Hej då Melbourne.

Ja, det var väl fan på håret det. Det har gått några dagar nu och ilskan har lagt sig lite. Det är alltid värst när man haft många chanser men inte lyckats ta dom under en match. Vi borde vunnit tycker jag. Men jag har haft fel förr och uppenbarligen är det fallet nu. Hursomhelst så blir vi lite bättre hela tiden och som jag var lite rädd för innan säsongen började kan det helt enkelt ta lite tid innan man hittar varandra. Det är det som verkar vara fallet nu.

Maatchen orkar jag inte gå igenom. Hr tänkt på den mycket. På två gånger 15-40 i deras serve tredje set och 5-3 ledning i avgörande tiebreak. Nä…chanser fanns där. Försöker vara det där som alla andra alltid sagt är bra att vara….positiv. Se om det funkar eller om det bara är båg.

Lite ledigt nu med träning. Nenad har Davis Cup så jag funderar på att spela Zagreb med någon annan för att få lite matcher. Mer än en förhoppningsvis. Men jag har inte bestämt mig en. Nu väntar en lång resa i kväll. Men innan vi flyger så har jag bokat in ett gympass med våran fitnesstränare. Det är bara å köra!

Jag älskar Australien som sagt, men det värsta jag vet är att vara kvar för länge på en plats där jag torskat! Det har jag nämnt flera gånger innan. Och så är även fallet när man är på ställen man älskar. Sjukt egentligen. Man kan aldrig koppla bort liksom.

Round 1.

Lite olika teman att skriva om idag. Men börjar väl med matchen. Inte riktigt så man vill vinna en match, men självklart säger vi inte nej till det. Jag lider verkligen med Nico. Det var hans comebacktävling. Jag träffade honom i Bercy förra året och då gick han på kryckor. Vi diskuterade hans knäskada och han trodde han skulle hinna tillbaka till Australien. Han blev även erbjuden det franska wild cardet till huvudtävlingen i singel här men tackade nej eftersom han inte kände sig redo för singel och att han inte ville ta någon annans plats. Det krävs rätt bra karaktär för att säga nej till minst 27.600 AUD. Det är en bra kille Nico! Hoppas att det inte var för allvarligt.

Matchen fram till slutet av andra var precis som jag trodde. Ett sjöslag. Alltid nervöst i en förstarunda i en Grand Slam och det var precis det det var denna gången med. Jag har inte spelat riktigt bra i en förstarunda sen jag började bli seedad. Det känner mer eller mindre alla. Svårspelat med, vindarna i Melbourne måste vara dom mest konfunderade vindarna i världen. Dom kan aldrig bestämma sig för vilket håll dom ska blåsa åt. Så det är klurigt. matchen var i alla fall jämn och breakbollar hit och dit. Vi tappar första, men sliter och sliter och lyckas till slut bryta Mika till 7-5. Då bryter dom.

Någon jag verkligen lider med också är Brian Baker. Hur mycket otur har den killen? Otroligt snäll kille som opererat sig 9 gånger eller nåt sånt och pajade knät här. Fy fan vad professionell idrott kan vara grym.

Avslutar väl med någonting som jag verkligen inte fattar. Christophe Rochus. Jag fattar inte vad han lider av. Går ut i press och säger att Robin är dopad. Jag känner Robin väldigt väl och är väldigt bra kompis med honom. Dom få gånger jag är i Sverige och Stockholm ses vi alltid för en fika eller middag. Jag har verkligen sett hur dåligt Robin mått. Fy fan vilket helvete han har hamnat i. Det jag inte fattar är hur man kan ha en så pass stark åsikt när man inte har fakta i ämnet. Det han säger är att han inte fattar att folk kan komma tillbaka och spela nästa dag efter att ha spelat 5 set. Jag kan förstå att Christophe inte fattar det eftersom han själv sa till mig att han inte klarade av att träna hårt för det satte sån press på honom att lyckas. Den meningen säger det mesta tycker jag.

