Milstolpe.

Ja, något annat kan jag inte säga att det är. Milstolpe. Topp 10. Jag kan nog ärligt säga att inte ens när jag sprang runt som en unge och spelade mot planken i Båstad trodde jag att jag skulle bli så här bra. Som en tennisspelare är detta det första och största målet man sätter. Att bli topp 10.

Detta kan bli ett litet osvenskt inlägg, men som sagt, jag säger ofta vad jag tycker. För jag skäms inte att skriva att jag är bra. Och just nu är jag bland dom 10 bästa dubbelspelarna i världen. Men fy fan vad sjukt det känns att skriva den meningen. Att jag, snorungen Robert från Båstad, har blivit topp 10. Inte i Båstad. Inte i Skåne. Inte i Sverige. Utan topp 10 i världen. Hahaha…man måste väl skratta ändå? Känns så i alla fall.

Jag visste att Australian Open skulle ta mig nära, men vågade inte hoppas för mycket. För jag ska vara ärlig, detta betyder fruktansvärt mycket för mig. Och då menar jag fruktansvärt mycket!!! När vi mellanlandade i Dubai kollade jag direkt rankingen, men det var ju bara Måndag morgon så rankingen var inte ute. När jag väl landade i München hinner jag inte kolla online för jag får ett sms direkt från Thomas Johansson som grattade mig till min nya ranking och sa hur glad han var för min skull. Om jag skriver att jag inte fick en klump i halsen av att veta att jag blivit topp 10, så ljuger jag… Men kul att en bra kompis och vår senaste Grand Slam vinnare hörde av sig. Bjösse hade väl inte tid…!!!!!!

Till alla personer därute som inte ger dubbeln så mycket respekt, er skiter jag i. Jag vet hur mycket jobb jag lagt ner på att komma hit, hur mycket jag har slitit. Detta är mitt livs största bedrift. Så, kiss my ass!

Självklart har jag inte gjort det själv, det är liksom lite svårt i just dubbel. Jag måste tacka Horia för att slita lika mycket som jag gör för att hela tiden bli bättre. Men även min familj! Ni har alltid varit ryggraden i min karriär! Tack för allt ni gjort genom alla år! Ni har varit och är lika viktiga som partnern som står bredvid mig på banan. Tack!

Nu ska jag berätta hur sjuk i huvudet jag verkligen är. Som ni nog förstått av de ni läst så blev jag gladare än jag nästan någonsin varit i mitt liv när jag fick reda på detta. Dock efter fem minuter kollade jag hur mycket jag hade upp till 9e platsen. För jag måste ju ha en ranking som bara består av ett nummer. Inte två. I fem minuter var jag nöjd. Det är fan inte friskt…

Men som sagt, jag är jävligt stolt över mig själv. Att jag väl lyckats nå denna ranking underlättar ju min situation med eventuella barn och barnbarn jag kanske kan få. För nu måste jag ju inte ljuga att jag varit topp 10…

Avslutade Australien trippen med att ta några dagar ledigt och faktiskt njuta av landet och vädret. Fick även reda på att det finns en Svensk kyrka i Melbourne. Precis som Svenska kyrkan i New York och London. Blev rätt irriterad på kompisarna som inte berättat det för mig innan. Dom bara tog det för givet att jag visste.

Och varför är det sÃ¥ viktigt att besöka Svenska kyrkan? Jo…

Mitt besök var inte spirituellt direkt…

Sista dagen började med frukostpicknick pÃ¥ Rod Laver medan Horia och Bethanie värmde upp inför finalen. Inte mÃ¥nga som haft frukost där inte…

Man eller mus.

