I min kyrka.

Det ar inte ofta jag gar till kyrkan, men 2 veckor om aret sa gor jag det. Wimbledon ar tennis for mig, det har jag redan sagt flera ganger tidigare. Det har ar min religion. Varldens storsta tavling, tavlingarnas tavling. Den som spelarna mest av allt vill vinna. Till och med dom flesta spanjorer. Fan vad jag trivs har.

Det blir en kort blogg, ar trott och ar pa schemat imorgon. Och den har gangen rakar jag ut for det konstiga som bara hander har, vad jag vet. Det enda negativa egentligen. Vi spelar not before 17.00, court to be aranged. Alltsa, vi vet inte vilken bana vi spelar pa, endast tiden. Men, det ar som det ar. Ar lite orolig, traningen idag kandes skit. Sa jag bad Horia att vanta kvar en timme sa vi kunde kora lite mer for att jag skulle fa tillbaka lite battre kansla. Men det ar ofta sa tycker jag. Matchen efter en turneringsvinst ar en otroligt svar en. Ofta i alla fall. Man tycker helt plotsligt att man ar hur bra som helst och ibland spelar man precis sa. Men med vinster kommer ju krav och ibland staller man for hoga krav pa sig sjalv och spelet blir da lidande. Man tycker man ska spela battre an vanligt. Och det var nog det som hande idag. Men andra passet kandes lite battre och med en lang inbollning imorgon ska det nog ga.

Herregud, Federer…

Och vad har hant med Tommy Robredo?

Men, jag alskar den har turneringen som jag sa. Atmosfaren gar att ta pa nar man bara gar in genom dorrarna. Om ni ska komma till en grand slam i ert liv, sa ar det denna. Punkt slut.

Inga liknande inlägg.