På väg hem.

Hade tänkt skriva det här inlägget när jag var i loungen på Miamis flygplats men jag träffade Jocke Nyström med fru Nettan och deras dotter. Så vi satt och snackade istället. Sen kom den svenske domaren Mohamed Lahyani och satte sig också, så det blev lite svenskt snack. Mohammed hade fått ett plakat från världens kortaste match han dömde i Wimbledon mellan Isner-Mahut och jag såg honom ute i terminalen bli fotad med ett fan antar jag. Det är inte bara spelarna som är kändisar i USA…

Så nu sitter jag på flyget mellan Miami och München och knappar lite för att sen sätta in inlägget väl framme i loungen på Münchens flygplats.

Ska vi ta lite om matchen först? Ja, jag måste väl det. Det var inte våran bästa match, i alla fall inte min. Som jag sagt innan så vet jag inte vad det är, men jag har svårt att spela när solen ligger lågt, i alla fall på östkusten i USA verkar det som. Nu överanalyserar jag säkert allting som vanligt för att hitta ursäkter. (Även fast jag är rätt bra på att säga att jag är bedrövlig utan att ursäkta mig för förluster.) Men jag tycker det är svårt med avståndsbedömingen verkar det som. Någon expert därute som kan säga om det stämmer eller ej? Eller måste jag till en psykolog? Mer än vanligt…

Daniel och Max spelade bättre än vad jag sett dom göra på väldigt, väldigt länge. Vi fick slita i nästan alla vårra servegame och klarade av breakboll efter breakboll. Till slut vid 5-5 i första får vi en egen och det är spel på bollen som avslutas med en katastrofal lobb av mig som jag inte tror har landat än faktiskt. I en sådan här match där vi får mycket färre chanser än vad vi ger bort så måste man ta den när den kommer. Och som ett brev på posten tappar vi Horias serve direkt efter.

Sen sker det som ofta sker när en match väger lite sådär och det bättre laget för dagen får sitt break. Ketchupeffekt. Vi blir totalt överkörda. Visst, från 0-4 i andra är vi väl inte så kämpaglada, men cred till dom. Mycket bra spelat.

Jag är dock irriterad på hur oproffsiga ATP är ibland. Vi blev flyttade till centrecourten i sista stund. Matchen innan var klar 16.45 och nightsession började 19.00. ATP kommer när matchen innan praktiskt taget är slut och säger att vi kommer bli flyttade, det kan ta 5 minuter. Men jag måste värma upp, tejpa ryggen och värma vaden säger jag. Ok då får jag bara till svar. Nu flyttade vi oss ändå och vi fick hela 15 minuter på oss att göra oss i ordning. Vad som irriterar mig är att det kan fan inte vara så svårt att innan Fish-Ferrer börjar som startade innan 15.00 komma och säga till oss att om matchen slutar innan 17.00 så går ni på centre courten. Då är ju alla förberedda!!!

Kvällen avslutas med att jag, Horia och Andrei Pavel går ut till South Beach igen för att säga ”hej då”. Men kvällen blev inte som jag tänkt mig. Det var sjukt fuktigt igår och eftersom vi är på Vita igen där deras lounge är utomhus, så blir jag bra svettigare och svettigare. När jag känner att jag inte vet om jag precis tränat eller om jag simmat med skjortan på, så är det dags att avsluta kvällen. Kände mig inte otroligt fräsch… Hem och sova istället. Det har ju blivit en eller annan kväll framför en bar här i Miami, så det var väl bara passande att vi skulle vara bakom en bar också på våran day off.

Vi fick vara bartenders i Bompay Sapphire baren på tävlingen och mixa drinkar. Rätt kul faktiskt. Här är länken till artikeln.

Som ni säkert redan läst så kommer vi spela World team Cup igen. Jag tackade ja, till det wild card som tävlingen erbjöd mig. (Eller Robin kanske det var.) Otroligt kul tävling det här. Rätt avslappnad stämning eftersom det inte är så många spelare som på en vanlig tävling och tävlingen behandlar alla otroligt väl. Sen har jag ju också ett av mina absolut starkaste tennisminnen därifrån. Robin, Tompa Jo och jag blev ju världsmästare här 2008. Finalmatchen var otrolig mot Ryssland där Robin krossade i sin singel, Tompa torskade i 3 set, jag och Robin vann den avgörande dubbeln efter att ha räddat matchbollar. Fantastiskt kul. Extra skönt var det att sätta dig ryssarna eftersom dom spenderat timmen innan dubbeln med att försöka psyka mig med hur mycket pengar som stod på spel. Sug på den ruskis…

Ska bli kul att se hur Lindell kommer stå sig mot starkare motstånd än det han tampas mot just nu. Jag gillar hans inställning och hoppas han kan ta tillvara på den här chansen. Laget är alltså Söderling, Aspelin, Lindell och Lindstedt.

