Depression.

Då var det dags för den dåliga listan. Passar ju bra att skriva den när man är ensam i ett regnigt och kallt Helsingfors denna vecka för att ta behandlingar… Förlusterna rankar jag inte bara efter dåligt spel utan precis som vinster hur viktiga matcherna var. Från 5 till 1. Naturligtvis är nummer 1 den värsta förlusten för året.

5. Jordan Kerr/Travis Parrott, Bucharest, 6/3, 2/6, 5/10

Det här var fan ingen bra match av mig. Visst, jag var dödsförkyld (om man nu kan vara det) hela veckan och kan inte förvänta mig så mycket av spelet. Men mer än så här borde jag fan kunna prestera. Svider ju så klart extra mycket för att det var Horias hemmatävling och jag ville ju ge honom chansen att vinna den, precis som han givit mig dom sista två åren.

4. Juan Ignacio Chela/Bruno Soares, Monte Carlo, 2/6, 4/6

Denna är väl egentligen inte så farlig i efterhand. Dom gick ju faktiskt till final. Men vi kom dit efter vinst i Casablanca och hade spelat väldigt bra den veckan. Det kändes som att jag äntligen skulle vinna en match i Monte. Nu gör förlusten inte så farligt ont, men då var den riktigt jobbig. Swedish Open med sponsorer var där och stöttade, så det gjorde inte saken bättre att jag vi spelade som amatörer.

3. Ruben Ramirez Hidalgo/Santiago Ventura, Madrid, 4/6, 6/3, 10/12

Vääääldigt dåligt spel av oss i denna matchen. Är väldigt irriterad på denna. I en så tuff tävling får vi en jättebra lottning. Jag menar det inte kaxigt utan i en 1000-tävling så är detta en bra lottning. Att åka på en 0-poängare på en sådan match svider ännu mer. (Förlorar du första i 1000 och Grand Slam tävlingar får du automatiskt 0 rankingpoäng som måste räknas på dina bästa resultat.

2. Bob Bryan/Mike Bryan, Wimbledon, 3/6, 4/6, 6/7

Vi slarvade i två servegame i hela matchen och det kostade oss segern. Eller en jämnare match i alla fall. Att förlora mot tvillingarna är ingen skam, det gör väldigt många varje år. Men att förlora Wimbledonfinalen för andra året i rad, ja, då gäller det att gömma alla vassa föremål som finns! Alla säger till mig vilken bedrift det är att överhuvudtaget gå till final i Wimbledon. Jag förstår det, jag lovar. Men fy fan vad ont det gör att inte vinna.

1. Mark Knowles/Michal Mertinak, Indian Wells, 6/2, 6/7, 10/12

Kanske en överraskning för många på denna förstaplatsen också. Men jag ha tänkt på det och denna förlust gjorde faktiskt ondast på hela säsongen. Ni som följt bloggen vet hur jävligt Mark Knowles kompisar uppförde sig på läktaren och blev till och med utslängda. Men efter att ha bränt en massa satans matchbollar och gå från banan som en förlorare. Ja det gjorde fysiskt ont. Verkligen fysiskt ont. Jag hade precis gjort comeback veckan innan i Davis Cup från min vadskada och hade mycket poäng att ta igen, så åker vi på ytterligare en 0 poängare. Nä, denna matchen var brutal.

Bubblare

Simone Bolelli/Fabio Fognini, US Open, 6/1, 6/7, 4/6

Vi spelar helt ok i denna matchen. Jag servar vi 5/4 i andra sets tiebreak men vi lyckas inte knyta säcken. Sen låser sig min rygg i mitten av tredje och jag kan inte serva ordentligt efter det. Närmare en semifinal i en grandslam är svårare att komma. Inte rolig denna matchen heller, men eftersom vi spelade bra så blir den bara en bubblare.

Sådär ja. Nu kommer man vara deppig i en vecka och gråta sig igenom julafton. Men hoppas ni är nöjda!!!!!!

