Shanghai.

Ny vecka, ny tävling. Jag gillar Shanghai som stad bättre än Peking, inget snack om den saken. Sen är ju tävlingen här helt fantastisk. Man saknar ingenting och servicen är otrolig. Alla behandlas mer eller mindre som topp 10 singelspelare. Inte ofta man gör det…

När jag såg lottningen i Shanghai tänkte jag att det var väl själva fan vilka jobbiga lottningar vi ska ha i år i dessa 1000-tävlingar. Jag var övertygad att vi skulle möta Berdych/Stepanek igen. Men nu lyckades Butorac/Rojer vinna istället. Och det är faktiskt ännu jobbigare. Inte för att dom kanske är bättre, men det är ju ett av paren som jagar oss för Masters. Så den här matchen kommer betyda extra mycket. Plus att vi inte spelat så bra mot dom tycker jag. Bara vunnit en gång av fyra. Så det får bli stenhård fajt från första början. Dom ska fan inte få någonting gratis.

Har fått fruktansvärt ont i armen under denna resan. Och det skyller jag bollarna för. Det är inte armbågen som spökar nu utan bollar är rätt tunga och döda så det sliter mer än vanligt. Det konstiga med det hela är att det är Head ATP bollen vi spelar med. Denna boll är numera otroligt mjuk när vi använder den i Europa, men här är den alltså stenhård och tung. Tyvärr har kvalitén på denna bollen gått ner otroligt och av 3 bollar kan 1 vara helt olik dom andra. Vi har använt denna bollen i dom sista Davis Cup matcherna och vi har inte förstått hur vissa av bollarna kan ha så dålig kvalitet. När vi skulle träna efter Ryssland en gång i Borås så låg där 24 splitter nya bollar vid domarstolen för Ryssarna tyckte inte dom var bra nog att träna med. Så långt har det gått med denna bollen. Alla bollar är annorlunda i olika väder, men så här stor skillnad ska det inte vara. Så såg jag detta på en box vi tog med för träning i Peking.

Tournament select står det ju. Så betyder det att Head trycker sin logga på bollen men det är inte samma boll som i Europa? Då kan jag förstå det lite, för så här stor skillnad får det inte vara på en boll.

Sen är det bra när tävlingarna sätter sitt tryck på bollarna, så om man glömmer var man är någonstans är det bara att titta ner…

Sen hade vi tv intervjuer för Masters i London igår. Det har jag haft dom sista 3 åren under tävlingen här. Och det har ju gått åt helvete alla andra gånger så jag hoppas på tredje gången gillt. För kan Sverige slå Holland med 3-2 då kan väl jag komma till Masters…?

Kom igen ikväll nu då!!!!!

London, baby!!!

Så har första passen spelats på det underbara underlaget gräs! Och svårt som fan är det som vanligt. Att röra sig. Att hitta rätt träff två gånger i rad. Men om jag ska vara ärlig så tycker jag det känts bättre än alla åren tidigare. Och detta kanske ni har svårt att tro, men tennis är långsammare här än i Paris. Visst, studsen är lägre såklart, men du har fan i mig mer tid på dig här. Hur sjukt är inte det egentligen?!?

Jag måste nämna det en sista gång. Bollen i Paris var otroligt snabb. Och jag tycker det var ett steg i rätt riktning för tennisens framtid. Om jag ska vara ärlig så var det första gången på länge som jag tyckte det var kul att titta på tennis. Helt plötsligt kunde folk slå vinnare från baslinjen. Visst finns det sin charm med att bygga upp en poäng och det enda sättet att slå en vinnare är just att bygga upp en poäng och sen slå bollen i en vidöppen planhalva… Men nu fick man se mer konstslag än vanligt, mer otroliga kontringsbollar. Roligare tennis helt enkelt. Tycker jag i alla fall. Snackade lite med Ljubicic, som älskade bollen såklart, om att spela med den på gräs. Men vi sa båda att det skulle vara omöjligt eftersom det skulle gå för fort med den låga studsen här.

Men jag hoppas vi får se lite snabbar bollar under fler veckor. Både underlag och bollar har ju blivit så långsamma nu att jag tycker många spelare spelar precis likadant. Tänk att få se en serve-volley spelare igen. Underbart! Men jag kanske är för gammalmodig.

