Båstad, Sverige.

Då var man äntligen tillbaks i Sverige. Det har inte blivit mycket svensk mark för mig i år. Har mig själv att skylla i och för sig som jag sagt innan eftersom jag spelat så mycket tävlingar. Men även att jag valt att åka till Frankrike för det mesta av personliga själ. Senast var det en vecka för Stockholm Open, innan det var det 2 veckor för Davis Cup i Lidköping och innan det var det 2 veckor för Swedish Open. Inte mycket det. Men innan Båstad var det nog fan i mig Davis Cup i Stockholm mot Argentina som var senaste gången. Måste dubbelkolla det, men jag tror nog det är så. Hoppsan…

Har ju inte haft så mycket att göra dessa dagarna, slappat rätt rejält och åkt på en dunderförkylning. Har till och med tappat rösten på grund av det. Folk omkring mig har aldrig varit så glada! Så uttråkad som jag var kollade jag runt lite på internet och inte bara på dom där snuskiga sidorna… utan kollade även lite resultat och denna veckan är det ju bara challengers. Nästa vecka spelas ju Helsingfors. En mycket bra tävling tycker jag. Lyckades vinna den två år i rad, i dubbel om jag nu behöver påpeka det… Ett år med Robin Söderling och ett år med Yen-Hsun Lu. (Även om jag kvalade in i singel och gick till kvarten ett år och hade 4-1 i avgörande set mot Arvind Parmar men torskade…fan!!!) Båda dom åren när jag spelade slog det mig samma sak som det slog mig nu när jag kollade på kvallottningen. Hur få svenskar det är som spelar.

Jag om någon vet hur dyrt det är att spela tennis på heltid. Jag vet inte hur många år som jag spelade liga i Tyskland för att kunna hålla huvudet över vattnet ekonomiskt. Det var som en ond cirkel nästan. Man började spela med ”fylld” plånbok i slutet på augusti och sen var man tvungen att få dom pengarna att räcka resten av året. Runt april/maj brukade det alltid tryta för mig och kunde inte spela som jag ville och ofta fick man välja bort tävlingar som man ville spela för att flyget var för dyrt. Så jag vet precis alla problem som ekonomin har för en spelare som försöker komma upp utan någon uppbackning från förbundet eller sponsorer. Jag var en av dom. Och när Helsinki gick var tävlingen mindre och utan hospitality, men man måste ju inte bo på det officiella spelarhotellet om det är för dyrt…

Hur som helst. Jag fattar det inte nu och jag fattade det inte då. Vad fan håller killarna på med i Sverige? Här finns en riktigt stor challenger en knapp timmes flyg från Sverige. Hyffsat billiga flyg dessutom. (Jag flög mycket till Finland när jag var skadad som värst för att träffa min fysio där, Jarmo Ahonen.) Varför åker ingen över och chansar till kvalet? Vi har inga challengers i Sverige och mycket närmare än så här kommer vi inte just nu. Stick för fan dit och spela!!! Jag vet inte om det händer något viktigare i Sverige just nu, men jag fattar inte detta. Vintertour? Elitserie? Sorry alla ni lirare som läser detta. Jag fattar det inte. Om nån av er vill kommentera varför så gör gärna det! Jag svarar. Har ju inget annat för mig nu…! Det går inte att komma fram i tennisen utan att ta chansningar. Det är endast ett fåtal spelare i världen som är så pass bra i tennis att dom kan styra sin karriär precis som dom vill.

