Nya tag.

Ja… Vad ska man säga? Det blev väl inte riktigt som man hade tänkt sig… Det visade sig att man åkte på ett träningsläger till Australien och Nya Zeeland. Hmmm… Hade inte riktigt planerat det i tävlingskalendern om jag ska vara ärlig. Men det är så det är inom den här branchen. Alla vill vinna. Så det går inte alltid som man vill. Men jag är inte för knäckt för det. Jag tycker vi spelade två bra matcher och en dålig match i storm i Auckland. I Brisbane och Melbourne tycker jag vi har matcherna under kontroll för att sen slänga bort dom med några slarvgame. Det funkar inte på elitnivå. Man måste hålla koncentrationen ända in i kaklet som det heter. Annars blir du uppäten. Och det var väl ungefär det som hände. Dagens meny, Knowle/Lindstedt - ta två betala för en… Men som sagt, jag tycker vi spelade bra i två matcher och på träning har vi knappt förlorat. Så självförtroendet är det konstigt nog inget fel på. Det känns faktiskt bra. Så det kommer vända. Det måste vända…

Svenska fansen i Melbourne. Hur sköna är inte ni??? Det är så otroligt kul att spela framför er. Det känns lite som en Davis Cup match i huvudet på en själv när man hör era sånger. Fast riktigt en Davis Cup match kan det ju inte vara. Ni var ju 20-30 personer som skrek där nere under min match. Det är ju minst 15 personer mer än på dom två senaste hemma matcherna vi har haft… Tack i alla fall för det stöd ni ger oss! Det är ju inte lika många att kolla på nu som förr i tiden, men häng i. Förhoppningsvis kan det bli fler spelare i framtiden. Tyvärr kunde jag inte stanna till Svenskfesten i år. Varje år så arrangeras en Svenskfest nere i Melbourne. En otroligt rolig kväll som alla fansen går på och dom svenskar som bor nere i Melbourne. Jag inte alla, men en hel del. Sen går vi spelare som fortfarande är kvar i tävlingen. Jag måste erkänna att det är inte ofta jag fått en hejaramsa av 4 berusade killar för att jag beställde något i en bar. Det händer inte så ofta. Men förra året så var det så. Vi hade förlorat mot Mardy Fish/John Isner i 3 set och jag ville festa lite efter för att glömma matchen. Svenskfesten var samma kväll så det passade ju utmärkt. När jag kommer dit så ska jag beställa några öl till mig och mina kompisar och helt plötsligt började grabbarna sjunga bakom mig. Kändes otroligt overkligt!!! Senare på kvällen kom en annan berusad svensk fram till mig, inte lika trevlig. Det första han säger är, hur fan kunde ni förlora idag? Jag försöker vara artig och förklarar att vi kämpade så gott vi kunde och att jag tycker Fish/Isner är nog det tuffaste oseedade paret att möta. Dom kan ju ingenting, säger han tillbaka och fortsätter med att jag kostade honom 10000 i och med att vi förlorade. Jag blir lite irriterad och säger någonting i stil med att, Ja, kan du ingenting om tennis så händer väl sånt. Efter det kommer två stora killar och för bort honom från mig. Såg honom inte på hela kvällen sen. En rikigt, riktigt rolig kväll tycker jag det är i alla fall. Kul att gå på en fest och prata svenska hela tiden. Vårat eget Stureplan nere i Australien. Fast utan V.

Nu ska vi spela Zagreb, som vi från början inte ville göra, men tack vare den mindre lyckade inledningen på året så får vi spela någon extra tävling nu istället. Vi funderade lite på att åka till Heilbronn för att spela den stora Challengern där, men jag tycker inte man kan jaga poäng och speciellt inte så här i början av säsongen. Att jaga poäng tycker jag aldrig funkar så bra. Man spelar inte så avslappnat och det mesta knyter sig. Jag brukar säga att spelar man bra så kommer poängen av sig själv. Jag är rätt klok för att vara korkad… Men förhoppningsvis kan det gå bra där. Jag har ju bra minnen där från förra året när vi vann den. Men det betyder ju i och för sig ingenting. Det bevisade jag ju i Auckland…

Det är svårt att kolla på tennisen nu när man förlorat och åkte hem, i alla fall i början. Men sen när det är dags för semifinaler så kan jag inte låta bli längre. Jag vet inte varför, men jag tycker Andy Murray verkar vara riktigt farlig där nere. Han smyger bakom dom ”stora” pojkarna. Han ser mycket stadig ut och det skulle inte förvåna mig om han tar och vinner sin första Grand Slam nu. Men bara för att jag sa det så förlorar han väl i nästa omgång… Personligen hoppas jag ju naturligtvis på Federer. Det är svårt att inte gilla världens vackraste tennis.