Ja, anting skriver jag om skiten igÃ¥r eller sÃ¥ fegar jag ur och lÃ¥tsas som ingenting. Jag skriver. För att jag är en mus till man… Var ska man börja när man ska skriva om en av dom absolut tyngsta förlusterna i din karriär. Om inte den allra tyngsta. Wimbledon finalerna var och är fruktansvärt jobbiga. (Ja, dom är jobbiga fortfarande.) Men vi var ju aldrig nära att vinna i dom. IgÃ¥r däremot, igÃ¥r var vi nära att vinna. Jävligt nära. Vi hade fan redan vunnit, men ändÃ¥ inte.

Om man ser till matchen i helhet så tror jag nog att det var den bästa dubbelmatch jag varit med i tror jag. Tyckte det var väldigt bra spel med få unforced errors. Och att det sker på en sån härlig arena som Rod Laver gör ju inte saken sämre.

Det är väl inte lönt att skriva så mycket om dom första seten eftersom det är inte dom man kommer ihåg från matchen. Jag kommer ihåg 2 bollar. Det är två bollar som svider otroligt mycket för mig. I tredje set servar vi alla bra och ingen har breakboll. Men vid 6-5 får vi en. Matchboll alltså. Tyvärr i Bobs serve som är en av världens absolut bästa servare. Han får på en mycket bra kroppserve med mycket sväng på, Horia får över den, men Mike är där och tar hand om returen. Inget att göra. Sen den andra poängen jag kommer ihåg är vid 5-2 i tiebreaket till oss och jag servar. Vi spelar en felfri poäng men förlorar den ändå. Hård förstaserve från mig ut på Mikes backhand, Horia bryter in och får ner volleyn på Bobs fötter som spelar över den bakom Horia där jag är och täcker upp. Jag ser nu en lucka mellan Mike på baslinjen i backhandhörnet och Bob framme vid när i forehandrutan. Jag ska spela volleyn emellan dom. Jag får på en bra, låg volley som mer eller mindre redan passerat Bob när han slänger ut en bläckfiskarm och halvramar en lobb över oss som dimper ner på baslinjen. Hade vi fått den poängen så hade vi vunnit.

Jag frågar Bob efter matchen om den poängen och hur han tyckte spelet var från 5-2 i tiebreaket. Angående 5-2 poängen så säger han att han hade ingen aning om vad han gjorde och att det bara var tur. Inte det man vill höra att det bara var tur, men det betyder i sin tur att vi spelade poängen rätt. Och det är det som hjälper en att överleva professionellt eftersom man verkligen analyserar allting i minsta detalj efter sådana här förluster. Det andra är att jag kan ärligt säga att vi inte chokade eller spelade bort oss. Vi hade helt enkelt lite oflyt när vi behövde det som mest. Vi gjorde inga unforced errors på dom viktiga poängen från 5-2 och det är det vi tar med oss. 9 gånger av 10 så vinner vi ett sådant där tiebreak. Men ibland går det åt helvete helt enkelt. Det är sport. Det finns inga regler.

PÃ¥ den klassiska frÃ¥gan som alla journalister frÃ¥gar om hur man kommer tillbaka frÃ¥n en sÃ¥n här förlust. Jo, man gÃ¥r ut, super skallen i bitar och hoppas man dödar alla hjärnceller som har med just denna matchen att göra. Uppenbarligen sÃ¥ lyckades jag inte igÃ¥r…

Det var Australia Day här igår och tävlingen hade bjudit in lite djur från ett zoo som spelarna fick hälsa på. En dröm gick i uppfyllelse när jag fick kela med en koala.

Mitt i stan här, på Federation Square har dom en stor tv-skärm där dom visar matcherna på kvällen. Folk älskar sport och tennis här nere så flera hundratals människor samlas här, sätter sig i solstolar eller på marken och kollar matchen och lever sig med. Det är rätt roligt faktiskt.

Ont…

Semiiiiiiiiiiiiiiiiiii!

