Svordomar.

Man torskar hellre med 2-2 i en final än att bara vara nån poäng ifrån seger. Två fruktansvärt smärtsamma förluster mot just Nenad och Mika. Det enda jag kan glädja mig med är att vi inte hade matchbollar idag i alla fall.

Sitter redan på flygplatsen nu på väg till Shanghai. En två timmars inrikesflygning och vi kommer flyga i en Airbus A330. En sån modell som jag flög hit från Kastrup med. Alltså SAS största flygplan. Eller är A340 större? Det använder dom som inrikesflyg…sjukt…

Tjing tjong.

Detta inlägget skulle vara här innan jag flög, men även världens bästa flygplats har problem ibland och internet funkade inte i loungen…

Den här tiden på säsongen är inte lätt. I alla fall för mig. Jag känner nästan alltid att jag går på sparlåga just vid denna tiden. Efter US Open känns det lite som att säsongen är slut för mig. Som vanligt har jag fel. Men jag ville poängtera det att så har det alltid varit för mig tycker jag. Misstänker att det är därför jag alltid spelat skit på slutet av året. Men man/jag känner inte för att resa långt längre utan vill bara stanna i Europa. Det enda undantaget är ju när jag vann min första titel i Mumbai med Jarkko Nieminen för att sen följa upp och vinna veckan efter i Tokyo med Jordan Kerr. Förrutom det så har jag nog aldrig gjort en bra slutspurt på en säsong. Hmmm…ska vi ta och ändra på det Robert?

Förra året sket vi ju på oss med Mastersnerver, alltså inte bara dåligt spel på grund av att jag var trött och sliten. Jag hoppas vi kan lära från den erfarenheten och strunta i vad andra håller på med plus att jag hoppas att flera års dåliga avslutningar kan få mig att spela lite bättre i år. Motivation borde det ju finnas tillräckligt med i alla fall.

Nu sitter jag som vanligt på min favoritflygplats i min favoritlounge. Kastrup är fantastisk! Väntar på planet som ska ta mig till Peking. Skönt att flyga direkt med SAS. Att slippa ett stop är alltid en bonus. Om man reser så mycket som vi tennisspelare gör så betyder sådana saker väldigt mycket. Man betalar till och med mer för att slippa en extra flight ibland.

Att vara hemma i Sverige är inte alltid lugnt och skönt. Är man borta från Sverige runt 40 veckor om året, ja då har man mycket att göra dom få dagarna man faktiskt är där. Idag satt jag i telefonen hela förmiddagen och styrde upp saker som man skjuter på. En veckas arbete på en förmiddag ungefär. Jag hörde Robins förra tränare Claudio Pistolesi prata med sin adept Michael Berrer förra året när han gav honom råd inför sin vecka ledigt. Han sa att Berrer fick inte stressa för mycket. Om han hade saker han måste göra som att gå till banken, posten, träffa kompisar eller andra saker så fick han bara göra två saker per dag. Om du bara springer runt hela veckan och gör saker så är du ju inte ledig och din kropp återhämtar sig inte lika bra. Han har en väldigt bra poäng där Pistolesi. För det är verkligen så det känns när man kommer hem, man vill göra allting på en och samma gång.

Jag är glad att åka till Peking i år. Ni vet ju redan att jag inte tål Tokyo eller Japan. Jag känner mig fan aldrig vilse i världen, men i Japan gör jag det. Konstigt egentligen för det är rent och allting funkar. Väldigt många spelare håller med mig. Peking är väl så annorlunda det kan bli egentligen. Antar att kaos och stök passar mig bättre. Konstigt, va…?

Ska verkligen försöka ta mig till muren i år. Fast den är några timmar bort. Det är en sån sak som man borde se tycker jag, om man nu är i Kina. Vore kul om man orkade ta på sig matchkläder och rack och boll för att spela lite tennis på muren. Men då blir jag väl arresterad och slängd i håla nånstans… Hoppas Kineserna inte kan svenska och att dom inte läser min blogg.

