CPH-MUC-DXB-BNE.

Då så. Då var det dags! På väg ner down under! Älskar början av säsongen! Gillar resten mindre, men att komma ner till Australien och 30 grader eller mer. Det blir man aldrig trött på! Landet som jag skulle flytta till på två sekunder om det inte låg så jävla långt bort!

Sista träningarna, om än lätta, har varit förvånansvärt bra! Inte smärtfria, men mycket bättre. Och att vara på bättringsvägen, ja den känslan är fan i mig obetalbar! Priceless som Mastercard brukar säga. Jag kan inte springa för fullt, men jag kan gå utan smärta. Jag går ju på Voltaren nu när jag trappar upp träningen för att dölja smärtan så det är inga problem. Men att Jarmo på 4 dagar kan få mig att må bättre än vad någon annan klarat av på hela året gör mig bara så tacksam att han har tid att ta emot mig. Det blir många resor till Helsingfors nästa år. På så sätt förlänger jag min karriär.

Vi är framme i Brisbane den 28e på morgonen. Blir en tupplur, eller rooster-phone som jag brukar säga på engelska, sen ut till tennisen för att träna. Alltid kul att komma ner till Australien som sagt, sen har jag väldigt goda vänner i Brisbane, så kul att se dom varje Januari!

Så om en liten stund går jag på ett av planen och kommer närmare värmen. Jag hoppas ni har det mysigt i Sverige med kylan, regnet och blåsten! Jag ska tänka på er…

Robban packar.

AAAAAAAAAAAAAAAAJ!!!!!

Kanske vore bra om jag skrev någonting mer så att Luuuuuuuuuuder-inlägget inte är kvar som senaste skrivna. Så då tar vi och slänger in ett AAAAAAAAAAAAAAJ-inlägg istället. Off-season har börjat och vad gör man då? Jo, man försöker fixa kroppen och det ör fan inte skönt alla gånger. Åkte från London till Stockholm för att försöka fixa hälsenan. Och hur gör man det? Jo, med en spruta såklart. Skönt? Nej!

Jag har rätt hög smärttröskel och klarar rätt mycket om jag ska vara ärlig. Jag gillar inte sprutor, men vem gör det egentligen. Hur som helst, jag är rätt bra på att ta hårda behandlingar och kan stå ut med smärtan när jag vet att det hjälper. Men när det gäller hälsenor. Jag vet inte varför men jag hatar när folk tar på dom och jag tycker det är obehagligt. Kan väl säga att jag har hälsenefobi… Så hur känns det då när man tar en spruta där då? AAAAAAAAAAAAAAAAAJ! Denna behandling görs med en ultraljuds undersökning så dom ser var dom ska spruta och för sprutan till dom olika ställena. Fy fan. Sen när man blir tillsagd: “Slappna av Robert, du spänner dig.”, ja då kan man ju bara svara “Det är inte så lätt när ni trycker in en nål där jag har ont…”.

Det klassiska med det hela är ju att som alltid finns det inga garantier att det kommer att bli bättre eller fungera överhuvudtaget. Heja…

Men nu är i alla fall en spruta av två avklarade. Nästa kommer i mitten av December och den ska in i armbågskapseln. Skönt det med. När jag tog en sån spruta senast var det i Lyon i Frankrike och jag låg på en röntgenbord så att doktorn kunde sätta sprutan med millimeter precision. Alltså får man inte röra sig det minsta. Inte det lättaste det heller. Men det finns folk som har det mycket värre än jag.

Lite sjukt hur man fungerar som idrottsman och person egentligen. Hela min karriär har jag drömt om att få komma till slutspelet. Så när man väl gör det borde man ju vara överlycklig och känna sig belåten med sin säsongsavslutning? Men nej, inte jag. Jag känner en stor besvikelse över hur vi avslutade säsongen. Fruktansvärt stolt över att ha spelat i O2, ja, men besviken över att inte gått vidare till semi. Eller det kanske är bra att man inte är nöjd…

När jag flög från London gick jag in till SAS-loungen som vanligt på Heathrow. Innan jag skulle på flyget gick jag till toaletten och möttes av denna skylten:

Mysigt.

Hur många måste ha tvättat fötterna i handfaten innan denna skylten sattes upp?!?

Fick den här bilden skickad till mig från Båstad. Blåste det lite…?

Var är vargen och dom 3 små grisarna???

Känns lite mysko att jag börjar min semester nu och Sofia började sin träning förra veckan. Hmmm…

Har redan börjat förberedelserna för Australien. Flygresan bokad och skickat email om hotell.

Pang.

