Estoril 2010.

Trodde inte jag skulle säga det för några dagar sen, men skönt att vara på en tävling igen. (Även om skallen behöver komma hem till Sverige i några dagar för att ladda om.) Och att vara på en tävling som den här, då är det svårt att inte tycka det är bra. Även om det blåste så in i h-e idag. Bollade in Arnaud i morse och hade tänkt att spela mer på eftermiddagen. Men blåsten gjorde att lusten inte riktigt infann sig. Plus att han nästan spelade i tre timmar, så suget fanns inte. Jag gillar att spela med singelkillar i dubbel, men en av nackdelarna är man inte alltid kan träna ihop. Och som dubbelspelare är det inte lätt att hitta träning om inte en annan dubbellirare spelar med en singelspelare. Då tränar man alltid ihop. Så jag hade skrivit upp mig som looking, men ingen hade skrivit upp sig. Då var det lätt att bestämma sig för att det var all tennis för idag. Hade Ivo Karlovic varit här så hade jag ju tränat med honom. Det är ett lite inofficiellt skämt att om du skriver looking bredvid ditt namn på träningsschemat så kommer Karlovic dit och signar. Just för att han inte hittar någon att träna med p.g.a man inte får någon rytm mot honom.

Det blev 2 timmar i gymmet vid hotellet istället. Ni som har läst min blogg sen förra året vet ju vad jag tycker om gymmet här… Ögongodis överallt. Det är tydligen en catwalk/gym. Stället heter Homes Place och är en kedja som är otroligt bra. Men jag tycker samtidigt det ser lite roligt ut när nån kommer helt fullsminkad med kläder som är så tajta att dom nog målats på och inte döljer så mycket. Kom precis tillbaka från mitt 27.e gympass idag… Undrar varför.

Som sagt, sjuk blåst idag. Hur svårspelat som helst. Så jag måste nämna matchen jag kollade på mellan Clement/Kunitsyn. Otroligt hög kvalitet, med väldigt få unforced errors. Och dom unforced errors som kom berodde helt klart på vinden och felstudsar. Men det som slog mig mest var att under dom nästan 3 timmarna så sades knappt en negativ kommentar. Jag var väldigt imponerad. Hade det varit jag hade jag ju garanterat helikoptrat ett rack efter två game och bestämt mig för att det är helt omöjligt att spela idag…

Satt bredvid en reporter från L’equipe och Arnauds flickvän hela matchen. Arnauds flickvän är för övrigt en populär sångerska och låtskriverska från Frankrike. Hon upptäcktes då hon vann ett tv program som hette Star Academy, hon heter Nolwenn Leroy. Svårt att få vaggvisor från en sådan röst…

Spellediga imorgon. Dom vill ha portugiserna som vi möter på Onsdag. Det är helt ok för mig. Jag trivs rätt bra här. Älskar havet… Roger Federer spelar faktiskt här med, om nu någon missat det. Och det är verkligen Federer-mania i Estoril. Dom har en rätt cool reklam för tävlingen och Federer nu. Kolla nertill.

Mycket media och länkar idag för övrigt. Jag tror jag fått hybris, men avslutar ändå med 2 bilder.

Fick inte in någon caption på sista bilden av någon anledning. Men det är en väldigt mysig bana 1. “Centralito” kallas den.

Mental mygga.

Då var man tillbaks i Paris. Skönt att lämna den här resan bakom en och försöka blicka framåt. 16 dagar mellan matcherna blev för mycket för mig och jag var en riktig mental mygga i vår match. Det måste jag erkänna. Allt flöt på bra tills vi blev tillbaka breakade när vi servade för första set. Sen hade jag svårt att komma in i matchen igen. Det är så det blir ibland. I alla fall för mig. Trodde jag växt ifrån det, men tydligen inte. Speciellt jobbigt under dessa veckor som kan vara dom värsta på året, samtidigt som dom kan vara dom bästa. Alltså, Förlorar du tidigt i Indian Wells blir ju resan så otroligt lång och pressen som blir på första matchen i Miami är enorm. Just denna pressen upplever du bara här under dessa veckor. Alla bara önskar att dessa tävlingar ska göras om till annat format. Det finns inte en spelare som är nöjd med upplägget. Inte en enda! Jag kände att jag dom sista 3 dagarna inte hade samma träff på bollen som tidigare och att huvudet inte alls fanns med. Jag önskar att jag vore annorlunda, men som sagt. 21 dagar för att spela 4 set, det är fan i mig för långt!

