Årets första.

Då är det dags för årets första Grand Slam. Men innan jag skriver lite om Melbourne tänkte jag dela med mig av lite bilder jag fick skickade till mig från Brisbane. Kanske lite tjatigt, men jag tycker det är sjukt hur vatten kan stiga så mycket.

Svårt att se vad det är...?

Jo, det är grus och gräsbanorna bredvid Pat Rafter Arena.

Märk hur lite av stängslet som syns.

Lite skillnad...

Trappan till omklädningsrum och gym. En våning helt under vatten.

Till slut centern igen.

Som sagt. Helt sjukt. Vet inte hur mycket som visas hemma i Sverige, men här rullar ju det på nyheterna hela tiden. Den ena storyn värre än den andra. 5 miljarder dollar ryktas det om att det kommer att kosta för att bygga upp allting igen.

Moving on… Nu är jag i Melbourne. Fortsätter ta behandling för vaden och det blir bättre och bättre dag för dag. Igår kunde jag till och med småjogga. Så jag känner mig positiv till spel. Allt kändes bra, det vill säga, innan jag tog sista behandlingen för dagen. Jag tog akupunktur. Eller dry-needling rättare sagt. Då går man djupare och “borrar” med nålen så att man får en reaktion från muskeln. Och om ni inte gjort det så gör det jääävligt ont!!! Och efteråt gör det bara ondare. Jag kunde inte gå från behandlingen utan haltade ordentligt från bordet. Men det var väntat och det sa dom till mig att så kommer det vara. Nu idag har jag bara lite känning av behandlingen och dom säger att imorgon kommer det vara mycket, mycket bättre. Vi hoppas på det.

Jag gjorde något otroligt tråkigt idag med. Jag gick till hotell poolen. Mmm, det låter ju trevligt tänker ni. Men jag gick inte dit för att simma. Utan jag gick dit för att jogga. Det är bra att börja där tydligen för att man väger ju mindre och då belastar man mindre. Logiskt. Men hur jävla dum ser du ut när det är en massa folk i poolen och du försöker springa omkring där som en dåre. Har aldrig känt mig så dum. Nästan…

Har planerat att slå lite imorgon. 30 minuter kanske. Hoppas det ska kunna funka. Håll tummarna, tack…

Bli’re inge lir…?

Din jäääääävel!!!

Nä, det gick inte. Hade liksom inte tillräckligt med tid. Så vi fick tyvärr dra oss ur. Eller jag fick dra oss ur. Någonting som jag aldrig gjort innan, så det var ett väldigt jobbigt beslut, men i slutändan ett väldigt enkelt. Min scan visade ingenting, vilket är skönt, men doktorerna sa att om jag pajat några fibrer så syns inte det. Och det är det jag verkar ha gjort. Rehaben har redan börjat. Det första jag gjorde när jag kom hit till Auckland var att åka till klubben och börja med behandling och rehab. Men till slut fanns det alltså inte tillräckligt med tid. 3 olika doktorer, 1 fysio och 3 massageterapeuter har alla sagt att man inte ska skoja med muskelbristningar. Den största risken att åka på en riktigt muskelbristning är att sporta med en muskel som har en liten skada redan. Det är svårt att argumentera mot den logiken. Det var dags att lyssna på vad andra säger för en gångs skull. Vaden har blivit bättre och bättre varje dag vilket är skönt. Så jag är hoppfull inför Melbourne, men man vet ju aldrig…

Turneringen har verkligen försökt hjälpa med vad dom kan för att ha kvar oss i tävlingen. Onsdags start och även sista match idag. Men jag hade behövt en vecka till känns det som för att inte riskera någonting. Det som även är jobbigt är att jag verkligen gillar den här turneringen och känner en av huvudsponsorerna väldigt bra. Han jobbar för en av mina andra väldigt goda vänner, Heineken… Det är faktiskt inte ofta en huvudsponsor hämtar mig på flyget. Rätt kul faktiskt. Sen blir man även glad när man har en liten present på rummet när man kommer in…

Mums.