Nu kommer jag vara hemma i mindre än ett dygn, sen iväg till Kajsablanca. Inte världens roligaste ställe, men vinsten där förra året vände min säsong. Vi skulle dragit oss ur om vi gick till semi i Miami, men nu ser vi den mer som en träningsvecka för att komma igång till Monte Carlo. Det är ju faktiskt lite svårt att träna hemma i Sverige på grus just nu.

Twin Towers.

Otroligt skön seger idag. Mot twin towers, Isner/Querry. En av dom absolut bästa matcher som jag någonsin spelat. Så jag fortsätter min personliga resa på att inte förstå tennis eller min kropp. Vaknade stel som en pinne i morse igen, om än bättre än igår. Lugn inbollning och jag känner att det kan nog bli för tufft idag. Sen går vi in och faktiskt kör över dom. Vi lyckas med det omöjliga och bryter Isner inte en gång, inte två gånger, utan tre gånger. (Vi tappade Horias serve en gång.) Jag vet inte om John någonsin blivit bruten 3 gånger på två set. Nu kanske jag blåser för mycket rök upp min egen bakdel, men fan vad det gick bra idag. Alltså, så som jag känner mig i ryggen ska jag inte kunna spela så här bra. Jag kanske har kommit på något nytt recept nu… Ut och festa, träna bedrövligt och få ont i ryggen, då går det bra.

Det kändes helt enkelt som att jag inte kunde göra något fel idag. (Horia var inte dålig han heller om ni nu trodde det.) Det kändes så bra att jag tyckte till och med att det var stundtals lätt att returnera Isners serve. Jag vet hur sjukt det låter, men så kändes det. Detta är den bästa känsla som finns. För vilken idrottsman som helst. Att kunna känna att har jag bara bollen i racket, tennis i detta fallet, så kan jag göra precis vad jag vill. Denna känslan infinner sig ca. 5 gånger på ett år skulle jag säga. Om ens det! Sen är det extra skönt att spela så här bra mot singelkillar. Sam och John är schyssta killar, men det finns ju vissa som fnyser åt dubbelspelare. Så det är desto skönare när deras tränare kommer fram efter matchen och bara skakar på huvudet och säger, you played unbelievable. Bara att tacka med ett leende på läpparna. Enligt ATPs statistik vann vi 47% av våra returer, mot ett lag som Isner/Querry. Då förstår ni kanske hur bra vi spelade. Lite mycket skryt idag tycker jag. Får sluta med det…

Jonas Björkman och Thomas Johansson åker hem imorgon så jag ville ha en sista middag med dom ikväll. Kul att träffa dom igen. Man ser dom allt för sällan numera. Svenska middagar har blivit en lyx. Tänkte ta med dom till Sushi Samba på Lincoln Road så vi fick lite trevlig utsikt… Men när vi är på bron så öppnar sig himmeln och regnet vräker ner. Uteserveringen stängs och vi fick ta en italienare istället. Jag säger det igen, jag gillar Miami. Här finns nåt för alla.

En lite lustig grej hände för några dagar sen. Eller så lustig är den egentligen inte. Rätt tråkig faktiskt. Men jag tar den ändå. Jag har ju varit här i rätt många dagar nu så jag kunde välja skåp i omklädningsrummet. Jag valde nummer 5. Sen för 3-4 dagar sen kommer jag till mitt skåp och smilfinken Leander Paes börjar prata med mig om att dom skojade med mitt skåp, Vadå sa jag. Jo, jag har haft nummer 5 dom sista åren och jag har gått minst till final. Fan vad bra säger jag, då kommer det gå bra för mig ju. Jag vet precis vad han menar med allt detta och till slut säger han. Du, Rob, vill du byta skåp med mig, till nummer 10? Nope, svarade jag. Det kanske är därför jag vunnit två matcher i Miami nu…skåp nummer 5.

Ingen mer förvånad än jag.

