28-tävlingar och Casablanca.

Börjar med grusdebuten idag. Och jag vill bara säga, att jag hatar grus mer och mer för varje år som går. Så, då var det sagt. Ingen höjdarmatch idag. Svårt att spela mot en storservande Elgin och en sjukt svingandes Golubev. Men skönt att vinna första matchen i alla fall. Jag är inte bra första veckan på grus och behöver mycket träning för att komma igång. Så, denna vecka är mer för att komma igång till Monte Carlo.

28-tävlingar. Vad tycker ni om det? Visst, jag spelar dubbel så det drabbar ju inte mig riktigt. Men jag är emot det. Om ni nu inte förstår min fråga så gäller det 28-lottningar som tävlingarna i 250 kategorin använder ibland där dom fyra högst seedade är framflyttade en omgång. Denna dispens måste fås under speciella förhållande, till exempel tävlingen spelas efter Davis Cup, eller Mastersturnering, Grand Slam, 3 tävlingar samma vecka eller när touren skiftar kontinent. Här i Casablanca är det 28-lottning. Det är upp till tävlingen själv att välja och logiken för tävlingen är att dom kan ha med stjärnan längre fram i veckan. Förstaseedade kan ju till exempel spela sin första runda (andra rundan för dom oseedade) på Torsdagen.

Jag ser på det hela lite annorlunda. För det första tycker jag att ATP som är spelarnas organisation ska skydda sina spelare och fixa fram så många jobbmöjligheter som möjligt. I en 28-lottning tas ju 4 jobb bort från spelare som sliter hela året för att lyckas. Spelas det 3 tävlingar samma vecka så är det ju 12 arbetstillfällen som skrotas. Jag tycker det är helt fel. Sen när man ser till tävlingens logik att ha en stjärna med längre fram i veckan, så är ju inte det deras enda tanke. Tävlingen tjänar ju naturligtvis pengar på att slippa betala hotellkostnader och annat för 4 extra spelare. Min tanke som går emot tävlingens logik med att ha kvar stjärnan längre i veckan är helt enkelt att tävlingen faktiskt missar ju en extra dag med att ha just denna superstar på sin centrecourt. Tävlingen förlorar alltså en dags inkomst med en full centrecourt för att garantera sig om att han finns kvar till minst Onsdagen eller Torsdagen. En full centrecourt drar ju in en hel del pengar så vitt jag vet.

Och hur ofta torskar en topp 10 spelare en förstaomgång i en 250? Ärligt talat? Och är det inte “lättare” för honom att förlora mot någon som redan vunnit en omgång, nån som har en vinst i ryggen? Tävlingen måste ju här vara smart när dom skriver sina kontrakt med appearance money till spelarna. Dom måste ju självklart dela upp pengarna så att ju längre spelaren går i tävlingen, desto mer av sin garanti får han ju. Just så sköts det mesta. Att betala ut pengarna på ett bräde är ju bara korkat. För tro mig, det betalas otroliga summor för storspelare på just 250 kategorin. Men självklart är det lättare att locka dit en spelare när han vet att han kan får börja på Torsdagen…

Under Auckland för något år sedan skrevs en artikel i en av tidningarna där om just 28-lottningen och dom hade gjort en undersökning bland fansen. Artikeln gick emot den mindre lottningen och fansen gillade inte alls det nya systemet utan tyckte just att dom blev rånade på en extra dag med en storspelare. Men även att dom tyckte det var orättvist mot dom andra spelarna. Att till exempel en kvalare som går igenom kvalet och vinner första rundan har då spelat 4 matcher och är väldigt sliten medans den seedade spelaren han då ska möta precis går in i tävlingen. Jag måste säga att jag håller med.

Som jag sa innan så spelar jag ju dubbel och det rör ju inte min sport i ryggen, men jag har ett väldigt stort tennishjärta och vill att sporten ska bli så stor som möjligt och att alla ska tävla på samma villkor. Men i och för sig, i vissa Mastersturneringar så är det ju även bye i dubbellottningen. Jag är konsekvent och tycker även där att det är fel. Lottningen ska ju själklart inte minskas för att ta bort bye i dubbellottningar utan ska ju utökas. I Mastersturneringarna är ju dubbellottningarna som starkast och en massa singelstjärnor spelar, precis som dom gör i dom andra tävlingarna. Så varför inte. Alla vi spelare tycker ju ATP, fast dom ofta gör ett ok jobb, måste bli mycket starkare och försvara sina spelare i vått och torrt. (Mer eller mindre.)

Så, vad tycker ni om 28-lottningar? Är det bara jag som är emot dom?

Skilda världar.