Jag tar en smäll pÃ¥ snorren varje dag om det betyder att man gÃ¥r till minst semi i en Grand Slam! Fan vad skönt. Och bra spelade vi ocksÃ¥!!! Horias klart bästa match här nere. Han var grym idag. Detta var en av dom fÃ¥ matcher som vi faktiskt spelade bra samtidigt i en hel match. FrÃ¥n början till slut sÃ¥ var vi bÃ¥da heta. Och dÃ¥ talar jag inte om dom 35 graderna som vi spelade i. Jag är sÃ¥ jävla glad… Men fortfarande hungrig…

Som jag sa så spelade vi båda bra samtidigt vilket inte händer så ofta. I alla fall inte i en hel match. Lite av våran styrka är att när den ena inte spelar så bra verkar den andra höja sitt spel. Vilket i sin tur resulterar i att den andre till slut börjar spela bättre. Men när vi båda spelar så här bra, ja, då är vi ett tufft par att slå. Den enda gången vi var lite illa ute var när jag skulle serva hem första setet och vi låg under med 15-40. Men vi spelar 4 bra poäng och setet var vårt.

Otroligt svÃ¥rt att serva frÃ¥n ena sidan när vi spelar runt lunch. Praktiskt taget omöjligt att se bollen i uppkastet i den starka solen. Horia fÃ¥r ta den sidan allt som oftast eftersom han spelar i keps och är klart bättre än mig pÃ¥ att pricka serven i “motsol”. Han skötte det utmärkt idag. I mitten av första sa han att han inte kan gÃ¥ för linjerna i serven eftersom han kände att han inte hade kontrollen. Det är dÃ¥ vi fÃ¥r funka som ett team och komma fram med mer “set plays”. Det vill säga att jag bryter in mer eller vi kör “i”. (Med i menar jag alltsÃ¥ när den som inte servar sätter sig pÃ¥ huk mitt i banan framme vid nätet.) Allt för att underlätta för Horia. Men han behövde inte sÃ¥ otroligt mycket hjälp frÃ¥n mig idag. När du servar med solen i ögonen är det ju inte bara serven som är svÃ¥r utan även förstavolleyn. Du har ju bara en massa blÃ¥ prickar i blicken och dÃ¥ är det inte lätt. Rajeev Ram hade större problem än Horia och vi lyckades utnyttja det i första set.

En liten rolig grej är väl att självaste Channel 7 härnere äntligen bestämde sig för att visa upp mig. Jag var till och med pÃ¥ nyheterna! Men nej, det var inte för min tennis. Utan för träffen pÃ¥ Lill-Robban. Kul att man hade den mest kända snorren i Australien igÃ¥r…

New balls, please!

Det blir ett barnsligt inlägg det här…

Som säkert nÃ¥gra av er vet sÃ¥ gick vi inte bara till kvarten idag utan jag har även lyckats bli träffad pÃ¥ snoppen. Japp, ni läste rätt. Och fy fan vad ont det gjorde. Killar vet hur det känns (av naturliga skäl…) och det konstiga är alltid att man tror att det inte var sÃ¥ farligt men sen efter nÃ¥gra sekunder sÃ¥ kopplas allting samman och det var bara att vika sig dubbel av smärtan. Det var ingen lös forehand Souza slog och det var inget nät, racketram eller nÃ¥got annat som bromsade den. KLING! Den satt där den skulle, eller inte skulle… Men det var väl tur att det var väldigt varmt idag sÃ¥ att han var större än vanligt och skyddade kulorna! Fick höra i omklädningsrummet att dom hade visat det i slow motion om och om igen pÃ¥ TV. Kul att man kan underhÃ¥lla…

Jag kunde inte stÃ¥ still och i smärtpaniken kallar jag pÃ¥ physion. Mer för att vinna tid, för vad fan ska han göra för att fÃ¥ mig att mÃ¥ bättre? SÃ¥ han kommer utspringande och jag skämtar lite med honom och frÃ¥gar om han kan massera mig… Med dÃ¥ hade smärtan blivit bättre och jag sa att jag var ok. Sa även till domaren att han konstigt nog inte ville massera mig och grabbarna bakom TV-kamerorna asgarvade. Jag dubbelkollade med vÃ¥ra physios om jag var tillÃ¥ten att kalla in dom för det där, och det var inga problem. Jag vill ju inte fuska.