I London i alla fall. Älskar den här staden. Älskar tävlingen Queens. Otroligt välorganiserad och fantastiskt anrik klubb. Gillar sånt. Nu hoppas jag inte teorin stämmer om att jag bara kan spela på ställen jag inte tycker om. För då borde jag vara i Halle. Men i och för sig, där har jag alltid spelat katastrof, så det är ju skönt att veta.

Vi har ju en hel del poäng att försvara nu. 1700 på tre tävlingar närmare bestämt. Men det är bara att försöka blockera dom tankarna. Det viktigaste är ju ändå att känna att man spelar bra och det tycker jag att jag/vi gör, så borra ner huvudet och kör på bara. Vad som än händer. Det är ju annars en ständig press som man lever med som tennisspelare. Att försvara poäng hela tiden, att spela bättre än året innan. Det är så sjukt att till och med när man inte har några poäng att försvara så blir det en helt annan press. Nu måste jag spela bra eftersom alla poäng jag tar nu är bonus eftersom jag förlorade i första omgången förra året. Sjukt det där. Lika bra att skita i det och spela tennis istället.

Chans att möta Nadal här i år igen. Tror inte att vi får w.o. den här gången, om dom nu vinner första rundan.

Michael Llodra har rakat skallen. Ser inte bättre ut måste jag säga. Det sa hans fru med för den delen.

Även om jag inte är något stort Rafa fan, så respekterar jag den jäveln sjukt mycket. Det han presterat, framförallt på grus, är otroligt. Helt fantastiskt. Jag håller alltid på Federer när han spelar och likadant idag såklart. Men hatten av för Rafa. Otroligt!

Tredje rundan.

Som jag skrev så var matchen igår inte den mest välspelade i historien. Troligen en av dom mest ovälspelade. Nytt ord där misstänker jag… Men vi vann och det är väl det som betyder något. Även om jag känner frustration för att inte ha spelat så bra som det faktiskt känns på träningarna. Svårt att få en bra känsla mot två spelare som har missiler till servar och mer eller mindre inget annat att komma med. Du vet att du måste endast få över returen, så kommer du vinna fler poäng än du förlorar. Detta gör att man kan bli lite för försiktig. Jag gillar inte att vara respektlös mot någons tennis, men serven var deras enda vapen. Så dom gjorde 17 rena ess på oss och jag vet inte hur många poäng dom fick där vi bara lyckades röra bollen.

Den ena servade bland det hårdaste jag någonsin sett. Jag chansade åt rätt håll på några returer, men hann ändå aldrig reagera ens innan det small i skynket bakom mig. Helt sjuk fart.

Men vi vann ju. Härligt. Fast jag vill ju gärna spela bra.

Självklart har jag fått ont i ryggen igen för en övning jag gjorde i gymmet. Så nu käkar man extra voltaren och tar muscle relaxers innan jag lägger mig. Tur att vi har Gelu med oss, våran fysio, för han har knådat mig ordentligt och fått mig i någorlunda matchskick. Och ikväll känns det faktiskt rätt bra. Kan ju vara på grund av voltaren… Men det känns bättre att säga att Gelu vet vad han gör.

Tuff match imorgon, väldigt tuff. Visst, Benneteau/Mahut är oseedade, men ett väldigt farligt par. Dom har redan varit i två Grand Slam semifinaler om jag minns rätt. Kommer bli en bra match tror jag och troligen en hel del med folk också. Om vi nu inte går på för sent.

Lite sjukt att man tycker att man spelar sin sämsta tennis, men ändå gör sitt bästa resultat här i Paris. Eller, nä, så dåligt spelar jag faktiskt inte.

Simon i tredjerundan också. Han fick w.o. i sin andrarunda. Alltså, w.o, är nog det skönaste som finns. Visst, man måste ju vara politiskt korrekt och säga att det är inte så man vill vinna matcher utan man vill kämpa och slåss för en vinst. Bla, bla, bla, bla äsger jag. W.o. är fruktansvärt skönt att få.

Luis, min kompis som jag bor hos när jag är i Miami kom till Paris för min match igår. Han hade flugit till London för att se på Champions League finalen och bestämde sig för att ta tåget från London till Paris för att se min match, för att sen sätta sig på tåget samma kväll tillbaka till London. Så nu sitter han på Wembley och njuter av Messi medans jag tittar på tv. Lite avundsjuk måste jag erkänna.

Chans till kvart imorgon. Allez!

Tvåsiffrigt.

