi har blivit ombokade till senare plan och jag har bokat om mig på det sista flyget, 22.50, för jag vill vara säker på att åka.  Flight efter flight blir inställd, min blir försenad till 23.49 för att runt 22.30 bli inställd den med.  Fast i Philadelphia!!!  Kollar upp andra möjligheter och det finns en flight som troligen kommer gå, men till White Plains Westchester, 1 timmer från New Haven.  Jag testar det!  Med mig ska Jeff Coetzee och Victor Hanescu även flyga.  Jag snackar lite med Victor och undrar hur han ska göra.  Troligen ta in på hotell där och sen be dom hämta på morgonen.  Då bubblar Victor till med att han har en kompis i området som skulle kunna hämta oss och köra oss dit.  Ok, det funkar ju också.  Flyget kommer till vår gate, vi går på och börjar rulla bakåt.  Vär borta från gaten stannar planet i ca. 30 minuter och jag tänker att det här finns ju inte!!!  Men vi kommer iväg, landar i White Plains runt 00.30 och jag har redan sett att våra väskor inte kommit med.  Fyller i en Missing Bags Report och åker iväg mot New Haven.  Runt 02.00 checkar jag in på hotellet och vill bara ta en dusch och sen lägga men.  Men mardrömmen är inte över.  Sätter på duschen och brunt vatten kommer ut.  Vad är det frågan om idag???  03.00 släcker jag lampan och jag tycker att jag luktar bäver.   Hade dock med säkerhet luktat sämre om jag hade duschat!!!

Men det som irriterar mig mest är att i Cincinnati sa dom på flyget att dom precis fick reda på att det var dåligt väder i Philadelphia och vi var tvungna att vänta.  Den Svenska domare och Båstad-bon Lars Graf satt fast där över natten dagen innan och hade klockan 14.00 fortfarande inte kommit iväg.  Så det är ju rent skitsnack flygbolaget berättar för oss. Tacka vet jag att flyga inom Europa där det finns lite service i alla fall.  Att flyga inom USA är det absolut mest energikrävande flygen man kan ta och i min mening dom absolut sämsta flygplatserna i världen.  Eller i den civiliserade världen ska jag kanske säga.

Så Cincinnati-New Haven tog bara 16 timmar dörr till dörr.