Offseason.

Bara för att jag slutat spela för säsongen sÃ¥ kan jag väl inte sluta blogga.  Hur mycket ni än tjatar att jag ska göra just det…  Tänkte lite pÃ¥ det häromdagen när jag insÃ¥g att jag inte kommer kunna skriva nÃ¥got frÃ¥n turneringar mer.  Var ska jag fÃ¥ allt material ifrÃ¥n.  Hur kan jag klaga pÃ¥ allt när jag är hemma i Sverige?  När jag började den här bloggen sÃ¥ jag jag till Nors, Magnus Norman, att jag inte ville att den bara skulle handla om mig.  DÃ¥ skulle det liksom bli för trÃ¥kigt tyckte jag.  Det är ju svÃ¥rt att den inte handlar om mig eftersom det är jag som skriver den, men jag vill mest berätta om vad som sker pÃ¥ touren och lite sÃ¥nt.  Det var sÃ¥ jag menade.  Ingen vill väl läsa vad Ior har för sig?  SÃ¥ nu när jag inte spelar mer längre, hur ska jag kunna skriva vidare om touren?  Men det löser sig nog, det blir nog bra.

Jag mÃ¥ste skriva lite mer om Lyon faktiskt.  Det är en väldigt bra tävling.  Om man bortser frÃ¥n hur katastrofal träningssituationen är.  Annars är den väldigt bra.  Jag menar, hur kan man inte gilla en turnering som anställer all sin “officiella” personal via tvÃ¥ modellagenturer.  (Inte säkerheten i och för sig.)  Men allt ifrÃ¥n värdinnorna till bilförarna är riktigt vackra tjejer.  Normalt sett när jag sätter mig i en “official car” sÃ¥ sätter jag mig i baksätet med min ipod pÃ¥ sÃ¥ jag slipper snacka med chauffören.  Men av nÃ¥gon konstig anledning sÃ¥ sitter jag alltid fram och är hur charmig som helst i Lyon.  Eller ja, jag tycker jag är charmig men det kanske inte betyder nÃ¥t.  Maten pÃ¥ turneringen är väldigt bra och den äts i VIP omrÃ¥det.  Och lyssna här Stockholm Open, VIP omrÃ¥det ligger helt avskilt frÃ¥n matchbanorna.  AlltsÃ¥, i en helt annan hall och det är ett jävla drag där trots att den inte ligger bredvid bana 1…  PÃ¥ kvällarna är det fullt ös i VIP-baren och det är ett väldigt bra tryck som pÃ¥ vilken het nattklubb somhelst.  Marseille har samma koncept med för den delen.  SÃ¥ det funkar ju alldeles utmärkt.  Jag gillar när dom skiljer pÃ¥ VIP och tennis.  Det gÃ¥r att kombinera bÃ¥da tvÃ¥ utan att man trampar varandra pÃ¥ tÃ¥rna.

När jag var kvar en dag extra dag i Lyon för undersökningar så hade jag rätt tråkigt på rummet så jag skrev en ny blogg till ATP.  Det är inte lika kul att skriva den som denna eftersom jag inte känner att jag kan skriva som jag vill, som jag sagt innan.  Men dom ville att jag skulle skriva en till så jag får se om den får ett bra emottagande.  Doubles Vision.  Denna gången var det faktiskt jag som valde bild, misstänker att ni fattar det.

Otroligt skönt att vara hemma i Sverige nu och ta tag i saker man skjutit på in i det sista under årets gång.  Så som att sortera kvitton, (inte så kul i och för sig), till att fixa nya inlägg till skorna.  Men jag får alltid lite panik i början av min offseason eftersom jag känner att jag måste ut och springa eller ut och träna.  Det är som en slags drog som tvingar en att tänka så.  Det tar några dagar i och för sig sen är man proffs på att vara en soffpotatis.  Jag kommer inte röra ett rack på nästan en månad i alla fall, men köra lite fys då och då.  Förra året gjorde jag något som var dumt.  Jag vilade alldeles för länge.  Jag gjorde det eftersom jag kände mig helt mentalt utbränd och ville inte ha någonting med tennis att göra.  Men då var det så sjuuuukt svårt att komma igång igen, så det vill jag inte alls göra igen.  Utan kommer försöka hålla en hyfsad nivå så jag kan komma igång snabbare när jag väl börjar.

