Vi vann! Fan också!

Både bra och dåliga nyheter idag. Och nej, överskriften betyder inte att jag blivit über-kaxig. Börjar med dom dåliga. Det blir inget Playboy Mansion imorgon. Irriterad!!! Men inte för att vi vann, för jag fick oss att spela på Fredag istället för imorgon. Eller nja, inte upp till mig. Men jag trodde att när vi fick Fredagsmatch att Playboy var klart. Men då har turneringen slutat med denna aktivitet i år tydligen. Utan att säga till ATP och det fick vi reda på idag efter matchen. Gråtfärdig frågade jag om det verkligen var sant. Och ja, det var det. Nu hade ATPs mediaperson en kontakt inne på Playboy Mansion och hon försökte den vägen med. Men icke, det gick inte heller. Så sorry grabbar, inga bunnys i år heller. Fan också.

Skönt att äntligen vinna en match i Los Angeles i alla fall. Jag var inte alls nöjd med vårat spel, det var inte Horia heller för den delen. Men det är otroligt skönt att kunna vara i en position där man kan säga att man inte är nöjd med spelet men ändå vinna. Det är en otroligt skön känsla att ha. Vi kände oss båda nervösa, vilket kanske är naturligt när det är första matchen på hardcourt, sen mars. Men ju längre matchen led så kom vi mer och mer in i rytmen som vi sökte och vi är väldigt nöjda med att vinna idag.

Allt började skit förresten. Jag var riktigt irriterad på domaren från första början och ville ärligt talat göra vad Foppa ville göra med Börje, alltså dra på honom en smäll… Fergus Murphy, som vi hade idag var lika nonchalant som vanligt. Jag var dock irriterad hela dagen av någon anledning och då är jag inte guds bästa barn, det vet jag. Men gör ditt jobb! 12.02 går jag och Horia på banan och då står Tursunov och Gulbis fortfarande på banan och bollar in. Murphy bara står och tittar på. Jag sa till honom direkt att du får ju säga till dom 10 minuter innan att dom ska gå av banan. Vi ska ju faktiskt spela match. Ja, jag vet sa han, men då slår dom nog ihjäl mig. Det svaret blev jag rätt paff på.

Undrar hur länge jag och Horia hade fått värma på banan om Tursunov och Gulbis skulle mötas i singel efter oss… Inte länge. Under början av matchen hade jag lite diskussioner med honom fast han var rätt ointresserad och en gång sa han bara, “What can I do for you, Robert?!?” Som domare ska du väl försöka lugna ner spelare och inte få dom ännu mer förbannade? Synd att inte alla kan vara som våran svenske domare Mohamed Layani. Det är omöjligt att bli förbannad på den glade jäveln…

Innan matchen var jag dock övertygad om att vi inte skulle vinna. Jag hade ju glömt mina röda kalsonger. Spelar alltid i röda kalsonger av någon anledning. Nej inte samma, jag har flera. Lika bra att säga det. Jag har inte ett par som jag STÄLLER på tork i en hörna efter varje match… Nu vann vi ändå. Konstigt.

Grym middag ikväll på Belmont Cafe. Leta upp det om ni är i stan. Avslappnat ställe med bra mat och bra barhäng. Ligger väldigt bra också mellan heta papparazi hak.

Nice Côte d’Azur.

Då var man tillbaks i Nice. Har varit här några gånger i år. För några veckor sedan låg jag och slappade på stränderna här. Nu är det jobb som gäller. En dag hemma i Båstad blev det. Inte mer. Men hur skönt var det inte? Känner att batterierna laddades om, inte helt, men tillräckligt för några veckor till. Otroligt skönt att träffa vänner och familj. Hade en fika med Fredrik Bergh och Patrik Fredriksson, två f.d. proffs som tyvärr fick sluta alldeles för tidigt på grund av skador. Annars hade dom haft längre och framgångsrikare karriärer. Det är jag helt övertygad om.

Jag kom hem senare än planerat i Fredags eftersom SJ hade fått för sig att göra något som jag aldrig upplevt tidigare. Självklart var det ju förseningar på tågen från Kastrup. Jag väntar på mitt tåg som går Köpenhamn-Göteborg med stopp i Båstad. Knökfullt och försenat som sagt. Men väl på tåget tänker jag, skönt, om två timmar är jag hemma. Men icke sa Nicke. När vi rullar in till Malmö station säger konduktören att det har skett en ändring. Detta tåg kommer inte gå till Göteborg längre utan till Karlskrona. Ni som vill vidare till Göteborg får vänta en timme till nästa tåg från stationen. Behöver jag säga att jag blev oxtokig? Är det någon som vet om SJ ens FÅR ändra på sträckan så? Lite jobbigt om flyget börjar med samma policy. ”Ja, det är er kapten som talar. Vi har gjort en liten ändring på vår flygrutt och kommer inte längre flyga till Stockholm utan till St. Petersburg istället.”

