Milstolpe.

Ja, något annat kan jag inte säga att det är. Milstolpe. Topp 10. Jag kan nog ärligt säga att inte ens när jag sprang runt som en unge och spelade mot planken i Båstad trodde jag att jag skulle bli så här bra. Som en tennisspelare är detta det första och största målet man sätter. Att bli topp 10.

Detta kan bli ett litet osvenskt inlägg, men som sagt, jag säger ofta vad jag tycker. För jag skäms inte att skriva att jag är bra. Och just nu är jag bland dom 10 bästa dubbelspelarna i världen. Men fy fan vad sjukt det känns att skriva den meningen. Att jag, snorungen Robert från Båstad, har blivit topp 10. Inte i Båstad. Inte i Skåne. Inte i Sverige. Utan topp 10 i världen. Hahaha…man måste väl skratta ändå? Känns så i alla fall.

Jag visste att Australian Open skulle ta mig nära, men vågade inte hoppas för mycket. För jag ska vara ärlig, detta betyder fruktansvärt mycket för mig. Och då menar jag fruktansvärt mycket!!! När vi mellanlandade i Dubai kollade jag direkt rankingen, men det var ju bara Måndag morgon så rankingen var inte ute. När jag väl landade i München hinner jag inte kolla online för jag får ett sms direkt från Thomas Johansson som grattade mig till min nya ranking och sa hur glad han var för min skull. Om jag skriver att jag inte fick en klump i halsen av att veta att jag blivit topp 10, så ljuger jag… Men kul att en bra kompis och vår senaste Grand Slam vinnare hörde av sig. Bjösse hade väl inte tid…!!!!!!

Till alla personer därute som inte ger dubbeln så mycket respekt, er skiter jag i. Jag vet hur mycket jobb jag lagt ner på att komma hit, hur mycket jag har slitit. Detta är mitt livs största bedrift. Så, kiss my ass!

Självklart har jag inte gjort det själv, det är liksom lite svårt i just dubbel. Jag måste tacka Horia för att slita lika mycket som jag gör för att hela tiden bli bättre. Men även min familj! Ni har alltid varit ryggraden i min karriär! Tack för allt ni gjort genom alla år! Ni har varit och är lika viktiga som partnern som står bredvid mig på banan. Tack!

Nu ska jag berätta hur sjuk i huvudet jag verkligen är. Som ni nog förstått av de ni läst så blev jag gladare än jag nästan någonsin varit i mitt liv när jag fick reda på detta. Dock efter fem minuter kollade jag hur mycket jag hade upp till 9e platsen. För jag måste ju ha en ranking som bara består av ett nummer. Inte två. I fem minuter var jag nöjd. Det är fan inte friskt…

Men som sagt, jag är jävligt stolt över mig själv. Att jag väl lyckats nå denna ranking underlättar ju min situation med eventuella barn och barnbarn jag kanske kan få. För nu måste jag ju inte ljuga att jag varit topp 10…

Avslutade Australien trippen med att ta några dagar ledigt och faktiskt njuta av landet och vädret. Fick även reda på att det finns en Svensk kyrka i Melbourne. Precis som Svenska kyrkan i New York och London. Blev rätt irriterad på kompisarna som inte berättat det för mig innan. Dom bara tog det för givet att jag visste.

Och varför är det så viktigt att besöka Svenska kyrkan? Jo…

Mitt besök var inte spirituellt direkt…

Sista dagen började med frukostpicknick på Rod Laver medan Horia och Bethanie värmde upp inför finalen. Inte många som haft frukost där inte…

Slängkyss.

Lika bra att börja med den eftersom jag fått väldigt mycket sms, mail och kommentarer på annat sätt om vem jag gjorde en slängkyss åt. Ny tjej? Nej, så är det inte. Jag var lite dryg och kaxig bara… Från början i matchen sitter ett gäng överfulla Australiensare och skriker som fan. Jag älskar när det är stämning på läktaren, men när det blir personligt och psykningar haglar, då är jag inte lika glad. En av dom roligaste matcher jag spelat, även om det blev förlust, var i Buenos Aires i Davis Cup med 15.000 tokiga Argentinare på läktaren som sjöng och höll på.