Då var man tillbaka i Sverige. Och vad faaaaan är det frågan om??? Hur kallt och vitt är det inte? Sjukt hur 6 timmar i ett flyg kan transportera dig mellan olika världar egentligen. Men jag gillar snö, så det är ju helt ok för mig. Bara det är torrt. Skönt att vara hemma i några dagar och stressa med julen. Jag tycker alltid det blir svårare och svårare att träna ju närmare julafton man kommer. Mycket att göra och inte tillräckligt med tid att göra allt. Får faktiskt dåligt samvete varje år för att jag känner att jag skulle kunna får in en timme extra här och där, men gör något annat istället. Men man måste ju även “leva livet” som Jarkko Nieminen alltid säger. Han har rätt den där Finnen tycker jag…

Körde ett pass med Sofia Arvidsson och Johanna Larsson idag i Helsingborg. Det var en bra träning faktiskt och det var mycket tempoövningar med volley så det var ju bra för min del. Sofia sa direkt att hon hade skrivit ett inlägg om att jag skulle vara med och köra så hon skulle ta tillfället i akt och visa sin egen och i samma stund lära mig spela backhand volley. Efter träningen har jag ännu inte lärt mig något nytt… Hon är för rolig den där Soffan! Hon frågade om jag ville se hennes lilla maskot Frank, men jag sa att om jag vill se något litet och lurvigt så behöver jag bara titta ner. Den kanske inte var så rumsren… Jag gillar Olympiahallen i Helsingborg, bra banor där. Inte filten kanske i och för sig. Men det är en av dom hallar man spenderat mycket tid i som junior och dofter och andra intryck för en tillbaka i tiden varje gång man går in i hallen. Kul sånt.

Nu börjar det igen. Doping rapporterna. Det är jättebra att det görs och jag står 110% bakom systemet. Men fan vad jobbigt det är att alltid fylla i var man är och när man är där. Litet pris att betala för att få idrotta i en ren sport dock. Undrar om alla länder gör likadant…? Nja… ATP gör det i alla fall för topp 50 spelarna tror jag. Alltså, man loggar in på en sida och fyller i var man är eller var man ska vara och måste då vara just där vid just den tidpunkten. Varför? Jo för att man ska kunna bli testad även när man inte spelar tävlingar. Robin till exempel måste berätta var han är varje dag och måste välja en timme varje dygn där han kommer vara. Många av spelarna väljer 06.00-07.00 för då vet man ju att man kommer sova och kan garantera att man är på just den adressen vid det tillfället. Så funkar det. Därför är det väldigt svårt för spelare att dopa sig inom tennis just nu. Man kontrolleras ofta och även out of competition. Mycket bra tycker jag.

Shanghai är ju en grym turnering som jag sagt innan. Dom jobbar otroligt hårt för att få alla spelare och då menar jag ALLA spelare känna sig välkomna och viktiga. DHL knackade på dörren häromdagen och gav mig ett kuvert och precis som förra året fick jag ett julkort med en handskriven hälsning. Tänk er hur många julkort som skickas jorden runt med kurir. Otrolig turnering det där. Vilken service. Tänk er själva att ni ska åka på semester och bor på två hotell. Ett hotell gör bara vad behöver göra för att fylla kriterierna för en viss standard på hotellet. Det andra gör allt som dom kan, försöker fixa allt ni frågar om för att göra er vistelse så trevlig som möjligt. Vilket hotell väljer ni nästa år när ni ska på semester igen…? Kul sånt där.

Kollade på vem kan slå Filip och Fredrik ikväll när dom mötte Stefan Holm. Där sa dom att Stefan Holm är höjdrädd. Tycker det är rätt kul att höjdhopparen är rädd för höjder.

500 minus.

Ja, så mycket poäng har jag aldrig förlorat. Men efter skiten idag så kommer man vara 500 poäng fattigare på Måndag. Helvete.

Är riktigt besviken och den här förlusten gör riktigt ont. Speciellt eftersom vi hade så många chanser att ta hem det här idag. Missade returer på andraservar i viktiga lägen. Man får inte missa returer på andraservar i viktiga lägen. På den här nivån håller det inte. Bollen måste in. Så nu sitter man i rummet och försöker tömma minibaren. För ibland orkar man bara inte med vissa förluster. Dom gör för jävla ont. Man vet liksom inte var man ska ta vägen och vill bara slå sönder en massa saker. Det har jag i och för sig redan gjort… Man är sur på hela världen och allt är orättvist.

Stan och Marcos spelade bra idag, det måste jag erkänna, men jag tycker ändå att vi skulle vunnit matchen. Orkar inte med den här sporten ibland. Visst det var en bra tennismatch, men bara för att det är en bra tennismatch betyder det inte att det är kul att torska. Vi låg under 1-6 i supertiebreaket men kom tillbaka till 6-6. Sen låg vi under med 6-9, men kom tillbaka till 8-9 och egen serve. Trodde verkligen vi hade dom när vi gick till 8-9 och egen serve. Men nej.