Det var rätt jobbigt att komma hem. Flighterna var fulla och fick olika information från Sverige och USA. Enligt reseagenten i Sverige var min biljett inte bara ombokningsbar, men jag skulle även kunna resa med ett annat flygbolag som hade platser. Så jag åker ut till flyget runt 12.00 och snackar med flygbolaget där som säger att jag inte kan göra någonting alls av det jag var lovad från svenskt håll. Jag får absolut inte flyga då utan måste vänta till “mitt” flygbolag ska åka klockan 19.50. Kul. Och då hade jag ändå ingen sittplats utan fick checka in som stand by. Inte roligt. Nu gick det bra, även om jag fick köpa en ny biljett i Zurich till Paris istället för att flyga till Köpenhamn som min originella bokning var.

Jag tar en dag ledigt idag för att börja träna på grus imorgon. Sen håller jag på att leta efter någon att spela med i Casablanca. Det kommer inte bli en rolig vecka. Det ska vara en av dom sämsta tävlingarna överhuvudtaget. Så det passar ju mig som handsken just nu… Alla spelare har skräckhistorier därifrån. Allt från oätbar mat till kratrar i grusbanorna. Vi får se vad jag kan hitta för någonting. Jalla jalla.

Robin spelar stadigt därborta. Hade på känn att han skulle ta Gonzalez rätt lätt. Och jag hade ju haft rätt om det nu inte vore för plumpen i andra set. Federer torskade igen lite överraskande. Tyckte att hans forehand inte varit så bra som den brukar om jag ska vara ärlig. Men, alla spelar ju upp och ner. Han vinner säkert två slams till. Jag tycker nog att han helt enkelt spelat för ölite tävlingar i år. Han skulle ju spelat Dubai, men blev sjuk. Men nån tävling till hade nog inte skadat. Inte för att jag sitter här och ger världsettan tips och råd hur han ska lägga sitt schema, men det är bara känslan jag får.

Jag beställde precis mer senor eftersom gruset börjar nu. Så jag kommer ju slå av dom som blött papper.

Golfsemester.

Vi tog 1 av 10 breakbollar. Dom tog 3 av 4. Lite svårt att vinna då. Tyckte vi var bättre faktiskt, men det är så det är när man möter spelare av världsklass. Man kan inte låta chanserna försvinna. Ska bli intressant att se hur långt dom kommer gå här. Så nu är det två veckor till nästa match. Det är just detta som alla spelare klagar på med dessa två tävlingar. Varför ska just dessa två får spelas under 2 veckor? Det förstör verkligen schemat. Två veckor är en lång tid, men jag tänkte väl passa på att ta några dagar ledigt. Känns som det varit mycket tennis i år, mer än vanligt. Så två dagar off är jag värd. Tyvärr… Gjorde inte många knop idag. Tog behandling för armbågen och sen mötte jag upp med Simon vid poolen och snackade lite skit.

Igårkväll spelades Hit for Haiti nummer två här och snacket idag handlade om Sampras och Agassi. Det var en dubbelmatch mellan Federer/Sampras mot Nadal/Agassi. Om ni inte såg den första Hit for Haiti i Melbourne så är det lite showtennis där spelarna har mikrofoner på sig och skojar runt lite. Nu är det ju så att Agassi och Sampras inte är bästa vänner och Agassi började med att snacka och småskämta med Sampras. Till slut orkade Pete inte längre och beslutade sig för att härma Agassi’s gångstil och hela stadion började skratta. I Andre’s bok skriver han om hur dålig Sampras var på att ge dricks på restauranger. Så som svar på Sampras “gång” drog han sina fickor ut och in och sa någonting med att han inte hade några pengar. Efter detta surnade det till och enlgit rykten så försökte Pete träffa Andre med en serve. Rafael Nadal gillade inte det hela och sa att det var nog… han ville ju vinna som vanligt.

Golfsemester då? Jo, jag hade tänkt gå en golfrunda imorgon. Banorna här omkring är ju otroligt, otroligt fina. Hotellets bana är helt sinnessjuk. Måste bara hitta någon att spela med. Tomas Nydahl är ju inte här i år, han hade ju varit ett säkert kort. Han får jobba hemma istället…

Jag stannar här imorgon med, sen flyger jag till Miami för att förbereda mig ordentligt där. Men jag har fortfarande ingen partner att spela med. Det löser sig nog, men jag måste erkänna att det är lite jobbigt att inte ha en fast partner just nu. Jag och Julian ska sitta ner och snacka hur vi verkligen ska göra. Vi spelade ju faktiskt ok när vi väl hade gjort slut. Vi får väl göra slut varje vecka så kan vi nog nå masters!!!

Host, host.