Det går bra nu… Jag kan inte ta ansvar för detta inlägget fast det är jag som skriver det. Kan inte lova att det blir rumsrent. Så vissa borde nog sluta läsa nu…

Vad fan ska man säga??? Det gör så jävla ont. Och då pratar jag inte om själva skadan. Att tro att man var hel, inte känna någonting på dom senaste timmarna på banan och inte känna ett dugg i matchen. Tills… Det sa bara pang och det brände till ännu mer än i Brisbane. Jag visste efter en microsekund att det inte fanns en chans att fortsätta. 6-4, 1-0 min serve och man måste ge upp i en Grand Slam. Fy fan. Det enda man vill göra är att supa skallen i bitar och hoppa ut från hotellfönstret. Men det är dåligt för läkningen att dricka en massa alkohol nu och det går inte att öppna fönstret i mitt hotellrum. Har redan kollat… Så vad fan ska man göra? Man stannar och tar behandlingar. Kul.

Undersökningen visade att jag har en 0,5-1cm bristning i vaden. 4-8 veckor har dom sagt. Vad fan är det för en diagnos? 4-8 veckor? Det dubbla? Jag hoppas verkligen på 4 veckor. Nu är det ju lätt att säga att det var dumt att spela. Att det var dumt att chansa. Det är svårt att argumentera emot det med resultatet i handen. Men det är ändå en Grand Slam och då försöker man spela. Belöningen för att lyckas är för stor för att ignorera. Jag hade aldrig spelat om det varit en mindre tävling. Det var ett beslut som togs av mig, fysiona och doktorerna här. Och vi hade alla fel.

Nu kommer jag vara otroligt försiktig och inte chansa någonting. Kommer behöva minst en eller två veckor utan det minsta känning i vaden innan jag går på matchspel igen. Jag hoppas att det kommer gå fort så man inte missar Davis Cup. Det vore så jävla, jävla surt. Länge sen jag hade så bra träff på bollen som just nu också. Fan ,fan, fan ,fan.

Extra surt är ju som sagt att det händer i en stor tävling som denna, men ännu mer surt för det är så kul att spela framför den svenska klacken här. Sorry att jag inte tackade er för stödet efter matchen, men jag var inte så glad. Tack i alla fall. Ni är grymma!

På väg.

Så som säsongen avslutades så är det väl bara passande att man spar den sämsta dagen för året till sist. Gårdagen gick inte riktigt som jag hade planerat den om jag säger så. Planen var att flyga till Paris den 26e och träffa tjejen en dag extra för att sedan flyga CDG-MUC och ta mitt flyg därifrån till Brisbane via Dubai. Men eftersom fransmännen har så svårt för lite snö så är ju deras flygplats ett större skämt än vad den brukar vara. Jag vågar inte chansa att flyga dit och bli fast i Paris för att sen missa mitt flyg från München, (två separata bokningar), så jag bestämde mig för att flyga direkt till München istället. Nu gick det inga flyg tidigt nog den 27e för att jag skulle hinna med min Emirates flight så jag fick helt enkelt flyga en dag tidigare och checka in på ett flygplatshotell här. Kul. Så alltså från att ha planerat en extra dag med tjejen i Paris och dela ut julklappar till varandra till att vara ensam på ett hotell vid en flygplats. Inte riktigt som jag tänkt mig… Behöver jag nämna att jag redan hade bokat flygen Köpenhamn-Paris-München och inte kan få pengarna tillbaka? Och köpte en ny biljett Köpenhamn-München. Bra dag!!!!!!! Allt för att fransmännen inte gillar snö! (Om man nu inte är fransk tennisspelare och kysser en tjej… någon som fattade den?)

Men nu är man i alla fall på väg. Säsongen är snart igång och jag börjar känna att tävlingsnerven vaknar till liv. Vi kommer ha 6 dagar i Brisbane på att komma igång och vi tänker använda dom till att träna riktigt ordentligt. Dom första dagarna kommer vi försöka vara ensamma på banan och bara nöta på saker som ska sitta ordentligt när tävlingen börjar. För att sedan spela mycket poäng dom sista dagarna. Fan, det ska bli kul!!! Förvånar mig själv. Det ska bli kul att spela tennis. Jag har fått tillbaka motivationen och det är jävligt roligt att ha den tillbaka!!! Det kan ju i alla fall inte gå sämre än vad det gjorde förra året nere i Australien. Ingen press. Kom igen!