Kvällen innan matchen gick jag och hämtade lite sushi som middag. Jag beställde 3 rullar á 8 bitar. Alltså 24 stycken. När jag får dom så känner jag att det inte skulle räcka, så jag beställde en till. Då sa han som stod vid kassan att jag tyckte väl du beställde lite för lite. Förra året var det minst 32 bitar varje gång. Jag misstänker att inte så många käkar lika mycket som jag…

Avslutade dagen idag med att kela med lite djur på tennisen. Allt från ödlor till söta wombats. Förra året mös jag med en koala.

Dock blev jag lite besviken när jag skulle ut och kela med dom lurviga djuren och folk började klappa mig istället. Det kanske är dags att raka sig…

Nya tag.

Nu ska jag skriva någonting som jag aldrig skrivit innan och kommer aldrig skriva igen. Hoppas jag. Fy fan vilken skön förlust. Ja, att jag var oxtokig och sjukt besviken efter matchen vet säkert dom flesta. Men efter katastrofen i Doha var det skönt att vi spelade bra. Vi var bättre igår. Alltså inte bara bättre än vad vi var i Doha, utan bättre än Mika och Julien. Att vi inte tar någon av våra 6 breakbollar är det enda dåliga i matchen egentligen. På en av breakbollarna fipplar Mika över en volley på min retur där han inte har en aning om vad han gör. Den var så pass sjuk att han ber om ursäkt direkt men även en gång till när vi går ut från sidbytet. Shit happens liksom. ibland är man bättre och förlorar. Ibland är man sämre och vinner.

Vi har mycket kvar att fixa jag och Nenad, men matchen igår höll hög nivå och med det spelet kommer vi vinna många matcher i år. Ska kanske lägga till ett ”borde” här eller ett ”ta i trä”.

Det sjukaste igår var dock värmen. Precis innan vi ska gå på så tar ATP temperaturen som dom alltig gör flera gånger om dagen för att ha koll.

Det var rätt varmt att spela. Det var så varmt att det kändes som att ögonen torkade ut på dig. Svårt att fokusera ibland och man var tvungen att blinka 1000 gånger liksom. Har aldrig spelat i sån hetta. Men trots det bra spel. Så jag måste vara ”nöjd” med förlusten. Jag bara måste, annars gör man det för jobbigt för sig själv.

Just nu skriver jag på flighten till Melbourne. Finns ingen anledning att stanna kvar i Sydney. Olika förhållanden i Melbourne och jag har alltid hatat att vara kvar på ett ställe där jag förlorat. Ingen bra känsla. Alls.

Nu glömmer vi det hör och fokuserar på den stora. Eller försöker glömma i alla fall. Vi ska bli bra.

Milstolpe.

Ja, något annat kan jag inte säga att det är. Milstolpe. Topp 10. Jag kan nog ärligt säga att inte ens när jag sprang runt som en unge och spelade mot planken i Båstad trodde jag att jag skulle bli så här bra. Som en tennisspelare är detta det första och största målet man sätter. Att bli topp 10.

Detta kan bli ett litet osvenskt inlägg, men som sagt, jag säger ofta vad jag tycker. För jag skäms inte att skriva att jag är bra. Och just nu är jag bland dom 10 bästa dubbelspelarna i världen. Men fy fan vad sjukt det känns att skriva den meningen. Att jag, snorungen Robert från Båstad, har blivit topp 10. Inte i Båstad. Inte i Skåne. Inte i Sverige. Utan topp 10 i världen. Hahaha…man måste väl skratta ändå? Känns så i alla fall.

Jag visste att Australian Open skulle ta mig nära, men vågade inte hoppas för mycket. För jag ska vara ärlig, detta betyder fruktansvärt mycket för mig. Och då menar jag fruktansvärt mycket!!! När vi mellanlandade i Dubai kollade jag direkt rankingen, men det var ju bara Måndag morgon så rankingen var inte ute. När jag väl landade i München hinner jag inte kolla online för jag får ett sms direkt från Thomas Johansson som grattade mig till min nya ranking och sa hur glad han var för min skull. Om jag skriver att jag inte fick en klump i halsen av att veta att jag blivit topp 10, så ljuger jag… Men kul att en bra kompis och vår senaste Grand Slam vinnare hörde av sig. Bjösse hade väl inte tid…!!!!!!