Japp, då var man sjuk igen. Och i Paris igen. Kände mig lite krasslig innan matchen i Melbourne och tydligen hjälper det inte att vara på resande for i över 30 timmar. Konstigt. I alla fall, tillbaks i Paris, men har inte kunnat träna så mycket. Hostar som en kedjerökare och mår verkligen som en prins. Men är på bättringsvägen. Började med ett cykelpass i förrgår på en timme och tränade lugnt 1h 45 min igår på Roland Garros. När man cyklar, som inte är det roligaste jag vet, har man tid att tänka på lite saker. Varning för lite omogen bloggning nu…

Varje gång jag sitter en timme på cykeln så kommer det som ett brev på posten. Träsmaken alltså. Men även pungsmaken för den delen. Sådär runt 40 minuters-strecket får jag väldigt svårt att hitta en skön arbetsposition. Och det blir bara värre och värre. Så man sitter och pinar sig dom sista 20 minuterna och hjärnan går på högvarv. Jag började tänka på proffscyklisterna. Hur klarar dom det? Dom måste ha riktigt bekväma vaddningar lite här och där, men kan det verkligen räcka på deras små och smala sadlar? Dom måste ju får riktigt ont dom med, eftersom dom sitter så mycket längre på sadlarna. Så går mina tankar. Sen pratar jag lite om det med en doktor och tydligen är det så, att på grund av att dom sitter och “gnuggar” så mycket och så länge på cyklarna så tappar dom känseln. Alltså, nu kommer det sjuka… Dom tappar tydligen känseln i sin, hmmm… hur ska jag kunna säga det här? Dom tappar känseln i sin “apparat”. Så när dom går hem efter en träning till sin fru, så känner dom alltså inte alls lika mycket som alla andra. När jag fick höra det så kom tanken direkt, hur fan lockar du ungdomar till en sport som cykling??? Jag kan tänka mig en ung pojke stå och lyssna på en coach som ska övertala honom att börja satsa på just den sporten: Jo du förstår Kalle, cykling är en otroligt fin sport. Vi tränar otroligt mycket uthållighet. Du vet sådan där träning som gör att man undrar varför man håller på med det här och man känner sig så trött att man bara vill spy eller lägga sig ner och dö. Sen så efter några år kommer du att tappa känseln i det som Magnus Uggla kallar “skinnspik”. Och så måste du dopa dig för att bli något. Nå, Kalle, vad säger du? Ska vi ta och cykla 472 mil nu i eftermiddag?

Så går mina tankar, men jag har sagt det innan. Jag är inte helt frisk…

Tillbaks till tennis. Jag såg matchen Murray/Nadal på internet och måste säga att tyvärr står jag kvar vid mitt tips att Murray vinner turneringen. Men Roggan är fortfarande favoriten i mitt hjärta. Tyckte Andy såg otroligt stadig ut mot Rafa. Synd att Nadals knä inte höll hela vägen, men det var inte det som avgjorde matchen. Tyckte Andy så bättre ut. Inte mycket bättre, men det där lilla extra fanns hos honom tyckte jag. Lätt att skriva så EFTER matchen, men så såg det faktist ut. Dubbelturneringen i Melbourne fortsätter sin vana trogen att producera överaskningar. Karlovic/Vemic i semi, likaså min förra partner Jarkko Nieminen i par med Michael Kohlmann. Skitkul för Jarkko och Michael som tyvärr inte räckte ända fram.

Resan är bokad till Zagreb och jag hoppas träningen i eftermiddag känns bättre än den som var igår. Bollträffen var faktiskt hyffsad, men flåset var ingen höjdare. Efter träningspasset har en av fystränarna frågat mig om jag kunde hjälpa att instruera lite i pilates. Dom har kollat på övningarna jag gör i gymmet och gillar vad dom ser antar jag. Känns rätt konstigt måste jag säga, men det ska nog bli kul att stå på Roland Garros och säga till vad spelarna där ska göra. Funderar på att vara en otroligt hård och orättvis tränare. Tack Jarmo för att du lärt mig så bra.

Nya tag.

Ja… Vad ska man säga? Det blev väl inte riktigt som man hade tänkt sig… Det visade sig att man åkte på ett träningsläger till Australien och Nya Zeeland. Hmmm… Hade inte riktigt planerat det i tävlingskalendern om jag ska vara ärlig. Men det är så det är inom den här branchen. Alla vill vinna. Så det går inte alltid som man vill. Men jag är inte för knäckt för det. Jag tycker vi spelade två bra matcher och en dålig match i storm i Auckland. I Brisbane och Melbourne tycker jag vi har matcherna under kontroll för att sen slänga bort dom med några slarvgame. Det funkar inte på elitnivå. Man måste hålla koncentrationen ända in i kaklet som det heter. Annars blir du uppäten. Och det var väl ungefär det som hände. Dagens meny, Knowle/Lindstedt - ta två betala för en… Men som sagt, jag tycker vi spelade bra i två matcher och på träning har vi knappt förlorat. Så självförtroendet är det konstigt nog inget fel på. Det känns faktiskt bra. Så det kommer vända. Det måste vända…