Peter, min kompis, sa att han var noga med att dom ställde in dom efter lunch så att dom skulle vara kalla när vi hade checkat in. Han kan sin öl. Hur som helst, inte det bästa att dricka när man är skadad, men man kan ju inte vara otacksam när man får presenter! Det har min mamma sagt ju.

Men som sagt, vaden blir klart bättre dag för dag och jag är flitig med min rehab. Det viktiga är att inte göra för mycket. Det krävs disciplin för det! Det kittlar verkligen i benen och jag måste tvinga mig själv att sitta still och bara göra dom övningarna som jag blir tillsagd. Överkroppen kan jag ju köra, så det är ju tur det. Men jag hatar rehab. Ni som råkat ut för en skada vet vad jag pratar om. Man gör liksom ingenting känns det som. Nåt steg hit, en halv tåhävning kanske och lite annat. Det känns som att man sitter och pillar sig i näsan i 30 sekunder och sen säger, “Nä nu måste jag vila.” När man är van vid att röra sig flera timmar om dagen så är det nästan som ett straff. 30 minuter på cykeln idag till exempel och jag var tvungen att tvinga mig själv av. Men det sköna är att det verkar hjälpa. Måste försöka vara positiv. Nån har sagt att det tydligen hjälper…

Brisbane då… Det är helt sjukt. För 3 dagar sen var vi där. Nu är området där vi bodde under vatten!!! Jag har vänner där som är ok just nu, men fy fan vilken situation. Jag håller tummarna för alla som är drabbade där.

För tre dagar sedan spelade jag match här…

Pat Rafter Arena

Aj, aj…

Tänkte bara skriva ett väldigt kort inlägg om vad som hänt. Hinner inte mer, för jag flyger tidigt imorgon och måste packa. Gav upp idag. Bland dom svåraste beslut jag någonsin tagit på en bana, men det handlade om att antingen ge upp eller förlora med “snygga” siffror. Vi valde det första alternativet eftersom vi har andra tävlingar att spela med.

Det är min vad som krånglar lite. I andra poängen i supertiebreak i semifinalen bränner det till på insidan av vänster vad. Jag tänker inte mer på det utan servar igen, då bränner det till ännu mer och jag kallar in fysion. Efter behandling på banan har jag fortfarande svårigheter att röra mig ordentligt. Men vi lyckas vinna eftersom, hur ska jag kunna säga detta ödmjukt… vi spelar grymt bra! Och att Alex och Phillipp stelnade till och fokuserade mer på att jag var skadad än sitt eget spel. Hur som helst, direkt ut och undersöker mig mer efter matchen och det är troligen en liten muskelbristning. Det blev klart bättre över natten, men absolut inte tillräckligt bra för att vinna idag och absolut inte tillräckligt bra för att jag skulle känna mig säker på att inget skulle bli sämre. Alltså tog vi beslutet att ge upp.

Nu flyger vi till Auckland i morgon bitti. Vi har bett om Onsdagsstart, men känns det inte bättre då efter 2 dagars intensiva behandlingar så drar vi oss ur igen. Allt för att inte riskera Melbourne. Men jag känner på mig att Melbourne ska nog gå i alla fall. Ta i trä… Och håll gärna tummarna så är ni schyssta!

Nya tag.

Ja… Vad ska man säga? Det blev väl inte riktigt som man hade tänkt sig… Det visade sig att man åkte på ett träningsläger till Australien och Nya Zeeland. Hmmm… Hade inte riktigt planerat det i tävlingskalendern om jag ska vara ärlig. Men det är så det är inom den här branchen. Alla vill vinna. Så det går inte alltid som man vill. Men jag är inte för knäckt för det. Jag tycker vi spelade två bra matcher och en dålig match i storm i Auckland. I Brisbane och Melbourne tycker jag vi har matcherna under kontroll för att sen slänga bort dom med några slarvgame. Det funkar inte på elitnivå. Man måste hålla koncentrationen ända in i kaklet som det heter. Annars blir du uppäten. Och det var väl ungefär det som hände. Dagens meny, Knowle/Lindstedt – ta två betala för en… Men som sagt, jag tycker vi spelade bra i två matcher och på träning har vi knappt förlorat. Så självförtroendet är det konstigt nog inget fel på. Det känns faktiskt bra. Så det kommer vända. Det måste vända…