Snabbt ner på jorden…

Ja… Monte blev ju inget vidare. Som vanligt. Jag vet inte vad det är men alla gånger jag spelat Monte Carlo så har jag spelat bedrövligt. Det har känts osäkert, stressigt, frustrerande och en massa andra dåliga saker. Jag vet inte varför. Vi tränade på helt ok dagarna innan och på inbollningen på morgon kändes det riktigt, riktigt bra. Det kändes som att nu jävlar kommer vi göra någonting bra här. Och sen… platt fall…

Hade litet snack med Bjösse om det, att just i vissa turneringar så verkar det inte funka, hur mycket man än förbereder sig. Det knyter sig liksom. Det är inte nerver jag pratar om nu, jag var inte nervös att spela Monte. Utan av någon anledning spelar man inte lika bra som vanligt på vissa platser. Som jag tog upp en gång för nåt år sedan. Jag kommer inte spela Halle mer eftersom jag spelat den 4 eller 5 gånger och alltid katastrof mer eller mindre.

Så det var bara att kastas sig på SAS-flighten till Kastrup och sen till Båstad. En hel dag hemma i Sverige!!! Otroligt! Bra väder också. Uträttade lite ärenden, gick till banken, tog en kaffe, tog en promenad förbi tennisen. Det gör jag alltid när jag har tid, ner till havet och hämta energi, ladda batterierna. Fika med min kompis Fredrik Bergh på eftermiddagen och sen tog jag ut familjen på middag på kvällen. Livskvalitét på hög
nivå.

Nu sitter jag på min favoritflygplats Kastrup igen och väntar på min flight till Barcelona. Rätt dyrt att flyga dit just nu eftersom det är påsklov eller nåt. Då reser en del människor tydligen… Så det fick bli med ett stopp i Frankfurt innan jag flyger vidare till Barcelona. Hatar Frankfurts flygplats.

Efter Barcelona blir det en vecka ledigt. Vi känner oss lite slitna. Den där satans USA-trippen tar musten ur dig. Dessa tvåveckorstävlingar är för jobbiga bara. Smart av ATP att skriva ett 50 års kontrakt, eller vad det var, med Indian Wells och Miami att deras tävlingar ska få vara två veckor. Det pajar ju hela säsongen och för andra tävlingar. Hur som helst, ledigt alltså och sen blir det Rom, Madrid, Düsseldorf, Paris, Queens, S’Hertogenbosch, Wimbledon, Davis Cup, Båstad. Vilken jävla schema det kommer bli. Och avslutningen är ju sinnessjuk egentligen. Gräs ute, hardcourt inne, grus ute. Om ingen av oss är skadade då är det ju ett mirakel… Får se om vi kan ta ledigt nån av gräsveckorna. Men det är svårt att göra det när det är vårat bästa underlag. Och Mastersturneringar kan man ju inte heller ta ledigt från.

Avslutar med en liten undran bara om www.tennis.se. Jag har sagt till förbundet några gånger att fixa till hemsidan och skriva ännu mer om ATP och WTA. Enligt min uppfattning är det det som är mest intressant för folk och även den bästa reklamen vi har för svensk tennis. Inte för att vara självisk nu, (jag menar verkligen det!!!), men när jag lyckas vinna en titel i Casablanca, inte den största på touren det erkänner jag, och på hemsidan står det nåt om att den nordligaste vintertouren är avgjord. Inte ett pip om titeln. Då tycker jag man är fel ute. Visst det stod att vi var i final, men… Igen, inte för att det ska stå en massa om mig, men det kunde varit Simon Aspelin eller Johan Brunström som vunnit. Jag tycker bara att vi har inte många spelare på touren och hemsidan borde verkligen pusha fram dom vi har just nu. Men det kanske bara är min åsikt…

Career best i Monte.

Härligt när man bara blir bättre och bättre. Har ju aldrig passerat första rundan här nere innan…

Avslutade kvällen med en trevlig middag med Swedish Open och Stockholm Open gänget. Vi åt inte bara mat…

Årets första.