Svenska fansen i Melbourne. Hur sköna är inte ni??? Det är så otroligt kul att spela framför er. Det känns lite som en Davis Cup match i huvudet på en själv när man hör era sånger. Fast riktigt en Davis Cup match kan det ju inte vara. Ni var ju 20-30 personer som skrek där nere under min match. Det är ju minst 15 personer mer än på dom två senaste hemma matcherna vi har haft… Tack i alla fall för det stöd ni ger oss! Det är ju inte lika många att kolla på nu som förr i tiden, men häng i. Förhoppningsvis kan det bli fler spelare i framtiden. Tyvärr kunde jag inte stanna till Svenskfesten i år. Varje år så arrangeras en Svenskfest nere i Melbourne. En otroligt rolig kväll som alla fansen går på och dom svenskar som bor nere i Melbourne. Jag inte alla, men en hel del. Sen går vi spelare som fortfarande är kvar i tävlingen. Jag måste erkänna att det är inte ofta jag fått en hejaramsa av 4 berusade killar för att jag beställde något i en bar. Det händer inte så ofta. Men förra året så var det så. Vi hade förlorat mot Mardy Fish/John Isner i 3 set och jag ville festa lite efter för att glömma matchen. Svenskfesten var samma kväll så det passade ju utmärkt. När jag kommer dit så ska jag beställa några öl till mig och mina kompisar och helt plötsligt började grabbarna sjunga bakom mig. Kändes otroligt overkligt!!! Senare på kvällen kom en annan berusad svensk fram till mig, inte lika trevlig. Det första han säger är, hur fan kunde ni förlora idag? Jag försöker vara artig och förklarar att vi kämpade så gott vi kunde och att jag tycker Fish/Isner är nog det tuffaste oseedade paret att möta. Dom kan ju ingenting, säger han tillbaka och fortsätter med att jag kostade honom 10000 i och med att vi förlorade. Jag blir lite irriterad och säger någonting i stil med att, Ja, kan du ingenting om tennis så händer väl sånt. Efter det kommer två stora killar och för bort honom från mig. Såg honom inte på hela kvällen sen. En rikigt, riktigt rolig kväll tycker jag det är i alla fall. Kul att gå på en fest och prata svenska hela tiden. Vårat eget Stureplan nere i Australien. Fast utan V.

Nu ska vi spela Zagreb, som vi från början inte ville göra, men tack vare den mindre lyckade inledningen på året så får vi spela någon extra tävling nu istället. Vi funderade lite på att åka till Heilbronn för att spela den stora Challengern där, men jag tycker inte man kan jaga poäng och speciellt inte så här i början av säsongen. Att jaga poäng tycker jag aldrig funkar så bra. Man spelar inte så avslappnat och det mesta knyter sig. Jag brukar säga att spelar man bra så kommer poängen av sig själv. Jag är rätt klok för att vara korkad… Men förhoppningsvis kan det gå bra där. Jag har ju bra minnen där från förra året när vi vann den. Men det betyder ju i och för sig ingenting. Det bevisade jag ju i Auckland…

Det är svårt att kolla på tennisen nu när man förlorat och åkte hem, i alla fall i början. Men sen när det är dags för semifinaler så kan jag inte låta bli längre. Jag vet inte varför, men jag tycker Andy Murray verkar vara riktigt farlig där nere. Han smyger bakom dom ”stora” pojkarna. Han ser mycket stadig ut och det skulle inte förvåna mig om han tar och vinner sin första Grand Slam nu. Men bara för att jag sa det så förlorar han väl i nästa omgång… Personligen hoppas jag ju naturligtvis på Federer. Det är svårt att inte gilla världens vackraste tennis.

Tejsdaug.

Dag två, eller två-och-en-halv får man väl säga, här i Helsingborg.  (Tisdag…)  Robin började träna i Måndags, så nu är vi alla igång.  Det tar lite tid att vänja sig vid underlaget tycket jag eftersom det är väldigt strävt.  Så det blir väldigt långsamt ibland.  När man slår en lite lös kort boll, eller en dålig kort volley, så blir det ändå bra på något vis eftersom bollen stannar upp så mycket.  Men det är nog bara så här i början, för när man väl har vänjt sig borde vi ju bli mer vaksamma på såna bollar.  Sen eftersom det är så strävt med, så slits bollarna något otroligt.  Dom blir stora som kattungar efter bara 5 minuters spel.  Det betyder att gamen från 2-2, (eller 4-0), kommer att bli rätt tungspelade.  Inbollningen vid match sliter nämligen väldigt mycket på bollar om nu underlaget är som det är här.  Det är just därför bollbyten sker 7/9 på touren.  Alltså efter dom första 7 gamen och sen efter var 9e game för resten av matchen.  Allt detta eftersom man räknar inbollningen som två game.  När bollarna är nya så är dom rätt kvicka.

Träningarna har sett bra ut och vi börjar alla långsamt hitta matchformen.  Berta har bytt serverörelse och vägrar missa.  Det är lite av en Roddick rörelse och han var inte så sugen på att ha just den rörelsen i början.  Men när du essar oss på varannan boll kanske det inte är så tokigt ändå, eller vad säger du Daniel?  Innan första passet idag var det kallat till den första presskonferensen och lagfoto innan det.  Fotograferingen gick smärtfritt, men presskonferensen var bland det sämsta jag varit med om.  Vi kommer dit och där sitter en tio reportrar med kameror eller anteckningsblock.  Vi blir presenterade och ordet lämnas över till journalisterna.  Det är tyst en stund, precis som det är tyst innan småbarn ska ställa frågor, sen öppnar en reporter munnen.  Hur känns det inför den här matchen?  Känner ni extra press?  (Orginellt.)  Alla frågor till Mats som vanligt, ca fem stycken.  Sen två eller tre till Robin och sen var det klart.  Alla frågor ställdes av samma reporter medans dom andra 9 antecknade vad vi sa.  Hmmm, undrar om det kommer stå rätt lika saker i dom olika tidningarna imorgon…  Jag menar inte att dom ska fråga just mig någonting, jag har ju ändå aldrig något vettigt att säga, men lite insatta borde väl reportrarna vara när dom blir hitskickade?  Vi sa alla efteråt att det nog var den sämsta presskonferens vi varit på.  (Jag hoppas det frågades mer på dom individuella intervjuerna…)

Efter första passet gick jag och Simon på stan och fikade och jag käkade lunch.  Skönt att komma ifrån tennisen en stund även om det bara är för en timme.  Kullagatan är rätt mysig i Helsingborg, även om det verkar vara den enda gatan som gäller…  Kanske inte så konstigt då att vi sprang på Ola Kristiansson,  (ex-proffs och ex.tränare till Sofia Arvidsson), eller att han sprang på oss.  Vad var det nu du hade för dig där Ola…?

Jag har mina nya rack med mig som jag hämtade upp i New York och tränade med dom idag.  När rack är nya, så är “hålen” i ramen där senorna går igenom lite vassa, vilket gör att senorna kan gå av just där.  På mina rack är det så i alla fall.  Jag slog av 4 rack på mindre än 30 minuter.  Imorgon tar vi nya tag, Wippson!

Federer torskade igår och jag fattar inte hur han lät matchen slinka mellan sina fingrar.  5-4 i andra set, 30-0 och han slår två taskiga stoppbollar.  Det är som vi sa igår när vi kollade på matchen att Roggan spelar liksom lite för nonchalant när han leder och igår fick han betala för det.  Men det är ju även lätt att säga det när man sitter här och han för en gångs skull torskat.  Dom flesta gånger vinner han ju och då är hans nonchalans ett genidrag…

50 dagar senare.

Då var man äntligen hemma i Sverige igen, 50 dagar senare.  Så länge har jag legat ute denna gången.  På tok för länge egentligen, inte alls optimalt.  Så det var rätt skönt att sista tävlingen var en grand slam så att det var lättare att hålla huvudet under kontroll och inte slänga bort någon match.  Men det var en bra resa i alla fall, om man bortser från Los Angeles där jag var sjuk och förlorade i första omgången.  Och dessutom missade Playboy Mansion.  Vet inte vad som är värst egentligen.  Men jag är nöjd med dom 1040 poäng jag spelade in, även om det betyder att jag kommer trilla några platser på rankingen för jag hade mer att försvara.

Jag stannade en dag extra i New York för att vara ledig och gjorde mitt bästa för att ge USA’s ekonomi konstgjord andning med shopping på alla dom klassiska ställena,  Macy’s, Saks, Barney’s m.m.  Måste nog säga att det är min favoritstad, eller topp 3 i alla fall.

Nu är man rätt mör och jet laggad efter resan.  Det sista man vill se är ett nytt flygplan, men jag ska hoppa på ett imorgon i alla fall.  Jag ska upp till Stockholm för att sluta upp med resten av gänget och vara med på träningslägret inför Rumänien matchen.  Sen tillbaka ner till Helsingborg på Söndag.  Ingen rast ingen ro.  Började tänka på mina flyg under USA trippen och det blir ju en hel del.  Så här har mina resor gått till:

1. Köpenhamn - Frankfurt

Frankfurt - Los Angeles

2. Los Angeles - Phoenix

Phoenix - Washington

3. Washington - Montréal

4. Montréal - Chicago

Chicago - Cincinnati

5. Cincinnati - Philadelphia

Philadelphia - White Plains  (16 timmars resan…)

6. New York - Frankfurt

Frankfurt - Köpenhamn

Många flyg blir’e…  Den har verkligen sugit på krafterna den här trippen, så det är otroligt skönt att få vara hemma i Sverige i nån vecka nu innan det blir dags att dra iväg igen.  Flög tyvärr från New York när Robin spelade.  Tänk om han fått till ett femte set.  Ja, ja.  Nu får det bli 13e gången gillt!  Läste förresten att Federer har 22 raka Grand Slam semifinaler.  22!!!!!  Ivan Lendl är den som är närmast, med 10.  Och mot spelare rankade utanför topp 5 i just Grand Slam sammanhang så har han 124-0 i matcher.  Hur sjukt är inte det???

Satan, klockan är bara 20.38.  Måste kämpa i nån timme till innan jag får gå och lägga mig.

Showtime.

Då var det igång.  Den mest högljudda turneringen för året.  Nu menar jag inte bara publiken utan allt runt om är så högljutt, “in your face”, som det bara kan vara i USA.  Men det är ju även det som är charmen med denna turnering.  Dess kontrast till Wimbledon, att två så vilt skilda världar funkar inom samma sport.  Tycker det är fantastiskt.  Vet inte många sporter som har den omväxling som tennis har.  Allt från arenor, atmosfärer, underlag till spelstilar och mer.

La märke till Nadal i omklädningsrummet igår.  Hur liten han har blivit!!!  Liten och liten, men jämfört med tidigare i år och åren innan när han var stor som ett hus.  Han har bantat ner sig rejält måste jag säga.  Precis som Roddick gjort för denna säsongen men troligen för helt andra orsaker.  Roddick fick ju order av sin tränare Larry Stefanki att gå ner i vikt för att röra sig bättre.  Antar att Rafa gått ner i vikt så att hans knän ska kunna överleva.  En tanke slog mig när jag började tänka på det där med att gå ner i vikt.  Jag fick själv rådet för några år sen att jag var för stor och tung.  Som kille tar man åt sig och gör någonting åt det.  Inte mer med det, jag är för stor för att spela så bra tennis jag kan och vill, så jag måste gå ner i vikt.  Inget persoligt, utan ett proffisionellt råd helt enkelt.  Men hur gör man det med tjejer?  Ni har ju sett det själva.  Det finns en del stora tjejer på touren.  Hur kan en tränare säga till dom utan att bli klassad som den största idioten på jorden?  När han bara vill det bästa för sin adept?  Om jag hade varit tjejtränare hade jag nog varit lika smidig som en elefant i en glasaffär och fått sparken efter en vecka…  I alla fall, Rafa är betydligt mindre nu än innan.  Inte mer med det…

Igår slog det mig även hur stor Federer är.  Alltså inte fysiskt…  Det händer ju varje grandslam och andra tävlingar där han är, men har inte tänkt på det innan.  För “omväxlings skull” så var jag inne i fysiorummet igår och Roggan kom dit för att få en stretch.  När han sitter där och väntar kommer Radek Stepanek in med en t-shirt och en penna.  Han frågar Roggan om han kan signera t-shirten.  Alltså hur stor är man inte när ens arbetskollegor kommer fram för att få autografen?  Det händer som sagt  nästan varje grandslam och visst, autografen är ju inte till spelaren själv utan till en kompis eller familjemedlem.  Men ändå, jag tycker det ser kul ut när andra världsstjärnor kommer fram och ödmjukt ber om autografen.

Kul att Taylor Dent vann igår, hans comeback fortsätter och hans rygg håller.  En riktigt trevlig och ödmjuk kille.  Han bröt ju en kota på två ställen i ryggen för några år sedan och fick sagt att han aldrig skulle kunna spela tennis igen och kanske måste tillbringa resten av livet i en rullstol.  Två operationer och oändlig rehab senare så spelar han alltså igen.  Sånt tycker jag är fantastiskt kul!  Så ska han ju bli pappa också med sin tjej Jennifer Hopkins, en före detta spelare.  Antar att han mår liiiiite bättre nu än för några år sedan.