På väg bort…

Hur trött är man inte idag då? Jag var hemma i Sverige i 14 timmar och sitter nu, klockan 06.50, i loungen på Kastrups flygplats för att flyga till Casablanca med 4 timmars väntan i Lissabon. Den där lyxen i en tennispelares liv som många ser på tv, slutar ofta just där. På tv. Resandet är inte lyxigt, det ska ni veta. Visst, ibland sitter man bra på planen med bättre service, men det ändrar ändå inte på timmarna du spenderar sittandes. Att just sitta i ett flygplan är inte så jobbigt tycker jag, det är stressen och flackandet emellan som sliter mest på mig. Ta sig till flygplatser, checka in, inte sova mycket, stå i kö. Hatar att stå i kö. Tror inte det är någon som gillar det i och för sig.

Nu är det grus som gäller. Kom hem igår och hade fått en box från Wilson samma dag med skor, bra tajming. Tre olika grusskor, så jag kunde välja vilken jag gillar bäst och sen beställa just den för resten av grussäsongen. Wilson gör utmärkta grusskor tycker jag, med två olika sulor. En väldigt tät herringbone sula som det heter och en lite glesare. Jag kör med den glesare, men mest för att passformen är skönare för min fot.

Såg tennistidningen hemma och jag måste ju säga att det är ju den bästa framsidan i tidningens historia…

Jag ser inte fram emot den här veckan. Även om jag var positivt överraskad förra året hur tävlingen sköttes, så är det ändå ingen rolig vecka. Inget roligt ställe heller. Det finns många som gillar Casablanca, det vet jag, men jag är absolut inte en av dom. Det finns ju faktiskt folk som tycker Indien är underbart. Jag är inte en av dom. Men vi ska kämpa som alltid och föröska få ett bra resultat så vi kan vara i tipp topp grusform till Monte Carlo. Den tävlingen… där trivs jag!!! Konstigt va? Även fast jag aldrig vunnit en match där och chokade bort matchbollar mot Ljubicic och Almagro förra året.

Det blir nog middag varje kväll på hotellet igen. Och jag kommer undvika hjärnstuvningen även detta år.

2010

Då har det börjat igen. Sitter på Kastrup och väntar på att gå på ett av många plan som jag ska ta idag. Säsong 2010 börjar snart och jag är på väg till Brisbane för att förbereda mig lite till. Den här känslan är alltid lite speciell. Det är alltid lite frågetecken som man undrar över. Visst man spelade ju turneringar bara för någon månad sedan, men man kan ju ha glömt hur man slår forehand och backhand… Oftast brukar ju tennisen lösa sig, forehand och backhand hittar tillbaka. Men som sagt, lite nytt inför årets säsong. Ny partner, hur ska det funka? Spela på backhandsidan, hur ska det gå? Innerst inne så har jag ju sälvförtroende och vet att det ska ordna sig, men tankarna kommer alltid som ett brev på posten. Jag tror nog alla idrottsmän går igenom samma saker. Man känner sig lite osäker innan en stor match eller säsong, sen när man väl står på banan och känner att man faktiskt kan det här, då försvinner orosmolnen väldigt snabbt. Men jag känner ju lite press, det kan jag helt ärligt säga. Vi hade ju en otroligt bra start på säsongen förra året med vinst i Auckland, Zagreb och final i Dubai. Så det är mycket poäng att försvara. Men tur är väl att Julian Knowle, min nya dubbelpartner, hade en dålig start på året så han kan hålla oss flytande om det nu inte skulle bli en raketstart.

Det är ju en väldigt lång resa det här och jag tycker personligen att det är viktigt att man gör den på så bra sätt som möjligt. Jag tycker att resa på ett bra sätt till Australien är en del av förberedelsen, en investering i sig själv. Jag funderade på att inte ta upp det här eftersom det nog skär sig i någras ögon, men jag tycker det är en viktig del i en tennisspelares liv, så jag gör det ändå. Vi reser ju så otroligt mycket. Så när jag flyger till Australien betalar jag alltid rätt mycket pengar för resan, just för att det är en investering. Jag kommer ju vara på resande fot i över 30 timmar nu. 21h50min i flygplanen. Min kropp klarar helt enkelt inte att sitta för trångt under en längre tid. Min rygg, höfter, ja det mesta känns helt off när jag väl kommer fram. Sen tycker jag att när man suttit bra, så tjänar man ju flera dagar i sin förberedelse där nere just för att kroppen känns bättre och du kan köra igång hårdare mycket fortare. För några år sedan hamnade jag i ett fullt flygplan från Tokyo och jag satt så dåligt som man bara kan göra. Jag hade ont i ryggen i ca 6 veckor efteråt och kunde inte spela så bra som jag ville eller borde kunnat. Alltså förlorade jag mer pengar på just att jag inte kunde prestera än det jag tjänade på att ha en billigare biljett. Det är så jag resonerar numera. Det kostar att ligga på topp som folk säger. Eller, det kostar att nästan ligga på topp som jag säger… Jag och Julian kommer flyga samma rutt ihop. Så det är skönt att för en gångs skull ha sällskap på just denna resa. Den sämsta person att resa med för övrigt måste vara Jonas Björkman. Den jäveln somnar fan så fort motorerna startat och vaknar med ett: ”Är vi redan framme?” Då har man suttit och stirrat i taket i 12 timmar. Man blir lika förbannad varje gång!!! Skönt att han har slutat…