ATP satte oss inte på schemat idag, precis som jag bad om. Tack för det. Snällt. Så nu kan vi träna i lugn och ro för att sen förbereda oss på match imorgon eller tisdag. Jag tyckte jag märkte lite taktiska fel som jag och Horia gjorde i matchen mot Nestor/Zimonjic i Madrid. Jag tyckte vi blev lite ”nakna” i vissa situationer och vill man bli bland dom bättre paren i världen måste man hela till försöka förbättra sig. Vara ödmjuk inför uppgiften. Så jag tänkte vi skulle ta ett snack om position och vilka slag vi ska slå i olika situationer. Det är ju det dom bästa paren gör så otroligt bra. Din partner vet att när du är i just en specifik position i banan så kommer din forehand cross eller din partner vet att du kommer nog lobba. Just denna instinkt, att båda tänker lika i olika situationer, betyder pokaler. Och det är ju det jag spelar för. Pokaler, titlar.

Jabba the Hut då? Jo, jag såg ut som honom igår. Nästan 1kg godis, 500 gram Vikning chips och 3 dl lökdipp. Fan vad jag mådde illa sen. Just det, fick en sen födelsedagstårta med… Princesstårta såklart. Det absolut godaste som finns. Undrar varför jag mådde illa. Rullade upp 05.30 i morse och packade ner det sista innan mamma körde mig till Svågertorp i Malmö där jag tog tåget över bron. Utan försening och med rätt destination.

Tänkte ta upp det här med bollen vi spelat med på grus. En boll jag verkligen inte gillar och många är på min sida. Den är så sjukt tung och hård att gör fan ont att spela med den. Dunlop Fort har vi spelat med nu på grussvängen. Äntligen får man ju säga att ATP satt ner foten lite och får tävlingarna att sammarbeta på bollfronten. Problemet är bara att det äe en skitboll som valts. Och lyssna nu. Tanken är ju att spela med samma boll veckorna innan en Grand Slam. Nu är det bara så att det är inte Dunlop Fort vi spelar med i Paris, utan Dunlop Roland Garros. En annan boll!!!!! Hur ska det nu vara bättre för oss? Ok, den heter numera Dunlop Fort Roland Garros, men det är lik förbannat skillnad på bollarna. Så, nu har det skrivits kontrakt, har jag hört ryktesvägen, med Dunlop för tävlingarna innan Paris. Men nu är det så att Roland Garros är inne på sista året med Dunlop som bollar. Nästa år går Babolat in som bollsponsor. Och då är dom andra tävlingarna fast med Dunlop. Så då sket det sig… i alla fall.

Sweet and sour pork.

Eller om det nu var pork överhuvudtaget… kanske hund. För det smakade fan inte gott. Vad pratar jag om nu då? Jo, jag pratar om den matförgiftning jag åkte på kvällen innan matchen mot Nenad och Daniel. Jag gillar inte att ha en massa ursäkter för förluster, även om alla idrottsmän har olika förklaringar för att dom inte vinner. Det enda jag vill ha sagt med detta är att det i alla fall inte hjälpte. Och dessutom skyller jag allt på mina ”så kallade vänner”… Jag tar det från början.

Allt började med att vi fick en day off på grund av min dåliga rygg, så tack ATP… för en gångs skull. Jag tränade lätt och bestämde mig för att kolla på Robins match mot Almagro, som jag tycker är helt störd för övrigt. (Vilket han bevisade i matchen mot Robin med sitt uppträdande.) Så, jag kollar klart på matchen, det är lite sent så jag stannar kvar onsite för att vänta på schemat. Det kommer lite innan 20.00 och bokar träning för nästa dag. Eftersom Robin torskade misstänker jag att han vill ha roomservice eller vara själv, så jag lämna team Söderling ifred. Jag skickar ett sms till Simon om middagsplaner och får till svar att dom går om en kvart till Thai Gardens, det hinner jag inte. Jag frågar Jocke Nyström vad dom gör och får till svar att dom har lyckats få inbjudningar till VIP restaurangen i arenan men har ingen biljett över till mig. Jahapp… Jag åker tillbaka, kollar roomservice menyn som är bedrövlig. Går ut på stan till en italienare som vi åt på första dagen, klockan är 21.00 och den har inte öppnat än. Såklart. Burger King? Nä, det är för oseriöst tänker jag. Så ser jag en kinesrestaurang. Ok, vi kör på den. Sweet and sour pork och en annan kycklingrätt. Jag mår illa bara jag tänker på det nu.

Det tar en timme innan jag börjar känna att nåt inte står rätt till. Jag bestämmer mig för att lägga mig och hoppas på att det över imorgon. Vaknar mitt i natten, mår hur illa som helst, men jag vill inte spy. Klockan ringer till slut klockan 09.30 och jag tänker att jag nog klarat mig. Precis när den tanken är klar måste jag rusa på toaletten. Jag behöver ju inte gå in på detaljer, ni vet hur det funkar. Men det smakade lika illa på vägen ner som det smakade på vägen upp!

