Listdags!

GLÖMDE BORT EN MATCH SOM JAG TÄNKTE PÅ NÄR JAG GJORDE LISTAN MEN AV NÅGON ANLEDNING GLÖMDE JAG SKRIVA IN DEN. SÅ JAG FICK ÄNDRA… (MARC LOPEZ/JUAN MONACO, BARCELONA, 6/0, 6/2 FICK INTE PLATS LÄNGRE.)

I brist på annat att skriva om, tänkte jag att jag kunde ju skriva en topplista eller några. Så vi kör på det. Såg ju att Sofia hade gjort en slags lista så jag får ju inte vara sämre. Börjar med topp 5 bästa matcherna för året. Mina matcher alltså, inte dom där Federer eller Nadal. Dom kan ju alla se på när dom spelar. Så då berättar jag om mina istället. I vissa av matcherna är det bara själva spelet som gör att matchen tar en topp placering, men även hur viktig matchen var spelar in.

5. Simon Aspelin/Julian Knowle, Miami, 6/2, 6/2.

Efter en otroligt tung förlust i Indian Wells i turneringen innan där vi hade flera matchbollar var vi rätt spända inför den här matchen. Över 2 veckor hade gått mellan matcherna så osäkerheten innan var rätt stor. Vi hade tränat med Simon hela veckan också så det hjälpte väl inte. Men vi spelar otroligt stadigt och det gick helt klart mycket lättare än vad vi väntat oss.

4. Novak Djokovic/Nenad Zimonjic, Davis Cup Halmstad, 6/4, 7/6, 7/5.

Simon har fruktasnvärt ont i armen, jag har ont i handleden. Vi har båda varit tvungna att ta magnet röntgen för våra skador under veckan och våra träningar har inte varit optimala. Att Novak inte spelade bra rör mig inte i ryggen. Det är den bästa match jag och Simon spelat ihop. Simon är matchens spelare och spelar praktiskt taget felfritt. En passande avslutning på vårat Davis Cup äventyr ihop. Pepperdine studenterna som fick äran att ta hand om Sveriges dubbel i Davis Cup matcherna. Det trodde vi aldrig när vi gick på universitetet samtidigt.

3. Mahesh Bhuphati/Leander Paes, London WTF, 7/6, 6/1.

Debut i WTF, fullsatt arena, alla tittar på dig. Mycket intryck att ta in under denna tävlingen. Därför tycker jag detta är våran näst bästa match för året. Svängigt första set och ett fantastiskt andra set. Vänner på läktare och i boxen. Underbar känsla. Den skönaste vinsten för året, helt klart, men ändå inte nummer 1 på listan.

2. Arnaud Clement/Lukas Dlouhy, Wimbledon, 3/6, 6/1, 4/6, 6/4, 14/12

Kvarten i Wimbledon. Mycket som står på spel. Mycket poäng att försvara. Matchen spelas över två dagar eftersom vi fick bryta för mörker efter första set. Sista set är bland det mest spända set jag någonsin spelat. Minsta misstag, minsta släpp av fokus i din serve och matchen är över. Vi fick hela tiden serva för att hålla oss kvar i matchen. Horia servar sitt bästa servegame när han servar för matchen vid 13-12. Total lycka.

1. John Isner/Sam Querry, Miami, 6/4, 6/4.

Nån kanske blir lite förvånad, men hade ni sett matchen så hade ni inte varit det. Fråga deras coacher, fråga Fidde Rosengren som satt och såg matchen på plats. Ur personlig synvinkel är detta min absolut bästa match i karriären. Jag har aldrig spelat en bättre dubbelmatch. Någonsin. Vi bryter faktiskt Isner 3 gånger under denna matchen och jag tycker att han servar med badbollar. Så bra har jag aldrig sett en tennisboll, jag kan inte missa. Varje gång vi ses pratar John fortfarande om hur jag returnerade i Miami. “You love my serve!” brukar han säga. Jag ljuger och säger “Yes”…

Bubblare.