På tal om Tyskland så var inte det in favorit tid på året ska jag erkänna. Gillade inte att vara i Tyskland. Men ett av åren som jag spelade i Krefeld nära Düsseldorf så hade vi ett sjukt roligt lag. Eller vad sägs om Björn Rehnquist, Kalle Flygt, Fredrik Bergh, Patrik Fredriksson, Magnus Larsson, Robert Lindstedt, Jürgen Melzer + två roliga snubbar till, en spanjor Tati Rascon och en österrikare Philipp Müllner. En slovak eller tjeck, Ota Fukarek var också med, men han var ärligt talat inte roligast i världen… Fan vad roligt vi hade i alla fall. Det året gick vi upp till Bundesliga efter att ha vunnit sista matchen för säsongen i en ren seriefinal. Vi låg under med 4-2 efter singlarna och 3 dubblar återstod. Fukarek/Rascon vann på förstadubbeln, Melzer/Müllner vann andradubbeln så var det bara jag och Kalle kvar som kämpade vid 4-4 i lagmatchen. Vi låg under break i 3e set mot Knippschild/Falke. Jens Knippschild hade nån vecka innan vunnit Swedish Open och detta var deras starkaste dubbel som skulle vinna enkelt. Efter att våran hemmapubliken börjat stötta så mycket att dom till och med hoppat sönder våra provisoriska läktare har vi äntligen matchboll i Knippschilds serve. Kalle slår sin patenterade backhandretur ner på Jens fötter, jag fintar inbrytning och han går på den, bollen kommer mot mig och jag trycker ner den rak. Game, set, match, Bundesliga!!! Ett av mina absolut roligaste tennisminnen. Visst det är inte Davis Cup, lag-VM eller grand slam. Men det var otroligt roligt att spela i ett lag med enbart bra kompisar. Man var som en familj nästan. Sitter och småler när jag skriver detta. Sen blev det en eller två Weizen i klubbrestaurangen…

Så, ut och lira nu svenskar…

Men det var väl självaste f-n!

Nu tror ni ju att jag komplett tappat allt vett som jag någonsin haft. Men jag har aldrig varit så oberörd av att vara i final som jag är idag. Ja, jag vet. Nu är jag verkligen en bortskämd slyngel som borde smiskas! (Lugn nu tjejer…) Men som jag sa innan så vill jag ju bara till New York så det känns som att jag går in utan att riktigt bry mig under matcherna. Och så spelar man sin bästa tennis och blir fast i New Haven hela veckan. Kanske borde ha den här inställningen oftare. Jag verkar vara riktigt bra på att inte bry mig ju! New York, New York, where art thou?!? Vill fortfarande bara dit och mitt allt jag saknar där. Ja, jag vet, i Februari hade jag gett min vänstra hand för att få vara i final. Jag har fortfarande lite distans. Även om inte hissen går hela vägen upp hela tiden…

I kväll var helt sjukt. Aldrig har en match mot ett så bra par gått så, hur ska jag säga det här, smidigt. Ja, smidigt. Det var liksom aldrig några problem. Allt bara flöt på. Och det kändes liksom om att vi bara kunde höja nivån hela tiden om vi behövde. Jag har inte haft den känsla sen jag spelade challengers. Ibland på challenger nivå kändes det som att man kunde spela perfekta matcher utan att missa en retur. Men på den här nivån har man aldrig den känslan. Inte mot bra par i alla fall. Första gången för mig. (Vi förlorade bara 8 poäng i våran serve på hela matchen.) Skön känsla måste jag säga. Jag skulle kunna vänja mig vid den. Men den försvinner väl om några dagar. Fan också. Varför är världen emot mig? Varför… Eeeh…kanske skulle lugna ner mig lite.

Skämt och sidå. Final är en otroligt skön känsla. Speciellt i ett startfält som detta. Den starkaste 250 tävlingen för året. Garanterat. Och vi är i final. Bra för självförtroendet. Men som jag sa innan. Synd att vi inte spelade såhär förra veckan bara.

Har precis fått in room service, klockan är 00.51 och har även tre Samuel Adams på bordet. Jag har sagt det innan, när jag spelar nattmatch så har jag otroligt svårt att sova eftersom man är så uppe i varv. Så flera idrottare har sagt att ett par öl får dig att slappna av och lättare att sova. Det funkar lite bättre för mig faktiskt. Så jag kör på det. Sen är det ju gott också. Men gå inte ut och sup nu ungar!!!!! Man måste förtjäna det.

Lite jobbigt imorgon. Vi har inbollning 11.00-12.00 och klockan är efter midnatt och jag sitter och bloggar för att jag kan inte sova än. Förhoppningsvis kan vi komma tillbaka i morgon fräscha och heta. Vi visste att det skulle bli sent idag för att tjejerna skulle ju garanterat spela länge. Dementieva vann första enkelt och när Caroline fick break i andra sa jag att det kommer garanterat spelas 13 game i tredje set. Jag hade rätt.