Alltså, hade inte mina ”så kallade” vänner haft andra planer så hade jag ju inte blivit matförgiftad. Och då hade jag kunnat spela bättre. Då hade vi vunnit. Och då hade vi vunnit hela tävlingen. Det hade betytt att vi gått till Masters i London och jag slutat året som topp 10. Där ser man hur små marginaler det är. Fan också…

Nu ska jag flyga hem till Båstad, jag har inte varit i Sverige sen Davis Cup och jag känner att jag har små gröna män i mitt huvud som hamrar och gör mig tokig. Det enda som hjälper mot det är att få vara i Sverige lite grann. Typiskt dock att Nice startar på söndag, så det blir inte många dagar. Jag har bett om att inte få spela på söndag eftersom jag måste hem och ta tag i min deklaration, men även för att mitt huvud inte ska explodera… Får se om dom accepterar mina orsaker. Jag hoppas verkligen magen kommer vara ok när jag kommer hem, för jag är så sjuuukt sugen på svenskt godis och chips med lökdipp. Jag kommer se ut som Jabba the Hut imorgon kväll. Men det får jag springa bort under Nice.

Det där med Almagro, jag vet inte om ni märkte det, ni som såg matchen. Allt började ju på inbollningen. Efter några slag när Almagro är varm i handleden så slår han alltså allt vad han kan i två slag och sen det tredje ut i hörnan. Gång på gång på gång. Allt för att göra Robin förbannad. Nu gör Robin misstaget att inte ta volley först under inbollningen. Jag sa det till Magnus att han måste fram till nätet, men precis då går Almagro fram. Robin ger honom rytm och han ber om smash. Nu är det Robins tur med volley. Varenda boll, VARENDA boll, slår Almagro så hårt han kan i bröstet på Robin som får skydda sig hela tiden. Värre än vad Nalbandian gjorde mot mig under Davis Cup. Så du måste ta volley först vid sådana tillfällen för då vet du om du ska hämnas. Sen under matchens gång fular han sig ännu mer. När Robin gör ett unforced error kommer ett VAMOOOS!!!! innan bollen ens har gått ut eller i nät samtidigt som han stirrar ner Robin. Jag irriterar mig otroligt på sånt. Och osportslighet överhuvudtaget.

Jag vet inte vad som är skönast egentligen, att lämna den här skitturneringen eller lämna Spanien. För jag gillar inte något av det. Det är så mycket fel på den här turneringen att den hamnar på samma plats som Miami, längst nere på listan. Att jag inte gillar Spanien har inget med det att göra. Det som nästan stör mig mest är att tävlingen går ut och säger att dom ska vara spegeln för andra turneringar. Alltså, dom ska vara den bästa turneringen i världen (enligt dom själva) och så är det en av dom sämsta. Inte en bana är likadan. Banorna i the Shit Box (Magic Box) är gjorda helt annorlunda än utebanorna. Dom är gjorda med cementgrund, som på Roland Garros. Utebanorna är sjukt mjuka och dåliga. Det ska ta 3 år att få dom bra säger dom. Vilket jag inte fattar att det ska ta så lång tid. Har varit på ställen då det gått mycket snabbare. Att banorna är så dåliga står i direkt koppling till att så många skadat sig och dragit sig ur här. Jag pratade med våra fysios och dom sa att när det helt plötsligt är så många skador på knän, höfter, vrister och annat, då måste man misstänka att underlaget är för dåligt. Alla ojämnheter när man glider och skjuter ifrån gör att skador uppstår. Smart tävling. Smart ATP.

Men hoppsan…

Något jag inte trodde jag skulle skriva när jag flög hit var att jag är faktiskt imponerad av den här tävlingen. Ok, det finns ju saker som är helt åt skogen, men det är sånt som har med kulturen att göra. Det märks verkligen att turneringen lyssnat på spelare och ATP och försöker sitt yttersta för att förbättra sig. Nytt hotell för i år och det är otroligt fint. Det var det inte innan. Lunchen på klubben är bra. Det var den inte innan, tydligen. Fick råd innan jag åkte hit om att jag skulle inte vänta för länge innan jag åt lunch för då skulle alla flugorna redan ätit upp den…

Trafiken är inte svensk om vi säger så. Igår höll jag och Tecau på att hamna i en frontalkrock i en korsning. Det var så otroligt nära att jag fick nästan byta kalsonger när jag kom till rummet. Dom kör som idioter måste jag säga! Men, det är ju sånt som har med kulturen att göra. Jag vet att syrran klagar på precis samma sak med trafiken och hon bor i Kuwait för tillfället. Annan del av världen men ändå rätt lik här. På tal om lika och olika delar av världen. Jag upphör aldrig att förvånas över hur en flight på bara 3 timmar kan få en att hamna i något som känns som en helt annan värld. Jag menar, man flyger 10 timmar och går av någonstans i USA, men känner ändå igen sig och förstår kulturen. Sen tar man en kort flygtur hit och världen känns upp och ner.