Julien Benneteau/Nicolas Mahut, Roland Garros, 6/2, 6/4.

Jag fick inte plats med denna matchen på listan, men kände att jag var tvungen att nämna den ändå. Jag hade aldrig passerat andra omgången i Paris och nu spelade vi för en plats i kvarten. Vi börjar matchen i ett rasande tempo och dominerar totalt. Vi tystar till och med ner den stolta franska publiken. Horia är helt vild i denna matchen och håller världsklass hela matchen igenom.

Så, det var första listan det. Nästa inlägg blir deppigt. Bottom 5. Kommer om nån dag. Ska bara supa ner mig först så jag klarar av att skriva det.

Sofia slänger ju även in lite muskivideos ibland. Jag vill vara lika poppig och cool som hon. Fast vi har nog lite olika musiksmak… Otroligt bra remix av en redan bra låt det här. Skruva upp volymen!!!

AAAAAAAAAAAAAAAAJ!!!!!

Kanske vore bra om jag skrev någonting mer så att Luuuuuuuuuuder-inlägget inte är kvar som senaste skrivna. Så då tar vi och slänger in ett AAAAAAAAAAAAAAJ-inlägg istället. Off-season har börjat och vad gör man då? Jo, man försöker fixa kroppen och det ör fan inte skönt alla gånger. Åkte från London till Stockholm för att försöka fixa hälsenan. Och hur gör man det? Jo, med en spruta såklart. Skönt? Nej!

Jag har rätt hög smärttröskel och klarar rätt mycket om jag ska vara ärlig. Jag gillar inte sprutor, men vem gör det egentligen. Hur som helst, jag är rätt bra på att ta hårda behandlingar och kan stå ut med smärtan när jag vet att det hjälper. Men när det gäller hälsenor. Jag vet inte varför men jag hatar när folk tar på dom och jag tycker det är obehagligt. Kan väl säga att jag har hälsenefobi… Så hur känns det då när man tar en spruta där då? AAAAAAAAAAAAAAAAAJ! Denna behandling görs med en ultraljuds undersökning så dom ser var dom ska spruta och för sprutan till dom olika ställena. Fy fan. Sen när man blir tillsagd: “Slappna av Robert, du spänner dig.”, ja då kan man ju bara svara “Det är inte så lätt när ni trycker in en nål där jag har ont…”.

Det klassiska med det hela är ju att som alltid finns det inga garantier att det kommer att bli bättre eller fungera överhuvudtaget. Heja…

Men nu är i alla fall en spruta av två avklarade. Nästa kommer i mitten av December och den ska in i armbågskapseln. Skönt det med. När jag tog en sån spruta senast var det i Lyon i Frankrike och jag låg på en röntgenbord så att doktorn kunde sätta sprutan med millimeter precision. Alltså får man inte röra sig det minsta. Inte det lättaste det heller. Men det finns folk som har det mycket värre än jag.

Lite sjukt hur man fungerar som idrottsman och person egentligen. Hela min karriär har jag drömt om att få komma till slutspelet. Så när man väl gör det borde man ju vara överlycklig och känna sig belåten med sin säsongsavslutning? Men nej, inte jag. Jag känner en stor besvikelse över hur vi avslutade säsongen. Fruktansvärt stolt över att ha spelat i O2, ja, men besviken över att inte gått vidare till semi. Eller det kanske är bra att man inte är nöjd…

När jag flög från London gick jag in till SAS-loungen som vanligt på Heathrow. Innan jag skulle på flyget gick jag till toaletten och möttes av denna skylten:

Hur många måste ha tvättat fötterna i handfaten innan denna skylten sattes upp?!?

Fick den här bilden skickad till mig från Båstad. Blåste det lite…?

Känns lite mysko att jag börjar min semester nu och Sofia började sin träning förra veckan. Hmmm…

Har redan börjat förberedelserna för Australien. Flygresan bokad och skickat email om hotell.