Men nu pratar vi om Margaret Court Arena. Mysig bana förresten. Dessa grabbar försöker få oss ur rytmen från första bollen och skriker när vi missar, säger att vi kommer missa och annat strunt. Mer eller mindre hela jävla tiden. Men det kanske funkade för dom eftersom vi gör ett katastrofalt första set. Båda lite nervösa och gör både taktiska och dåliga misstag. Så dom håller på hela matchen, nästan i alla fall. För när vi tappar Horias serve när vi ska serva hem setet går jag fram till domaren i sidbytet och säger till honom att han får fan i mig göra någonting nu. (Använder 4 f-ord i min konversation med honom så vi får se om det blir böter eller ej.) Det funkade dock eftersom några blev utslängda. Så när vi väl vann, då gav jag resten av puckona på läktaren en slängkyss och höll kvar den lite extra länge. Bästa sättet att ge tillbaka är ju att vinna. Otroligt skön känsla. En gång var dom i och för sig rätt roliga, det var när dom skrek att Lindstedt använder pannband för han har så stor panna. Lite humor tycker jag att det var…

Inget bra förstaset som sagt, men sen slet vi oss tillbaka i matchen och nästan dominerar sista setet om vi bortser från mitt första servegme där vi hade en breakboll emot oss. Är dock lite orolig för min stela nacke som blivit värre för varje match. Får se om det blir någon mixed överhuvudtaget för mig.

Sen på kvällen var det ju dags för Svenska fansens fest på Barkly Hotel. Det är en tradition. En massa svenskar som har roligt i Melbourne. Underbar kväll!!! Tyvärr får jag lämna festen när den är som bäst som vanligt. MEn kul att komma dit och hälsa på många underbara människor!

Om någon läste en kommentar i förra inlägget om att jag sagt att detta är mitt sista år som proffs så stämmer inte det. Vet inte var det kommer ifrån.

Snart Melbourne dags.

Förkylning håller på att gå över. Höll på att bli tokig där ett tag. Men nu är det bättre. Tyvärr känns träffen sjukt upp och ner. Igår var den grym, idag var den sådär på förmiddagen och dålig på kvällen. Men två dagar kvar så vi ska nog se till att det blir tillräckligt bra.

Dåliga nyheter idag dock. Två svenska herrar spelar Australian Open och dom möts i första. Vi möter Sillen och Igor. Hatar att möta svenskar i tävlingar, det känns så onödigt. Vi är ju så få… Synd. Då blir det bara en svensk kvar efter den matchen. Får se vem det blir. Lång som fan är han i alla fall.

Annars har det inte varit så mycket nytt. Förutom ett mycket intressant spelarmöte…

Vädret har varit katastrof!!! Sorry till er hemma i Sverige, men det har nog varit under 20 grader varje dag. Klart kallar på kvällarna. Det är skillnad när man är van vid 30-40 grader varje dag. Bollarna har blivit tunga och så vidare. Regnat har det gjort med… Men när turneringen börjar så ska det vara varmt igen. Skönt med värme. Kroppen mår så, så mycket bättre då!

I morgon blir det bara en träning. Känner mig lite sliten.

Som sagt, vädret har varit sådär och jag har anställt en Rumänsk banskötare…

Brisbane-Sydney-Melbourne.

Nämen det där var väl inte så bra?

Vi gjorde en liten mellanlanding här i Sydney kan man väl säga. För något större intryck på tävlingen gjorde vi fan i mig inte. Men vi tar en snabbis om Brisbane. Inget vidare första set av oss mot Daniel och Max. Andra set är helt ok, men satan vad dom spelar bra redan nu. Inget att göra. Dom krossade ju senare i finalen ändå.