Svenska fansen i Melbourne. Hur sköna är inte ni??? Det är så otroligt kul att spela framför er. Det känns lite som en Davis Cup match i huvudet på en själv när man hör era sånger. Fast riktigt en Davis Cup match kan det ju inte vara. Ni var ju 20-30 personer som skrek där nere under min match. Det är ju minst 15 personer mer än på dom två senaste hemma matcherna vi har haft… Tack i alla fall för det stöd ni ger oss! Det är ju inte lika många att kolla på nu som förr i tiden, men häng i. Förhoppningsvis kan det bli fler spelare i framtiden. Tyvärr kunde jag inte stanna till Svenskfesten i år. Varje år så arrangeras en Svenskfest nere i Melbourne. En otroligt rolig kväll som alla fansen går på och dom svenskar som bor nere i Melbourne. Jag inte alla, men en hel del. Sen går vi spelare som fortfarande är kvar i tävlingen. Jag måste erkänna att det är inte ofta jag fått en hejaramsa av 4 berusade killar för att jag beställde något i en bar. Det händer inte så ofta. Men förra året så var det så. Vi hade förlorat mot Mardy Fish/John Isner i 3 set och jag ville festa lite efter för att glömma matchen. Svenskfesten var samma kväll så det passade ju utmärkt. När jag kommer dit så ska jag beställa några öl till mig och mina kompisar och helt plötsligt började grabbarna sjunga bakom mig. Kändes otroligt overkligt!!! Senare på kvällen kom en annan berusad svensk fram till mig, inte lika trevlig. Det första han säger är, hur fan kunde ni förlora idag? Jag försöker vara artig och förklarar att vi kämpade så gott vi kunde och att jag tycker Fish/Isner är nog det tuffaste oseedade paret att möta. Dom kan ju ingenting, säger han tillbaka och fortsätter med att jag kostade honom 10000 i och med att vi förlorade. Jag blir lite irriterad och säger någonting i stil med att, Ja, kan du ingenting om tennis så händer väl sånt. Efter det kommer två stora killar och för bort honom från mig. Såg honom inte på hela kvällen sen. En rikigt, riktigt rolig kväll tycker jag det är i alla fall. Kul att gå på en fest och prata svenska hela tiden. Vårat eget Stureplan nere i Australien. Fast utan V.

Nu ska vi spela Zagreb, som vi från början inte ville göra, men tack vare den mindre lyckade inledningen på året så får vi spela någon extra tävling nu istället. Vi funderade lite på att åka till Heilbronn för att spela den stora Challengern där, men jag tycker inte man kan jaga poäng och speciellt inte så här i början av säsongen. Att jaga poäng tycker jag aldrig funkar så bra. Man spelar inte så avslappnat och det mesta knyter sig. Jag brukar säga att spelar man bra så kommer poängen av sig själv. Jag är rätt klok för att vara korkad… Men förhoppningsvis kan det gå bra där. Jag har ju bra minnen där från förra året när vi vann den. Men det betyder ju i och för sig ingenting. Det bevisade jag ju i Auckland…

Det är svårt att kolla på tennisen nu när man förlorat och åkte hem, i alla fall i början. Men sen när det är dags för semifinaler så kan jag inte låta bli längre. Jag vet inte varför, men jag tycker Andy Murray verkar vara riktigt farlig där nere. Han smyger bakom dom ”stora” pojkarna. Han ser mycket stadig ut och det skulle inte förvåna mig om han tar och vinner sin första Grand Slam nu. Men bara för att jag sa det så förlorar han väl i nästa omgång… Personligen hoppas jag ju naturligtvis på Federer. Det är svårt att inte gilla världens vackraste tennis.

« Previous Page