Sayonara.

Så regnade det till slut i Tokyo i alla fall. Klockan ringde 05.40, men som vanligt när jag har en tidig morgon flight sover jag som ett barn natten innan julafton. Man vänjer sig fan aldrig. Regnet föll i alla fall i morse när jag åkte ut till flygplatsen. Himlen över Tokyo grät för att jag skulle flyga iväg. Det gjorde inte jag kan jag säga. Fan vad skönt att komma iväg. Allt är så jobbigt här, lätta saker blir bara en massa problem! Så nu sitter jag på planet till Shanghai, till tävlingarnas tävling… Men just det inlägget kommer senare i veckan.

En sak som stört mig hela veckan här i Tokyo är boll situationen. Inte nog med att vi spelar med en boll som inte finns någon annanstans, Srixon, så är dom ooootroligt snåla med dom. Nu ska väl Srixon vara någon slags Dunlop boll, men jag märker i armen att den inte är som någon annan boll. Jag får ont direkt. Det kommer som ett brev på posten har jag märkt dom senaste åren. Spelar jag med en boll som inte används ofta på touren så reagerar min arm tyvärr. Hur som helst, vid första träningen denna veckan bad jag om bollarna till träningen. Jag fick 3 stycken. Jag tittade lite skumt på dom och sa att jag ville ha 3 till. 6 bollar per träning är standard på touren. Då pekar dom på en lapp där det står, singelspelare 6 bollar per dag, dubbelspelare 3 bollar per dag. Detta är alltså en kategori 500 tävling. Hur mycket kostar bollar för en turnering egentligen?!? Det som stör mig är ju helt enkelt hur mycket pengar betalar inte denna turnering ut för att få Nadal, Roddick, Monfils, Tsonga, Del Potro och fler? Så kan dom inte erbjuda bollar som alla andra tävlingar. Det svider i mina ögon faktiskt. Nä, skönt att åka iväg.

På tal om Roddick så snackade jag med honom i omklädningsrummet häromdagen. Han hade precis torskat i dubbel och klockan var väl runt 16.00. Asia, sa han och bara suckade skakandes på huvudet. I samma ögonblick tittade han på klockan och sa 6 timmar tills jag kan lägga mig. Vad fan ska jag göra…? Jag måste säga att jag förstod precis hur han kände sig! Hur många gånger har inte jag känt så i Tokyo? Efter han sa det började han och hans coach Larry komma på saker att göra. Starbucks kom som förslag. Bra, det tar ju i alla fall 30 minuter. Resterande 5 timmar och 30 minuter då, sa han sen?

Personligen tycker jag den här ”svingen” i Asien är helt klart den tuffaste mentalt. Man ser slutet på säsongen och har rest hela jävla året. Så har man denna långa resa kvar att klara av. Urk. Bara att bita ihop. Men den behövs för tennisen, inget snack om den saken. Marknaden för tennis här är otroligt stor!

Jag vet att jag inte borde känna såhär, men varje år runt denna tidsperioden känner jag att jag börja läcka energi… Ser man till mina resultat dom senaste åren har jag inte spelat riktigt bra på slutet av säsongen någon gång sen jag vann mina första titlar just vid denna perioden för några år sen. Men jag känner att jag inte orkar träna lika mycket. Orkar inte äta lika nyttigt. Slarvar lite mer än vad jag borde göra. Men jag säger till mig varje dag att nu får jag fan i mig skärpa mig! Vi har så mycket att spela för, så jag ska fan inte slänga bort det för att jag är lite seg. Det ska bara gå. För gör man verkligen sitt bästa ät det ju lättare att ta en motgång med.

Fick ett sms från Horia för två dagar sen när han åkte in till stan i Tokyo för att turista. ”I’m somewhere on the Tokyo subway going somewhere else!” Misstänker att han kände sig lite vilsen…

Undrar om Madrid, som sa i media under deras turnering att ”dom är spegeln för andra tävlingar”, skickar några representanter till Shanghai för att se hur en Masters tävling verkligen ska se ut? Och inte som den uppsminkade challengern som dom ställer till med i Spanien… Hoppas det.

Fick ett mail av mamma häromdagen. Det stod 5 boxar med grejer från Sergio Tacchini utanför dörren när hon kom hem. Bra gjort av UPS att bara lämna grejerna utanför dörren sådär. Kul att få grejerna i oktober i alla fall när säsongen nästan är slut och jag har tjatat på dom sen Maj. Antar att dom inte gillade vad jag hade på mig mot Italien i Davis Cup…

Checkade precis in på hotellet här i Shanghai. Vilket välkomnande! Berättar i nästa blogg.

500 dollar.

Då har det hänt.  Det roligaste jag någonsin hört.  Nu kan det bara gå utför på humorfronten framöver.  Men det är ok, för det här tyckte jag var sjukt roligt.

Jag kommer inte avslöja spelarens namn, men han kommer från Tyskland och han är HELT oskyldig i det som hände.  Det skedde förra veckan i Montreal i en bar någonstans.  Han var ute med några efter att ha förlorat och tog några drinkar antar jag.  I alla fall.  Helt plötsligt kommer en kvinna i 45-års åldern fram till honom och börjar prata.  Rätt så snart så kommer frågan som fick mig att falla baklänges när jag fick det berättat för mig.  Hon säger:

“Could I rent your body for the night?”

“Excuse me?” svarar spelaren.

“It can’t cost more than 500 dollars, right?” fortsätter hon.

Han tackar nej till förslaget och hon går iväg.  Jag tycker hela situationen är fantastisk!  Varför händer inte sånt mig…?

Lyckades slå Coetzee/Erlich idag.  Två spelare jag inte slagit innan.  Otroligt skönt!  Att det var 14-12 i avgörande supertiebreak kanske var lite för påkostande på nerverna, men det är ju en W, (win), som räknas.  Ny match imorgon.