Dom är lite finurliga i Brisbane för varje dag växte deras zoo på tennisen…

Försökte använda Robin som motivation, men det gick fan inte bra för det…

Så kom vi till Sydney. Och min klassiska luftkonditioneringsförkylning (långt ord det där…) hade inte blivit ett dugg bättre, snarare tvärtom. Så jag hostar ju upp 3 lungor varje morgon utan att veta var den tredje kommit ifrån. Jag frågar ATP om det finns någon möjlighet att få en Onsdagsstart på grund av min sjukdom. Svaret jag får är om Dodig och Stakhovsky förlorar så är det nog möjligt. Dom förlorar. Vi spelar Tisdag. Tack för det. Tre förstarundor i dubbel gick på Onsdagen. Ibland fattar jag ingenting. Hur som helst. Ingen bra match. Jag tror ärligt talat en dag till hade hjälpt oerhört för denna matchen. Men vi hade chanser att vinna och efter första set var vi helt enkelt bättre. Börjar man en match så katastrofalt som vi gjorde, jag då får man skylla sig själv.

Sen kan man nästan, alltså n-ä-s-t-a-n, säga att en sån här förlust är bra. Det blir en ordentlig väckarklocka om att man inte kan släppa fokus en enda sekund på den här nivån. Inte för att vi underskattade dom, för det gjorde vi inte, men vi kände båda två att vi inte hade den tänding som vi brukar ha när vi gick på banan. Vi fick igång det efter första set, men tändingen måste finnas där från början. Vi ser matchen som en väckarklocka. Bättre det än att vi inte kan spela tennis överhuvudtaget.

I morgon bär det av till Melbourne. Tog en dag ledigt idag. Njöt lite av Sydney. Turistade lite. Tog till och med en fika med Sofia. Självklart betalade jag eftersom jag är en gentleman även om tjejerna tjänar mer än oss killar denna veckan…

Det var inte sött.

Eller “It wasn’t pretty” som dom säger på engelska. Inte världens bästa spel idag från någon av oss tycker jag. Inte jättedåligt, men inte bra heller. Anledningen ser ni här:

Inte någon annanstans i världen spelar du tennis på en utomhusbana som är inomhus, fast det är utomhus, fast ändå inte… Jag satte in denna bilden i bloggen förra året och påpekade varför Jurgen Melzer inte spelade här då, och det var just för dessa banorna. Detta “halvtak” gör att det blir rätt svårt att se bollen. Taket är ju där för att solen är så stark. Centern har tak med förresten. Men där ser man bollen. Det svåra med Showcourt 1 och 2 är skilnaden i ljus och bakgrunden. När motståndaren kastar upp bollen i serven går den från lite mörkare till ljus bakgrund. Och när han träffar bollen så kan du helt enkelt inte se bollen förrän det är på väg mot dig och då är det jävligt svårt att inte bara reagera utan också göra någonting bra med returen. Likadant gäller för vissa höga volley och så vidare.

Visst, jag förstår idéen med att skydda spelare från solen, men det spelas ju även matcher på banorna runt om, utan tak. Så det är väl inte rättvist? Jag menar om två spelare ska mötas nästa dag och en fick spela under solen och en annan under tak. Det blir en jävla skillnad med återhämtningen. För oss i dubbel spelar det inte så stor roll just med det eftersom våra matcher inte är så långa.

Så, nu vet ni varför det inte var så sött. Men även om spelet inte var det bästa så är jag jävligt nöjd med matchen. Vi hade mycket breakbollar emot oss i första men behöll lugnet och krigade på och fick till slut utdelning. Ringrosten finns väl fortfarande kvar tycker jag och man är lite sen med att ta rätt beslut ibland. Men sådana här vinster gör ju att processen att bli riktigt matchfit kortas oerhört!

Hanley/Murray är båda två av världens absolut bästa volleyspelare så det var ingen lätt uppgift vi hade idag. Är som sagt mycket nöjd med att det står ett W i matchprotokollet för oss.