Ibland förstår jag verkligen inte tennis eller min kropp. Efter en massage på tennisen i förrgår där jag blev lite mysko stretchad som avslutning fick min rygg att reagera. När jag gick av bordet kände jag att något inte stod rätt till, men tänkte inte mer på det. Sen på träningen igår högg det till efter ca 20 minuters träning och kände att ryggen håller på att låsa sig, det finns inget att göra. Jag kan känna när det kommer under träning och jag vet att så fort jag blir kall så kommer ryggen att sluta funka. Precis så var det. Så efter behandling igår och snack med doktorn åkte jag till ett apotek och hämtade ut “muscle relaxers” för att försöka få ryggen att lugna sig. Det och en kur på 150mg Voltaren per dag nu för att hoppas kunna spela matchen idag. Det är på morgonen idag som jag inte kan förstår varken tennis eller min kropp.

Jag vaknar och ska ur sängen, och det känns som jag har ett järnrör inopererat i ländryggen. Inte en chans att röra mig normalt. I med ny Voltaren och försöka ta mig till frukostbordet. Efter 20 minuter känns det inte bättre och jag funderar starkt på att ringa Horia för att säga att jag inte kan spela och be han skaffa en ny partner för alltid för jag verkar vara svagast i världen för tillfället. Åker i alla ut till tennisen och värmer upp sakta för att sen bolla in. Nu har det släppt lite och kan göra en hyffsad inbollning på 20 minuter. Sen snabbdusch och till fysion.

Vi kör väldigt hård behandling på psoas, gluteus och ryggen. Det blir bättre och bättre.

Det är när matchen börjar som jag inte kan förstå tennis. Jag spelar mer eller mindre felfritt. Kan inte serva 100% men jag servar absolut tillräckligt bra. Så efter att spelat som en katastrofal nybörjare hela tiden på träningarna här och att ryggen var låst 3 timmar innan match till att spela felfritt. Jag fattar det inte. Men det är så det är med idrott.

Siffrorna idag är för stora, matchen var jämnare än så. Klyschan, vi vann dom viktiga bollarna har aldrig passat in bättre.

Inte roligt alls att skicka hem Simon, men det är så det är med idrott. Vi killar kan skilja på sport och våra sociala liv så inga sura miner mellan mig och Simon, eller Julian för den delen. Vi snackade om matchen i omklädningsrummet direkt efter. Kul att se Bjösse, Tompa Jo och Fidde Rosengren på läktaren idag. Fan vad tråkigt dom måste haft om dom kom för att kolla på vår match…

Hur kunde vi vinna? Ingen mer förvånad än jag…

Manú.

Jag fick lite skit efter mitt senaste inlägg från Luis och Jenny. Eller mest Jenny om jag ska vara ärlig. Jag satte ju inte in någon bild på deras kelgris Manú. Så det får jag göra nu.

Hon tackade dock för att jag länkade till hennes blogg och dom runt 200 personer som gick in och läste vad hon skrev. Fan, jag som lovade tusentals… Trodde nog jag var större än vad jag är. Eller som jag brukar säga, vet du inte vem jag tror att jag är?!? Som jag nämde i förra inlägget så är ju Jenny fotomodell och Luis var det innan. Och själklart måste ju då även hunden vara fotomodell. När jag träffade Luis och Jenny första gången så skulle dom iväg på en shooting med hunden som stjärnan. Nästa år frågade jag hur det går med Manús karriär fick jag detta till svar: “No he stopped with the modelling, he got too fat.” Humor tycker jag!

Annars tränar vi på. men dom sista dagarna har jag spelat uruselt. Riktigt jävla dåligt om jag får säga det. Men jag tror att det har med träningstiderna att göra. Vi har bara fått köra antingen klockan 09.00 eller klockan 18.00. Då står solen väldigt lågt och jag har på senare dar märkt att jag får otroligt svårt med avståndsbedömningen när solen ligger just så lågt. Jag ramar en massa bollar, träffar inte serven rätt och tar fel beslut fan hela tiden. Jag hoppas det är det i alla fall. Annars kan jag ju packa väskan redan nu. Men imorgon krävde jag att få träna en vettig tid så vi fick klockan 14.00. Sen smusslar vi oss in med Indierna för matchträning klockan 15.00 så vi får två timmar onsite. Det känns som att det är julafton!!! Två timmar. Onsite. I Miami! helt otroligt!!!

Sen match på Söndag hoppas jag! Man har ju nästan varit ledig i två veckor nu. Precis som alla andra år!!! Sjukt jobbig tid detta. Det är inte roligt att ligga ute länge utan att spela matcher. Det spelar ingen roll var man är någonstans. Det är tennis man vill spela.