Nu känner jag mig renare. En titel och vara i Monte Carlo, sämre kan man ha det. Skönt att komma därifrån, jag gillar det inte alls faktiskt. Det finns säkert folk som blir förolämpande att jag säger så om Casablanca, men det är min åsikt. Jag gillar inte stället överhuvudtaget. Fast av någon konstig anledning så är jag obesegrad på Marockansk mark. Hur går den ekvationen ihop? Nu ska Marocko vara otroligt fint vid kusterna, så jag ska inte dra hela landet över en kam… Antar att åka till Marocko och bara vara i Casablanca är som att åka till Thailand och bara vara i Bangkok. Ingen höjdare i längden det heller. Bloggsyster fröken Arvidsson har gett mig rätt mycket pikar att jag vinner en massa matcher när jag är negativt inställd till stället eller tävlingen jag spelar. Det är rätt konstigt, men det har blivit så några gånger har jag märkt… Fy fan vad jag hatar Monte Carlo och tävlingen här!!! Kom igen nu då!!!!!

Vår träning inför Monte Carlo gick alltså precis så bra man önskar och istället för bara träning blev det en titel och 250 poäng. Känns overkligt egentligen eftersom vi bara hade 2 dagar på oss med träning. Turligt nog så hade väl dom flesta lika lite förberedelse, mer eller mindre. Matchen igår var nästan ett skämt. Jag tror jag hade 4 missade returer på hela matchen och 2 unforced errors. Nåt i den stilen enligt den statistik jag för i mitt huvud under match. Denna statistik är normalt sett helt sjukt fel, men när jag tänker efter så är jag nog inte så fel ute denna gången. Det var helt sjukt. Vi spelade riktigt bra, utan att serva speciellt bra. Inte för att vi servade dåligt, det gör vi aldrig. Men vi letar båda fortfarande efter lite mer snärt och placering. Jag vet att man inte får klaga eller hitta saker man inte är nöjd med när man vinner en finale med 6-2, 6-1. Men vill man inte bli bättre hela tiden så blir man heller inte bättre.

Vi kanske borde leta upp den snubben som kom fram till Horia i början av veckan. Han kunde ingen engelska utan bara några enstaka ord och använde tecken för att göra sig förstådd. Han pekade på Horia och sen på sig själv och slog ihop händerna och sa orden ”pray” och ”for” och pekade på Horia igen. Sen fortsatte han med ”you”, ”win”, ”trophy”. Och avslutade med att peka på Horia igen och ”you”, ”give”, ”money”. Alltså, han erbjöd sig att be för våran framgång och när vi sen vann så skulle vi ge honom pengar för att han fixade titeln åt oss. Vi garvade åt det hela, inte så han såg det såklart. Men vi garvade ännu mer när vi märkte innan finalen att han är en linjedomare….!!!

På flygplatsen bevisades det för mig att det stället inte är som andra. Jag har 250 av dessa pengarna kvar i fickan och tänkte att jag måste ju göra av med dom. Går in i en affär och ska handla strumpor. Då säger hon i affären att jag inte kan betala med den lokala valutan utan bara euro. Hur sjukt är inte det? För det första att man inte kan betala med landets valuta och sen att den enda valuta som accepteras är euro…i Afrika!!!

Avslutar med lite matklassiker från denna resa och favoriten i repris fanns ju själklart med på menyn här.

Det roliga med denna bilden här ovan är att när Horia stod där bredvid värdinnan och sa, no, I don’t think I am going to try this, så svarade hon med, “Why? Are you playing today?” Jag tycker det är sjukt roligt. Maten är alltså inte så bra, så spelar du idag ska du inte riskera det.

Slut på maten men två bilder kvar.

Jag hatar fortfarande grus.

Inget mer Monte…

Det blev en snabb visit i Monte Carlo i år igen. Och inte spelades det så bra tennis från min sida heller. Igen… Kände mig som en mygga igår måste jag erkänna. Jag servade bra och volleyn kändes ok. Men herregud vad jag returnerade dåligt och var ännu sämre från bakplan. Som tur är kan man vinna många matcher i dubbel om man bara servar bra och petar in någon retur då och då. Det är ju svårare att bryta någon som servar bra i dubbel jämfört med singel. Du har en kille på nät som stör och du har mindre yta att sätta in returen på. Dessutom räcker det inte med att bara peta in returen, du måste slå den med tryck eller extra bra placering. Så det var ju det som gjorde att vi till slut borde ha vunnit matchen fast jag var inte var på topp.