Auckland.

Nej, nu får jag ta tag i bloggandet. Har varit på latsidan lite för länge tycker jag. Men det blir så när inte säsongen varit igång och man inte har material att skriva om. För att bara skriva om en själv är ju inte roligt för någon. Men vi börjar ändå om mig… Brisbane blev ingen höjdarstart. Vi spelade dock helt ok och hade matchen i våra händer. 6-3, 2-0 och egen serve. Då blir vi brutna på 2 overrules och en nätrullare. Back, men det är sånt som händer. Dom spelar upp sig och servar otroligt bra till slut. Vi torskar andra set i tiebreak och gör ett dåligt supertiebreak. Dubbel kan verkligen vända på 1 eller 2 poäng. Och det känns som alltid gör det mot en själv. Men det stämmer väl inte hoppas jag.

Så vi tog vårt pick och pack och drog till Auckland för att förbereda oss. Bättre att komma hit tidigare tyckte jag av två anledningar. Det är 3 timmars tidsskillnad här mot Brisbane och jag tycker personligen att 3 timmar är den jobbigaste jetlagen. När det är 10-12 timmars skillnad så slocknar du bara på kvällarna, för att du är helt slut efter resan. Men tre timmar är sjukt jobbigt tycker jag. Klockan 00.00 ska du lägga dig, men då är hon bara 21.00. Likadant när du ska vakna klockan 09.00 så är klockan 06.00. Gillar det inte alls… Tur att man som dubbelspelare inte tränar för 12.00 som oftast! Nej inte för att vi är lata, utan för att singelspelarna som oftast har första tjing på just dom tiderna.
Andra anledningen är att jag vann Auckland förra året med Martin Damm. Så istället för att gå omkring och känna sig som en förlorare i Brisbane tyckte jag det var bättre att komma hit till en annan atmosfär där man känner sig som en vinnare. Man kan lura till sig självförtroende ibland. Likadant som man kan lura till sig tändning i en match. Ibland känner man sig nere när man spelar av olika anledningar och känner ingen tändning alls. Då kan man t.ex. tvinga sig själv att knyta näven efter varje vunnen poäng och säga kom igen eller nåt. På så sätt kryper tändningen fram från sitt gömställe. Funkar dock inte alltid…

Så nu är vi i Auckland och tjejerna spelade semifinal i sin tävling här idag. Sofia var här och kvalade, men lyckades inte vinna sin första match. Vi bor på samma hotell och funderade på att fråga vilket rum Sofia bodde i så jag kunde checka in på just det rummet. På så sätt kan man ju nästan säga att man legat i skeden med Sofia… Jag skojar Soffan!!!

Nästa år ska dom göra en totalrenovering på arenan här. Riva den totalt och bygga nytt. Och då ska dom även fixa rätt underlag. Jag gillar tävlingen, (måste man ju göra när man vunnit den), men jag tycker det är dåligt att vi fortfarande spelar på Green Set och inte underlaget som är i Melbourne. ATP fixar som vanligt maskhål för att vissa saker ska få vara. Självklart ska bollar och banor vara samma när det kommer en Grand Slam runt hörnan. Men just underlaget Green Set passar mig bra tycker jag. Trots det tycker jag ju att underlagen ska vara lika på alla turneringar som ligger veckorna för en Grand Slam.

Lite roligt idag innan den andra semifinalen skulle spelas mellan Flavia Panetta och Francesca Schiavone. Innan man går in på centercourten här så har man en kort tv-intervju. Schiavone går först och får frågan hur det är att spela mot sin kompis och dubbelpartner och vad hon har för taktik. Hon avslutar den korta intervjun med ”I’m gonna try to kill her.” Fan, tjejerna kör med raka puckar ibland verkar det som. (Inte alltid bakom ryggen…) Med sådana vänner, vem behöver fiender? Men alla som sett Francesca Schiavone vet ju att det är ingen kvinna många skulle våga bråka med. Men hon är säkert jättesnäll!