Rätt sur på ATP med. Efter förlusten i Los Angeles så ber jag supervisorn Tom Barnes säga till folket i Washington att vi gärna skulle slippa spela på Måndag eftersom vi reser hela dagen på Lördagen och det är 3 timmars tidskillnad. Jag tar gärna en extra dag för att träna och acklimatisera mig. Jag har väldigt svårt för 3 timmars tidskillnad. Tycker det är jobbigare än till exempel 10 timmar. Det är liksom inte tillräckligt många timmars skillnad för att man ska kunna tvinga sig in i rytmen. när man ska läggas sig klockan 00.00 är klockan 21.00 i Los Angeles och det är omöjligt att sova. Sen när klockan ringer 10.00 på morgonen är hon egentligen 07.00. Så för mig personligen tycker jag 3 timmar är riktigt jobbigt. Det spelades en dubbel idag. EN DUBBELMATCH. Och vilka var det? Jo, vi… Dom är seedade i singel, jag vet det, men det hade gått att lösa ändå. Det kollade jag på lottningen och schemat. Det hade gått att lösa.

Vad fan ska man göra nu då? Jo, betala hotellet hela veckan och dra till Toronto på Torsdag tror jag för att verkligen förbereda oss på banorna och bollarna där. För jag antar att det inte är Wilson bollar som vanligt i masters tävlingar utan Penn. Så är det.

Tror dock att jag kommer ta ledigt imorgon. Sen träna ordentligt på Onsdag innan vi sticker.

Vi vann! Fan också!

Både bra och dåliga nyheter idag. Och nej, överskriften betyder inte att jag blivit über-kaxig. Börjar med dom dåliga. Det blir inget Playboy Mansion imorgon. Irriterad!!! Men inte för att vi vann, för jag fick oss att spela på Fredag istället för imorgon. Eller nja, inte upp till mig. Men jag trodde att när vi fick Fredagsmatch att Playboy var klart. Men då har turneringen slutat med denna aktivitet i år tydligen. Utan att säga till ATP och det fick vi reda på idag efter matchen. Gråtfärdig frågade jag om det verkligen var sant. Och ja, det var det. Nu hade ATPs mediaperson en kontakt inne på Playboy Mansion och hon försökte den vägen med. Men icke, det gick inte heller. Så sorry grabbar, inga bunnys i år heller. Fan också.

Skönt att äntligen vinna en match i Los Angeles i alla fall. Jag var inte alls nöjd med vårat spel, det var inte Horia heller för den delen. Men det är otroligt skönt att kunna vara i en position där man kan säga att man inte är nöjd med spelet men ändå vinna. Det är en otroligt skön känsla att ha. Vi kände oss båda nervösa, vilket kanske är naturligt när det är första matchen på hardcourt, sen mars. Men ju längre matchen led så kom vi mer och mer in i rytmen som vi sökte och vi är väldigt nöjda med att vinna idag.

Allt började skit förresten. Jag var riktigt irriterad på domaren från första början och ville ärligt talat göra vad Foppa ville göra med Börje, alltså dra på honom en smäll… Fergus Murphy, som vi hade idag var lika nonchalant som vanligt. Jag var dock irriterad hela dagen av någon anledning och då är jag inte guds bästa barn, det vet jag. Men gör ditt jobb! 12.02 går jag och Horia på banan och då står Tursunov och Gulbis fortfarande på banan och bollar in. Murphy bara står och tittar på. Jag sa till honom direkt att du får ju säga till dom 10 minuter innan att dom ska gå av banan. Vi ska ju faktiskt spela match. Ja, jag vet sa han, men då slår dom nog ihjäl mig. Det svaret blev jag rätt paff på.

Undrar hur länge jag och Horia hade fått värma på banan om Tursunov och Gulbis skulle mötas i singel efter oss… Inte länge. Under början av matchen hade jag lite diskussioner med honom fast han var rätt ointresserad och en gång sa han bara, “What can I do for you, Robert?!?” Som domare ska du väl försöka lugna ner spelare och inte få dom ännu mer förbannade? Synd att inte alla kan vara som våran svenske domare Mohamed Layani. Det är omöjligt att bli förbannad på den glade jäveln…

Innan matchen var jag dock övertygad om att vi inte skulle vinna. Jag hade ju glömt mina röda kalsonger. Spelar alltid i röda kalsonger av någon anledning. Nej inte samma, jag har flera. Lika bra att säga det. Jag har inte ett par som jag STÄLLER på tork i en hörna efter varje match… Nu vann vi ändå. Konstigt.

Grym middag ikväll på Belmont Cafe. Leta upp det om ni är i stan. Avslappnat ställe med bra mat och bra barhäng. Ligger väldigt bra också mellan heta papparazi hak.

Nice Côte d’Azur.