Här går det undan…

Om förra matchen var bland det roligaste jag varit med om så är matchen idag bland det värsta jag har varit med om. Jag hatar att förlora, men att jag hatade att förlora så mycket som jag gör idag, det visste fan inte ens jag. Dra åt helvete vad irriterande den här matchen var. Vet inte vad mer jag kan säga. Orkar helt enkelt inte.

Sportslig orgasm.

Ja, bättre än så kan jag inte beskriva det. Lite omoget, men vad fan det är inte lätt att hitta rätt ord för att beskriva sportslig lycka. Både jag och Horia har spelat en hel del viktiga matcher på stora arenor inför mycket folk. Tyvärr har i alla fall jag förlorat merparten av dom. Så att gå in igår och vinna mot två dubbeldominanter, ja det är nästan obeskrivligt. Även om jag nu lyckades med det i överskriften.

Man gick hela dagen och mådde så där dåligt som man alltid gör innan stora matcher. Så där halvt kräkig liksom. Det är dock ett bra tecken.

Även om vi fick en perfekt start så var det ändå lite nervigt och tyvärr lyckas vi inte hålla dom två break vi lyckades skaffa oss. Normalt set brukar ett break räcka för att vi ska serva hem ett set. Så från att ha haft ett break, två gånger om, hade vi helt plötsligt 2 setbollar emot oss i tiebreaket. Vid 5-6 deras serve returnerar Horia perfekt ner på Leanders fötter och jag lyckas få till en lobb som var sådär lagom lång… Efter vi sen tog första set sa vi till varandra att vi måste hålla fokus bättre än vad vi gjorde i första och vara med från första poängen. Skönt att lyckas med det man säger man ska göra för en gångs skull…

6-1 låter rätt enkelt, men det var det absolut inte. Jag kände mig inte säker på seger förrän vi hade 40-0 i min serve vid 5-1. Det brukar gå bra vid det läget liksom.

En match betyder dock inte mycket. Vi måste vinna minst en till. Och vi måste vinna mot dom som kört över oss i våra Wimbledon finaler. Svårt? Ja! Omöjligt? Nej! Kul? Så in i helvete!!!

Underlaget här är inte lika långsamt som i Paris och det är väldigt skönt. Det är samma sorts underlag, strävt men inte lika strävt. Eller vad sägs om detta? Mina skor var nya när jag kom över hit och tränade vårt första pass i onsdags. Dom är alltså inte spelade mer än en vecka.

Matchen spelade jag i ett par andra nya skor. Man reser ju alltid med två par eller mer till turneringar.

Kommer jag behålla handduken från matchen? Eeeeh, jag tror det…

Lite kul att ATP fått klagomål på grund av att jag klagat över en viss produkt i min blogg…

Så har man dragit ner kvalitén för omslagen för Tennis Magasinet…

Bryans i morgon. Dom har terroriserat mig ända sen college. 1 seger på 379 försök… Känns så i alla fall. Men en vinst är bättre än ingen vinst. In och blåsa i morgon. Vi måste spela stadigare än vad vi gjorde mot indierna. Så bra är Bryans. Hoppas vi är bättre!

Män eller möss.

Ja….. Då kan vi inte gömma oss på träningsbanorna längre. Är vi män eller möss? Det får vi se i morgon. Känslan idag är precis likadan som inför en Davis Cup match eller en Grand Slam final. Man är lite smånervös hela dagen, men det brukar vara ett bra tecken. Nerver måste man ha. Gäller bara att tygla dom.

Bästa träningen idag faktiskt. Riktigt bra träff på bollen. För bra kanske. Hoppas inte det. Sen en lunch med teamet. Efter det en lång massage, inte bara för att ta hand om kroppen utan även att komma bort från allting och bara slappna av lite.