Matchen då? Jo den var helt ok. Äntligen spelade vi bättre. Nästan bra faktiskt. Vi har höga krav på oss själva, men håller vi den här nivån kan vi fortsätta vinna. Vi servar stabilt och petade in tillräckligt med returer. Vi hade en sån där skön känsla att det är lugnt, breaket kommer snart. Lugnt och fint nu. Den känslan är underbar att ha. Hoppas vi kan fortsätta så. Sen är jag rätt stolt över att kunna säga att man nått kvartsfinal i alla Grand Slams. Det trodde jag aldrig faktiskt.

Nacken var bättre idag, men jag är ju i och för sig sÃ¥ pass drogad jag bara kan vara… Dock skönt att vi fick en extra dags vila. Tack ATP och tack ITF!!!

Vi hade en TV intervju efter matchen och vi tyckte att vi var tvungna att ta ett foto med en sån härlig bakgrund.

Sen var jag tvungen att ta ett foto igår och dela med mig. Även om det är lite suddigt. Tror ni domaren hade det jobbigt att uttala denna juniorens namn från Thailand?

Fick en fråga om jag kunde säga någonting om vad som hände mellan Berdych och Almagro. Jag kan förstå lite varför Berdych blir så förbannad och jag är övertygad om att han blev det för att det var Almagro som slog bollen. Det är liksom inte första gången om jag säger så. Sen på sättet det hände eftersom jag misstänker att Almagros boll går ut. Alltså inte en chans att gå in. Men det är bara mina spekulationer.

Sjukt skönt att vara i kvarten som sagt. Även om snorren är nästan lika blå som en smurf!

Slängkyss.

Lika bra att börja med den eftersom jag fÃ¥tt väldigt mycket sms, mail och kommentarer pÃ¥ annat sätt om vem jag gjorde en slängkyss Ã¥t. Ny tjej? Nej, sÃ¥ är det inte. Jag var lite dryg och kaxig bara… FrÃ¥n början i matchen sitter ett gäng överfulla Australiensare och skriker som fan. Jag älskar när det är stämning pÃ¥ läktaren, men när det blir personligt och psykningar haglar, dÃ¥ är jag inte lika glad. En av dom roligaste matcher jag spelat, även om det blev förlust, var i Buenos Aires i Davis Cup med 15.000 tokiga Argentinare pÃ¥ läktaren som sjöng och höll pÃ¥.

Men nu pratar vi om Margaret Court Arena. Mysig bana förresten. Dessa grabbar försöker fÃ¥ oss ur rytmen frÃ¥n första bollen och skriker när vi missar, säger att vi kommer missa och annat strunt. Mer eller mindre hela jävla tiden. Men det kanske funkade för dom eftersom vi gör ett katastrofalt första set. BÃ¥da lite nervösa och gör bÃ¥de taktiska och dÃ¥liga misstag. SÃ¥ dom hÃ¥ller pÃ¥ hela matchen, nästan i alla fall. För när vi tappar Horias serve när vi ska serva hem setet gÃ¥r jag fram till domaren i sidbytet och säger till honom att han fÃ¥r fan i mig göra nÃ¥gonting nu. (Använder 4 f-ord i min konversation med honom sÃ¥ vi fÃ¥r se om det blir böter eller ej.) Det funkade dock eftersom nÃ¥gra blev utslängda. SÃ¥ när vi väl vann, dÃ¥ gav jag resten av puckona pÃ¥ läktaren en slängkyss och höll kvar den lite extra länge. Bästa sättet att ge tillbaka är ju att vinna. Otroligt skön känsla. En gÃ¥ng var dom i och för sig rätt roliga, det var när dom skrek att Lindstedt använder pannband för han har sÃ¥ stor panna. Lite humor tycker jag att det var…

Inget bra förstaset som sagt, men sen slet vi oss tillbaka i matchen och nästan dominerar sista setet om vi bortser från mitt första servegme där vi hade en breakboll emot oss. Är dock lite orolig för min stela nacke som blivit värre för varje match. Får se om det blir någon mixed överhuvudtaget för mig.