I semi väntar våran kryptonit som jag sa i en intervju här. Nestor/Mirniy. Vi slog dom ju äntligen i Peking förra året, men dom har krossat oss flertalet gånger. Men det blir ett bra test för att se var vi står någonstans i våra förberedelser till Melbourne. Kom igen!

Nummer två.

Spruta nummer två för säsongen togs igår och jag orkar inte skriva aj igen. För det är så jobbigt att skriva med en hand. Nä, så farligt är det faktiskt inte. Rätt in i armbågen sattes denna och själva sprutan i sig gör inte så ont tycker jag. Hälsenan är mycket värre. Det är bedövningsmedel blandat i båda sprutorna men hälsenan var värre ändå. Det som gör ont är efter eftersom jag inte har så mycket utrymme i armbågen till att börja med och så sprutar man in medel som gör att det blir fullknökat där inne. Inte skönt. Inte skönt alls. Det är först nu kvällen efter som det börja släppa. Tror dock jag får gå till tandläkaren nu. Har ni någonsin testat att borsta tänderna med ”fel” hand? Jag höll på att slå ut varenda tand jag har.

Så nu är det inte lätt att träna. En veckas vila kvar för hälsenan. Och 5-7 dagars vila för armbågen. Ja, vad fan ska man träna då? Det blir cykel och core. Inte så mycket mer man kan göra. Hoppas verkligen att detta hjälper ett litet tag så man kan i alla fall börja säsongen utan större problem. Annars är jag rädd att man kommer sluta som Sven Melander i Sällskapsresan när dom går in genom tullen, ”Invalido!!!”

Fick mina nya rack skickade till mig för nån vecka sen och jag måste säga att det är nog dom snyggaste racken jag spelat med. Jag har varit med Wilson sen 1997 och jag tycker denna målningen är riktigt cool. Jag får dock inte visa upp dom förrän 2012, det har vi blivit strängt tillsagda att inte göra. Träna med dom, javisst, men inga officiella åtaganden.

Snackade även med Sergio Tacchini inför 2012 och bad dom skicka kläder till mig. Men dom har utdelning i Melbourne för dom nya sakerna. Visst, det är normalt, men det känns så onödigt. För då får du flyga ner med dina ”gamla kläder” (mycket Sällskapsresan idag) för dom första två tävlingarna. Sen inför Melbourne får du allt det nya. Då har du dubbla uppsättningar kläder helt plötsligt och får inte plats med allt i väskan så du lämna en massa på ditt hotellrum. Lyxproblem jag vet, men onödigt ändå.

Om ni inte visste det så börjar vi säsongen med att spela Brisbane som vanligt, men denna gången kommer vi inte spela Auckland utan har valt att spela Sydney istället. Jag gillar Auckland och tävlingen har alltid behandlat mig väl. Jag känner dessutom Peter Wills väldigt bra, som jobbar för huvudsponsorn Heineken. (Oväntat…) Så det känns lite jobbigt att inte spela Auckland för hans skull, men Sydney har jag aldrig spelat och Horia har aldrig varit där. Tuffare tävling, javisst, men man kan inte alltid köra fast i samma schema.

Slut på sprutor nu för ett tag, va? Snälla…

Fast i Melbourne.

Ja, jag vet. Jag kunde ha det värre. Men just nu, ja så känns det inte så för mig!!! Fy fan vad jag vantrivs i den situation jag hamnat. Men man får skylla sig själv med. Både jag och Horia visste att våran flygbiljett kunde sparka någon av oss i baken. Som jag sa innan så måste vi flyga ihop, för det är så biljetten är bokad. Så han är kvar i mixed, jag är kvar….här. Som spelare när du förlorat är det enda du vill göra nämligen att flyga hem. Nu har jag återigen blivit erbjuden huvudrollen i filmen Groundhog Day och jag har accepterat… igen!!!