Kollade lite på Federer/Tsonga för att ta in alla intryck, det är viktigt sånt tycker jag. Träffade Bjösse, Christer Hult, Henrik Sundström och Måns Zelmerlöw. Konstigt nog satt dom alla nära baren, hmmm… Ni får ta och stötta som fan i boxen i morgon grabbar!

Annars är det väl väldigt mycket man vill berätta om, men jag orkar ärligt talat inte. Man blir behandlad som en superstjärna, känns väldigt ovant. Men inte så tråkigt…

Män eller möss…

WTF.

Är det bara jag som tycker att ATP använder den sämsta förkortningen som dom bara kunde göra för detta slutspelet? Jag menar, WTF?!? Släng in ett B för Barclays så att det inte kan förväxlas med What The Fuck… Eller kanske är det bara jag som tänker så varje gång jag ser WTF här…

What The Fuck eller inte så är det fruktansvärt, fruktansvärt roligt att vara här. Man känner sig som den superstjärna man aldrig kommer bli! Till och med jag börjar förstå att det här är större än vad jag trodde det skulle vara. Och jag trodde det skulle vara stort!

Träningen är igång och första passet vi körde i Onsdags vill jag bara glömma. Fy fan vad dåligt det kändes. Men det kanske inte var så konstigt eftersom resan hit inte gick sådär klockrent direkt. Olycka på motorvägen till Marseilles flygplats så polisen stängde av den. Alla småvägar blev fulla av trafik och lyckades precis komma i tid till flyget. Sen kom inte min bil till Gatwick så jag fick vänta i en timme och resan därifrån till hotellet gick på drygt 90 minuter. Så det var kanske inte så konstigt att det kändes skit. Eftersom träningsbanorna ute på O2 inte var klara hade två banor byggts på Queens Club där vi körde. Älskar den klubben.

Men passen igår på O2 var mycket bättre. Väldigt bra till och med tyckte jag. Så nu får man väl börja oroa sig att man inte kommer kunna hålla samma kvalitet tills matcherna börjar. Äääh, det blir nog bra. Jag tycker det är bra att vi spelar på Måndag och inte Söndag. Jag sa till Horia att detta är inte som vanligt turneringar med allting runt omkring så vi kan använda Söndagen till att kolla på lite tennis och se hur allt funkar. Allt för att försöka vänja oss vi intrycken. Sen är det upp till oss att prestera! Träning på centern idag.

Transporten till O2 kan förstås göras med bil om du vill. Men vi tar båten som går varje timme och är hyrd för oss. Snabbare och mysigare.

Igår var invigningsgalan. Alla i kostymer och presentation uppe på scenen. Moët & Chandon har ju blivit en stor sponsor åt ATP och du behövde inte gå törstig på galan om jag säger så… Det vara även en massa auktioner för att få in pengar till barnsjukhuset Great Ormond Street Hospital.

Jag känner mig lite stiligare i kostymen än på bilden bakom. Men bara lite….

Avslutar med någonting helt annat. Jag såg inte matchen mellan England och Sverige i fotboll. Men när jag väntade på att min bil skulle komma till Gatwick läste jag om matchen i tidningarna här. Jag antar att Zlatan inte hade en riktigt bra match, för recensionen av honom här är lite annorlunda mot dom man läser hemma.

Den engelska pressen är rätt svårtflirtad…

Båstad-Linköping-Båstad.

Halvt jobbig dag idag. hyrde bil för att åka upp till Linköping för att träffa kirurgen Lars Adolfsson. Eller ortoped kanske det är. Vad vet jag… Så det var runt 4 timmar upp med bil. 30 minuter snack. Och sen runt 4 timmar hem. Kanske, kanske körde jag under 4 timmar…

Hur som helst. Åkte upp för att diskutera vad som är bäst att göra för mig och för att höra vad han sett på den CT-scan jag tog i Stockholm under Stockholm Open. Och resultatet är väl inte så bra. Operation är något jag måste göra, frågan är bara när. 3 månader är best case scenario. Och operationer blir fan aldrig best case scenario. Så det bli för många månader att missa. Med tanke på att det är OS år och allt. Om jag kommer tillbaka i Matchform runt Mars/April och har då bara några månader på att komma i matchform och hitta självförtroende. Ja, det kan jag inte riskera. Så det blir spruta i December i stället och vi hoppas att den tar tillräckligt bra för att hålla i några månader. Inte mycket mer att göra.