Vi gjorde en liten tabbe jag och Horia. Vi glömde anmäla oss till Brisbane. Inte så proffsigt… Men som tur är så finns 4 platser öppna för sign in onsite på Lördagen, så vi borde klara den cutten och komma in. Tänkte helt enkelt inte på den 2 veckors deadline som finns för dubbel. Vore inte kul att åka dit och ha en träningsvecka bara. Men som sagt, vi borde gå in.

Körde ett pass med Henrik Holm i Båstad. Det var riktigt kul. Han är fortfarande så jävla seriös. Fattar inte hur han orkar. Bra träff på kulan hade han i alla fall.

Tänkte ta tillfället och tacka en sponsor som jag lämnat. Klip. Mina senor. Efter många år och mycket bra service har jag efter mycket testande bestämt mig för att spela med senorna från Wilson. Luxilon och Wilsons natursenor. (Wilson äger Luxilon.) Tack Sean för all hjälp genom åren. (Inte för att du läser detta, men säger det i alla fall.)

Nästa inlägg blir från Australien. Då jävlar har allvaret börjat. Håll tummarna för 2011 säsongen så är ni snälla. För oss alltså…

Brisbane.

Då var det igång! Vi landade runt 06.00 på morgon på nyårsafton. Rätt sliten måste jag erkänna. Det känns som att Australien är lite som ön i tv-serien Lost och verkar flytta sig längre och längre ifrån Europa varje år. Som jag misstänkte blev det en fantastisk nyårsfest med otroligt fyrverkeri, som dom alltid har här nere i Australien. Det är i alla fall vad jag hörde dagen efter. Det fanns inte en chans att jag skulle klara tolvslaget, även om jag kom närmre än vad jag trodde. Jag och Julian gick och käkade vid floden här i Brisbane och klockan 20.30 började det smälla riktigt ordentligt. Ett fyrverkeri som varade i 10 minuter och bättre än det mesta jag sett hemma i Sverige. Det var barnens nyårsafton fick jag höra sen efter. Tycker jag var en rätt rolig ide. Och då fick ju även jag se raketer i år. Trevligt.

Det här med att vara jet laged, eller desynchronosis som det heter med ett finare ord, kan vara rätt jobbigt måste jag erkänna. Jag kämpade till klockan 23.00 tills jag gick till sängs. Sen kämpade lite till med Sagan Om Ringen på tv och klockan 23.30 gick det inte mer. Lights out. Jag vaknade och kände att det var nog dom bästa 8-9 timmars sömn jag haft på flera år. Tittade på klockan och det stod 00.00. Fan också. Vaknade sen klockan 04.00, 06.00 och 08.00. Men kunde somna om, så det var inte så farligt ändå.

Brisbane är en bra tävling tycker jag. Joint event, jo jag vet… Men det finns många banor att träna på så det är mycket bra! (Jag kan ju inte börja året med att klaga på som vanligt…) Men det finns lite problem för dom som kom lite tidigare. Richard “I kissed a girl” Gasquet hade tydligen blivit rätt förbannad när han på Onsdagen var tvungen att BETALA för träningsbollar. Och vatten! Det är lite sådär tycker jag. Turneringen vill väl ändå att spelarna ska kunna förbereda sig på bästa sätt så att dom kan visa sig från bästa sidan och ge en bra show för publiken? (Fan, det blev lite klagomål ändå.)

Varmt som bara den och man tar slut rätt fort under träningarna. Jag och Julian håller på att hitta varandra på ett så bra sätt som möjligt. Det blir mycket prat under träningarna. Gillar du att göra så? Eller ska jag gå dit? Du borde slå bollen dit mer ofta. Och mer saker åt det hållet. Men det underlättar när man är bra kompis med den man spelar med. Viktigt att försöka vara så positiva mot varandra fast man kanske inte känner sig helt 100 själv. Ska bli en kul säsong. (Peppar peppar, ta i trä!)

Robin slog Roggan i Abu Dhabi. Riktigt roligt! Jag gläds verkligen för Robin. En “monkey off his back” som man säger… Visst, sen är det ju en uppvisning och Roger tar inte uppvisningarna på 100% allvar. Men det tycker jag inte spelar någon roll, utan det kommer stärka Robin till nästa match! Det är ju likadant på träning när man matchspelar. Det är känslan man får, det är den känslar man bygger någonting positivt på. Nu har Robin slagit Federer i en uppvisning, men likaså matchspel! Det ger självförtroende det med! Och alla vet ju vad som händer när man har självförtroende… (Och om ni vet vad det är så kan ni väl vara snälla och höra av er till mig så jag kan få veta vad självförtroende är också…) Så hur som helst, riktigt bra gjort att Robin!