Varje dag är likadan. Vaknar, åker till tennisen och rehabar och tar sen behandling. Horia vinner sina satans mixedmatcher och jag går till hotellet och tycker synd om mig. Och joggar i hotellpoolen som en tok. Jag känner dock att jag nog gått på rehaben lite för hårt, för vaden var lite sliten idag tyckte jag. Så det blev bara ett pass i gymmet. Annars går det helt ok. För 5 dagar sedan gick jag på kryckor, nu kan jag gå utan att halta. Så läkningen är på rätt spår. Tror vi går på lite mer aggressiva behandlingar imorgon. Medans jag hoppas att Horia kommer förlora. Vilket dom inte kommer göra eftersom dom möter wild cards. Fan.

Jag har styrt upp rehab i Stockholm, men måste som sagt komma dit först. Kommer göra den på Sofia Hemmet. Sen blir det nog ett samtal till Robins fysio Nicke Lantz. Fast det vet han inte om än. Fast jag vet att han läser min blogg, så nu vet du ju det! Fixa tider!!!

Lite annat nu.

Kollade precis på Berdych-Djokovic på tv. Då slog det mig att Berdych har ju fortfarande inget Head märke i sitt rack. Jag frågade honom i Wimbledon om det. Jag frågade på skämt hur mycket pengar han egentligen kräver eftersom han inte målat i loggan. Men det har inget med pengar att göra faktiskt. Det är så att han fortfarande är under kontrakt med Dunlop och dom släpper honom inte, så därför får han inte måla i Head.

För någon dag sedan såg jag att det stod en satans massa vattenflaskor i Andy Murray skåp i omklädningsrummet. Det var av märket Highland Spring. Andys sponsor. Jag frågade om dom verkligen skickar vatten till honom för varje turnering. Ja var svaret. Jag kan ju inte dricka Evian sa han och log. Nu när Evian är vattensponsor här så får inga andra vattenmärken synas så han får ta av pappret runt flaskan och dricka. Nu har jag inte sett om han verkligen bara dricker sina egna flaskor, men jag var fascinerad av att vattnet skickades till honom.

En annan sak med Murray. Efter sin match mot Melzr såg jag en av dessa flaskor ligga berdvid hans väska med sportdryck i. På flaskan var en tejpbit med skriften SET 4. Han har alltså olika blandningar för varje set. Skillnaden är mängden glukos. Mer glukos för varje set som spelas. Så noga är inte jag kan jag erkänna. Sen spelar jag inte 5 set så ofta heller. Eller förlorar matcher på grund av kondition heller för den delen. Jag förlorar bara matcher i år för att vaden vägrar hålla verkar det som…

Soff-i-propp.

Nä, nu får det vara nog, Sofia “Soffan” Arvidsson. Nu du fröken, nu får det vara nog. Om ni läser hennes blogg så har ni säkert märkt att jag fått en hel del skit på sistone. Men nu är ju måttet rågat, jag kan ju inte låta henne sparka på mig hur länge som helst. Så, var ska vi börja? Mixed, säger ni? Ok!

Hon påpekade ju att det var mitt fel i Wimbledon att vi förlorade mixed. Eller rättare sagt, det har alltid varit hennes partners fel att hon förlorat. Den oskicklige smeden klandrar järnet, eller vad heter det…? Hur som helst, detta hände under våran match i Wimbledon mot Andy Murray/Kirsten Flipkens. I andra set så kommer Soffan till mig och säger att hon är rädd när hon står framme vid nät eftersom det går så fort. Men, Andy slår ju inte så hårt sa jag. Och han har ju inte gått mot dig en enda gång under matchen, så du behöver inte vara rädd. Då svarade hon, nej Robban, det går så fort när DU slår och jag är rädd att bli träffad. Skönt och veta att ens partner litar på en…

Vad mer…aaah!! Tydligen tycker Sofia att jag äter 1000 mackor om dagen eftersom vi alltid ses vid smörgås disken. Men om man alltid ses där, betyder inte det att även Sofia är där…?