Jag kan ge ett exempel på hur dålig jag kände mig från baslinjen så ni förstår. Vid vår första matchboll av två så servar Ivan en andraserve på min forehand som jag slår in, på bollen som kommer tillbaka tänker jag att jag ska rulla den lågt över när på Almagro som står där framme. Det blev inte riktigt så. Den studsar en halvmeter från nätet… på våran sida… Bra Robert. Jag skämdes verkligen under delar av matchen, för jag gjorde sådana grova misstag ibland.

Men man måste försöka se det positiva i sådana matcher när man känner sig under isen och i det här fallet är det ju att vi hade faktiskt matchbollar på två fantastiska tennisspelare, som Ivan och Nicolas verkligen är. För några år sedan om någon hade sagt att jag skulle spela 7-5, 5-7, 9-11 mot dom två spelarna hade jag känt mig stolt och tyckt att jag är bra. Men så känns det inte nu. Jag var otroligt knäckt igår kväll och kunde inte sova alls. Nu när jag skriver det känns det lite konstigt att hacka på mig själv och säga att man var bedrövlig eftersom vi var så nära. Men det var så det var. Ingen välspelad dubbel från något håll faktiskt.

Vi spelade som sagt sist av alla och fick göra det under belysningen på centern. Mitt under matchen händer något som jag aldrig upplevt innan. I slutet av första set så börjar det röra sig en hel del på läktarna. Då är städgruppen ute med soppåsar och plockar upp skräp på läktarna. Detta pågick under resten av matchen. Så mitt under matchen och mitt under bollarna går ca.15 personer runt och plockar skräp. Rätt förolämpande faktiskt. Lite som att den stora koncerten precis slutat och några lokalartister får äran och sitter och jammar på scenen medan arenan håller på att städas efter folket gått hem. Jag sa till en tourmanager för ATP efter för dom tittade på matchen. Jaså, det märkte vi inte sa dom då. Orkar inte med dom ibland. Svårt att missa 15 personer som går omkring på nästan tomma läktare. Alla vi spelare märkte det i alla fall. Men det var ju inte därför vi förlorade.

Hade en snabb lunch med Tompa Jo innan jag var tvungen att sticka iväg. Alltid kul. Ikväll kör Monte Carlo showen igång och jag kan inte se den i år heller på grund av min förlust i första rundan. Jag har ju nämnt den här showen innan om ni minns. Spelarna har olika sketcher där vi mer eller mindre förolämpar varandra eller har roligt på varandras bekostnad. Skadeglädjen är ju den största glädjen på touren. Men Bruno Soares känner sig inte bekväm med den roll han kommer spela ikväll. Vi blir ju alltså tillfrågade att medverka, det är en rätt stor cirkus runt omkring den här kvällen och mycket planering. Hur som helst. Han ska spela Shakira. Och Juan Monaco ska spelar Rafael Nadal. Bruno ska dansa omkring på scenen så sexigt som möjligt och Juan ska som sagt vara Rafa. Jag antar att ni sett musikvideon redan med dessa två. Nu kommer Bruno och Juan inte kyssas, hoppas jag… Men i videon går det ju lite hett till. Bruno är alltså inte bekväm med detta eftersom Rafas flickvän även är här, så det kommer nog bara väcka dåliga minnen hos dom båda. Hoppas dom stryker den scenen från programmet.

Monte Carlo.

Monte Carlo mot casablanca…..hmmm…. Ok, jag tar nog Monte… Jag tror det är svårare att åka från två mer olika veckor på ATP touren. Rätt kul att verkligen se skillnaden på ställen så här vecka efter vecka. Skönt att vara här i alla fall. Jag gillar verkligen Monte Carlo. Att besöka. Hur kan man inte gilla det? Sol, hav och otroliga bilar överallt. Men jag har svårt att se mig själv bo här.