Jag har sagt det hela veckan. New Haven är ju världens bästa stad. Jag har köpt en lägenhet här nu och kommer semestra här varje sommar från och med nu. Det är ju så mysigt. Och så spelar man ju så bra tennis med. Kan ju inte bli bättre. Eller nja…

Helt sjukt att det kan vända såhär i tennis. Vi har inte spelat så jättebra på hela trippen och förlorat jämna matcher. Sen helt plötsligt så bara klickar det. Precis som innan Wimbledon. Inte för att nu betyder något, använder bara som ett exempel. Vi har spelat riktigt, riktigt bra dubbel denna veckan, förutom i finalen där jag tycker alla fyra av oss hade mycket mer att visa än vad som presterades. Så är det dock i tennis. Det hände i Båstad med, men som jag sa då, det skiter jag i för vi vann! Detta var precis det vi behövde innan US Open. Vi kanske spelar skitdåligt där, men den här känslan är otroligt skön att ha i alla fall och jag hoppas verkligen vi kan ta till vara på vågen som vi kommer in på.

Riktigt svårspelat idag dock. Vi spelade efter Caroline igen och självklart var hon tvungen att spela 3 set även om hon hade set och break. Jag skällde på henne innan hennes match idag eftersom vi fick vänta så länge på henne igår. Så jag tror hon släppte andra för att jävlas med mig. Men riktigt svårspelat som jag sa. Vi spelade runt 17.00 och solen är på väg ner. Den ligger lågt vid sidan av banan och jag har problem med avståndsbedömningen när det är så. Men, Horia spelade sin bästa match för veckan tycker jag, så det hjälpte! Snackade med Istomin efter vår match, han väntade på sin singelfinal. Jag sa att det var jävligt svårspelat med solen. Han instämde och sa han spelade vi den här tiden igår och förlorade andra set hur snabbt som helst för han kunde inte se bollen ordentligt. Skönt att man inte är ensam om alla åsikter i livet…

Jag tror nog att jag är den enda som kan hitta något negativt med en turneringsseger. Oroa er inte nu, så farligt är det inte. Men på något sätt känns det som vi tappade 750 poäng denna veckan. Om ni kollar på lottningen så ser ni ju att startfältet skulle kunna vara vilken Mastersturneing som helst och hade vi spelat så här bra i någon av dom hade vi ju kunnat smyga in 1000 poäng. Men skit samma. Att slå lagen vi slagit ger självförtroende oavsett kategori. Känns sjukt jävla skönt!!!

Om jag nu får stryka mig själv medhårs lite grann så måste jag även säga att det är otroligt skönt att vara på tvåsiffrigt. 10 titlar har jag nu. Det trodde jag ärligt talat, ja helt ärligt talat, inte att jag skulle lyckas med överhuvudtaget. Det känns som en stor milstolpe för mig. Men jag hoppas verkligen att det inte är den sista tävlingen jag vinner. Fortsätta vara ödmjuk inför uppgiften och träna hårt så hoppas jag kunna fortsätta i det här spåret.

London då? SSSSSHHHHH!!!!!! Det är för långt bort och jag vågar inte räkna eller kolla på racet. Det kommer avgöras i Paris, jag är övertygad om det.

Sitter i en turneringsbil nu på väg till Det Stora Äpplet. Äntligen. Ja, jag säger äntligen även om vi vann titeln här. Jag älskar verkligen den här staden. (Fast den finns i USA…) US Open är den näst bästa Grand Slammen tycker jag. Tätt, tätt följd av Australian Open. Och långt, långt efter kommer Roland Garros.

Hoppas vi kan göra någonting riktigt bra i New York. För ossi turneringen. För Davis Cup veckan efter.

Nytt jobb och lite suddiga bilder.

Så startade man den nya karriären i London. Fidde Rosengren frågade mig under middagen i Lördags om jag hade lust att sitta med och kommentera dubbelfinalen. Var inte riktigt säker på om jag skulle göra det, men han övertygade mig. Fidde som alltid varit proffsig i allt han gjort fick mig att känna mig lugn och det funkade rätt bra tyckte jag. Och det är ju det som är viktigt egentligen, för då slappnar man av och är sig själv. Men sen att det kändes bra för mig betyder i och för sig inte att det var bra för andra. Jag kanske var bedrövlig, men det var rätt roligt ändå. Det viktiga, som jag ser det, är ju att inte prata sönder bollarna och vad som händer. Precis som Fidde sa, tittarna ser ju själva vad som händer så man behöver ju inte prata för mycket om hur poängen gick. Så det blev väl mest att man snackade strunt som jag vanligt gör. Hur som helt, tack Fidde och Viasat för chansen. Om ni sitter i skiten nån annan gång kan ni höra av er igen. För övrigt var det nog det bästa tennis arrangemang jag någonsin varit med om. 17500 personer per match.. Mer än ett fullsatt Globen. Tog lite bilder under helgen, tyvärr lite suddiga. Kameran på min iphone är inte den bästa.