Och nu drog jag ju mig ur i mixed och det betydde att Sofia kommer in och får spela. Men dög det? Nä, nä… Nu klagades det på att jag inte drog mig ur tillräckligt snabbt. Tydligen kan jag inte göra någonting rätt fast jag alltid försöker vara så snäll jag bara kan mot Sofia. Men jag antar att allt bråk betyder att Sofia är otroligt kär i mig just nu. Hehe… jag sa ju att jag skulle ge dig skit!!!

Så, lite barnsligt kanske men vad fan.

Jag är inte riktigt nöjd med min situation just nu. Jag flög ner till Australien på något som kallas partner biljett, alltså flyg två för priset till en ungefär. Enda dåliga med det är att man måste flyga ihop. Jag har denna biljetten med Horia och han är kvar i mixed. Och är spelledig imorgon med. Till skillnad från många här som vill vara i Melbourne, så vill jag hellre hem. Så inte jättenöjd nu.

Igår var det den svenska tennisfesten här i Melbourne. Varje år anordnas en fest för alla svenska fansen och dom ber oss spelare att komma dit. Det är riktigt kul att gå på en fest där det nästan bara är svenskar. Jag stannade inte länge eftersom jag inte ville stå hela kvällen på benet och det är viktigt att sova när man är skadad så att kroppen återhämtar sig så snabbt som möjligt. Allt för att försöka snabba läkningen. Jag vill inte missa Davis Cup så då ska jag fan inte springa runt och supa hela natten.

Tänkte avsluta med en, vad jag tycker, är en klassisk kommentar från Andy Roddick i Brisbane. Jag satt och cyklade i gymmet bredvid Rennea Stubbs och Andy var där med. Han väntade på att få träna mellan day session och night session på centre courten. Det var en tjejmatch som spelades och det stod 6-2, 5-1 om jag kommer ihåg rätt så Andy hade börjat värma upp för att kunna träna. Nu är det bara så att tjejmatcher svänger rätt rejält som nog alla ni vet om. Och den andra tjejen vinner setet med 7-6 eller 7-5. Det är då Andy fäller denna kommentar: “How do you lose a set, when you return for it twice?!?” Fantastiskt roligt tycker jag. Sofia garvade så hon nästan pinkade på sig när jag berättade det…

Slänger in en intervju jag gjorde med Wilson idag. Lite mer avslappnad stil om jag säger så… Ca. 45 minuter lång, bara så ni vet.

Wilson och jag i Melbourne 2011

Pang.

Det går bra nu… Jag kan inte ta ansvar för detta inlägget fast det är jag som skriver det. Kan inte lova att det blir rumsrent. Så vissa borde nog sluta läsa nu…

Vad fan ska man säga??? Det gör så jävla ont. Och då pratar jag inte om själva skadan. Att tro att man var hel, inte känna någonting på dom senaste timmarna på banan och inte känna ett dugg i matchen. Tills… Det sa bara pang och det brände till ännu mer än i Brisbane. Jag visste efter en microsekund att det inte fanns en chans att fortsätta. 6-4, 1-0 min serve och man måste ge upp i en Grand Slam. Fy fan. Det enda man vill göra är att supa skallen i bitar och hoppa ut från hotellfönstret. Men det är dåligt för läkningen att dricka en massa alkohol nu och det går inte att öppna fönstret i mitt hotellrum. Har redan kollat… Så vad fan ska man göra? Man stannar och tar behandlingar. Kul.

Undersökningen visade att jag har en 0,5-1cm bristning i vaden. 4-8 veckor har dom sagt. Vad fan är det för en diagnos? 4-8 veckor? Det dubbla? Jag hoppas verkligen på 4 veckor. Nu är det ju lätt att säga att det var dumt att spela. Att det var dumt att chansa. Det är svårt att argumentera emot det med resultatet i handen. Men det är ändå en Grand Slam och då försöker man spela. Belöningen för att lyckas är för stor för att ignorera. Jag hade aldrig spelat om det varit en mindre tävling. Det var ett beslut som togs av mig, fysiona och doktorerna här. Och vi hade alla fel.