Har inte kunnat träna lika mycket som jag velat dom sista dagarna. Åkte på något 24-timmars magvirus eller något som gjorde att jag var helt slut i någon dag. Innan det var det ju jul, så då gör man ju inte så mycket. Hade dock dåligt samvete för att jag inte stack ut på min årliga löprunda på julaftons morgon. Men det hade ju snöat så mycket och det var halt överallt, så jag tyckte det var bättre att inte springa än att åka till Australien med brutet ben. Vem har sagt att jag inte är smart?!?

Vi kommer landa runt 06.00 på morgonen på nyårsafton. Så det kommer nog bli svårt att hålla sig vaken. Får se om man kommer fira ytterligare en nyårsafton i sängen på hotellet och väckas av raketerna, eller om man kan ta några espresso och hålla sig vaken. Kaffe-älskare som man är så är faktiskt Australien och Nya Zealand bra kaffe-drickar-länder. Kommer ihåg ett år i Adelaide när jag och Fidde Rosengren satt på hans rum och tog några öl innan vi gick ner till spelarfesten. Magnus Uggla och Ulf Lundell spelades på högsta volym. Tror han försökte få mig att förstå Ulfs storhet, men jag har fortfarande inte förstått honom. Jag är ju en Peter LeMarc fan… Jag vet att Johan Örtegren kokar nu…

Förkylning och resetips.

Vi börjar med förkylningen. Satan vad jobbigt det kan vara. Mitt i träningsperioden också. Har bara kunnat köra lugn träning för att jag kännt mig under isen och varje gång jag försökt trycka på lite har pulsen rusat upp. jag åkte till Helsingborg för att köra ett pass med Sofia och Wahlen, (Lars Anders Wahlgren). Efter en normal inbolling gjorde vi en rätt vanlig övning där man får slå mycket boll. Soffan vid nät och jag jobbade på baslinjen, i min hörna. Jag försöker alltid jobba så perfekt jag kan i övningar och började likadant här. Trots att jag hade bara en hörna att jobba i, vilket inte är det jobbigaste man kan göra på en tennisbana, kände jag att det dunkade lite för kraftigt i halsen. Så jag bad Wahlen ta tid så jag kunde ta pulsen. 196 hade jag. Ok… kanske dags att ta det lite lugnt och respektera det faktum att allt inte står rätt till just nu. Är inte så bra för hjärtat att fortsätta pressa sig. Så jag har tagit det lugnt dom senaste dagarna och får ooootroligt dåligt samvete för att jag inte tränar så hårt som jag vill göra under den här perioden. Men vad ska man göra? Det är bara att försöka underhålla den träning man gjort hittills och sen köra igång igen så fort man känner sig ok nog att öka träningsdosen. Är i Paris nu, stannar i en vecka för att umgås med kärleken och kommer träna en del på akademi Mourataglou lite utanför Paris. För övrigt där Peter Lundgren är tränare. Så förhoppningsvis kan jag vara mig själv på banan snart.

Så, nu till resetipsen. Håll i er nu, för nu kommer jag nämna några saker som irriterar, inte bara mig, utan dom flesta som reser mycket. Tanken slog mig nu när jag flög ner till Charles du Gaulle att det kanske kunde vara nåt att skriva om. Och när jag steg av planet så märkte jag direkt saker som får en att himla med ögonen. Ja, jag vet att man låter som en primadonna nu, men jag är ju inte riktigt frisk i huvudet, det vet ju dom flesta…Så se det som en lektion i resekunskap… En flygplats är ju ofta ett ställe där tiden är knapp för dom flesta och det tycker jag man ska tänka på.