Brisbane.

Då var det igång! Vi landade runt 06.00 på morgon på nyårsafton. Rätt sliten måste jag erkänna. Det känns som att Australien är lite som ön i tv-serien Lost och verkar flytta sig längre och längre ifrån Europa varje år. Som jag misstänkte blev det en fantastisk nyårsfest med otroligt fyrverkeri, som dom alltid har här nere i Australien. Det är i alla fall vad jag hörde dagen efter. Det fanns inte en chans att jag skulle klara tolvslaget, även om jag kom närmre än vad jag trodde. Jag och Julian gick och käkade vid floden här i Brisbane och klockan 20.30 började det smälla riktigt ordentligt. Ett fyrverkeri som varade i 10 minuter och bättre än det mesta jag sett hemma i Sverige. Det var barnens nyårsafton fick jag höra sen efter. Tycker jag var en rätt rolig ide. Och då fick ju även jag se raketer i år. Trevligt.

Det här med att vara jet laged, eller desynchronosis som det heter med ett finare ord, kan vara rätt jobbigt måste jag erkänna. Jag kämpade till klockan 23.00 tills jag gick till sängs. Sen kämpade lite till med Sagan Om Ringen på tv och klockan 23.30 gick det inte mer. Lights out. Jag vaknade och kände att det var nog dom bästa 8-9 timmars sömn jag haft på flera år. Tittade på klockan och det stod 00.00. Fan också. Vaknade sen klockan 04.00, 06.00 och 08.00. Men kunde somna om, så det var inte så farligt ändå.

Brisbane är en bra tävling tycker jag. Joint event, jo jag vet… Men det finns många banor att träna på så det är mycket bra! (Jag kan ju inte börja året med att klaga på som vanligt…) Men det finns lite problem för dom som kom lite tidigare. Richard “I kissed a girl” Gasquet hade tydligen blivit rätt förbannad när han på Onsdagen var tvungen att BETALA för träningsbollar. Och vatten! Det är lite sådär tycker jag. Turneringen vill väl ändå att spelarna ska kunna förbereda sig på bästa sätt så att dom kan visa sig från bästa sidan och ge en bra show för publiken? (Fan, det blev lite klagomål ändå.)

Varmt som bara den och man tar slut rätt fort under träningarna. Jag och Julian håller på att hitta varandra på ett så bra sätt som möjligt. Det blir mycket prat under träningarna. Gillar du att göra så? Eller ska jag gå dit? Du borde slå bollen dit mer ofta. Och mer saker åt det hållet. Men det underlättar när man är bra kompis med den man spelar med. Viktigt att försöka vara så positiva mot varandra fast man kanske inte känner sig helt 100 själv. Ska bli en kul säsong. (Peppar peppar, ta i trä!)

Robin slog Roggan i Abu Dhabi. Riktigt roligt! Jag gläds verkligen för Robin. En “monkey off his back” som man säger… Visst, sen är det ju en uppvisning och Roger tar inte uppvisningarna på 100% allvar. Men det tycker jag inte spelar någon roll, utan det kommer stärka Robin till nästa match! Det är ju likadant på träning när man matchspelar. Det är känslan man får, det är den känslar man bygger någonting positivt på. Nu har Robin slagit Federer i en uppvisning, men likaså matchspel! Det ger självförtroende det med! Och alla vet ju vad som händer när man har självförtroende… (Och om ni vet vad det är så kan ni väl vara snälla och höra av er till mig så jag kan få veta vad självförtroende är också…) Så hur som helst, riktigt bra gjort att Robin!