Jag och Simon har inte ätit några mer middagar. Det har blivit så här. Inte för att vi hatar varandra nu. Killar kan skilja på sport och verklighet. Men han har sin tjej här och bor en bit bort och jag har käkat med mina kompisar och även Bjösse och Tompa Jo igår som är här och besöker. Bjösse och Tompa är ju här för att ragga spelare till Swedish Open och Stockholm Open. Det är så det funkar. Tournament directors åker runt på olika tävlingar för att se om det finns intresse hos en viss spelare att komma just till din tävling. Så på så här stora tävlingar med många spelare så blir det mycket business!!! Inte för mig dock…

Klassiskt.

Ja, så har vi tränat ihop hela veckan, festat ihop halva veckan, käkat middagar ihop halva veckan… och så möts vi första!!! Lindstedt/Tecau-Aspelin/Knowle. Hur kul är det??? Klassiskt. Vi hade även bestämt att träna två timmar imorgon med matchspel som fokus. Så kom lottningen ut så vi fick ändra planerna. Om man möts så spelar man inte träningsmatcher mot varandra. Det känns lite fel oftast. Så fick ändra planerna. Nu blir det 09.00 träning med Mirnyi/Nestor.

Chockad över att vi kunde få bana klockan 09.00 onsite. Det är ett helvete här annars. Vi har fått träna klockan 18.00 som tidigast alla dagar. Så dåligt funkar det här. Till och med Robin fick köra off site en dag för att det inte fanns tillräckligt med tider. Skaffa för fan fler träningsbanor, IMG!!!!!!!! Ni kallar ju er själva av någon anledning “The 5th Grand Slam” Uppför er då som en!!! Sådärja… då har jag get IMG skit och begått sportsligt självmord…

Varje år i Miami så bor jag hos mina goda vänner, Luis och Jenny. Trevligare människor får man leta efter! Jag har känt dom i flera år nu och vi har blivit mycket goda vänner. Kul när man kan få bra vänner på grund av sin tennis med. Inte bara fiender… Jenny är fotomodell och skriver sin egen blogg, www.lopezjennylopez.com

Ni ser dom båda under inlägget s.w.e.e.t.r.o.m.a.n.c.e

Så får jag även göra reklam för Luis arbete också. Han var även han fotomodell innan men nu jobbar han med något av det konstigaste jag hört talas om och han vet inte riktigt själv hur han hämnade där, men det har funkat bra för honom. Han säljer hölster till pistoler. Har aldrig träffat någon som gjort det innan. Men har är ingen tokig pistol snubbe och äger heller inget vapen. Här är hans hemsida.

Jag trivs verkligen när jag kommer hit. Skönt att bo hos vänner och slippa hotell för en vecka eller två. Jag tror jag kommer stanna i någon extra dag hur det än går här för att umgås lite mer. Känns skönt. Högt bor dom också, i den högsta byggnaden i Miami. Inte högst upp, men på 56e våningen. Lite svindel från balkongen men otroligt fin utsikt.

Jag vet inte varför, men jag har nåt vajsing med mina bilder. Jag har köpt en ny kamera och eftersom den är över 10 mp så är bilderna för stora att lägga in i det här programmet. Jag försökte minska dem i kameran, men dom blev fortfarande stora, så därför fick jag ändra storleken till thumbnails här. Klickar ni på bilderna så blir dom sjukt stora igen. Ska försöka lista ut hur jag kan lösa det. Annars blir det tyvärr iphone bilder.

Sov gott. Tidig träning imorgon!

Ofrivillig semester.

Ofrivillig semester. Igen. Fan vad det ska gå sådär just i dessa tävlingar nu för tiden då. Har alltid älskat att spela i Indian Wells, men nu har inte gått så bra måste jag ju erkänna. Så det blev semester här i gen. Miami är ju ingen tråkig stad, så värre kan man ha det. Men det är så jobbigt att gå i nästan två veckor för att vänta på sin match. Så vad ska man göra då…? Spring Break nu i Miami och Ultra Music Festival startar snart., ja då får man ta och partaja lite istället. Ta tillfället i akt. Jag ser ju mig själv som en seriös idrottsman, men ibland måste man öppna ventilen som en coach sa till mig förr i tiden. Så det var det vi gjorde igår. Ner till SoBe, käkade middag på Sushi Samba och sen tog drinkar på Vita för att sen gå vidare till Mokai för att avsluta på Rokbar. Kändes skönt att kunna var en “vanlig” person och slappna av ordentligt. Mycket rolig kväll för Lindstedt, Tecau och Aspelin. (Men vi var rätt skötsamma ändå.) Två Svenskar och en Rumän. Låter som en dålig tv-serie.