Då var man tillbaks i Nice. Har varit här några gånger i år. För några veckor sedan låg jag och slappade på stränderna här. Nu är det jobb som gäller. En dag hemma i Båstad blev det. Inte mer. Men hur skönt var det inte? Känner att batterierna laddades om, inte helt, men tillräckligt för några veckor till. Otroligt skönt att träffa vänner och familj. Hade en fika med Fredrik Bergh och Patrik Fredriksson, två f.d. proffs som tyvärr fick sluta alldeles för tidigt på grund av skador. Annars hade dom haft längre och framgångsrikare karriärer. Det är jag helt övertygad om.

Jag kom hem senare än planerat i Fredags eftersom SJ hade fått för sig att göra något som jag aldrig upplevt tidigare. Självklart var det ju förseningar på tågen från Kastrup. Jag väntar på mitt tåg som går Köpenhamn-Göteborg med stopp i Båstad. Knökfullt och försenat som sagt. Men väl på tåget tänker jag, skönt, om två timmar är jag hemma. Men icke sa Nicke. När vi rullar in till Malmö station säger konduktören att det har skett en ändring. Detta tåg kommer inte gå till Göteborg längre utan till Karlskrona. Ni som vill vidare till Göteborg får vänta en timme till nästa tåg från stationen. Behöver jag säga att jag blev oxtokig? Är det någon som vet om SJ ens FÅR ändra på sträckan så? Lite jobbigt om flyget börjar med samma policy. ”Ja, det är er kapten som talar. Vi har gjort en liten ändring på vår flygrutt och kommer inte längre flyga till Stockholm utan till St. Petersburg istället.”

ATP satte oss inte på schemat idag, precis som jag bad om. Tack för det. Snällt. Så nu kan vi träna i lugn och ro för att sen förbereda oss på match imorgon eller tisdag. Jag tyckte jag märkte lite taktiska fel som jag och Horia gjorde i matchen mot Nestor/Zimonjic i Madrid. Jag tyckte vi blev lite ”nakna” i vissa situationer och vill man bli bland dom bättre paren i världen måste man hela till försöka förbättra sig. Vara ödmjuk inför uppgiften. Så jag tänkte vi skulle ta ett snack om position och vilka slag vi ska slå i olika situationer. Det är ju det dom bästa paren gör så otroligt bra. Din partner vet att när du är i just en specifik position i banan så kommer din forehand cross eller din partner vet att du kommer nog lobba. Just denna instinkt, att båda tänker lika i olika situationer, betyder pokaler. Och det är ju det jag spelar för. Pokaler, titlar.

Jabba the Hut då? Jo, jag såg ut som honom igår. Nästan 1kg godis, 500 gram Vikning chips och 3 dl lökdipp. Fan vad jag mådde illa sen. Just det, fick en sen födelsedagstårta med… Princesstårta såklart. Det absolut godaste som finns. Undrar varför jag mådde illa. Rullade upp 05.30 i morse och packade ner det sista innan mamma körde mig till Svågertorp i Malmö där jag tog tåget över bron. Utan försening och med rätt destination.

Tänkte ta upp det här med bollen vi spelat med på grus. En boll jag verkligen inte gillar och många är på min sida. Den är så sjukt tung och hård att gör fan ont att spela med den. Dunlop Fort har vi spelat med nu på grussvängen. Äntligen får man ju säga att ATP satt ner foten lite och får tävlingarna att sammarbeta på bollfronten. Problemet är bara att det äe en skitboll som valts. Och lyssna nu. Tanken är ju att spela med samma boll veckorna innan en Grand Slam. Nu är det bara så att det är inte Dunlop Fort vi spelar med i Paris, utan Dunlop Roland Garros. En annan boll!!!!! Hur ska det nu vara bättre för oss? Ok, den heter numera Dunlop Fort Roland Garros, men det är lik förbannat skillnad på bollarna. Så, nu har det skrivits kontrakt, har jag hört ryktesvägen, med Dunlop för tävlingarna innan Paris. Men nu är det så att Roland Garros är inne på sista året med Dunlop som bollar. Nästa år går Babolat in som bollsponsor. Och då är dom andra tävlingarna fast med Dunlop. Så då sket det sig… i alla fall.

Sweet and sour pork.

Eller om det nu var pork överhuvudtaget… kanske hund. För det smakade fan inte gott. Vad pratar jag om nu då? Jo, jag pratar om den matförgiftning jag åkte på kvällen innan matchen mot Nenad och Daniel. Jag gillar inte att ha en massa ursäkter för förluster, även om alla idrottsmän har olika förklaringar för att dom inte vinner. Det enda jag vill ha sagt med detta är att det i alla fall inte hjälpte. Och dessutom skyller jag allt på mina ”så kallade vänner”… Jag tar det från början.