Till alla personer därute som inte ger dubbeln så mycket respekt, er skiter jag i. Jag vet hur mycket jobb jag lagt ner på att komma hit, hur mycket jag har slitit. Detta är mitt livs största bedrift. Så, kiss my ass!

Självklart har jag inte gjort det själv, det är liksom lite svårt i just dubbel. Jag måste tacka Horia för att slita lika mycket som jag gör för att hela tiden bli bättre. Men även min familj! Ni har alltid varit ryggraden i min karriär! Tack för allt ni gjort genom alla år! Ni har varit och är lika viktiga som partnern som står bredvid mig på banan. Tack!

Nu ska jag berätta hur sjuk i huvudet jag verkligen är. Som ni nog förstått av de ni läst så blev jag gladare än jag nästan någonsin varit i mitt liv när jag fick reda på detta. Dock efter fem minuter kollade jag hur mycket jag hade upp till 9e platsen. För jag måste ju ha en ranking som bara består av ett nummer. Inte två. I fem minuter var jag nöjd. Det är fan inte friskt…

Men som sagt, jag är jävligt stolt över mig själv. Att jag väl lyckats nå denna ranking underlättar ju min situation med eventuella barn och barnbarn jag kanske kan få. För nu måste jag ju inte ljuga att jag varit topp 10…

Avslutade Australien trippen med att ta några dagar ledigt och faktiskt njuta av landet och vädret. Fick även reda på att det finns en Svensk kyrka i Melbourne. Precis som Svenska kyrkan i New York och London. Blev rätt irriterad på kompisarna som inte berättat det för mig innan. Dom bara tog det för givet att jag visste.

Och varför är det så viktigt att besöka Svenska kyrkan? Jo…

Mitt besök var inte spirituellt direkt…

Sista dagen började med frukostpicknick på Rod Laver medan Horia och Bethanie värmde upp inför finalen. Inte många som haft frukost där inte…

Slängkyss.

Lika bra att börja med den eftersom jag fått väldigt mycket sms, mail och kommentarer på annat sätt om vem jag gjorde en slängkyss åt. Ny tjej? Nej, så är det inte. Jag var lite dryg och kaxig bara… Från början i matchen sitter ett gäng överfulla Australiensare och skriker som fan. Jag älskar när det är stämning på läktaren, men när det blir personligt och psykningar haglar, då är jag inte lika glad. En av dom roligaste matcher jag spelat, även om det blev förlust, var i Buenos Aires i Davis Cup med 15.000 tokiga Argentinare på läktaren som sjöng och höll på.

Men nu pratar vi om Margaret Court Arena. Mysig bana förresten. Dessa grabbar försöker få oss ur rytmen från första bollen och skriker när vi missar, säger att vi kommer missa och annat strunt. Mer eller mindre hela jävla tiden. Men det kanske funkade för dom eftersom vi gör ett katastrofalt första set. Båda lite nervösa och gör både taktiska och dåliga misstag. Så dom håller på hela matchen, nästan i alla fall. För när vi tappar Horias serve när vi ska serva hem setet går jag fram till domaren i sidbytet och säger till honom att han får fan i mig göra någonting nu. (Använder 4 f-ord i min konversation med honom så vi får se om det blir böter eller ej.) Det funkade dock eftersom några blev utslängda. Så när vi väl vann, då gav jag resten av puckona på läktaren en slängkyss och höll kvar den lite extra länge. Bästa sättet att ge tillbaka är ju att vinna. Otroligt skön känsla. En gång var dom i och för sig rätt roliga, det var när dom skrek att Lindstedt använder pannband för han har så stor panna. Lite humor tycker jag att det var…

Inget bra förstaset som sagt, men sen slet vi oss tillbaka i matchen och nästan dominerar sista setet om vi bortser från mitt första servegme där vi hade en breakboll emot oss. Är dock lite orolig för min stela nacke som blivit värre för varje match. Får se om det blir någon mixed överhuvudtaget för mig.

Sen på kvällen var det ju dags för Svenska fansens fest på Barkly Hotel. Det är en tradition. En massa svenskar som har roligt i Melbourne. Underbar kväll!!! Tyvärr får jag lämna festen när den är som bäst som vanligt. MEn kul att komma dit och hälsa på många underbara människor!