Sen var det bara att köra hem igen. Hade bestämt intervju med Helsingborgs Dagblad på kvällen så det blev snabbt ner till Hotell Skansen och lite frågor.

I morgon flyger jag till Frankrike för att bland annat träffa den osteopat som lindrar smärtan i min armbåge, sen dagen efter till London. Mycket resande, men jag vill fan inte lämna någonting till slumpen inför den här tävlingen! Jag ser det som att jag är proffsig.

Ska bli otroligt kul att komma till London igen. Älskar den staden. Och jag kommer tillbringa mer och mer tid där.

Efter att ha kollat på “Vem kan slå Filip och Fredrik” igår skickade jag direkt ett sms med ett enda ord till Bjösse och Tompa. “Sopor!”

För långsamt.

Ja, inte mycket mer att säga. Förutom att vi slarvade bort skiten totalt!!! Vi har set och break och mer eller mindre total kontroll på matchen. Sen gör vi 3 slarviga poäng i mitt servegame vid 3-2 oss i andra och blir breakade. Tar inte vara på breakbollen i gamet efter och tappar sen Horias serve från ingenstans. På mindre än 5 minuter förlorar vi matchen. Skit.

Jag använder det inte som en ursäkt, för vi skulle vunnit matchen ändå. Men underlaget i kombination med dessa jävla Head bollar är för långsamt. Vi får knappt utdelning på våra servar och det är jobbigt att spela matcher när din styrka försvagas. Vissa spelare har gått så långt att säga att det känns långsammare än grus därinne. På tal om bollarna fick jag lite av en chock när jag pratade med folk. Jag visste ju att flera inte gillar bollarna, men att det har blivit ett stort problem visste jag inte. Dom har tyvärr blivit opålitliga, tycker jag. Lite som Forrest Gumps klassiska kommentar: My momma always said, “Life was like a box of chocolates. You never know what you’re gonna get.” Du vet inte hur bollen ska vara när du tar upp den. Ibland hård, ibland mjuk. Men i Europa oftast mjuk. Här blir det stor och fluffig. I Asien blev den liten och “skallig”. Även när du spelar på samma kontinent, på samma underlag är den inte alltid likadan.

Skit samma. Vi skulle vunnit matchen ändå. Nu har vi fokus på London istället. Det ska bli jävligt kul. Även om underlag och bollar ska vara likadana där…

Dock lite kul med Bercy är att se hur många som är utbrända. Som inte orkar kämpa. Likadant varje år. Blir många överraskningar liksom.

Efter vårt första träningspass i Söndags kommer en person fram och säger att jag har doping. Men jag har ju bara tränat, inte spelat match. Är du säker på att det är mig du ska hämta. Ja, det var han och visade mitt namn. Sen sa han något rätt kul. “But it is only blood.” Sen när fan kan man sätta “only” i samma mening som blodtest…? Jag har blivit testad över 10 gånger i år. Lätt. Och flera singelspelare har blivit testade dubbelt så mycket.

Efter vår match gick vi till ett rum för att prova ut kostymerna för Masters. Det är en gala middag där för en hjärt och lung charity. Så vi måste ju se snygga ut. Borde dock göra någonting åt frissen så jag inte ser ut såhär:

Bara att hoppas att ATP börjar lyssna lite mer på spelarna så att om vi spelar på långsamma underlag ska vi ha snabba bollar och tvärtom. För majoriteten av oss gillar inte kombinationen som var i Paris.