Last stop Lyon…

Det går inte längre.  Jag kan inte lura mig själv.  Stockholm blev för mycket för min arm.  Efter två så kallade träningspass här i Lyon tog jag beslutet att avsluta säsongen.  Det finns ingen anledning att fortsätta.  Mitt första pass här kunde jag knappt hålla i racket, ingen överdrift.  Andra passet var lite bättre efter behandling, men omöjligt att spela volley.  Så jag kommer försöka spela denna veckan, men sen är det slut.  Anlednignen till att jag spelar är att om jag dragit mig här så hade ju Martin inte haft nån chans att spela.  Så nu är jag fullproppad på Voltaren och hoppas att vi kan avsluta vårat samarbete på ett hyffsat sätt.

Jag ringde runt till mina “kontakter” och rÃ¥dfrÃ¥gade vad jag skulle göra.  VÃ¥r Davis Cup läkare Tönu Saartok, min fysio i Helsingfors, Jarmo Ahonen och även ATPs fysio här Stephane Vivier.  Jag gjorde en ultraljuds scan här, en sÃ¥ kallad ultraljudsdoppler.  Tror i alla fall att det heter sÃ¥.  Det visade att jag har vätska i min armbÃ¥ge och det var nÃ¥gonting med brosket ocksÃ¥.  Tog en magnetröntgen under BÃ¥stad och den visade ju en bone spur som det kallas.  Men det är alltsÃ¥ mer som är fel och det har jag trott hela tiden.  Inte sÃ¥ lätt att fatta vad som är fel när dom inte pratar sÃ¥ bra engelska här dock.  Stephane översatte till slut det mest för mig och vi ska göra ett test till.  Ett test där dom ska spruta in en vätska i armbÃ¥gen och sen gör en ordentlig röntgen.  Tyckte dom sa nÃ¥gontong om att vätskan heter Iodide.  SÃ¥, jag kommer spela klart här, sen stanna en dag för att göra denna undersökning.  Men jag längtar inte till den för det ska göra nÃ¥got dj-ä-vulskt ont!!!  Och jag mÃ¥ste vila 10 dagar efter jag gjort det.  Men vad gör man inte för att kunna spela lite tennis?  Om det nu visar sig vara det som dom tror att det är blir det en kortisonspruta när min ansökan gÃ¥tt igenom och mer vila.  Men jag har ju tvÃ¥ mÃ¥nader att fixa till mig nu efter Lyon.

Så mitt resonemang är att jag vill inte riskera mer än jag behöver för framtiden.  Vi ligger långt bak i racet nu, 700-800 poäng efter.  För att plocka in det måste vi vinna en av dessa tävlingarna och gå långt i Paris (Bercy).  Det kan vi ju i och för sig göra, men då måste man vara väl förberedd, hel och full med självförtroende.  Och med en skada så har man inget av det.  För att gå långt i en masters tävling måste du ju vara på topp!  Hur man än vrider och vänder på det, så är jag ju inte bra nog just nu för att slåss med världseliten.  Så enkelt är det.  Då tycker jag det är bättre att fixa armen och komma tillbaka starkare 2010.

Vi spelar alltsÃ¥ ikväll, sista match pÃ¥ bana 1, andra efter 18.30.  Jag ställde klockan pÃ¥ 08.30 i morse för att kunna fÃ¥ bolla in onsite.  Rätt mycket för tidigt att bolla in mÃ¥ste jag säga!  Men här finns bara tvÃ¥ banor som är likadana och dom är onsite.  Vi har inte fÃ¥tt träna här än, sÃ¥ det var enda chansen att fÃ¥ känna pÃ¥ underlaget.  Det är tyvärr sÃ¥ pÃ¥ nästan alla inomhus tävlingar.  Träningsbanorna är skit!  ATP är ju alldeles för slappa när det gäller sÃ¥nt.  Trots spelarnas klagomÃ¥l och önskan att ha fler träningsbanor.  Stockholm är ju bra med antalet banor, men dom är otroligt snabba där ute i tältet, sÃ¥ spelare är inte nöjda med det heller.  Själv är man rätt färgad sÃ¥ man vägrar ju erkänna det…

Jag spelar för mycket!