Allt började med att vi fick en day off på grund av min dåliga rygg, så tack ATP… för en gångs skull. Jag tränade lätt och bestämde mig för att kolla på Robins match mot Almagro, som jag tycker är helt störd för övrigt. (Vilket han bevisade i matchen mot Robin med sitt uppträdande.) Så, jag kollar klart på matchen, det är lite sent så jag stannar kvar onsite för att vänta på schemat. Det kommer lite innan 20.00 och bokar träning för nästa dag. Eftersom Robin torskade misstänker jag att han vill ha roomservice eller vara själv, så jag lämna team Söderling ifred. Jag skickar ett sms till Simon om middagsplaner och får till svar att dom går om en kvart till Thai Gardens, det hinner jag inte. Jag frågar Jocke Nyström vad dom gör och får till svar att dom har lyckats få inbjudningar till VIP restaurangen i arenan men har ingen biljett över till mig. Jahapp… Jag åker tillbaka, kollar roomservice menyn som är bedrövlig. Går ut på stan till en italienare som vi åt på första dagen, klockan är 21.00 och den har inte öppnat än. Såklart. Burger King? Nä, det är för oseriöst tänker jag. Så ser jag en kinesrestaurang. Ok, vi kör på den. Sweet and sour pork och en annan kycklingrätt. Jag mår illa bara jag tänker på det nu.

Det tar en timme innan jag börjar känna att nåt inte står rätt till. Jag bestämmer mig för att lägga mig och hoppas på att det över imorgon. Vaknar mitt i natten, mår hur illa som helst, men jag vill inte spy. Klockan ringer till slut klockan 09.30 och jag tänker att jag nog klarat mig. Precis när den tanken är klar måste jag rusa på toaletten. Jag behöver ju inte gå in på detaljer, ni vet hur det funkar. Men det smakade lika illa på vägen ner som det smakade på vägen upp!

Alltså, hade inte mina ”så kallade” vänner haft andra planer så hade jag ju inte blivit matförgiftad. Och då hade jag kunnat spela bättre. Då hade vi vunnit. Och då hade vi vunnit hela tävlingen. Det hade betytt att vi gått till Masters i London och jag slutat året som topp 10. Där ser man hur små marginaler det är. Fan också…

Nu ska jag flyga hem till Båstad, jag har inte varit i Sverige sen Davis Cup och jag känner att jag har små gröna män i mitt huvud som hamrar och gör mig tokig. Det enda som hjälper mot det är att få vara i Sverige lite grann. Typiskt dock att Nice startar på söndag, så det blir inte många dagar. Jag har bett om att inte få spela på söndag eftersom jag måste hem och ta tag i min deklaration, men även för att mitt huvud inte ska explodera… Får se om dom accepterar mina orsaker. Jag hoppas verkligen magen kommer vara ok när jag kommer hem, för jag är så sjuuukt sugen på svenskt godis och chips med lökdipp. Jag kommer se ut som Jabba the Hut imorgon kväll. Men det får jag springa bort under Nice.

Det där med Almagro, jag vet inte om ni märkte det, ni som såg matchen. Allt började ju på inbollningen. Efter några slag när Almagro är varm i handleden så slår han alltså allt vad han kan i två slag och sen det tredje ut i hörnan. Gång på gång på gång. Allt för att göra Robin förbannad. Nu gör Robin misstaget att inte ta volley först under inbollningen. Jag sa det till Magnus att han måste fram till nätet, men precis då går Almagro fram. Robin ger honom rytm och han ber om smash. Nu är det Robins tur med volley. Varenda boll, VARENDA boll, slår Almagro så hårt han kan i bröstet på Robin som får skydda sig hela tiden. Värre än vad Nalbandian gjorde mot mig under Davis Cup. Så du måste ta volley först vid sådana tillfällen för då vet du om du ska hämnas. Sen under matchens gång fular han sig ännu mer. När Robin gör ett unforced error kommer ett VAMOOOS!!!! innan bollen ens har gått ut eller i nät samtidigt som han stirrar ner Robin. Jag irriterar mig otroligt på sånt. Och osportslighet överhuvudtaget.

Jag vet inte vad som är skönast egentligen, att lämna den här skitturneringen eller lämna Spanien. För jag gillar inte något av det. Det är så mycket fel på den här turneringen att den hamnar på samma plats som Miami, längst nere på listan. Att jag inte gillar Spanien har inget med det att göra. Det som nästan stör mig mest är att tävlingen går ut och säger att dom ska vara spegeln för andra turneringar. Alltså, dom ska vara den bästa turneringen i världen (enligt dom själva) och så är det en av dom sämsta. Inte en bana är likadan. Banorna i the Shit Box (Magic Box) är gjorda helt annorlunda än utebanorna. Dom är gjorda med cementgrund, som på Roland Garros. Utebanorna är sjukt mjuka och dåliga. Det ska ta 3 år att få dom bra säger dom. Vilket jag inte fattar att det ska ta så lång tid. Har varit på ställen då det gått mycket snabbare. Att banorna är så dåliga står i direkt koppling till att så många skadat sig och dragit sig ur här. Jag pratade med våra fysios och dom sa att när det helt plötsligt är så många skador på knän, höfter, vrister och annat, då måste man misstänka att underlaget är för dåligt. Alla ojämnheter när man glider och skjuter ifrån gör att skador uppstår. Smart tävling. Smart ATP.