Hur som helst, mycket trevlig afton och genast efter en sån kväll känner man sig mer sugen på att spela tennis igen. Nu menar jag inte att alla juniorer därute ska ut och supa skallen av sig för att få motivation, men ibland som proffs så måste du helt enkelt göra någonting helt annat. Sen hjälper det även att glömma en sån sjuk match som det var i Indian Wells.

Jag gillar verkligen Miami. Hatar turneringen. Men jag gillar Miami. Jag bor hos kompisar här som jag lärt känna under åren och trivs väldigt bra med att slippa hotellen för nån vecka.

Vi började träna igen idag, vi körde 2 timmar tennis jag, Simon och Horia och sen direkt till gymmet. Även om man har över en vecka till nästa match får man inte ligga för mycket på latsidan. Även om jag nog kommer planera in en dag på stranden i alla fall. Och kanske nån middag till på SoBe. Nån… Får försöka ha lite mer kul i år än alla andra år när jag varit här. Jag har ju ändå spelat skit här i Miami, så varför inte testa något nytt…?

Dubbla pass imorgon och sen ska jag spela med min kompis. Mycket tennis bli’re.

Sen på Lördag kan det nog bli en kväll på South Beach igen. Det är ju trots allt den 19e Mars.

Miami la segunda parte.

Ja, det trodde jag aldrig. Men tävlingen i Miami har fått en konkurrent. Det är sant. Miami tävlingen är ju en ren katastrof, men Madrid ger Miami en tuff match för titeln om sämsta turneringen för året. I alla fall hitills, vem vet vad som kommer dom närmaste dagarna. Var ska jag börja…? Banorna! Det är ju det första jag skulle se till att det funkade om det var jag som hade en turnering. Jag skojar inte nu, men det kan vara dom sämsta banorna jag spelat på sen jag blev proffs. Och detta är en Masters turnering. Där vinner Miami, eftersom banorna är bra. Det är och bli så mycket hål och gropar på banorna att jag har fått smasha rätt många gånger… när jag ska returnera!!!!! Nu ska cetnern och nån annan bana vara bättre, men alla andra är katastroooooof! Snackade med den svenske supervisorn Thomas Karlberg och han sa att förra året var det en ännu större skandal. Alltså, banorna var ÄNNU sämre förra året. Sen snackade jag med några spelare eftersom jag inte var här förra året. Och dom sa att i några dubbelmatcher kunde dom räkna antalet returer dom fick in på en hand. Alltså, fick du bara in serven så vann du poängen.

Nu kanske ni tror jag överdriver och löjlar mig, men det ÄR faktiskt så dåligt!!! Jag menar, centercourten vet jag ju inte hur den är eftersom jag inte kommer spela där. Om jag nu inte spelar nästa Söndag. Förrutom att det ska vara skugga hela tiden på den bana på grund av designen…

Sen är det ju en otrolig kaos här. Men tjejerna spelar ju samtidigt, så vad kan man vänta sig. Stora lottningar + joint event = kaos. Ändå så pushas det för att mer tävlingar ska vara joint events. 99% av killar vill inte ha det och 1% bryr sig inte. Rom är joint event nästa år. Men jag förstår ju varför tjejerna vill ha det i alla fall. Dom har ju inte en kotte som tittar på dom i Rom. Till och med jag som dubbelspelare har mer på läktarna… och då är det dåligt!!! Nu är det inte meningen att klaga på tjejerna, utan på Madrid, så tillbaks.

Det som hände idag är ju nästan rent utav komiskt. Det regnade på morgonen och förmiddagen. Men dom har skynken på banorna så det skulle ju vara ok. Skulle vara ok… Lyssna på det här, när dom ska ta av skynkena efter det slutat regna, så tar dom inte av vattnet på skynket först utan det rinner ju av och ut på banan. Den blir ju helt klart dränkt och banorna är så dåliga att den blir ospelbar. Den banan stängs. Ok, det kan väl hända. Men dom gör samma sak på nästa bana, sen nästa bana och på nästa bana igen. Dom gör alltså precis samma misstag på 4 banor i rad. Det är så tragiskt korkat att det nästan är roligt. 4 banor stängda och kaos vid träningsbokningen…