Klart man ska börja året med att möta två franska spelare…

2010

Då har det börjat igen. Sitter på Kastrup och väntar på att gå på ett av många plan som jag ska ta idag. Säsong 2010 börjar snart och jag är på väg till Brisbane för att förbereda mig lite till. Den här känslan är alltid lite speciell. Det är alltid lite frågetecken som man undrar över. Visst man spelade ju turneringar bara för någon månad sedan, men man kan ju ha glömt hur man slår forehand och backhand… Oftast brukar ju tennisen lösa sig, forehand och backhand hittar tillbaka. Men som sagt, lite nytt inför årets säsong. Ny partner, hur ska det funka? Spela på backhandsidan, hur ska det gå? Innerst inne så har jag ju sälvförtroende och vet att det ska ordna sig, men tankarna kommer alltid som ett brev på posten. Jag tror nog alla idrottsmän går igenom samma saker. Man känner sig lite osäker innan en stor match eller säsong, sen när man väl står på banan och känner att man faktiskt kan det här, då försvinner orosmolnen väldigt snabbt. Men jag känner ju lite press, det kan jag helt ärligt säga. Vi hade ju en otroligt bra start på säsongen förra året med vinst i Auckland, Zagreb och final i Dubai. Så det är mycket poäng att försvara. Men tur är väl att Julian Knowle, min nya dubbelpartner, hade en dålig start på året så han kan hålla oss flytande om det nu inte skulle bli en raketstart.

Det är ju en väldigt lång resa det här och jag tycker personligen att det är viktigt att man gör den på så bra sätt som möjligt. Jag tycker att resa på ett bra sätt till Australien är en del av förberedelsen, en investering i sig själv. Jag funderade på att inte ta upp det här eftersom det nog skär sig i någras ögon, men jag tycker det är en viktig del i en tennisspelares liv, så jag gör det ändå. Vi reser ju så otroligt mycket. Så när jag flyger till Australien betalar jag alltid rätt mycket pengar för resan, just för att det är en investering. Jag kommer ju vara på resande fot i över 30 timmar nu. 21h50min i flygplanen. Min kropp klarar helt enkelt inte att sitta för trångt under en längre tid. Min rygg, höfter, ja det mesta känns helt off när jag väl kommer fram. Sen tycker jag att när man suttit bra, så tjänar man ju flera dagar i sin förberedelse där nere just för att kroppen känns bättre och du kan köra igång hårdare mycket fortare. För några år sedan hamnade jag i ett fullt flygplan från Tokyo och jag satt så dåligt som man bara kan göra. Jag hade ont i ryggen i ca 6 veckor efteråt och kunde inte spela så bra som jag ville eller borde kunnat. Alltså förlorade jag mer pengar på just att jag inte kunde prestera än det jag tjänade på att ha en billigare biljett. Det är så jag resonerar numera. Det kostar att ligga på topp som folk säger. Eller, det kostar att nästan ligga på topp som jag säger… Jag och Julian kommer flyga samma rutt ihop. Så det är skönt att för en gångs skull ha sällskap på just denna resa. Den sämsta person att resa med för övrigt måste vara Jonas Björkman. Den jäveln somnar fan så fort motorerna startat och vaknar med ett: ”Är vi redan framme?” Då har man suttit och stirrat i taket i 12 timmar. Man blir lika förbannad varje gång!!! Skönt att han har slutat…

Har inte kunnat träna lika mycket som jag velat dom sista dagarna. Åkte på något 24-timmars magvirus eller något som gjorde att jag var helt slut i någon dag. Innan det var det ju jul, så då gör man ju inte så mycket. Hade dock dåligt samvete för att jag inte stack ut på min årliga löprunda på julaftons morgon. Men det hade ju snöat så mycket och det var halt överallt, så jag tyckte det var bättre att inte springa än att åka till Australien med brutet ben. Vem har sagt att jag inte är smart?!?

Vi kommer landa runt 06.00 på morgonen på nyårsafton. Så det kommer nog bli svårt att hålla sig vaken. Får se om man kommer fira ytterligare en nyårsafton i sängen på hotellet och väckas av raketerna, eller om man kan ta några espresso och hålla sig vaken. Kaffe-älskare som man är så är faktiskt Australien och Nya Zealand bra kaffe-drickar-länder. Kommer ihåg ett år i Adelaide när jag och Fidde Rosengren satt på hans rum och tog några öl innan vi gick ner till spelarfesten. Magnus Uggla och Ulf Lundell spelades på högsta volym. Tror han försökte få mig att förstå Ulfs storhet, men jag har fortfarande inte förstått honom. Jag är ju en Peter LeMarc fan… Jag vet att Johan Örtegren kokar nu…