Men hoppsan…

Något jag inte trodde jag skulle skriva när jag flög hit var att jag är faktiskt imponerad av den här tävlingen. Ok, det finns ju saker som är helt åt skogen, men det är sånt som har med kulturen att göra. Det märks verkligen att turneringen lyssnat på spelare och ATP och försöker sitt yttersta för att förbättra sig. Nytt hotell för i år och det är otroligt fint. Det var det inte innan. Lunchen på klubben är bra. Det var den inte innan, tydligen. Fick råd innan jag åkte hit om att jag skulle inte vänta för länge innan jag åt lunch för då skulle alla flugorna redan ätit upp den…

Trafiken är inte svensk om vi säger så. Igår höll jag och Tecau på att hamna i en frontalkrock i en korsning. Det var så otroligt nära att jag fick nästan byta kalsonger när jag kom till rummet. Dom kör som idioter måste jag säga! Men, det är ju sånt som har med kulturen att göra. Jag vet att syrran klagar på precis samma sak med trafiken och hon bor i Kuwait för tillfället. Annan del av världen men ändå rätt lik här. På tal om lika och olika delar av världen. Jag upphör aldrig att förvånas över hur en flight på bara 3 timmar kan få en att hamna i något som känns som en helt annan värld. Jag menar, man flyger 10 timmar och går av någonstans i USA, men känner ändå igen sig och förstår kulturen. Sen tar man en kort flygtur hit och världen känns upp och ner.

Strängningsgubbarna har inte så bra koll här får man säga. Jag lämnade in rack på 25kg och ser när han strängar det att det står 22kg på maskinen. Jag påpekar det och får ta dit en tolk för att få dom att förstå. Han säger att det är ju klart att det står 22kg eftersom maskinen drar 2-3kg för hårt. Jaha, vad dumt av mig. Sorry… Annars kan man ju stränga på 25kg och sen får jag avgöra hur jag vill ha det… MEn han är rätt självsäker också. Hade bett om att få ett rack till klockan 11.00 idag. 10.30 har han inte börjat och jag säger att jag ska spela match idag. Ingen fara säger han. Klockan 10.56 går jag tillbaka och mitt rack ligger fortfarande på golvet. Ursäkta, men jag ville ju ha det klockan 11.00 sa jag en gång till. Ok, ok. No problem, sir! Rätt självsäkert svar. Stränga ett rack på 4 minuter. No problem.

Har något strul med mina bihålor nu tror jag. Mina tänder känns som dom ska sprängas och det känns som om min vänstra sida av ansiktet ska sprängas med… Inte roligt.

Vi vann idag förresten. Men det var inget skönlir. Matchen svängde otroligt mycket. Hade break i båda seten men kunde inte ta till vara på dom. Otroligt skönt att vinna i alla fall efter den där resan till USA som vi inte nämner numera. Shhh!!!!!

Avslutar med två bilder. En bild säger mer än tusen ord heter det, men jag kommenterar dom ändå. Och det spelar ingen roll hur jävla sjukligt positiv du är som människa…! Dom här banorna är inte bra, men tur i alla fall att det “bara” är träningsbanor.

Auckland.

Nej, nu får jag ta tag i bloggandet. Har varit på latsidan lite för länge tycker jag. Men det blir så när inte säsongen varit igång och man inte har material att skriva om. För att bara skriva om en själv är ju inte roligt för någon. Men vi börjar ändå om mig… Brisbane blev ingen höjdarstart. Vi spelade dock helt ok och hade matchen i våra händer. 6-3, 2-0 och egen serve. Då blir vi brutna på 2 overrules och en nätrullare. Back, men det är sånt som händer. Dom spelar upp sig och servar otroligt bra till slut. Vi torskar andra set i tiebreak och gör ett dåligt supertiebreak. Dubbel kan verkligen vända på 1 eller 2 poäng. Och det känns som alltid gör det mot en själv. Men det stämmer väl inte hoppas jag.

Så vi tog vårt pick och pack och drog till Auckland för att förbereda oss. Bättre att komma hit tidigare tyckte jag av två anledningar. Det är 3 timmars tidsskillnad här mot Brisbane och jag tycker personligen att 3 timmar är den jobbigaste jetlagen. När det är 10-12 timmars skillnad så slocknar du bara på kvällarna, för att du är helt slut efter resan. Men tre timmar är sjukt jobbigt tycker jag. Klockan 00.00 ska du lägga dig, men då är hon bara 21.00. Likadant när du ska vakna klockan 09.00 så är klockan 06.00. Gillar det inte alls… Tur att man som dubbelspelare inte tränar för 12.00 som oftast! Nej inte för att vi är lata, utan för att singelspelarna som oftast har första tjing på just dom tiderna.
Andra anledningen är att jag vann Auckland förra året med Martin Damm. Så istället för att gå omkring och känna sig som en förlorare i Brisbane tyckte jag det var bättre att komma hit till en annan atmosfär där man känner sig som en vinnare. Man kan lura till sig självförtroende ibland. Likadant som man kan lura till sig tändning i en match. Ibland känner man sig nere när man spelar av olika anledningar och känner ingen tändning alls. Då kan man t.ex. tvinga sig själv att knyta näven efter varje vunnen poäng och säga kom igen eller nåt. På så sätt kryper tändningen fram från sitt gömställe. Funkar dock inte alltid…