Äntligen

Jag skriver lite om dagens förlust i morgon och även om diskussionen jag hade med supervisor och tour manager efter matchen. Men nu ville jag bara säga det här….

Vem hade trott att en Lindstedtare skulle få spela Masters slutspelet? Och av alla Lindstedtare så är det jag?!? Låter som ett skämt.

London.

Nja, inte riktigt det London som ni misstänkte när ni läste överskriften. Inlägget har inget med Masters att göra Visst, det är samma stad men inte slutspels-London. Sitter på Kastrup och väntar på mitt plan till Sveriges fjärde största stad som den också kallas. Ska vara där i 2 dagar av personliga själ. Till och med när man tagit ledigt går det fan i mig inte att inte resa! Helt sjukt. Det känns lite som den klassiska Gudfadern kommentaren. ”Just when I thought I was out, they pull me back in!” Hur som helst, det är som det är.

Flög upp över dagen till Stockholm i tisdags också. Flög upp till Sabbatsbergs sjukhus för att göra en ny CT-scan på min armbåge. Allt för att se om jag kommer ta en operation i December eller ej. Allt beror på hur lång rehaben blir. Jag har hört att från 4 veckor till 3 månader. Det är en jävla skillnad det. Vore kul att veta vilket det troligen är. Så jag gjorde en ny scan, den senaste är två år gammal. Med den nya hoppas jag dom ska kunna se hur mycket värre det blivit och hur lång det tar att återhämta sig från att slipa ner minst 4 benbitar och suga ut den 2mm lösa bit ben som simmar i min armbågskapsel. Om den nu är ensam därinne det vill säga, den kanske har fått kompisar på dom sista två åren. Min armbåge mår bra…

Efter undersökningen stack jag till tennisen. Jag frågade Tompa och Bjösse om dom behövde mig för någonting, men det var rätt lugnt den dan. Kändes rätt sjukt att vara där och inte spela. Och visst, fan vad roligt det hade varit! Men när jag landade i Köpenhamn efter Shanghai så kände jag direkt när jag klev av planet att vara ledig dessa två veckor var det absolut bästa beslutet. Man kan inte alltid göra som man vill. Väldigt kul att träffa alla damer i players lounge. Kram på er! Och som vanligt var det något fel på maskinen när jag hämtade ut min badge. Konstigt nog så brukar det bli så varje gång numera. Eller vad säger ni…?

Inte min kropp på fotot om ni nu undrade det. Alldeles för tanig för att vara jag…

Snacket mellan idrottare är rätt hårt om ni nu inte visste det. Rätt rått. Men det är menat med kärlek. Förutom dom gånger man verkligen hatar personen, då menar man vad man säger. Så när jag trillade in i spelar loungen i Tisdags började ju snacket direkt från spelarna. ”Jaha, du är för bra för 250-tävlingar nu.” ”Oj, vad snabbt man blir divig och inte vill umgås med oss ”vanliga” spelare.” ”Det går fort för vissa, igår var du en spelare precis som vi, sen blir du topp 20 och orkar bara spela Grand Slams.” För att bara nämna några kommentarer. Eller få smeknamnet ”Svikarn” av Bjösse. Allt det där är bara roligt tycker jag och detta var ju inte så rått som omklädningsrumssnacket kan vara. Älskar det snacket. Men jag tänkte på det att om någon utomstående skulle höra hur idrottare snackar skulle dom nog svimma. Men det är väl det man läser om när moraltanter klagar på saker dom tycker är hemska.

Men fan vad mycket snyggare Tompa och Bjösse har gjort centern. Jag tycker det är otroligt viktigt att ha rätt färg på en bana. Inte bara en bra färg som bollen syns på utan också ha olika färgnyans på banan innanför linjerna och banan utanför. Blir lättare att följa spelet då tycker jag. Det är väl därför Madrid experimenterar med det blåa gruset, för att ha en bättre färg. Dock är det gruset bedrövligt, tyvärr.

Next Page »