Strängningsgubbarna har inte så bra koll här får man säga. Jag lämnade in rack på 25kg och ser när han strängar det att det står 22kg på maskinen. Jag påpekar det och får ta dit en tolk för att få dom att förstå. Han säger att det är ju klart att det står 22kg eftersom maskinen drar 2-3kg för hårt. Jaha, vad dumt av mig. Sorry… Annars kan man ju stränga på 25kg och sen får jag avgöra hur jag vill ha det… MEn han är rätt självsäker också. Hade bett om att få ett rack till klockan 11.00 idag. 10.30 har han inte börjat och jag säger att jag ska spela match idag. Ingen fara säger han. Klockan 10.56 går jag tillbaka och mitt rack ligger fortfarande på golvet. Ursäkta, men jag ville ju ha det klockan 11.00 sa jag en gång till. Ok, ok. No problem, sir! Rätt självsäkert svar. Stränga ett rack på 4 minuter. No problem.

Har något strul med mina bihålor nu tror jag. Mina tänder känns som dom ska sprängas och det känns som om min vänstra sida av ansiktet ska sprängas med… Inte roligt.

Vi vann idag förresten. Men det var inget skönlir. Matchen svängde otroligt mycket. Hade break i båda seten men kunde inte ta till vara på dom. Otroligt skönt att vinna i alla fall efter den där resan till USA som vi inte nämner numera. Shhh!!!!!

Avslutar med två bilder. En bild säger mer än tusen ord heter det, men jag kommenterar dom ändå. Och det spelar ingen roll hur jävla sjukligt positiv du är som människa…! Dom här banorna är inte bra, men tur i alla fall att det “bara” är träningsbanor.

Auckland.

Nej, nu får jag ta tag i bloggandet. Har varit på latsidan lite för länge tycker jag. Men det blir så när inte säsongen varit igång och man inte har material att skriva om. För att bara skriva om en själv är ju inte roligt för någon. Men vi börjar ändå om mig… Brisbane blev ingen höjdarstart. Vi spelade dock helt ok och hade matchen i våra händer. 6-3, 2-0 och egen serve. Då blir vi brutna på 2 overrules och en nätrullare. Back, men det är sånt som händer. Dom spelar upp sig och servar otroligt bra till slut. Vi torskar andra set i tiebreak och gör ett dåligt supertiebreak. Dubbel kan verkligen vända på 1 eller 2 poäng. Och det känns som alltid gör det mot en själv. Men det stämmer väl inte hoppas jag.

Så vi tog vårt pick och pack och drog till Auckland för att förbereda oss. Bättre att komma hit tidigare tyckte jag av två anledningar. Det är 3 timmars tidsskillnad här mot Brisbane och jag tycker personligen att 3 timmar är den jobbigaste jetlagen. När det är 10-12 timmars skillnad så slocknar du bara på kvällarna, för att du är helt slut efter resan. Men tre timmar är sjukt jobbigt tycker jag. Klockan 00.00 ska du lägga dig, men då är hon bara 21.00. Likadant när du ska vakna klockan 09.00 så är klockan 06.00. Gillar det inte alls… Tur att man som dubbelspelare inte tränar för 12.00 som oftast! Nej inte för att vi är lata, utan för att singelspelarna som oftast har första tjing på just dom tiderna.
Andra anledningen är att jag vann Auckland förra året med Martin Damm. Så istället för att gå omkring och känna sig som en förlorare i Brisbane tyckte jag det var bättre att komma hit till en annan atmosfär där man känner sig som en vinnare. Man kan lura till sig självförtroende ibland. Likadant som man kan lura till sig tändning i en match. Ibland känner man sig nere när man spelar av olika anledningar och känner ingen tändning alls. Då kan man t.ex. tvinga sig själv att knyta näven efter varje vunnen poäng och säga kom igen eller nåt. På så sätt kryper tändningen fram från sitt gömställe. Funkar dock inte alltid…

Så nu är vi i Auckland och tjejerna spelade semifinal i sin tävling här idag. Sofia var här och kvalade, men lyckades inte vinna sin första match. Vi bor på samma hotell och funderade på att fråga vilket rum Sofia bodde i så jag kunde checka in på just det rummet. På så sätt kan man ju nästan säga att man legat i skeden med Sofia… Jag skojar Soffan!!!

Nästa år ska dom göra en totalrenovering på arenan här. Riva den totalt och bygga nytt. Och då ska dom även fixa rätt underlag. Jag gillar tävlingen, (måste man ju göra när man vunnit den), men jag tycker det är dåligt att vi fortfarande spelar på Green Set och inte underlaget som är i Melbourne. ATP fixar som vanligt maskhål för att vissa saker ska få vara. Självklart ska bollar och banor vara samma när det kommer en Grand Slam runt hörnan. Men just underlaget Green Set passar mig bra tycker jag. Trots det tycker jag ju att underlagen ska vara lika på alla turneringar som ligger veckorna för en Grand Slam.