Sen på kvällen var det ju dags för Svenska fansens fest på Barkly Hotel. Det är en tradition. En massa svenskar som har roligt i Melbourne. Underbar kväll!!! Tyvärr får jag lämna festen när den är som bäst som vanligt. MEn kul att komma dit och hälsa på många underbara människor!

Om någon läste en kommentar i förra inlägget om att jag sagt att detta är mitt sista år som proffs så stämmer inte det. Vet inte var det kommer ifrån.

Round 1.

Innan jag pratar lite om matchen idag vill jag visa ett klipp frÃ¥n en match igÃ¥r…

Jag gillar John, vi är bra polare och jag har inget emot David. Men detta är en stor jävla skandal! Visst, det tar lite tid för David eftersom han inte riktigt fattat vad som hände och han måste fråga domaren vad han sa eftersom det är sånt tryck på läktarna hela detta setet. Sen kollar han märket och domaren säger deuce, Nalbandian vill ha challenge men får till svar att det är för sent. Fy fan vad jag hatar sånt!!! Ha lite fingerspitzengefühl för fan!!! 8 lika i femte set, breakboll! Plus att enligt John McEnroe på tv så sa han att Hawk Eye visade att serven var ute med 3cm. Katastrof overrule till att börja med alltså!

Domare ska inte avgöra matcher!!! Jag blir så upprörd!

Snackade med John idag och han sa ju med att han trodde den var ute, fick sen reda pÃ¥ att den var ute och självklart skulle Nalbandian fÃ¥tt en challenge. Otroligt…

Dock är Baghdatis min nya hjälte. Om ni inte vet varför så kolla Sofias blogg och lilla klippet där. 1250 USD fick han i böter.

Matchen idag dÃ¥? Ja, med respekt för min landskollega ska jag inte skriva sÃ¥ mycket, men det var ingen vacker match. Inget bra spel och vi mÃ¥ste höja vÃ¥r nivÃ¥ flera snäpp om vi ska göra nÃ¥gon skada i denna lottningen… Men den svÃ¥raste matchen i tennis är förstaomgÃ¥ngen i en Grand Slam. Det finns ingen som gillar den. Förrutom vissa tjejer som alltid vinner med 6/0, 6/0…

Det verkar som min banskötare älskar att jobba varje träning numera.

Såg precis att det blir match i morgon igen. Kvällsmatch på Margaret Court. WC betyder inte alltid en bra lotting. Detta paret slog polackerna i Sydney, så det kommer absolut inte bli lätt.

Sen mÃ¥ste jag bara dela med mig av det här. SÃ¥nt här älskar jag… Jag letar efter fjärrkontrollen och kollar om den ligger under sängen, dÃ¥ ser jag denna lilla skylt ligga där.

Upp pÃ¥ 9…

Ja, vi räddade väl det lilla som gick att rädda igår. I sista stund, upp på 9. Inget vidare World Team Cup i år får man väl säga. Robin gjorde sitt jobb, som vanligt i landslagssammanhang, och jag och Simon hade chansen att vinna lagmatcherna. Som ni vet gjorde vi inte det utan bara i sista matchen. USA matchen grämer mig mest, för där kunde vi satt tonen för resten av turneringen. Vi hade tillräckligt med chanser att vinna där och med en vinst i ryggen hade Argentina matchen sett annorlunda ut tror jag. Skönt i alla fall att avsluta med en seger, även om den bara betydde att vi inte slutade sist i gruppen. Även skönt att åka härifrån med ju denna seger i ryggen, för känslan man har i kroppen nu är mycket, mycket skönare än om man lämnat veckan med enbart förluster och ska hoppa in i en Grand Slam. Det är inte så ofta man riskerar att förlora tre, fyra gånger en och samma vecka. Eller har chansen att vinna tre, fyra gånger samma vecka.

