Dagen efter.

Känns nästan som man är lite bakfull.  Igen…  Men nu pratar jag mer om resultatet av det stycke svensk idrottshistoria jag fick äran att bevittna igÃ¥r frÃ¥n första parkett.  Jag stannade en extra dag här i Paris för att kolla pÃ¥ Söderling-Nadal.  Inte den enda anledningen kanske, men jag ville inte missa matchen helt enkelt.  Åkte ut till klubben och träffade Nors i omklädningsrummet som gav mig min boxbiljett, sen Ã¥t jag lunch och träffade Tompa Jo och Christer Hult (Ena hälften i Swedish Opens ledarteam, Humle och Dumle…).  Sen gick vi alla ut till Philippe Chatrier och satte oss i Robins box.  RidÃ¥ upp, showen ska börja.

 

Första gamet gick riktigt bra och han fick den början han ville ha.  Jag ska inte berätta så mycket om matchen, det finns folk som skriver mycket bättre än jag som redan gjort det i alla tänkbara tidningar.  Jag läste en del av dem och fattar inte att reportrar kan skriva att Nadal var inte bra och det var därför Robin vann.  Kan ni ingen tennis?  Visst, det var inte Nadals bästa match, men varför det?  Jo, för att en vild och oxtokig Svensk stod på andra sidan och skickade missiler i varje tänkbart hörn av banan och gjorde honom dålig, eller sämre kanske är ett bättre ord.  Rafa spelade kort, ja, men det gör han jämt.  Och anledningen till att det inte funkade nu var ju helt enkelt att Robin slog FÖR hårt.  Nadal blev senare i träffen än vad han brukar vara och tappar därmed den lilla extra spinn i sina slag som gjort honom till världsetta.  Det i sin tur betyder att bollen inte studsar upp så otroligt och Robin kan istället för att bli tillbakapressad kunna kliva in i banan och diktera som han ville.  Och som han gjorde det!

 

Stämningen pÃ¥ Court Philippe Chatrier igÃ¥r kan jämföras med vilket idrottsderby som helst!  Jag har sett NHL, NBA, Serie A och andra sporter, men det här var större.  Vi satt alla och fick rysningar.  När publiken i mitten av andra set började sjunga “Robin! Robin! Robin!” kändes det verkligen som att nÃ¥gonting var pÃ¥ gