Champions League.

Ikväll är det ju Champions League final och jag kom att tänka på en sak. Hur mycket jag hatar osportslighet. Alltså, inte den osportslighet som sker utan att man menar det. Utan den som görs planerat eller den som görs ofrivilligt och man märker att det sker, men gör inte något åt det. Med det sistnämnda menar jag till exempel bollen rör dig och sen går ut. Du märker det, men inte domaren, så du säger ingenting och du vinner poängen. Det är något jag verkligen ser ner på. Men vad har det med Champions League att göra? Ingenting, men jag kom som sagt att tänka på någonting angående det.

Alltså, jag gillar José Mourinho, han är en otrolig taktiker, motivator och bra coach. Hans uttalanden är underhållande och frispråkiga människor är roliga att läsa om. Hur kan man inte gilla uttalanden som ”Först var det gud, sen var det jag.”? Men det jag ville ta upp var det som hände mellan Barcelona-Inter i ruturmatchen på Camp Nou. Visst, det var mycket mer än en fotbollsmatch, mycket personligt som stod på spel för spelare och coacher. Kanske mest för just Mourinho. Men det är ingen ursäkt att bete sig som han gjorde i den matchen. Först att han går och säger något till Pep Gaurdiola och Zlatan när svensken får taktiska råd är ju redan det en katastrof. Men det som gjorde mig sjukt förbannad var det som hände efter slutsignalen. Jag har sett han göra det innan, men nu tyckte jag det var ett av dom största övertrampen han gjort. Jag är inget Barcelona fan, jag gillar deras fotboll, men jag har inget favoritlag i Spanien. (Är dock sjukt imponerad av Messi, hur kan man inte vara det?)

Ni kommer säkert ihåg det, när matchen är slut springer han, Mourinho, rakt ut på planen med båda armarna upp i vädret pekandes mot skyn, vilket senare visade sig vara Inters sektion högt upp på läktaren. Men gör det saken bättre? Att det var Inters fans han pekade på? Vad gör han på planen överhuvudtaget? Visst, det var en otrolig taktiskt seger, men får man bete sig hur som helst? Och får man bete sig hur som helst när du vunnit?

Låt mig sätta det hela i en annan situation. Robin slår Nadal i Franska förra året. Den största sensationen sen Wilander vann samma turnering första gången, sen Bastl slog Sampras på the Graveyard i Wimbledon, sen Lindstedt/Nieminen slog Nestor/Zimonic i US Open. (Den sistnämnda kanske inte passar in så bra…) Tänk er nu att när Robin slår sin backhandcross, Rafa försöker slå in sin volley men den glider bred. Tänk er nu i denna stund att Magnus Norman rusar in på plan och skriker för full hals och pekar upp mot svenska fans på läktaren. Hur skulle det sett ut? Visst, en annan sport, men lika osportsligt.

Man talar alltid om dåliga förlorare, men i mina ögon är en dålig vinnare otroligt mycket värre! Du har precis vunnit, förnedrat din/dina motståndare på det sportsliga planet. Måste du även göra det personligt och sprida salt i såret? Nej, fan vad jag hatar sånt och det gör mig upprörd. Visa ödmjukhet i framgång. Det kanske inte är så lätt alltid, men så jävla svårt är det inte heller. Var trevlig mot människorna du passerar på vägen upp för det är dom du möter på vägen ner, som någon sa en gång i tiden. Det där med att slicka uppåt och sparka neråt är inget vidare tycker jag.

Inlägget har kanske inte så mycket med tennis att göra, men det har heller inte mina tankar alltid…