Så nu sitter man på tåget till Paris. Ett tåg som jag alltid tog när jag bodde i Köln. Det tar 3 timmar och du är inne mitt i stan Paris. Mycket skönare än att behöva ta flyget och landa på det där gråa monstret Charles de Gaulle.

World Team Cup höll ju pÃ¥ att inte gÃ¥ av stapeln i Ã¥r eftersom dom inte hade nÃ¥gon titelsponsor. SÃ¥ kom Power Horse Energy Drink in i bilden och pyntade upp dom Euros som saknades. Det lilla roliga med det är att det fanns ju Power Horse burkar överallt som vi kunde dricka om vi ville. Men det är bara det att vi fÃ¥r inte dricka dom pÃ¥ grund av att det kan finnas spÃ¥r av doping i vissa energidrycker. Eller rättare sagt, ATP garanterar inte drycken. ATP är hÃ¥rda med detta, men varför lÃ¥ter dom dÃ¥ dryckerna finnas i omklädningsrummet och överallt…? Pengar…? Jamenvisst… För nÃ¥gra Ã¥r sedan gick Lucozade in i ett samarbete med ATP om att dom kunde garantera att det inte fanns spÃ¥rämnen frÃ¥n olagliga ämnen för oss idrottare. SÃ¥ vi fick helt enkelt endast dricka Lucozade produkter. Men ändÃ¥ fanns det Powerade pÃ¥ turneringarna. Varför? Pengar? Jamenvisst…

Hmm…litet sidospÃ¥r där minsann. Men det är sÃ¥ jag bloggar och det är sÃ¥ min hjärna fungerar. Ingen logik alls…

Rolands Garage nu dÃ¥. Ja, ska man kunna vinna mer än en match där nÃ¥t Ã¥r? Vet inte varför det alltid gÃ¥tt sÃ¥ satans bedrövligt i Paris, men nÃ¥n gÃ¥ng mÃ¥ste det väl vända??? Vi fÃ¥r hoppas det. Hur som helst är det skönt eftersom gruset är slut efter denna turneringen!!! Eller, nej! Jag har ju en vecka kvar i BÃ¥stad, men den är ju rätt mysig. Eller nej!!!!! Jag har ju en vecka kvar efter det. Bukarest. Jag har lovat Horia att jag ska spela den i Ã¥r. Jag kan inte säga nej tvÃ¥ Ã¥r i rad. Förra Ã¥ret fick han väldigt mycket frÃ¥gor om varför jag inte kom och spelade. Tydligen ville dom se oss spela tillsammans där. FörstÃ¥r inte varför…

Jag kommer vara framme i Paris 11.59 enligt tidtabell och har träning 16.00-18.00. Onsite!!! Det kan jag inte fatta hur Horia har lyckats med. Av alla Slams är denna den absolut svåraste att få träna onsite på. Ni som varit här vet hur litet området är och hur trångt det är överallt. Som spelare, men framförallt som publik. Ofta går det inte att få plats på utebanorna.

Jag behöver nog inte säga det, för dom flesta av er vet det redan, men om det finns nÃ¥gra nya läsare därute sÃ¥ är Franska Öppna min absoluta hat-Grand Slam. Rankingen gÃ¥r Wimbledon, US Open, Australian Open och sen lÃ¥ngt, låååååångt efter kommer French Open. Och detta är ju den enda sanna rankingen eftersom den är min…

Fast i Melbourne.