[caption id="attachment_462" align="aligncenter" width="360" caption="En av dom coolaste tennisarenor jag varit i."][/caption]

London calling.

Då var man på Kastrup igen. Sitter här med min kompis Viktor, ni vet våran egen tomte från fotot när vi spelade Düsseldorf. Jag bestämde mig igår att det skulle vara bra med lite miljöbyte och vi flyger över till London för att stötta Robin. Idag kan det bli lite stressigt eftersom vi landar 17.30 på Gatwick och Robin spelar 19.00. Det har ju blivit en rätt viktig match i mina ögon. Han är ju redan klar för semifinal, men om han slår Davydenko, som han ”brukar” göra så slipper han ju Federer i semi. Och det vore bra! För jag tror han rår på Del Potro den här gången. Eller DelPo som han så coolt kallas i USA.

Det enda jag har gjort hemma är att träna, träna, träna. Ett pass tennis om dagen, ett styrkepass och ett fys pass. Problemet är bara att jag inte får i mig tillräckligt med mat, men jag hoppas det kommer lösa sig snarast. Mitt 10 gram lättare rack verkar bli svårare att spela in sig med än vad jag trodde. Det känns inte alls lika stabilt som mina vanliga och även fast det är samma modell så känns det som att jag måste träffa bollen mer noga med det nya. Men det är väl just för att det är nytt antar jag. Men det är sjukt hur kroppen vänjer sig vid vissa saker. Jag tränade igår ett bra pass med Henrik Holm. Mycket övningar där han stod fram på nät och jag försökte spela in mig på min nya sida. Känna efter vilka vinklar jag kommer använda och se till så att slagvalen sätter sig i ryggmärgen ordentligt. Men som sagt, tyckte inte jag fick ut det jag ville av racken så jag slog några bollar med mina gamla och pang! Jag blev en 10 klasser bättre tennisspelare. Helt sjukt egentligen att 10 ynkliga gram kan ställa till med så mycket. Testa och håll i 10 gram så får ni se hur lite det är. Om det inte känns bättre efter nästa veckas träning, så kommer jag nog gå tillbaks till mina gamla. Annars blir det alldeles för mycket förändringar till 2010. Ny dubbelpartner, nytt rack, byta till backhand sidan och en grej till… som är för personlig att gå in på.

Men som sagt. Det ska bli skönt med ett miljöbyte. Det är nog första gången jag reser till en turnering för att bara titta. I alla fall på herrtouren. Men det kan ju vara kul att faktiskt få vara en äkta turist för en gångs skull. Kolla tennis ikväll, sen god middag med vänner. Träna fys och styrka på morgonen, sen strosa på stan lite, fika, shoppa. Kanske ta och köpa ett par Paul Smith skor igen… Köpte ju bara tre par under Wimbledon. Vi får se.

Tog även den världsberömda sprutan igår. Jag ville egentligen inte göra det. Jag har tagit spruta för influensa en enda gång och det är den enda gången jag blev sjuk. Men jag frågade vår Davis Cup läkare Tönu Saartok och han sa absolut, den ska du ta. Man har ju hört mycket om hur ”farlig” denna spruta ska vara, men jag känner mig helt ok. Det hade dock varit svårt att spela tennis idag för axeln är faktiskt riktigt öm. Så jag körde cykel och löpning istället innan jag skulle sätta mig på tåget hit till Kastrup.

Skönt även att ATP funkar som det ska den här gången. Jag emailade och sa att jag kommer över och skulle vilja ha en badge så jag kommer in överallt, precis som man gör när man själv spelar. Det ingår ju i våran medlemskapsavgift på 1250 USD som vi måste betala innan varje ny säsong. Där ingår som sagt bland annat att vi har rätt till en badge till alla tävlingar som arrangeras av ATP. Men ibland verkar dom glömma det. Nu var dom till och med så snälla att jag fick en extra badge till Viktor. Hade ju varit sådär schysst om han hade fått jaga på biljetter på svarta marknaden.

« Previous Page