Om någon läste en kommentar i förra inlägget om att jag sagt att detta är mitt sista år som proffs så stämmer inte det. Vet inte var det kommer ifrån.

Snart Melbourne dags.

Förkylning håller på att gå över. Höll på att bli tokig där ett tag. Men nu är det bättre. Tyvärr känns träffen sjukt upp och ner. Igår var den grym, idag var den sådär på förmiddagen och dålig på kvällen. Men två dagar kvar så vi ska nog se till att det blir tillräckligt bra.

Dåliga nyheter idag dock. Två svenska herrar spelar Australian Open och dom möts i första. Vi möter Sillen och Igor. Hatar att möta svenskar i tävlingar, det känns så onödigt. Vi är ju så få… Synd. Då blir det bara en svensk kvar efter den matchen. Får se vem det blir. Lång som fan är han i alla fall.

Annars har det inte varit så mycket nytt. Förutom ett mycket intressant spelarmöte…

Vädret har varit katastrof!!! Sorry till er hemma i Sverige, men det har nog varit under 20 grader varje dag. Klart kallar på kvällarna. Det är skillnad när man är van vid 30-40 grader varje dag. Bollarna har blivit tunga och så vidare. Regnat har det gjort med… Men när turneringen börjar så ska det vara varmt igen. Skönt med värme. Kroppen mår så, så mycket bättre då!

I morgon blir det bara en träning. Känner mig lite sliten.

Som sagt, vädret har varit sådär och jag har anställt en Rumänsk banskötare…

Brisbane-Sydney-Melbourne.

Nämen det där var väl inte så bra?

Vi gjorde en liten mellanlanding här i Sydney kan man väl säga. För något större intryck på tävlingen gjorde vi fan i mig inte. Men vi tar en snabbis om Brisbane. Inget vidare första set av oss mot Daniel och Max. Andra set är helt ok, men satan vad dom spelar bra redan nu. Inget att göra. Dom krossade ju senare i finalen ändå.

Dom är lite finurliga i Brisbane för varje dag växte deras zoo på tennisen…

Försökte använda Robin som motivation, men det gick fan inte bra för det…

Så kom vi till Sydney. Och min klassiska luftkonditioneringsförkylning (långt ord det där…) hade inte blivit ett dugg bättre, snarare tvärtom. Så jag hostar ju upp 3 lungor varje morgon utan att veta var den tredje kommit ifrån. Jag frågar ATP om det finns någon möjlighet att få en Onsdagsstart på grund av min sjukdom. Svaret jag får är om Dodig och Stakhovsky förlorar så är det nog möjligt. Dom förlorar. Vi spelar Tisdag. Tack för det. Tre förstarundor i dubbel gick på Onsdagen. Ibland fattar jag ingenting. Hur som helst. Ingen bra match. Jag tror ärligt talat en dag till hade hjälpt oerhört för denna matchen. Men vi hade chanser att vinna och efter första set var vi helt enkelt bättre. Börjar man en match så katastrofalt som vi gjorde, jag då får man skylla sig själv.

Sen kan man nästan, alltså n-ä-s-t-a-n, säga att en sån här förlust är bra. Det blir en ordentlig väckarklocka om att man inte kan släppa fokus en enda sekund på den här nivån. Inte för att vi underskattade dom, för det gjorde vi inte, men vi kände båda två att vi inte hade den tänding som vi brukar ha när vi gick på banan. Vi fick igång det efter första set, men tändingen måste finnas där från början. Vi ser matchen som en väckarklocka. Bättre det än att vi inte kan spela tennis överhuvudtaget.

I morgon bär det av till Melbourne. Tog en dag ledigt idag. Njöt lite av Sydney. Turistade lite. Tog till och med en fika med Sofia. Självklart betalade jag eftersom jag är en gentleman även om tjejerna tjänar mer än oss killar denna veckan…

Det var inte sött.