Att man aldrig lär sig.  Det har blivit alldeles för mÃ¥nga tävlingar i Ã¥r.  För mycket jagande av poäng helt enkelt.  Jag har haft en bra säsong och fÃ¥tt ny “career high” ranking nÃ¥gra gÃ¥nger i Ã¥r.  SÃ¥ jag har nog stirrat mig lite blind pÃ¥ att förbättra den hela tiden.  Med en känsla som att, om jag inte gör det nu kanske jag inte fÃ¥r en ny chans.  Det är korkat.  Det är dumt.  Det är ett bra sätt att fÃ¥ skador.  Och det är precis sÃ¥ det känns nu i slutet av Ã¥ret.  Det “Karlssons Klister” jag använt hela Ã¥ret för att försöka hÃ¥lla kroppen intakt hÃ¥ller pÃ¥ att ta slut.  Man kan inte mygla sig igenom en säsong, spelar du för mycket sÃ¥ kommer du märka av det.  Anledningen till att jag skriver lite om det nu är för att min arm känns som mos!!!  AlltsÃ¥ utöver all det mos som finns i min skalle…  Här i Stockholm kände jag att min arm blev svagare och svagare hela tiden och i kvarten var det för mycket.  När Voltaren och sen Paracetamol pÃ¥ det, för att ta bort den sista udden av smärta inte funkar, dÃ¥ har det gÃ¥tt lite lÃ¥ngt känns det som.  Min armbÃ¥ge är ju inte bra och den magnetröntgen jag tog innan BÃ¥stad bevisade ju att jag har en sÃ¥ kallad bone spur i armbÃ¥gen.  Det gÃ¥r ju att spela med, men ibland blir det för mycket.  Nu Ã¥ker jag till Lyon imorgon eftersom vi redan är anmälda och dom har en ultraljuds röntgen maskin där som jag tänkte göra en ny grundlig undersökning med.  Bland annat för att se om alla muskler är i normalt tillstÃ¥nd.  FÃ¥r hoppas pÃ¥ att det inte blir för mycket skit som hittas.  VÃ¥r jakt pÃ¥ Masters ser alltsÃ¥ inte mycket ljusare ut just nu.

Efter matchen igår kväll kände jag att jag inte klarade av att tänka på mer tennis, så det var perfekt timing att det var spelarfest samma kväll.  Efter 1 timme så kom jag inte ihåg något av matchen och det var precis rätt medicin.  En fest då och då skadar inte i mina ögon, bara det inte blir för många såklart.  Som min collegecoach sa,  festa inte för festandets skull.

Jag hade “kvartsamtal” med Thomas Enqvist idag, vÃ¥ran nya Davis Cup kapten.  Och nej, jag fick inte sparken!  Kul att snacka lite om Davis Cup med honom och hur han ser att vi alla ska jobba för att nÃ¥ framgÃ¥ngar.  Men jag tänkte även ta tillfället att tacka Jocke och Mats.  Ni har bÃ¥da gjort ett bra jobb med oss.  Det har alltid varit väldigt avslappnat och roligt att fÃ¥ vara med under dessa veckor.  Tack även för att jag fick chansen att försöka ta en plats i laget efter första gÃ¥ngen mot Indien pÃ¥ bortaplan.  Tack för att jag fick fortsätta vara med fast jag är som jag är…  Och säg inget till Thomas sÃ¥ är ni snälla!!!

Så, nu väntar ett morgonflyg till Lyon och där får vi se hur jag kommer planera resten av säsongen.  Kanske blir det ett tidigare slut än planerat.  Vi får se vad som händer därnere och hur behandlingen går.  Jag fick hjälp i Montpellier av en otroligt duktig osteopat som fick min arm att kännas bättre än den gjort på 2 år och den höll sig så i några månader.  Så, jag kommer med all säkerhet åka dit igen.  Det är en balansgång på ett oljigt rep som man ibland måste klara av att gå på som elitidrottsman.  Inte det lättaste.

Lycka till Robin och Simon!  Ta hem det här nu!