Förra året hade dom ingen tvättservice alls för spelarna. Det finns ju alltid tvättservice, men inte då. Nu var dom stolta och kunde ståta med att i år har vi faktiskt laundry… Jo, så tar dom betalt per plagg inte per kilo eller påse som är normalt. Med andra ord, 2.80€ för ett par shorts, 3.80€ för en t-shirt. Jag räknade lite snabbt och kom fram till att min tvättpåse skulle kosta runt 100€. Tusen spänn för vanlig tvätt. Jag störtvägrade. Nån jävla måtta får det ju ändå vara. Det ska finnas ett tvättställe nära hotellet som man kan lämna in och hämta nästa dag. Vi är rätt många spelare som kommer gå dit.

Det är rätt sjukt egentligen, det här med dom sena middagarna i Spanien. Vi, Robin, Nors och jag, gjorde en boking på en restaurang klockan 20.30 igårkväll. Visst det skulle gå bra. Vi kommer dit och dörrarna är stängda, men eftersom vi rycker och sliter kommer någon och öppnar. Vi har reservation klockan 20.30, sa vi. Ok, sa han, vilket namn. Söderling sa vi. Ja, men visst, svarade han, kom tillbaka klockan 21.00 så öppnar vi. Vi blev stumma! Hur tar du emot en reservation klockan 20.30 och sen säger att du ska komma tillbaka klockan 21.00? Vi vägrade och gick iväg till ett annat ställe.

Mental mygga.

Då var man tillbaks i Paris. Skönt att lämna den här resan bakom en och försöka blicka framåt. 16 dagar mellan matcherna blev för mycket för mig och jag var en riktig mental mygga i vår match. Det måste jag erkänna. Allt flöt på bra tills vi blev tillbaka breakade när vi servade för första set. Sen hade jag svårt att komma in i matchen igen. Det är så det blir ibland. I alla fall för mig. Trodde jag växt ifrån det, men tydligen inte. Speciellt jobbigt under dessa veckor som kan vara dom värsta på året, samtidigt som dom kan vara dom bästa. Alltså, Förlorar du tidigt i Indian Wells blir ju resan så otroligt lång och pressen som blir på första matchen i Miami är enorm. Just denna pressen upplever du bara här under dessa veckor. Alla bara önskar att dessa tävlingar ska göras om till annat format. Det finns inte en spelare som är nöjd med upplägget. Inte en enda! Jag kände att jag dom sista 3 dagarna inte hade samma träff på bollen som tidigare och att huvudet inte alls fanns med. Jag önskar att jag vore annorlunda, men som sagt. 21 dagar för att spela 4 set, det är fan i mig för långt!

Det var rätt jobbigt att komma hem. Flighterna var fulla och fick olika information från Sverige och USA. Enligt reseagenten i Sverige var min biljett inte bara ombokningsbar, men jag skulle även kunna resa med ett annat flygbolag som hade platser. Så jag åker ut till flyget runt 12.00 och snackar med flygbolaget där som säger att jag inte kan göra någonting alls av det jag var lovad från svenskt håll. Jag får absolut inte flyga då utan måste vänta till “mitt” flygbolag ska åka klockan 19.50. Kul. Och då hade jag ändå ingen sittplats utan fick checka in som stand by. Inte roligt. Nu gick det bra, även om jag fick köpa en ny biljett i Zurich till Paris istället för att flyga till Köpenhamn som min originella bokning var.

Jag tar en dag ledigt idag för att börja träna på grus imorgon. Sen håller jag på att leta efter någon att spela med i Casablanca. Det kommer inte bli en rolig vecka. Det ska vara en av dom sämsta tävlingarna överhuvudtaget. Så det passar ju mig som handsken just nu… Alla spelare har skräckhistorier därifrån. Allt från oätbar mat till kratrar i grusbanorna. Vi får se vad jag kan hitta för någonting. Jalla jalla.

Robin spelar stadigt därborta. Hade på känn att han skulle ta Gonzalez rätt lätt. Och jag hade ju haft rätt om det nu inte vore för plumpen i andra set. Federer torskade igen lite överraskande. Tyckte att hans forehand inte varit så bra som den brukar om jag ska vara ärlig. Men, alla spelar ju upp och ner. Han vinner säkert två slams till. Jag tycker nog att han helt enkelt spelat för ölite tävlingar i år. Han skulle ju spelat Dubai, men blev sjuk. Men nån tävling till hade nog inte skadat. Inte för att jag sitter här och ger världsettan tips och råd hur han ska lägga sitt schema, men det är bara känslan jag får.