Eller “It wasn’t pretty” som dom säger på engelska. Inte världens bästa spel idag från någon av oss tycker jag. Inte jättedåligt, men inte bra heller. Anledningen ser ni här:

Inte någon annanstans i världen spelar du tennis på en utomhusbana som är inomhus, fast det är utomhus, fast ändå inte… Jag satte in denna bilden i bloggen förra året och påpekade varför Jurgen Melzer inte spelade här då, och det var just för dessa banorna. Detta “halvtak” gör att det blir rätt svårt att se bollen. Taket är ju där för att solen är så stark. Centern har tak med förresten. Men där ser man bollen. Det svåra med Showcourt 1 och 2 är skilnaden i ljus och bakgrunden. När motståndaren kastar upp bollen i serven går den från lite mörkare till ljus bakgrund. Och när han träffar bollen så kan du helt enkelt inte se bollen förrän det är på väg mot dig och då är det jävligt svårt att inte bara reagera utan också göra någonting bra med returen. Likadant gäller för vissa höga volley och så vidare.

Visst, jag förstår idéen med att skydda spelare från solen, men det spelas ju även matcher på banorna runt om, utan tak. Så det är väl inte rättvist? Jag menar om två spelare ska mötas nästa dag och en fick spela under solen och en annan under tak. Det blir en jävla skillnad med återhämtningen. För oss i dubbel spelar det inte så stor roll just med det eftersom våra matcher inte är så långa.

Så, nu vet ni varför det inte var så sött. Men även om spelet inte var det bästa så är jag jävligt nöjd med matchen. Vi hade mycket breakbollar emot oss i första men behöll lugnet och krigade på och fick till slut utdelning. Ringrosten finns väl fortfarande kvar tycker jag och man är lite sen med att ta rätt beslut ibland. Men sådana här vinster gör ju att processen att bli riktigt matchfit kortas oerhört!

Hanley/Murray är båda två av världens absolut bästa volleyspelare så det var ingen lätt uppgift vi hade idag. Är som sagt mycket nöjd med att det står ett W i matchprotokollet för oss.

I semi väntar våran kryptonit som jag sa i en intervju här. Nestor/Mirniy. Vi slog dom ju äntligen i Peking förra året, men dom har krossat oss flertalet gånger. Men det blir ett bra test för att se var vi står någonstans i våra förberedelser till Melbourne. Kom igen!

Nummer två.

Spruta nummer två för säsongen togs igår och jag orkar inte skriva aj igen. För det är så jobbigt att skriva med en hand. Nä, så farligt är det faktiskt inte. Rätt in i armbågen sattes denna och själva sprutan i sig gör inte så ont tycker jag. Hälsenan är mycket värre. Det är bedövningsmedel blandat i båda sprutorna men hälsenan var värre ändå. Det som gör ont är efter eftersom jag inte har så mycket utrymme i armbågen till att börja med och så sprutar man in medel som gör att det blir fullknökat där inne. Inte skönt. Inte skönt alls. Det är först nu kvällen efter som det börja släppa. Tror dock jag får gå till tandläkaren nu. Har ni någonsin testat att borsta tänderna med ”fel” hand? Jag höll på att slå ut varenda tand jag har.

Så nu är det inte lätt att träna. En veckas vila kvar för hälsenan. Och 5-7 dagars vila för armbågen. Ja, vad fan ska man träna då? Det blir cykel och core. Inte så mycket mer man kan göra. Hoppas verkligen att detta hjälper ett litet tag så man kan i alla fall börja säsongen utan större problem. Annars är jag rädd att man kommer sluta som Sven Melander i Sällskapsresan när dom går in genom tullen, ”Invalido!!!”

Fick mina nya rack skickade till mig för nån vecka sen och jag måste säga att det är nog dom snyggaste racken jag spelat med. Jag har varit med Wilson sen 1997 och jag tycker denna målningen är riktigt cool. Jag får dock inte visa upp dom förrän 2012, det har vi blivit strängt tillsagda att inte göra. Träna med dom, javisst, men inga officiella åtaganden.

Snackade även med Sergio Tacchini inför 2012 och bad dom skicka kläder till mig. Men dom har utdelning i Melbourne för dom nya sakerna. Visst, det är normalt, men det känns så onödigt. För då får du flyga ner med dina ”gamla kläder” (mycket Sällskapsresan idag) för dom första två tävlingarna. Sen inför Melbourne får du allt det nya. Då har du dubbla uppsättningar kläder helt plötsligt och får inte plats med allt i väskan så du lämna en massa på ditt hotellrum. Lyxproblem jag vet, men onödigt ändå.