Tog som sagt morgonflyget från Casablanca. Hade en returbiljett till Paris, men tyckte det var bättre att köpa en helt ny biljett Casablanca-Nice istället för att flyga till Paris för att sen ta ytterligare ett flyg. Nä, ibland är det bättre att betala lite mer för att anlända bättre och bekvämare. (Även om jag fick flyga med Royal Air Maroc…) Nu tror jag priset hade varit rätt lika i vilket fall som helst. Landade 13.10 i Nice, upphämtning direkt till hotellet. Checka in, ställa väskorna på rummet, ta ut smutstvätten och ta en bil till klubben. Väl där gick jag direkt och åt lunch. Där hände en rätt rolig grej.

Jag sitter och käkar, Rafa Nadal kommer in till spelarrestaurangen och en par hoppar på honom och frågar om en autograf. (Fast man inte får göra det inom dom officiella spelarområdena på tävlingar egentligen.) Men han är ju schysst så han tar pennan. Nu börjar paret säga vilket namn det ska skrivas i och lite fler önskemål. Sånt kan vara lite jobbigt, det tycker även jag dom 4 gångerna jag skrivit min autograf. Hur som helst, han skriver och mannen frågar om han pratar franska. Nej svarar Rafa och mannnen babblar vidare på franska, som dom alltid gör… Då kläcker Rafa snabbt ur sig: “I also don’t undertand, no…” Han har humor den där spanjoren!

Match imorgon. Lindstedt/Kohlschreiber mot Ljubicic/Almagro. Tuff lottning tycker jag. Vi spelar sista match på centern. Ska bli kul, det är en klassisk bana. Känns även kul att jag kan hjälpa till så att Ivan, Philipp och Nicolas får spela en match på center courten. Jag menar, det är ju tack vare mig som vi får spela matchen där…

Casablanca.

Nämen, Casablanca är ju världens bästa stad. Det är ju världens bästa tävling. Med världens bästa folk. Med….nja… kanske är lite färgad just nu så här under kvällen efter matchen. Men som jag sa innan är Casablanca som tävling var inte så illa som jag trodde. Förtjänar inte sitt rykte. Men ingen rök utan eld antar jag, förr var den sämre. Hur som helst, fy fan vad sköööööööööööööööööööönt!!!!

Efter den här jävla inledningen på säsongen kunde jag inte önskat mig en bättre vecka. Jag skrev ett sms till Horia innan jag flög ner och sa att jag kommer bara hit ner för att vinna tävlingen, inget annat duger. Schysst att han tyckte likadant då. Det har varit en riktigt jobbig period hittills i år, med mycket upp och ner. Men nu känns det rätt bra om jag ska vara ärlig. (Hoppas det kan fortsätta såhär nu…) Även om tennisen kan bli mycket bättre, för vi spelade faktiskt inte så bra denna veckan. Ja, jag vet att det låter sjukt divigt, men så är det. Ibland känns det inte bra, men av någon anledning har man marginaler på sin sida. Att vinna när man inte spelar bra är en otroligt skön känsla med! Lite som att, fan jag kan ju vinna fast jag inte spelar på topp. Jag kanske är rätt bra på tennis i alla fall…

Dagen började ändå rätt bra. Klockan 16.00 här, 18.00 hemma, gick sign in tiden ut för Monte Carlo och jag kom in med Kolskrivaren. (Kohlschreiber) Otroligt skönt att få en ny chans att göra någonting bra ifrån sig i en masterstävling, fast det inte är en masterstävling…. fast det är det. Matchen idag då? Jo, vi började riktigt bra och för första gången så spelade vi bra samtidigt. Det är ju det som är viktigt i dubbel, att tajma in spelet så man spelar bra samtidigt. Ofta händer det att någon spelar bra i några game och sen när den andre väl börjar ta tag i saker och ting, försvinner helt plötsligt den som spelade bra. Så, inget snack om första set. Sen otroligt, otroligt slarvigt servegame i min serve. Vi har chanser att bryta tillbaka, även upplagt läge, men vi chokar. Så det bli supertiebreak. Vi tar toalettbreak och jag säger, nu måste vi bara spela varje poäng, vi har hela tiden häng i deras servar så vi kommer få chanser och vi kommer vinna. Visst, 1-5 i baken direkt. Fan. Men det kändes inte hopplöst, andra serve mot mig och jag lägger ner den på fötterna och Horia tar hand om returen. Perfekt, två bra servar och det är 4-5. Då känner jag, fan det kan nog gå vägen ändå och vi går till 8-5 och vinst 10-7. Otroligt skönt!!! (Sa jag det innan?)