Lite roligt idag innan den andra semifinalen skulle spelas mellan Flavia Panetta och Francesca Schiavone. Innan man går in på centercourten här så har man en kort tv-intervju. Schiavone går först och får frågan hur det är att spela mot sin kompis och dubbelpartner och vad hon har för taktik. Hon avslutar den korta intervjun med ”I’m gonna try to kill her.” Fan, tjejerna kör med raka puckar ibland verkar det som. (Inte alltid bakom ryggen…) Med sådana vänner, vem behöver fiender? Men alla som sett Francesca Schiavone vet ju att det är ingen kvinna många skulle våga bråka med. Men hon är säkert jättesnäll!

Offseason.

Bara för att jag slutat spela för säsongen så kan jag väl inte sluta blogga.  Hur mycket ni än tjatar att jag ska göra just det…  Tänkte lite på det häromdagen när jag insåg att jag inte kommer kunna skriva något från turneringar mer.  Var ska jag få allt material ifrån.  Hur kan jag klaga på allt när jag är hemma i Sverige?  När jag började den här bloggen så jag jag till Nors, Magnus Norman, att jag inte ville att den bara skulle handla om mig.  Då skulle det liksom bli för tråkigt tyckte jag.  Det är ju svårt att den inte handlar om mig eftersom det är jag som skriver den, men jag vill mest berätta om vad som sker på touren och lite sånt.  Det var så jag menade.  Ingen vill väl läsa vad Ior har för sig?  Så nu när jag inte spelar mer längre, hur ska jag kunna skriva vidare om touren?  Men det löser sig nog, det blir nog bra.

Jag måste skriva lite mer om Lyon faktiskt.  Det är en väldigt bra tävling.  Om man bortser från hur katastrofal träningssituationen är.  Annars är den väldigt bra.  Jag menar, hur kan man inte gilla en turnering som anställer all sin “officiella” personal via två modellagenturer.  (Inte säkerheten i och för sig.)  Men allt ifrån värdinnorna till bilförarna är riktigt vackra tjejer.  Normalt sett när jag sätter mig i en “official car” så sätter jag mig i baksätet med min ipod på så jag slipper snacka med chauffören.  Men av någon konstig anledning så sitter jag alltid fram och är hur charmig som helst i Lyon.  Eller ja, jag tycker jag är charmig men det kanske inte betyder nåt.  Maten på turneringen är väldigt bra och den äts i VIP området.  Och lyssna här Stockholm Open, VIP området ligger helt avskilt från matchbanorna.  Alltså, i en helt annan hall och det är ett jävla drag där trots att den inte ligger bredvid bana 1…  På kvällarna är det fullt ös i VIP-baren och det är ett väldigt bra tryck som på vilken het nattklubb somhelst.  Marseille har samma koncept med för den delen.  Så det funkar ju alldeles utmärkt.  Jag gillar när dom skiljer på VIP och tennis.  Det går att kombinera båda två utan att man trampar varandra på tårna.

När jag var kvar en dag extra dag i Lyon för undersökningar så hade jag rätt tråkigt på rummet så jag skrev en ny blogg till ATP.  Det är inte lika kul att skriva den som denna eftersom jag inte känner att jag kan skriva som jag vill, som jag sagt innan.  Men dom ville att jag skulle skriva en till så jag får se om den får ett bra emottagande.  Doubles Vision.  Denna gången var det faktiskt jag som valde bild, misstänker att ni fattar det.

Otroligt skönt att vara hemma i Sverige nu och ta tag i saker man skjutit på in i det sista under årets gång.  Så som att sortera kvitton, (inte så kul i och för sig), till att fixa nya inlägg till skorna.  Men jag får alltid lite panik i början av min offseason eftersom jag känner att jag måste ut och springa eller ut och träna.  Det är som en slags drog som tvingar en att tänka så.  Det tar några dagar i och för sig sen är man proffs på att vara en soffpotatis.  Jag kommer inte röra ett rack på nästan en månad i alla fall, men köra lite fys då och då.  Förra året gjorde jag något som var dumt.  Jag vilade alldeles för länge.  Jag gjorde det eftersom jag kände mig helt mentalt utbränd och ville inte ha någonting med tennis att göra.  Men då var det så sjuuuukt svårt att komma igång igen, så det vill jag inte alls göra igen.  Utan kommer försöka hålla en hyfsad nivå så jag kan komma igång snabbare när jag väl börjar.

Last stop Lyon…

Det går inte längre.  Jag kan inte lura mig själv.  Stockholm blev för mycket för min arm.  Efter två så kallade träningspass här i Lyon tog jag beslutet att avsluta säsongen.  Det finns ingen anledning att fortsätta.  Mitt första pass här kunde jag knappt hålla i racket, ingen överdrift.  Andra passet var lite bättre efter behandling, men omöjligt att spela volley.  Så jag kommer försöka spela denna veckan, men sen är det slut.  Anlednignen till att jag spelar är att om jag dragit mig här så hade ju Martin inte haft nån chans att spela.  Så nu är jag fullproppad på Voltaren och hoppas att vi kan avsluta vårat samarbete på ett hyffsat sätt.