Klart man ska börja året med att möta två franska spelare…

2010

Då har det börjat igen. Sitter på Kastrup och väntar på att gå på ett av många plan som jag ska ta idag. Säsong 2010 börjar snart och jag är på väg till Brisbane för att förbereda mig lite till. Den här känslan är alltid lite speciell. Det är alltid lite frågetecken som man undrar över. Visst man spelade ju turneringar bara för någon månad sedan, men man kan ju ha glömt hur man slår forehand och backhand… Oftast brukar ju tennisen lösa sig, forehand och backhand hittar tillbaka. Men som sagt, lite nytt inför årets säsong. Ny partner, hur ska det funka? Spela på backhandsidan, hur ska det gå? Innerst inne så har jag ju sälvförtroende och vet att det ska ordna sig, men tankarna kommer alltid som ett brev på posten. Jag tror nog alla idrottsmän går igenom samma saker. Man känner sig lite osäker innan en stor match eller säsong, sen när man väl står på banan och känner att man faktiskt kan det här, då försvinner orosmolnen väldigt snabbt. Men jag känner ju lite press, det kan jag helt ärligt säga. Vi hade ju en otroligt bra start på säsongen förra året med vinst i Auckland, Zagreb och final i Dubai. Så det är mycket poäng att försvara. Men tur är väl att Julian Knowle, min nya dubbelpartner, hade en dålig start på året så han kan hålla oss flytande om det nu inte skulle bli en raketstart.

Det är ju en väldigt lång resa det här och jag tycker personligen att det är viktigt att man gör den på så bra sätt som möjligt. Jag tycker att resa på ett bra sätt till Australien är en del av förberedelsen, en investering i sig själv. Jag funderade på att inte ta upp det här eftersom det nog skär sig i någras ögon, men jag tycker det är en viktig del i en tennisspelares liv, så jag gör det ändå. Vi reser ju så otroligt mycket. Så när jag flyger till Australien betalar jag alltid rätt mycket pengar för resan, just för att det är en investering. Jag kommer ju vara på resande fot i över 30 timmar nu. 21h50min i flygplanen. Min kropp klarar helt enkelt inte att sitta för trångt under en längre tid. Min rygg, höfter, ja det mesta känns helt off när jag väl kommer fram. Sen tycker jag att när man suttit bra, så tjänar man ju flera dagar i sin förberedelse där nere just för att kroppen känns bättre och du kan köra igång hårdare mycket fortare. För några år sedan hamnade jag i ett fullt flygplan från Tokyo och jag satt så dåligt som man bara kan göra. Jag hade ont i ryggen i ca 6 veckor efteråt och kunde inte spela så bra som jag ville eller borde kunnat. Alltså förlorade jag mer pengar på just att jag inte kunde prestera än det jag tjänade på att ha en billigare biljett. Det är så jag resonerar numera. Det kostar att ligga på topp som folk säger. Eller, det kostar att nästan ligga på topp som jag säger… Jag och Julian kommer flyga samma rutt ihop. Så det är skönt att för en gångs skull ha sällskap på just denna resa. Den sämsta person att resa med för övrigt måste vara Jonas Björkman. Den jäveln somnar fan så fort motorerna startat och vaknar med ett: ”Är vi redan framme?” Då har man suttit och stirrat i taket i 12 timmar. Man blir lika förbannad varje gång!!! Skönt att han har slutat…

Har inte kunnat träna lika mycket som jag velat dom sista dagarna. Åkte på något 24-timmars magvirus eller något som gjorde att jag var helt slut i någon dag. Innan det var det ju jul, så då gör man ju inte så mycket. Hade dock dåligt samvete för att jag inte stack ut på min årliga löprunda på julaftons morgon. Men det hade ju snöat så mycket och det var halt överallt, så jag tyckte det var bättre att inte springa än att åka till Australien med brutet ben. Vem har sagt att jag inte är smart?!?

Vi kommer landa runt 06.00 på morgonen på nyårsafton. Så det kommer nog bli svårt att hålla sig vaken. Får se om man kommer fira ytterligare en nyårsafton i sängen på hotellet och väckas av raketerna, eller om man kan ta några espresso och hålla sig vaken. Kaffe-älskare som man är så är faktiskt Australien och Nya Zealand bra kaffe-drickar-länder. Kommer ihåg ett år i Adelaide när jag och Fidde Rosengren satt på hans rum och tog några öl innan vi gick ner till spelarfesten. Magnus Uggla och Ulf Lundell spelades på högsta volym. Tror han försökte få mig att förstå Ulfs storhet, men jag har fortfarande inte förstått honom. Jag är ju en Peter LeMarc fan… Jag vet att Johan Örtegren kokar nu…