Ja, jag vet. Jag kunde ha det värre. Men just nu, ja sÃ¥ känns det inte sÃ¥ för mig!!! Fy fan vad jag vantrivs i den situation jag hamnat. Men man fÃ¥r skylla sig själv med. BÃ¥de jag och Horia visste att vÃ¥ran flygbiljett kunde sparka nÃ¥gon av oss i baken. Som jag sa innan sÃ¥ mÃ¥ste vi flyga ihop, för det är sÃ¥ biljetten är bokad. SÃ¥ han är kvar i mixed, jag är kvar….här. Som spelare när du förlorat är det enda du vill göra nämligen att flyga hem. Nu har jag Ã¥terigen blivit erbjuden huvudrollen i filmen Groundhog Day och jag har accepterat… igen!!!

Varje dag är likadan. Vaknar, åker till tennisen och rehabar och tar sen behandling. Horia vinner sina satans mixedmatcher och jag går till hotellet och tycker synd om mig. Och joggar i hotellpoolen som en tok. Jag känner dock att jag nog gått på rehaben lite för hårt, för vaden var lite sliten idag tyckte jag. Så det blev bara ett pass i gymmet. Annars går det helt ok. För 5 dagar sedan gick jag på kryckor, nu kan jag gå utan att halta. Så läkningen är på rätt spår. Tror vi går på lite mer aggressiva behandlingar imorgon. Medans jag hoppas att Horia kommer förlora. Vilket dom inte kommer göra eftersom dom möter wild cards. Fan.

Jag har styrt upp rehab i Stockholm, men måste som sagt komma dit först. Kommer göra den på Sofia Hemmet. Sen blir det nog ett samtal till Robins fysio Nicke Lantz. Fast det vet han inte om än. Fast jag vet att han läser min blogg, så nu vet du ju det! Fixa tider!!!

Lite annat nu.

Kollade precis på Berdych-Djokovic på tv. Då slog det mig att Berdych har ju fortfarande inget Head märke i sitt rack. Jag frågade honom i Wimbledon om det. Jag frågade på skämt hur mycket pengar han egentligen kräver eftersom han inte målat i loggan. Men det har inget med pengar att göra faktiskt. Det är så att han fortfarande är under kontrakt med Dunlop och dom släpper honom inte, så därför får han inte måla i Head.

För någon dag sedan såg jag att det stod en satans massa vattenflaskor i Andy Murray skåp i omklädningsrummet. Det var av märket Highland Spring. Andys sponsor. Jag frågade om dom verkligen skickar vatten till honom för varje turnering. Ja var svaret. Jag kan ju inte dricka Evian sa han och log. Nu när Evian är vattensponsor här så får inga andra vattenmärken synas så han får ta av pappret runt flaskan och dricka. Nu har jag inte sett om han verkligen bara dricker sina egna flaskor, men jag var fascinerad av att vattnet skickades till honom.

En annan sak med Murray. Efter sin match mot Melzr sÃ¥g jag en av dessa flaskor ligga berdvid hans väska med sportdryck i. PÃ¥ flaskan var en tejpbit med skriften SET 4. Han har alltsÃ¥ olika blandningar för varje set. Skillnaden är mängden glukos. Mer glukos för varje set som spelas. SÃ¥ noga är inte jag kan jag erkänna. Sen spelar jag inte 5 set sÃ¥ ofta heller. Eller förlorar matcher pÃ¥ grund av kondition heller för den delen. Jag förlorar bara matcher i Ã¥r för att vaden vägrar hÃ¥lla verkar det som…

Soff-i-propp.

Nä, nu fÃ¥r det vara nog, Sofia “Soffan” Arvidsson. Nu du fröken, nu fÃ¥r det vara nog. Om ni läser hennes blogg sÃ¥ har ni säkert märkt att jag fÃ¥tt en hel del skit pÃ¥ sistone. Men nu är ju mÃ¥ttet rÃ¥gat, jag kan ju inte lÃ¥ta henne sparka pÃ¥ mig hur länge som helst. SÃ¥, var ska vi börja? Mixed, säger ni? Ok!