Jag ringde runt till mina “kontakter” och rådfrågade vad jag skulle göra.  Vår Davis Cup läkare Tönu Saartok, min fysio i Helsingfors, Jarmo Ahonen och även ATPs fysio här Stephane Vivier.  Jag gjorde en ultraljuds scan här, en så kallad ultraljudsdoppler.  Tror i alla fall att det heter så.  Det visade att jag har vätska i min armbåge och det var någonting med brosket också.  Tog en magnetröntgen under Båstad och den visade ju en bone spur som det kallas.  Men det är alltså mer som är fel och det har jag trott hela tiden.  Inte så lätt att fatta vad som är fel när dom inte pratar så bra engelska här dock.  Stephane översatte till slut det mest för mig och vi ska göra ett test till.  Ett test där dom ska spruta in en vätska i armbågen och sen gör en ordentlig röntgen.  Tyckte dom sa någontong om att vätskan heter Iodide.  Så, jag kommer spela klart här, sen stanna en dag för att göra denna undersökning.  Men jag längtar inte till den för det ska göra något dj-ä-vulskt ont!!!  Och jag måste vila 10 dagar efter jag gjort det.  Men vad gör man inte för att kunna spela lite tennis?  Om det nu visar sig vara det som dom tror att det är blir det en kortisonspruta när min ansökan gått igenom och mer vila.  Men jag har ju två månader att fixa till mig nu efter Lyon.

Så mitt resonemang är att jag vill inte riskera mer än jag behöver för framtiden.  Vi ligger långt bak i racet nu, 700-800 poäng efter.  För att plocka in det måste vi vinna en av dessa tävlingarna och gå långt i Paris (Bercy).  Det kan vi ju i och för sig göra, men då måste man vara väl förberedd, hel och full med självförtroende.  Och med en skada så har man inget av det.  För att gå långt i en masters tävling måste du ju vara på topp!  Hur man än vrider och vänder på det, så är jag ju inte bra nog just nu för att slåss med världseliten.  Så enkelt är det.  Då tycker jag det är bättre att fixa armen och komma tillbaka starkare 2010.

Vi spelar alltså ikväll, sista match på bana 1, andra efter 18.30.  Jag ställde klockan på 08.30 i morse för att kunna få bolla in onsite.  Rätt mycket för tidigt att bolla in måste jag säga!  Men här finns bara två banor som är likadana och dom är onsite.  Vi har inte fått träna här än, så det var enda chansen att få känna på underlaget.  Det är tyvärr så på nästan alla inomhus tävlingar.  Träningsbanorna är skit!  ATP är ju alldeles för slappa när det gäller sånt.  Trots spelarnas klagomål och önskan att ha fler träningsbanor.  Stockholm är ju bra med antalet banor, men dom är otroligt snabba där ute i tältet, så spelare är inte nöjda med det heller.  Själv är man rätt färgad så man vägrar ju erkänna det…

Bra start.

Det blev en bra start på Asien touren för 3 av oss svenskar.  Simon, åkte dit mot en storspelande Bopanna och hans partner Qureshi.  Tyvärr inget att göra mot dom just på den dagen.  Ja, och Brunström naturligtvis.  Vi hade en riktigt tuff match igår med bra servande på en lite ojämn bana 1.  Mest imponerad är jag ändå av PimPim.  Att han går och slår Hewitt i sin första match sen Titanic sjönk är en otroligt stor bedrift.  Hatten av!  Hoppas att det nu håller  hela vägen till en “riktig” comeback!  (Och dom som inte tror att jag verkligen menar det, kan faktiskt ta och fara åt…)

På tal om Rohan Bopanna, från Indien, så har han ett riktigt kul smeknamn för oss Svenskar.  Han servar otroligt bra och har en riktig kanon, bokstavligen tycker Indierna.  I min första match med Davis Cup laget hade vi en kvalmatch borta mot Indien.  Bopanna spelar en av singlarna mot Tompa Jo.  Efter varje ess Bopanna slår hör vi att deras bänk skriker Bofors!  Come on Bofors!  Och liknande saker.  Efter matchen, Tompa vann, så går jag fram och frågar om dom verkligen skriker Bofors, för det är ju faktiskt en stad i Sverige.  Ja, dom gör ju kanoner där får jag till svar…  Fantastiskt kul tycker jag.

Bloggandet här på AMQJ.se verkar ha spridit sig.  Blev tillfrågad av ATP om jag skulle kunna skriva ett blogginlägg på ATPs hemsida.  Nja, riktigt så är det inte.  Våra dubbelrepresentanter i playercouncil har börjat med något som heter Doubles Vision där olika dubbelspelare kan gå in och blogga om olika saker.  Det är ett steg för att göra lite mer promotion för oss själva.  Vi har även börjat spela med våra namn på ryggen, så nu står det Lindstedt på mig.  Känns lite konstigt faktiskt, men det är nog en bra idé i långa loppet.  Kan nog vara en bra grej för singelspelarna med.  Varför inte?  Jag vet dock inte om jag ska blogga riktigt än.  Jag skrev att jag inte vill blogga om hur blå himlen är och hur klara stjärnorna är, för det är ju inte riktigt jag att bara skriva om hur perfekt allting funkar.  Så vi får se hur mycket dom vågar släppa lös mig…