Gick till Wilson’s svit för några dagar sedan, som man alltid gör under dom stora tävlingarna.  Hämtade mina nya rack som jag beställt.  Som ni nog såg på en bild jag tog hade jag inte så många kvar.  Så jag hämtade 6 nya spadar men äver 3 andra.  Någon undrade om jag hade “custom made” tennisrack.  Jo det har jag.  Det har ju praktiskt taget alla.  Så jag hämtade sex av mina “vanliga” rack.  Men även ett av mina vanliga som dom gjort lite lättare år mig, men ändå behållt balansen så som jag vill ha den.  Sen två andra modeller eftersom jag funderar på att byta.  Inte för att jag inte trivs med mina rack utan för att jag har ju haft ont i armen i många år och fått för mig att ett lättare rack kan hjälpa mig lite.  Men jag testar dom inte nu, utan senare i November eller December.

Har inte hunnit shoppa riktigt än tyvärr.  Gick en sväng till Bloomingdale’s igår, men var för hungrig så efter bara 30 minuter fick det bli middag på Aquavit istället med gravlax till förrätt och köttbullar till huvudrätt.  Älskar Sverige!!!

Två Brasse-veckor över.

Då var även Cincinnati klart för min del detta året.  En andra runda här, precis som i Montreal.  Fick möta toppseedade här med, precis som i Montreal.  Tuff lottning, men vi gjorde en bra match här med.  Men mot världens bästa får man inte många chanser och om man tappar koncentrationen för en sekund så har dom breaket i hamn.  Det låter som en klyscha, men så är det faktiskt.  Varför blir vissa ordspråk en klyscha egentligen?  Jo, därför att det inte finns någon rök utan eld, eller nåt sånt.

Nu är det dags för New Haven och det betyder tillbaka till Martin Damm som partner och börja jaga poäng mot Masters i London i slutet av året.  Jag har fått en del frågor om varför jag inte spelade med Martin i Montreal och här.  Tänkte jag skulle förklara det.  Vi kom inte in.  Det är det enkla.  Men varför frågar ni?  (Eller inte…)  Jo, Martins ranking är lägre än min och man kommer in till tävlingar på sin KOMBINERADE ranking.  Vi har ju spelat bra i år med 3 turneringsvinster och två finaler och ligger 11 på racet.  Varför är då min ranking bättre än Martins?  Jo, som ni säkert vet så dom poäng man tar i en tävling måste man försvara nästa år.  Jag ska inte bli för teknisk här, men t.ex. vi vann ju Washington, en kategori 500 och fick därmed 500 poäng.  Nästa år vi samma tidpunkt kommer vi förlora dom poängen om vi inte vinner turneringen igen, då får vi behålla dom.  Eller “byta” ut dom kanske är ett bättre ord.  Alltså förra året när Martin spelade Pavel Vizner, (Simon Aspelins partner i början av året), så började dom otroligt bra!  Kvart i Australien, vinst Marseille, final Dubai, semi Miami, kvart Hamburg.  Därefter vann dom endast 4 matcher på hela året.  Alltså hade Martin praktiskt taget ALLA sina poäng att försvara i början av året.  Så när vi vann två tävlingar nästan direkt så steg han inte på rankingen utan försvarade bara det han gjorde förra året.  Sen spelade vi inte så bra i Mars och Martin förlorade då en massa poäng och tappade helt enkelt på rankingen.  Jag däremot har mer att försvara just nu, så alla poäng vi tagit i år har hjälp min ranking och jag blev topp 20.  Så på detta sättet har vi, trots att vi spelat tillsammans, gått olika vägar på den individuella rankingen.  Därför spelade jag med brassen Melo.

Eftersom vi förändrat dubbeln så radikalt dom senaste åren med nytt räknesystem och det faktum att vi gjort om reglerna för att kunna spela dubbel så har Masters tävlingarna blivit otroligt tuffa att komma in i.  Singelspelare behöver numera ingen dubbelranking för att kunna spela utan kan använda sin singelranking.  D.v.s. jag ligger 21 just nu och Stanislas Wawrinka ligger 20 på singelrankingen.  Alltså ligger han en plats före mig och går således in i tävlingen före mig.  Detta kan ses som orättvist och på ett sätt är det väl det.  Men jag tycker att det funkar ganska bra faktiskt.  Att singelspelarna spelar ger mer uppmärksamhet till dubbel och kvalitén på spelarna numer har höjts rejält.  Som det är nu tycker jag att praktiskt taget alla som spelar dubbel just nu är mycket bra tennisspelare.  Det enda problemet jag har med att singelspelare får använda sin singelranking till att spela är när dom inte gör sitt bästa och i vissa fall tankar.  När du tar en plats från en dubbelspelare som skulle göra allt han kunde för att försöka vinna tycker jag att du kan i alla fall spela klart.  Hewitt var ett bra exempel i Washington, gå tillbaka till lottningen där så förstår ni vad jag menar.  Men som jag sa, jag tycker det är bra att singelspelarna spelar.  Det blir bättre tävlingar då, folk kommer och kollar på sina favoriter och får upp ögonen för dubbelspelarna som vann matchen…