Nu kommer jag vara otroligt försiktig och inte chansa någonting. Kommer behöva minst en eller två veckor utan det minsta känning i vaden innan jag går på matchspel igen. Jag hoppas att det kommer gå fort så man inte missar Davis Cup. Det vore så jävla, jävla surt. Länge sen jag hade så bra träff på bollen som just nu också. Fan ,fan, fan ,fan.

Extra surt är ju som sagt att det händer i en stor tävling som denna, men ännu mer surt för det är så kul att spela framför den svenska klacken här. Sorry att jag inte tackade er för stödet efter matchen, men jag var inte så glad. Tack i alla fall. Ni är grymma!

För dom som bryr sig…

Börjar med en länk idag. För dom som bryr sig… DEUCE MAGAZINE. Det är en intervju vi hade i Basel förra året. Lite reklam för mig själv på min egen blogg…eeeeh!

Träningen igår var otroligt lätt på banan och rörde mig knappt. Men kände ingenting. Och idag tränade jag en timme utan att ha någon smärta. Även om jag rörde mig rätt ordentligt så var jag ändå försiktig. Och jag vågade inte serva ordentligt. Lite skönt att ha en tränare gratis den här veckan. Rumäniens Davis Cup kapten är här eftersom han även är coach till Jankovic nu, hmm. Så han var på banan med. Inte dålig kunskap att få gratis måste jag säga. Fan vad jag gillade hans backhand. Sjukt bra.

Tävlingen har börjat och nu när jag skriver detta är det livskvalitet för mig. man har varit ute och ätit gott med fantastiskt sällskap och kommer hem till hotellet och det är kvällsmatch på tv. Ligga i sängen och blogga, läsa bok, email eller annat och ha tennis på i bakgrunden. Det gillar jag verkligen!

Imorgon blir det en timmes träning till och sen dagen efter ska vi testa lite poängträning. Jag har påpekat 4 gånger nu för ATP att jag inte kommer vara redo att spela på Onsdag utan vill ha en Torsdags start. Jag har ju verkligen orsak till det, det kan ingen säga någonting annat om. Så om vi inte får det kommer jag nog riva hela anläggningen…

Har lovat Kaia Kanepi att spela mixed men vet inte om jag kommer spela överhuvudtaget. Hon är ok i vilket fall som helst. Hon är en cool och väldigt trevlig tjej.

Det var spelarmöte i Lördags, som det är på minst en Grand Slam per år för att få lite information hur ATP jobbar med att marknadsföra sporten och ta upp lite annan information. Men mötet slutade nästan i kaos och uppror när spelarna tog upp hur WADA sköter doping kontrollerna. Jag vill inte gå in på detaljer, men alla spelare var mer eller mindre fly förbannade. Och jag håller med… Även om dopingkontroller behövs!!!!!!!! Tro inget annat nu, men det är rätt mycket idrottare måste göra nu för tiden och alla sporter dras över en kam när jag tycker att testerna måste skräddarsys till dom olika sporterna. Kanske svårt att förstå vad jag pratar om, men jag vill inte gå in på för mycket detaljer just nu.

Som vanligt har Melbourne four seasons in one day.

Avslutar med någonting annorlunda…

Maskulina Robert har rakat vaden. Som sagt, inte för fåfängans skull. För att skydda vaden så kommer vi tejpa den ordentligt och för just den teknik som används för denna skadan, så behöver tejpen allt fäste den kan få. Och då tejpar man rakt på huden. Och är man hårig som en apa, vilket jag är, ja då rakar man sig. Funderade länge på vad som var bäst. Raka hela benet? Raka båda benen? Sen kom jag på att om jag rakar båda benen så ser det ju ut som jag verkligen gillar att raka mina ben, så jag bestämde mig för det fulaste, raka en vad endast. Kändes mer maskulint till slut… Känns rätt konstigt måste jag känna. Och är det fel att man blir upphetsad av att smeka ett rakat ben som är sitt eget…? Jo, det är det nog… Jo, det är riktigt fel.

Next Page »