Vi firade med buffét idag igen, utan hjärna… Sen åkte vi upp till baren på 28e våningen och jag tog mig en 18 årig Glenfiddich och han en öl. Måste ju fira lite. Livskvalitét tycker jag. Sitta i en bar efter man vunnit en turnering och sen prata om matchen/matcherna. Härlig känsla.

Men ingen rast ingen ro. Väckning klockan 05.30 för ett morgonflyg till Nice och sen förbereda mig för våran tuffa lottning i Monte Carlo. Vicht.

Finalförlust.

Dom förluster som gör ondast är dom som kommer i finaler. Om vi nu utesluter inom landslagssammanhang. Det är bland det värsta som finns tycker jag. Alltså, jag förlorar inte hellre i första rundan, men det gör ondare att förlora en final. Allt enligt mig… Man spelar ju för att vinna titlar och gå upp i ranking, så när man är så nära men ändå inte räcker till. Då har jag väldigt svårt att smälta det. Matchen igår var av hög kvalitét och spelades inför fullt hus. Jag har inget emot om alla håller på mina motståndare, det är bara inspirerande och kör att man vill förstöra hemmafesten lite mer. Ett break i varje set och det var klart. Fan. Den där Llodra träffade bollen rätt bra den här veckan. Jag skulle nog vilja påstå att han har den äckligaste serven i världen. Man blir essad hela tiden känns det som utan att han servar hårt som ett monster. Han servar inte löst på något sätt, men han har en otrolig placering på bollarna. Inte mycket att göra. Vi hade en breakboll och tog den inte. En breakboll är inte mycket dock. Så, jag kan inte säga att vi hade många chanser.

Det var bara att åka “hem” till hotellrummet och packa väskan. Alarmet ringde 06.30 för att ta taxi till tågstationen i Marseille, sen tåget till Nice, sen taxi till flygplatsen här och checka in på flyget till Dubai. Ingen rast ingen ro. Skönt att jag och Arnaud kom in i dubbeln. Jag har ju 300 poäng och försvara, så det hade varit mindre kul att förlora dom liggandes i en soffa. Federer blev sjuk och drog sig ur, vilket var tur för oss för han hade planerat att spela dubbel med. Små marginaler utanför banan med ibland.

En klassiker med taxin här i Nice. jag hoppar in, han kör till flygplatsen och taxametern står på 18 Euro senast jag kollade. 5 minuter senare är vi framme och han säger 32 Euro. Det kan inte stämma säger jag. Jo, det är minimum för att åka till flygplatsen. Jag orkar inte bråka mer, är trött och grinig och ger han pengarna. Kom ihåg förra året när jag tog en taxi i Monte Carlo. Tog den till klubben och det tog bara några minuter. Då kostade det 10 Euro vilket också var för mycket för den korta resan, men då sa han att det spelar ingen roll i Monte. Det kostar 10 Euro vart man än åker. Det är lite speciellt på rivieran…

Jag vet inte vad det är med Franska turneringar och fransmän. Dom spelar alltid sin bästa tennis här och jag kan inte komma ihåg senast det var en Fransk turnering UTAN en fransman i final. Dom spelar alltid hur bra som helst hemma. Utan i just den stora, Franska Öppna. Lite lustigt det där. Själv spelar man ju nästan alltid som sämst i Båstad och Stockholm…