Så, jag och Martin kunde inte komma in dessa två veckor för just detta.  Det finns alltså två platser per rankingposition som ligger före mig.  Vad jag menar är att det finns en världsetta i singel och en i dubbel, en världstvåa i singel och en i dubbel o.s.v.  Det är naturligtvis inte optimalt när jag och Martin har bra chans att kunna kvala in till London, men så är reglerna och det är bara att försöka göra det bästa av det.  Vi har US Open på oss att göra någonting bra.  Vinner vi några rundor där kan det se lite bättre ut.  Håll tummarna, så är ni snälla.

Delade bil hem från turneringen idag med Federers coach, Severin Luethi.  En skitschysst kille som jag känt rätt länge och vi snackade om lite allt möjligt.  Även om Roggan naturligtvis och jag frågade hur det funkar med ungarna.  Allt är bra, alla mår bra och Roger är avslappnad.  Tydligen hade dom tränat på eftermiddagen samma dag som tvillingarna förddes.  Se där ja…  Sen hade han tagit några dar ledigt.  Men han var i alla fall väldigt avslappnad och tar det hela med ro.  Det är kanske lite lättare att vara just det när man flyger med privatjet och har en personlig sjuksköterska med sig för ungarnas skull.  Tänk om alla föräldrar med nyfödda ungar kunde flyga privat istället.  Vad lugnt och skönt det skulle bli då under mina resor…

F´låt.

Ja, sorry.  Jag vet att jag varit väldigt positiv i dom senaste inläggen.  Ni kanske inte riktigt kännt igen mig.  Men så blir det när man spelar bra tävlingar.  Då blir man ju glad.  Kan dock inte lova att det alltid kommer fortsätta.  Jag kommer ju åka till USA på en lång tour efter Båstad, så då kan det nog komma ett och annat labilt inlägg.

 

Otroligt skönt att vara hemma nu.  Man verkligen känner hur batterierna fylls med gjädje och benen blir fulla med spring!  Fast det där med att benen blir fulla med spring verkar inte råda på tennisbanan.  Tillbaks på grus…  När man väl börjar komma igång på ett underlag så ska man byta igen.  Kändes som att jag verkligen var igång i Düsseldorf och i Paris, sen var det dags för gräs.  Kände att jag verkligen kom igång i Wimbledon och då är det dags för grus igen.  Svårt att få träning nu dock eftersom damerna är här och kör.  Men det är bara att anpassa sig, det är ju deras tävling.  Körde dock en timme idag med kämpen Tim Göransson och jag var helt vilsen.  Rörde mig som en gravid flodhäst.  Vill be om ursäkt till alla banskötare som får fixa banan ikväll…

 

Men som sagt, oroligt skönt att vara hemma och träffa alla kompisar som man inte ser lika ofta som man vill.  Men jag kommer vara hemma ända till den 23e nu.  Så länge har jag inte varit hemma på säkert 8 år!  Även kul att folk som man inte känner kommer fram och ger beröm till våran bloggsida här.  Verkar tydligen som att det inte bara är mamma som läser vad jag skriver.

 

Efter detta blir det alltså en lite längre resa till USA.  Alltid kul att åka dit, men inte kul att vara där i flera veckor.  Är inte mitt favoritland direkt.  Ska bli kul att spela Los Angeles igen dock.  Inte för stadens skull, den är otroligt jobbig, men då kan jag träffa en del av mina gamla college kompisar.  Jag gick en liten tid på Pepperdine University.  Inte nog med det, när jag gick där var faktiskt Simon Aspelin också där.  Han var dock färdig med sin tennis då och var kvar ett år för att plugga färdigt.  Men jag och Simon tränade trots allt en hel del eftersom jag råkade i luven med coachen då och då och fick helt enkelt träna själv…

 

Roger Federer vann.  Svårt att inte säga att han är störst nu.  Inte ens hans största kritiker kan  säga det utan att känna sig lite kluvna.  I mina ögon är han det.  Roddick var dock bättre igår.  Men Rogers serve räddade honom.  Brukar ju liksom vara tvärtom när Roddick är på banan.  Men många som mött Roger, eller ja alla, säger att han är otroligt svåressad.  Så storservare har även svårt att vinna poängen på ett slag mot världens störste.

 

Kollade på Dulko/Pennetta när dom spelade dubbel idag och det såg som vanligt mycket, mycket bra ut.  Tyvärr var deras tennis inte lika bra…

Next Page »