Hon pÃ¥pekade ju att det var mitt fel i Wimbledon att vi förlorade mixed. Eller rättare sagt, det har alltid varit hennes partners fel att hon förlorat. Den oskicklige smeden klandrar järnet, eller vad heter det…? Hur som helst, detta hände under vÃ¥ran match i Wimbledon mot Andy Murray/Kirsten Flipkens. I andra set sÃ¥ kommer Soffan till mig och säger att hon är rädd när hon stÃ¥r framme vid nät eftersom det gÃ¥r sÃ¥ fort. Men, Andy slÃ¥r ju inte sÃ¥ hÃ¥rt sa jag. Och han har ju inte gÃ¥tt mot dig en enda gÃ¥ng under matchen, sÃ¥ du behöver inte vara rädd. DÃ¥ svarade hon, nej Robban, det gÃ¥r sÃ¥ fort när DU slÃ¥r och jag är rädd att bli träffad. Skönt och veta att ens partner litar pÃ¥ en…

Vad mer…aaah!! Tydligen tycker Sofia att jag äter 1000 mackor om dagen eftersom vi alltid ses vid smörgÃ¥s disken. Men om man alltid ses där, betyder inte det att även Sofia är där…?

Och nu drog jag ju mig ur i mixed och det betydde att Sofia kommer in och fÃ¥r spela. Men dög det? Nä, nä… Nu klagades det pÃ¥ att jag inte drog mig ur tillräckligt snabbt. Tydligen kan jag inte göra nÃ¥gonting rätt fast jag alltid försöker vara sÃ¥ snäll jag bara kan mot Sofia. Men jag antar att allt brÃ¥k betyder att Sofia är otroligt kär i mig just nu. Hehe… jag sa ju att jag skulle ge dig skit!!!

SÃ¥, lite barnsligt kanske men vad fan.

Jag är inte riktigt nöjd med min situation just nu. Jag flög ner till Australien på något som kallas partner biljett, alltså flyg två för priset till en ungefär. Enda dåliga med det är att man måste flyga ihop. Jag har denna biljetten med Horia och han är kvar i mixed. Och är spelledig imorgon med. Till skillnad från många här som vill vara i Melbourne, så vill jag hellre hem. Så inte jättenöjd nu.

Igår var det den svenska tennisfesten här i Melbourne. Varje år anordnas en fest för alla svenska fansen och dom ber oss spelare att komma dit. Det är riktigt kul att gå på en fest där det nästan bara är svenskar. Jag stannade inte länge eftersom jag inte ville stå hela kvällen på benet och det är viktigt att sova när man är skadad så att kroppen återhämtar sig så snabbt som möjligt. Allt för att försöka snabba läkningen. Jag vill inte missa Davis Cup så då ska jag fan inte springa runt och supa hela natten.

Tänkte avsluta med en, vad jag tycker, är en klassisk kommentar frÃ¥n Andy Roddick i Brisbane. Jag satt och cyklade i gymmet bredvid Rennea Stubbs och Andy var där med. Han väntade pÃ¥ att fÃ¥ träna mellan day session och night session pÃ¥ centre courten. Det var en tjejmatch som spelades och det stod 6-2, 5-1 om jag kommer ihÃ¥g rätt sÃ¥ Andy hade börjat värma upp för att kunna träna. Nu är det bara sÃ¥ att tjejmatcher svänger rätt rejält som nog alla ni vet om. Och den andra tjejen vinner setet med 7-6 eller 7-5. Det är dÃ¥ Andy fäller denna kommentar: “How do you lose a set, when you return for it twice?!?” Fantastiskt roligt tycker jag. Sofia garvade sÃ¥ hon nästan pinkade pÃ¥ sig när jag berättade det…

Slänger in en intervju jag gjorde med Wilson idag. Lite mer avslappnad stil om jag säger sÃ¥… Ca. 45 minuter lÃ¥ng, bara sÃ¥ ni vet.

Wilson och jag i Melbourne 2011

Next Page »