Det var officiellt cocktailparty i förrgår, (utan alkohol…!!!), där Robin och dom andra seedade var tvungna att infinna sig.  Dom skulle upp på en scen iklädda färgglada skjortor som jag antar är typiska för Malaysia.  Eller för stora delar av Asien antar jag, för jag tycker dom ser likadana ut överallt här.  I alla fall, skjortorna är rätt långa vilket är meningen antar jag.  Alla har dom på sig på samma sätt utom en.  Verdasco…  Överraskande nog har han stoppat in sin skjorta i sina jeans.  Jag stod med Bagdathis och bara smågarvade.  Han vill ju visa sin otroligt fina rumpa sa han…  Jag har samma rumpa med, men skulle inte stoppa in skjortan så, fortsatte han och vi garvade ännu mer.  Chippendales…

Jag längtar redan till Stockholm!  Martin och jag kommer inte spela där.  Är lite irriterad, men han säger att han inte klarar av att spela så många tävlingar i rad.  Vi jagar ju bara Masters har jag sagt, men men…  Så nu kommer jag spela med Arnaud Clement istället den veckan.  Ska bli kul det med.

Som vanligt har man inte hunnit med att se någonting alls här.  Man är för lat och har för lite tid.  Men har man ingen tid, så betyder det att man vunnit.  Så det är väl så det ska vara.

Vem fan hade trott det?!?

Det är svårt att säga att jag inte gillar Washington.  Så jag gör inte det.  Washington är ju fantastiskt bra!  Vem hade trott att vi skulle gå och vinna Legg Mason Classic?  Inte jag i alla fall.  Faktiskt!  Har alltid sagt att jag inte är en morgonmännsika och att jag inte gillar att spela tidigt på dagen.  Matcherna i Washington börjar klockan 16.00 och pågår sent in på kvällen.  Det gillar jag mycket mer!  Gillar det så mycket att jag för första gången lyckats försvara en titel.  På ATP nivå.  Vem fan hade trott det?!?  Visst vi hade tur i semifinalen mot Daniel och Nenad när vi fick w.o.  Kändes som det enda sättet vi kunde slå dom egentligen.  Men vi klagar inte.  Jag vet att man ska vara politiskt korrekt som spelare och säga att det är inte så man vill vinna matcher och att det inte ger någon glädje att gå vidare i lottningen på det sättet.  Men jag är inte alltid så politiskt korrekt, om ni nu trodde det…  Så jag säger så här, det är F-A-N-T-A-S-T-I-S-K-T skönt att vinna på w.o.  Ja, det stämmer.  Vad är det som är fel med att slippa spela, få en spelledig dag, slippa slita på kroppen och ändå få poäng, pengar och chans att fortsätta vinna?  Jag skäms inte för att säga det, fast jag kanske borde göra det.  Ge mig w.o. till finalen i US Open och jag tar det med ro och ett brett leende…  Fast det ÄR sant, det ger en mer belåtelse att verkligen slå t.ex. världsettorna än att få w.o. mot dom.  Så enkelt är det ju.

Om jag ska vara ärlig trodde jag att Martin och jag inte hade någon titelvinst kvar i oss.  Kändes som vi fastnat i något slags ekorrhjul och kunde inte komma loss.  Fastnat i vinkelvolten liksom!  Så det var skönt att överraska oss själva på detta sättet.  Det ger oss ju också tätkänning igen för racet till masters i London.  Även om det är väldigt långt kvar dit.    Kollade på rankingen i morse och såg att jag nu har båda Washington titlarna på mitt “konto”.  Washington gick ju senare förra året så jag tappar inte dom poängen förräns nästa vecka.  Så rätt kul att läsa Washington “win” två gånger om.  Lite sjukt faktiskt.

Så, nu tillbaka till lite ATP klagande…  I Lördags, när vi fick w.o. så bad ATP oss att spela lite uppvisning efter Roddick/Isner så vi sa ja, visst kan vi hjälpa tävlingen om det inte blir för sent.  Självklart!   Dom börjar spela 19.00 och det är faktiskt en bra match, fast Isner är på banan.  Under kvällen går jag in till ATP och undrar vad det är dom vill vi ska göra och säger igen att det inte får bli för sent.  Finalen börjar ju 12.30 nästa dag.  Får inget riktigt svar från dom och tänker det här kan ju bli roligt…  Matchen går till tre set och 21.30 står det 4-4 i avgörande.  Då går jag in till ATP igen och säger, sorry men nu är det för sent.  Vi vill gärna hjälpa turneringen, men nu har publiken fått över 2 1/2 timme bra tennis och det blir för sent för oss.  Vi kommer ju inte gå på banan för 22.00 och kommer inte därifrån innan 23.00 säkert, sen käka och kommer inte i säng innan midnatt eller senare.  Så just nu skiter jag i turneringen för vi har en final att spela imorgon.  Ni måste förstå det sa jag till slut.  Ok, vi kollar med tournament directorn.  Jag märker att dom blir irriterade, men det gör mig bara mer förbannad.  Tournament directorn kommer och han säger helt enkelt, tack så mycket för att ni stannade så länge grabbar och själklart förstår jag att ni har en viktig match imorgon.  Ni kan sticka tillbaka till hotellet.  Så det var ATP som inte ville släppa oss.  Blir så trött ibland!!!  Jag tackade Jeff Newman, tourament director, i mitt tal efter matchen för att förstå det sportsliga i problemet kvällen innan.