Så nu är vi i Auckland och tjejerna spelade semifinal i sin tävling här idag. Sofia var här och kvalade, men lyckades inte vinna sin första match. Vi bor på samma hotell och funderade på att fråga vilket rum Sofia bodde i så jag kunde checka in på just det rummet. På så sätt kan man ju nästan säga att man legat i skeden med Sofia… Jag skojar Soffan!!!

Nästa år ska dom göra en totalrenovering på arenan här. Riva den totalt och bygga nytt. Och då ska dom även fixa rätt underlag. Jag gillar tävlingen, (måste man ju göra när man vunnit den), men jag tycker det är dåligt att vi fortfarande spelar på Green Set och inte underlaget som är i Melbourne. ATP fixar som vanligt maskhål för att vissa saker ska få vara. Självklart ska bollar och banor vara samma när det kommer en Grand Slam runt hörnan. Men just underlaget Green Set passar mig bra tycker jag. Trots det tycker jag ju att underlagen ska vara lika på alla turneringar som ligger veckorna för en Grand Slam.

Lite roligt idag innan den andra semifinalen skulle spelas mellan Flavia Panetta och Francesca Schiavone. Innan man går in på centercourten här så har man en kort tv-intervju. Schiavone går först och får frågan hur det är att spela mot sin kompis och dubbelpartner och vad hon har för taktik. Hon avslutar den korta intervjun med ”I’m gonna try to kill her.” Fan, tjejerna kör med raka puckar ibland verkar det som. (Inte alltid bakom ryggen…) Med sådana vänner, vem behöver fiender? Men alla som sett Francesca Schiavone vet ju att det är ingen kvinna många skulle våga bråka med. Men hon är säkert jättesnäll!

Offseason.

Bara för att jag slutat spela för säsongen så kan jag väl inte sluta blogga.  Hur mycket ni än tjatar att jag ska göra just det…  Tänkte lite på det häromdagen när jag insåg att jag inte kommer kunna skriva något från turneringar mer.  Var ska jag få allt material ifrån.  Hur kan jag klaga på allt när jag är hemma i Sverige?  När jag började den här bloggen så jag jag till Nors, Magnus Norman, att jag inte ville att den bara skulle handla om mig.  Då skulle det liksom bli för tråkigt tyckte jag.  Det är ju svårt att den inte handlar om mig eftersom det är jag som skriver den, men jag vill mest berätta om vad som sker på touren och lite sånt.  Det var så jag menade.  Ingen vill väl läsa vad Ior har för sig?  Så nu när jag inte spelar mer längre, hur ska jag kunna skriva vidare om touren?  Men det löser sig nog, det blir nog bra.

Jag måste skriva lite mer om Lyon faktiskt.  Det är en väldigt bra tävling.  Om man bortser från hur katastrofal träningssituationen är.  Annars är den väldigt bra.  Jag menar, hur kan man inte gilla en turnering som anställer all sin “officiella” personal via två modellagenturer.  (Inte säkerheten i och för sig.)  Men allt ifrån värdinnorna till bilförarna är riktigt vackra tjejer.  Normalt sett när jag sätter mig i en “official car” så sätter jag mig i baksätet med min ipod på så jag slipper snacka med chauffören.  Men av någon konstig anledning så sitter jag alltid fram och är hur charmig som helst i Lyon.  Eller ja, jag tycker jag är charmig men det kanske inte betyder nåt.  Maten på turneringen är väldigt bra och den äts i VIP området.  Och lyssna här Stockholm Open, VIP området ligger helt avskilt från matchbanorna.  Alltså, i en helt annan hall och det är ett jävla drag där trots att den inte ligger bredvid bana 1…  På kvällarna är det fullt ös i VIP-baren och det är ett väldigt bra tryck som på vilken het nattklubb somhelst.  Marseille har samma koncept med för den delen.  Så det funkar ju alldeles utmärkt.  Jag gillar när dom skiljer på VIP och tennis.  Det går att kombinera båda två utan att man trampar varandra på tårna.

