2010

Då har det börjat igen. Sitter på Kastrup och väntar på att gå på ett av många plan som jag ska ta idag. Säsong 2010 börjar snart och jag är på väg till Brisbane för att förbereda mig lite till. Den här känslan är alltid lite speciell. Det är alltid lite frågetecken som man undrar över. Visst man spelade ju turneringar bara för någon månad sedan, men man kan ju ha glömt hur man slår forehand och backhand… Oftast brukar ju tennisen lösa sig, forehand och backhand hittar tillbaka. Men som sagt, lite nytt inför årets säsong. Ny partner, hur ska det funka? Spela på backhandsidan, hur ska det gå? Innerst inne så har jag ju sälvförtroende och vet att det ska ordna sig, men tankarna kommer alltid som ett brev på posten. Jag tror nog alla idrottsmän går igenom samma saker. Man känner sig lite osäker innan en stor match eller säsong, sen när man väl står på banan och känner att man faktiskt kan det här, då försvinner orosmolnen väldigt snabbt. Men jag känner ju lite press, det kan jag helt ärligt säga. Vi hade ju en otroligt bra start på säsongen förra året med vinst i Auckland, Zagreb och final i Dubai. Så det är mycket poäng att försvara. Men tur är väl att Julian Knowle, min nya dubbelpartner, hade en dålig start på året så han kan hålla oss flytande om det nu inte skulle bli en raketstart.

Det är ju en väldigt lång resa det här och jag tycker personligen att det är viktigt att man gör den på så bra sätt som möjligt. Jag tycker att resa på ett bra sätt till Australien är en del av förberedelsen, en investering i sig själv. Jag funderade på att inte ta upp det här eftersom det nog skär sig i någras ögon, men jag tycker det är en viktig del i en tennisspelares liv, så jag gör det ändå. Vi reser ju så otroligt mycket. Så när jag flyger till Australien betalar jag alltid rätt mycket pengar för resan, just för att det är en investering. Jag kommer ju vara på resande fot i över 30 timmar nu. 21h50min i flygplanen. Min kropp klarar helt enkelt inte att sitta för trångt under en längre tid. Min rygg, höfter, ja det mesta känns helt off när jag väl kommer fram. Sen tycker jag att när man suttit bra, så tjänar man ju flera dagar i sin förberedelse där nere just för att kroppen känns bättre och du kan köra igång hårdare mycket fortare. För några år sedan hamnade jag i ett fullt flygplan från Tokyo och jag satt så dåligt som man bara kan göra. Jag hade ont i ryggen i ca 6 veckor efteråt och kunde inte spela så bra som jag ville eller borde kunnat. Alltså förlorade jag mer pengar på just att jag inte kunde prestera än det jag tjänade på att ha en billigare biljett. Det är så jag resonerar numera. Det kostar att ligga på topp som folk säger. Eller, det kostar att nästan ligga på topp som jag säger… Jag och Julian kommer flyga samma rutt ihop. Så det är skönt att för en gångs skull ha sällskap på just denna resa. Den sämsta person att resa med för övrigt måste vara Jonas Björkman. Den jäveln somnar fan så fort motorerna startat och vaknar med ett: ”Är vi redan framme?” Då har man suttit och stirrat i taket i 12 timmar. Man blir lika förbannad varje gång!!! Skönt att han har slutat…

Har inte kunnat träna lika mycket som jag velat dom sista dagarna. Åkte på något 24-timmars magvirus eller något som gjorde att jag var helt slut i någon dag. Innan det var det ju jul, så då gör man ju inte så mycket. Hade dock dåligt samvete för att jag inte stack ut på min årliga löprunda på julaftons morgon. Men det hade ju snöat så mycket och det var halt överallt, så jag tyckte det var bättre att inte springa än att åka till Australien med brutet ben. Vem har sagt att jag inte är smart?!?

Vi kommer landa runt 06.00 på morgonen på nyårsafton. Så det kommer nog bli svårt att hålla sig vaken. Får se om man kommer fira ytterligare en nyårsafton i sängen på hotellet och väckas av raketerna, eller om man kan ta några espresso och hålla sig vaken. Kaffe-älskare som man är så är faktiskt Australien och Nya Zealand bra kaffe-drickar-länder. Kommer ihåg ett år i Adelaide när jag och Fidde Rosengren satt på hans rum och tog några öl innan vi gick ner till spelarfesten. Magnus Uggla och Ulf Lundell spelades på högsta volym. Tror han försökte få mig att förstå Ulfs storhet, men jag har fortfarande inte förstått honom. Jag är ju en Peter LeMarc fan… Jag vet att Johan Örtegren kokar nu…

Nytt jobb och lite suddiga bilder.

Så startade man den nya karriären i London. Fidde Rosengren frågade mig under middagen i Lördags om jag hade lust att sitta med och kommentera dubbelfinalen. Var inte riktigt säker på om jag skulle göra det, men han övertygade mig. Fidde som alltid varit proffsig i allt han gjort fick mig att känna mig lugn och det funkade rätt bra tyckte jag. Och det är ju det som är viktigt egentligen, för då slappnar man av och är sig själv. Men sen att det kändes bra för mig betyder i och för sig inte att det var bra för andra. Jag kanske var bedrövlig, men det var rätt roligt ändå. Det viktiga, som jag ser det, är ju att inte prata sönder bollarna och vad som händer. Precis som Fidde sa, tittarna ser ju själva vad som händer så man behöver ju inte prata för mycket om hur poängen gick. Så det blev väl mest att man snackade strunt som jag vanligt gör. Hur som helt, tack Fidde och Viasat för chansen. Om ni sitter i skiten nån annan gång kan ni höra av er igen. För övrigt var det nog det bästa tennis arrangemang jag någonsin varit med om. 17500 personer per match.. Mer än ett fullsatt Globen. Tog lite bilder under helgen, tyvärr lite suddiga. Kameran på min iphone är inte den bästa.

Framför London Eye där båten avgick varje dag.

Båten på the Thames som tog oss till arenan.

Matchdags.

En av dom coolaste tennisarenor jag varit i.

Pre match light show.

O2 Arena.