I alla fall, jag firade segern med att sätta mig på ett plan till Montreal 21.30 och ska köra ett lugnt träningspass här idag.  Jag kommer spela med brassen Marcelo Melo eftersom jag och Martin inte kunde komma in.  Masters turneringarna är ju väldigt, väldigt tuffa.  Jag får ta och fira med en god middag ikväll med Simon antar jag.  Inte så romantiskt sällskap kanske men det får helt enkelt duga…

På tal om ranking.  Hej Bjösse, hoppas allting är bra där hemma och att ni har det trevligt.  Hoppas vi ses i New York om ni nu kommer över.  Hälsningar från SVERIGE-ETTAN…!!!!

Och till sist, Jonas Arnesen, nu är det rätt nära med ditt vad, va???

Day off och vinprovning.

Efter en otroligt skön seger igår var vi idag tvungna att göra “Stars Program”.  Vi fick välja mellan att spela tennis med några eller ha vinprovning.  Vi valde det senare.  Gott var det också!  Men lite om matchen först.  Det är alltid otroligt skönt att slå någon som man aldrig tidigare har slagit.  Det känns alltid lite extra när man väl klarat av någonting som man tidigare inte gjort.  Jag har varken slagit Knowles eller Bhupathi och att göra det i en sån match som igår gör ju det lite mysigare.  16-14 i avgörande supertiebreak.  Tvekade aldrig på seger… eeeh!!!  Så, nu har vi alla fall två dagar ledigt, vilket inte alls är optimalt och jag gillar det inte.  Men det är i alla fall bättre att vara ledig i två dagar istället för att packa väskorna och leta flygbiljett till nästa tävling.  Rätt logiskt antar jag.  En av våra motståndare var irriterad idag och gick tydligen loss på ATP eftersom vi fick spela två dagar i rad.  Han sa att det var för slitsamt och dom inte behövt spelat oss igår.  Det stämmer i och för sig, men jag tycker vi ska klara av att kunna spela matcher två dagar i rad utan större problem.  Så jobbigt är det faktiskt inte.  Men det jag tycker var mest korkat med detta var att han sa det framför flera singelspelare.  Dom spelar ju oftare än oss två dagar i rad och det är faktiskt jobbigare att spela singel.  Jag erkänner det…

I alla fall, vinprovning.  Efter vår träning klockan 17.00 så skulle vi smutta på lite vin klockan 18.45.  Rätt kul faktiskt.  Det blev lite kalabalik med foton och frågor, men jänkarna är ju lite tokiga.  Wayne Bryan,  (Bob och Mike’s pappa), var speaker och han sköter det väldigt bra.  Sen efter det gick vi till några av sviterna runt centrecourten för att ska tass med sponsorer och svara på frågor.  Allt detta måste helt enkelt göras, det tillhör vårt jobb.  Inte alltid det roligaste, men det är ett litet pris att betala för att hålla sponsorer till tävlingarna glada.  Vi, dubbelspelare, testade för övrigt en ny grej för att hjälpa turneringar här i Washington.  En ProAm i två timmar där vi spelade med sponsorer och folk från området.  Alla amatörer fick betala 1000 dollar för att vara med  och pengarna gick till turneringen.  Det kom över 20 amatörer.  Det funkade rätt bra, även om två timmar var lite långt i ett sånt varmt ställe som Washington.  Vi har sneglat lite på golfen där som även kör med ProAms innan tävlingen.  En av delatagarna tycker jag var sjukt jobbig dock.  Det var en kvinna jag möter i första 12-minuters matchen och märker att hon är helt inne i matchen, alldeles alldeles för inne i matchen.  Knyter nästan näven efter varje poäng hon och hennes partner vinner mot oss.  I alla fall, vi vinner 4 game mot 2 när det är dags att rotera och jag ska rapportera resultatet.  Då kommer hon och säger 4-3.  Jag försöker förklara att vi bara spelade 6 game, men hon vägrar ge sig och har en otroligt jobbig attityd.  Jag känner att jag börjar koka så smått inombords.  Nu visar det sig att bara proffsen roterar och jag byter helt enkelt bara sida och ska spela nästa match med henne.  Fan också.  Hon kommer fram och säger, du får absolut inte missa några bollar, jag är en tävlingsmänniska och ska vinna det här!  Det skulle hon inte sagt…  Jag börjar serva och min första serve sitter i nätet, andra maskan nerifrån.  Oj då, hehehe!!!  Vi vann inte den matchen.  Så synd då.

Då är det roligare med vinprovning, helt klart!

Next Page »