När jag var kvar en dag extra dag i Lyon för undersökningar så hade jag rätt tråkigt på rummet så jag skrev en ny blogg till ATP.  Det är inte lika kul att skriva den som denna eftersom jag inte känner att jag kan skriva som jag vill, som jag sagt innan.  Men dom ville att jag skulle skriva en till så jag får se om den får ett bra emottagande.  Doubles Vision.  Denna gången var det faktiskt jag som valde bild, misstänker att ni fattar det.

Otroligt skönt att vara hemma i Sverige nu och ta tag i saker man skjutit på in i det sista under årets gång.  Så som att sortera kvitton, (inte så kul i och för sig), till att fixa nya inlägg till skorna.  Men jag får alltid lite panik i början av min offseason eftersom jag känner att jag måste ut och springa eller ut och träna.  Det är som en slags drog som tvingar en att tänka så.  Det tar några dagar i och för sig sen är man proffs på att vara en soffpotatis.  Jag kommer inte röra ett rack på nästan en månad i alla fall, men köra lite fys då och då.  Förra året gjorde jag något som var dumt.  Jag vilade alldeles för länge.  Jag gjorde det eftersom jag kände mig helt mentalt utbränd och ville inte ha någonting med tennis att göra.  Men då var det så sjuuuukt svårt att komma igång igen, så det vill jag inte alls göra igen.  Utan kommer försöka hålla en hyfsad nivå så jag kan komma igång snabbare när jag väl börjar.

Last stop Lyon…

Det går inte längre.  Jag kan inte lura mig själv.  Stockholm blev för mycket för min arm.  Efter två så kallade träningspass här i Lyon tog jag beslutet att avsluta säsongen.  Det finns ingen anledning att fortsätta.  Mitt första pass här kunde jag knappt hålla i racket, ingen överdrift.  Andra passet var lite bättre efter behandling, men omöjligt att spela volley.  Så jag kommer försöka spela denna veckan, men sen är det slut.  Anlednignen till att jag spelar är att om jag dragit mig här så hade ju Martin inte haft nån chans att spela.  Så nu är jag fullproppad på Voltaren och hoppas att vi kan avsluta vårat samarbete på ett hyffsat sätt.

Jag ringde runt till mina “kontakter” och rådfrågade vad jag skulle göra.  Vår Davis Cup läkare Tönu Saartok, min fysio i Helsingfors, Jarmo Ahonen och även ATPs fysio här Stephane Vivier.  Jag gjorde en ultraljuds scan här, en så kallad ultraljudsdoppler.  Tror i alla fall att det heter så.  Det visade att jag har vätska i min armbåge och det var någonting med brosket också.  Tog en magnetröntgen under Båstad och den visade ju en bone spur som det kallas.  Men det är alltså mer som är fel och det har jag trott hela tiden.  Inte så lätt att fatta vad som är fel när dom inte pratar så bra engelska här dock.  Stephane översatte till slut det mest för mig och vi ska göra ett test till.  Ett test där dom ska spruta in en vätska i armbågen och sen gör en ordentlig röntgen.  Tyckte dom sa någontong om att vätskan heter Iodide.  Så, jag kommer spela klart här, sen stanna en dag för att göra denna undersökning.  Men jag längtar inte till den för det ska göra något dj-ä-vulskt ont!!!  Och jag måste vila 10 dagar efter jag gjort det.  Men vad gör man inte för att kunna spela lite tennis?  Om det nu visar sig vara det som dom tror att det är blir det en kortisonspruta när min ansökan gått igenom och mer vila.  Men jag har ju två månader att fixa till mig nu efter Lyon.

Så mitt resonemang är att jag vill inte riskera mer än jag behöver för framtiden.  Vi ligger långt bak i racet nu, 700-800 poäng efter.  För att plocka in det måste vi vinna en av dessa tävlingarna och gå långt i Paris (Bercy).  Det kan vi ju i och för sig göra, men då måste man vara väl förberedd, hel och full med självförtroende.  Och med en skada så har man inget av det.  För att gå långt i en masters tävling måste du ju vara på topp!  Hur man än vrider och vänder på det, så är jag ju inte bra nog just nu för att slåss med världseliten.  Så enkelt är det.  Då tycker jag det är bättre att fixa armen och komma tillbaka starkare 2010.

Vi spelar alltså ikväll, sista match på bana 1, andra efter 18.30.  Jag ställde klockan på 08.30 i morse för att kunna få bolla in onsite.  Rätt mycket för tidigt att bolla in måste jag säga!  Men här finns bara två banor som är likadana och dom är onsite.  Vi har inte fått träna här än, så det var enda chansen att få känna på underlaget.  Det är tyvärr så på nästan alla inomhus tävlingar.  Träningsbanorna är skit!  ATP är ju alldeles för slappa när det gäller sånt.  Trots spelarnas klagomål och önskan att ha fler träningsbanor.  Stockholm är ju bra med antalet banor, men dom är otroligt snabba där ute i tältet, så spelare är inte nöjda med det heller.  Själv är man rätt färgad så man vägrar ju erkänna det…

« Previous Page — Next Page »