Jag beställde precis mer senor eftersom gruset börjar nu. Så jag kommer ju slå av dom som blött papper.

16 dagar.

Ja, så länge var mitt träningsläger här i USA. 16 dagar mellan matcherna. Det är ju sinnesjukt långt. Jag har nog inte tagit ledigt 16 dagar under en säsong när jag varit hemma och tränat ens. Det är rätt kul, många går och frågar varandra hur länge det varit mellan matcherna. Jag och Cilic snackade lite i omklädningsrummet efter hans match och han sa han hade haft 12 eller nåt sånt. Jag slår dig sa jag, 16 dagar. It’s too long, svarade han då. Och det är det som är tycket för alla spelare. Dessa tvåveckors turneringar, eller 10 dagars som det nu är, är för långa. Tar upp för mycket av schemat. Jag satt och klurade lite om mina 16 dagar idag och tror nog att jag vinner faktiskt. Vet inte om nån annan har haft lika långt uppehåll här som jag. Skojade lite om att jag kört försäsongsträning mitt i säsongen… Men en spelare har nog haft det jobbigare än jag. Dubbelspelaren Frank Moser har av någon anledning kommit hit. Hans ranking är inte bra nog ju. Så han var alternate i Indian Wells och är alternate här. Men kommer nog inte in här heller. Då har det varit rätt jobbiga veckor skulle jag vilja påstå…

Imorgon är det i alla fall match. Behöver jag säga att det är på tiden? Morgonmänniska som man är så spelar vi 10.00. Blä! Upp 06.30 eller så. Mysigt. Jag har alltid haft svårt att spela morgon matcher, även när jag var ung och även när jag spelade singel. Spelar ingen roll vad jag gjorde. Gick upp tidigare, gick upp senare. Gjorde uppvakning, längre inbollning, kortare inbollning. Jag har testat det mesta, men som oftast spelar jag inte min bästa tennis på mornarna. Jag känner mig pigg i skallen, men på något konstigt vis vaknar kroppen liksom inte. Jag kan inte spänna bågen fullt ut, så att säga. Men, det är bara att försöka slita på. För det är precis det jag kommer göra. Sen ska det bli intressant och se hur jag och Horia kompletterar varandra. Vi har spelat helt ok på träningarna. Hoppas match kan göra att vi höjer oss ett snäpp till. Eller två. Eller tre.

Det har varit otroligt kul att Tompa och Bjösse kommit över. Haft några middagar ihop och det har varit riktigt skoj. Tompa berättade lite under en lunch på tennisen om hans son, Lukas, och drog en story som fick mig att skratta så jag grät. Får se om ni gör det. Dom är i alla fall i Stockholm, vad dom gjorde kommer jag inte ihåg. I alla fall, Lukas säger till Tompa. “Pappa, jag måste bajsa.” “Ok, vi får gå till toaletten då.” När dom väl är klara och går därifrån stöter dom på en riktig Östermalmsdam. Ni vet, en som pratar med låååånga i:n och försöker prata så korrekt som möjligt hela tiden. Hon säger något i still med: “Ursäkta mig, mina herrar, men vet ni var toaletterna ligger?” Innan Tompa hinner svara vräker Lukas ur sig “Ska du bajsa???” Jag tycker det är så gulligt och komiskt på samma gång. Mer sånt Lukas! Få pappa att skämmas!!!

Lite sur på mig själv. Här i Miami är det ju Music Conference, som vanligt. Och igår började Ultra koncerten. Jag gick på den förra året och kollade på David Guetta, Deadmau5 och Dj Tiesto. Otroligt bra. Men igår orkade jag inte gå för jag kände mig seg, så jag missade Tiesto, tyvärr. Tänkte att jag kunde gå idag för vi spelar säkert inte tidigt, javisst ja… Skulle gått igår. Fan.

Till sist tog jag två foton. Jag vet inte om det är intressant, men det är i alla fall så här vi får tillbaka racketarna när vi hämtar dom från strängning. Här är det Wilson, eller förlåt, Luxilon som gör jobbet. (Luxilon ägs av Wilson, som ägs av Amer Sports.) I alla fall, det är dom som strängar bäst tycker jag. Alltid proffsiga och försöker lyssna på just dina preferenser. Så, håll till godo.

Main draw.