Vi kan väl börja med säkerhetskontrollen. Man får faktiskt börja förbereda sig INNAN man kommit fram till bandet där man lägger sitt handbagage som ska åka igenom röntgenmaskinen. Alltså inte stå i kön 10 minuter SEN gå fram, stanna och ta av sig allt som ska av. Sånt sparar tid.

När du står och tittar på skärmarna för att se vilken gate ditt plan går ifrån och när det är boarding och liknande. Stå still!!! Inte gå med huvudet upp i skyn och kolla på skärmen utan att se var du går nånstans och tillslut kör du in med din handbagage-vagn i min hälsena. Sånt irriterar.

Det är ofta mycket folk på små ytor på flygplatser, så om du byter riktning eller ska stanna, se dig runt först. Det är andra som inte vet vad du ska göra och om du helt plötsligt går åt vänster så kan det bli en kollision med han som är stressad bakom dig.

Det där med att stanna… Snälla, när ni kommer till en ingång eller utgång. Stanna inte i dörren! Det är den enda utvägen eller ingången för alla som ska åt samma håll. Man kan inte gå runt folk i dörröppningar. Funkar liksom inte. Hulken finns bara på film och normala människor kan inte gå igenom väggar.

Rullband. Jag säger som Seinfeld. Det är ingen åktur på ett nöjesfält. Varför står ni stilla??? Och om ni nu inte klarar av att gå på ett rullande band, så se då till att ni står still på höger sida så att man kan passera på vänster. Och inte det som hände på Charles du Gaulle idag, personer står i bredd, två och två på vissa ställen och blockerar hela bandet.

Boarding. Det är ingen tunnelbana som ska åka iväg på en bestämd tid och helt plötsligt stänger dörrarna. Så bara för att det är boarding så måste inte ALLA gå in samtidigt. Alla som har biljett kommer med och om ni är försenade så ropar dom efter er och håller planet i nån extra minut för att vara säkra på att dom fått med alla. Ni kommer med…

Hämtning av bagage. När man står och väntar på väskorna är allting lugnt och fint. Men samma sak med boardingen händer här när bandet börjar rulla och väskorna kommer. Alla springer fram till bandet och ska stå så nära som möjligt. Detta täcker synfältet för alla andra och man kan missa sin väska. Tänk om alla kunde stå kvar ca 2 meter från rullbandet och gå fram när sin egen väska kommer fram till där man står. Vad mycket stress som skulle kunna undvikas.

För många är ju dessa incidenter engångshändelser, men för folk som reser mycket är det en vardag. Och när det händer gång, på gång, på gång så reagerar man till slut.

Är tvungen att avsluta med en sak som hände på Kastrup idag som fick mig att koka inombords. Ja, jag är på krigsstigen idag antar jag, sorry… Jag går in på herrtoaletten för att snyta mig. Jag gör så och ser i ögonvrån att en man står vid urinoaren. Tänker inte mer på det utan snyter mig och när jag är klar tvättar jag händerna, med tvål naturligtvis. Jag ser att mannen ville tvätta händerna med efter mig, men går iväg till en av toaletterna istället och tvättar sig där. Ok, tänker jag. Jag ska gå ut, han går först och håller upp dörren till mig. Tack säger jag och då frågar han mig, talar ni Skandinaviska? Va, säger jag. Do you speak Scandinavian? Vad fan är det för språk tänker jag. Ja svara jag på svenska och han börjar “Vet du att du sprider dina basiller när du snyter dig och tar i saker…” Då slog jag ut med handen och bara skakade på huvudet åt honom och gick iväg utan att han kunde avsluta sin mening. Vilken jävla tomte. Tycker han det är bättre att jag snyter mig och INTE tvättar händerna så jag kan sprida mina baciller över hela flygplatsen? Är det inte bättre att röra den dispenser som förser en med tvål för att just tvätta bort dessa baciller? Det störde mig hela resan. Men han hade ju fluga på sig, så vad kan man förvänta sig.

Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!!!!!!!!!! Såja, nu känns det bättre! Jag vet att det är ett rätt långt inlägg, men jag har ju inte skrivit så mycket på sistone.