Om ni inte visste det så börjar vi säsongen med att spela Brisbane som vanligt, men denna gången kommer vi inte spela Auckland utan har valt att spela Sydney istället. Jag gillar Auckland och tävlingen har alltid behandlat mig väl. Jag känner dessutom Peter Wills väldigt bra, som jobbar för huvudsponsorn Heineken. (Oväntat…) Så det känns lite jobbigt att inte spela Auckland för hans skull, men Sydney har jag aldrig spelat och Horia har aldrig varit där. Tuffare tävling, javisst, men man kan inte alltid köra fast i samma schema.

Slut på sprutor nu för ett tag, va? Snälla…

Fast i Melbourne.

Ja, jag vet. Jag kunde ha det värre. Men just nu, ja så känns det inte så för mig!!! Fy fan vad jag vantrivs i den situation jag hamnat. Men man får skylla sig själv med. Både jag och Horia visste att våran flygbiljett kunde sparka någon av oss i baken. Som jag sa innan så måste vi flyga ihop, för det är så biljetten är bokad. Så han är kvar i mixed, jag är kvar….här. Som spelare när du förlorat är det enda du vill göra nämligen att flyga hem. Nu har jag återigen blivit erbjuden huvudrollen i filmen Groundhog Day och jag har accepterat… igen!!!

Varje dag är likadan. Vaknar, åker till tennisen och rehabar och tar sen behandling. Horia vinner sina satans mixedmatcher och jag går till hotellet och tycker synd om mig. Och joggar i hotellpoolen som en tok. Jag känner dock att jag nog gått på rehaben lite för hårt, för vaden var lite sliten idag tyckte jag. Så det blev bara ett pass i gymmet. Annars går det helt ok. För 5 dagar sedan gick jag på kryckor, nu kan jag gå utan att halta. Så läkningen är på rätt spår. Tror vi går på lite mer aggressiva behandlingar imorgon. Medans jag hoppas att Horia kommer förlora. Vilket dom inte kommer göra eftersom dom möter wild cards. Fan.

Jag har styrt upp rehab i Stockholm, men måste som sagt komma dit först. Kommer göra den på Sofia Hemmet. Sen blir det nog ett samtal till Robins fysio Nicke Lantz. Fast det vet han inte om än. Fast jag vet att han läser min blogg, så nu vet du ju det! Fixa tider!!!

Lite annat nu.

Kollade precis på Berdych-Djokovic på tv. Då slog det mig att Berdych har ju fortfarande inget Head märke i sitt rack. Jag frågade honom i Wimbledon om det. Jag frågade på skämt hur mycket pengar han egentligen kräver eftersom han inte målat i loggan. Men det har inget med pengar att göra faktiskt. Det är så att han fortfarande är under kontrakt med Dunlop och dom släpper honom inte, så därför får han inte måla i Head.

För någon dag sedan såg jag att det stod en satans massa vattenflaskor i Andy Murray skåp i omklädningsrummet. Det var av märket Highland Spring. Andys sponsor. Jag frågade om dom verkligen skickar vatten till honom för varje turnering. Ja var svaret. Jag kan ju inte dricka Evian sa han och log. Nu när Evian är vattensponsor här så får inga andra vattenmärken synas så han får ta av pappret runt flaskan och dricka. Nu har jag inte sett om han verkligen bara dricker sina egna flaskor, men jag var fascinerad av att vattnet skickades till honom.

En annan sak med Murray. Efter sin match mot Melzr såg jag en av dessa flaskor ligga berdvid hans väska med sportdryck i. På flaskan var en tejpbit med skriften SET 4. Han har alltså olika blandningar för varje set. Skillnaden är mängden glukos. Mer glukos för varje set som spelas. Så noga är inte jag kan jag erkänna. Sen spelar jag inte 5 set så ofta heller. Eller förlorar matcher på grund av kondition heller för den delen. Jag förlorar bara matcher i år för att vaden vägrar hålla verkar det som…

Next Page »