Så var man äntligen inne i turneringen. Sign in stängde igår och jag och Horia Tecau kom in. Precis enligt planerna. Det är första gången vi spelar och vi får se hur det känns med varandra och om det kommer bli någon fortsättning. Han servar i alla fall som en häst, så normalt sett borde vi bli rätt svårbrutna. Skönt också att äntligen vara en fullvärdig medlem av tävlingen. Inget mer om det nu.

Spelarfesten ja. Åkte och käkade middag med Tomas Nydahl och Chris Haggard på Sylvano’s i SoBe. En lite enkel italiensk restaurang med riktgit bra mat där vi känner ägaren. Sen efter stack vi i väg till hotellet Fountainebleau och nattklubben Liv. Som jag sa förra året så genomgick hotellet en renovering på en miljard dollar. RENOVERING… Så stället är rätt coolt om jag säger så. Nattklubben var precis som jag kommer ihåg den, riktigt hip och stor. Vi kommer dit och går rakt in. Ingen röd matta som vanligt. Rätt skönt faktiskt. Jag vet att dom flesta spelarna inte gillar den delen av sitt yrke. Förrutom Djokovic då kanske som verkar vara förälskad i kameror. Hur som helst, fri bar som vanligt och en hel del spelare där faktiskt. Alltid synd att det ska vara fri bar när man är på en tävling och håller på att förbereda sig eller spelar redan. Fan också. Allt bra hitills alltså, sen var det dags för N.E.R.D. att träda fram på scenen och spela. Då gick allting åt skogen. Det blev en katastrof måste jag säga. Rent utav pinsamt. Nu vet jag inte vad Pharrell Williams&Co hade räknat med, men dom fick inte den respons som dom trott. Det är jag övertygad om.

Hur somhelst, dom kommer ut och spelar sin första låt. Redan då är det inte så bra. Musiken ligger alldeles för högt och mikrofonerna för lågt. Man kan inte riktigt höra vad dom sjunger, utan hör bara otroligt hög musik. Är väl kanske för gammal, men det var inte bra inställt. Så efter första låten får dom inte det jubel dom önskat sig så då börjas det vanliga. “Hello Miami, do you want to party?!?” Och några skriker lite som svar. “No, no, I said, do you want to party?????” Några fler skriker, men inte jättemycket. Nästa låt börjar och efter den lite mer ljubel. Sen i tredje låten säger Pharrell att musiken ska sluta. Och börjar skrika åt publiken eftersom vi inte hoppar omkring som på en normal koncert. Nu är det ju faktiskt så att han borde förstå att han spelar för professionella idrottsmän som är mitt inne i en turnering och inte kan festa loss som tokar och bete sig som tonåringar.

Han tar upp några snyggingar på scenen för att försöka få liv i det hela, men han blir bara mer och mer förbannad. Han frågar hur många som är vackra, några skriker. Han frågar hur många som är fulla, fler skriker. Han frågar hur många som är höga, inga skriker. Han bara skakar på huvudet och vänder sig om till bandet och säger någonting nedvärderande. Dom kör två eller tre låtar till och han blir bara mer och mer förbannad. Det slutar med att han svär mer och mer, grovare och grovare. Precis innan han lämnar scenen klämmer han till med “Make some motherfucking noice bitches!!!!!” Hoppsan. Ha det bra Pharrell! Vi ses inte nästa år…

Tennisspelare kan vara bra på att festa, väldigt bra till och med. Men otroligt sällan dagen innan en stor turnering börjar. Antar att deras egon fick sig en törn. Jag vet hur ont det kan göra… Eeeeeeh!

Idag blir det bara ett pass tennis, har känt mig lite seg dom sista passen. Så det blir gym innan och sen lite behandling.

Otroilgt kul middag igår med Thomas Johansson, Jonas Björkman, Olivier Rochus med flickvännen Jessica (svenska och ex-nanny åt Jonas och Thomas), Magnus Norman med flickvännen Linda, Ivan Ljubicic med tränare och respektive. Vi träffades på samma restaurang som för två år sen när vi firade Tompas och Bjösses födelsedagar. God mat, gott vin och trevligt sällskap. Livskvalitet enligt mig. Det är så att fyra av oss har fördelsedag väldigt nära varandra. Jag och Ivan har den 19e Mars, Bjösse den 23e och Tompa den 24e. Att Ivan är två år yngre än mig har jag fortfarande svårt att förstå…

Lite suddiga foton från festen.

« Previous Page — Next Page »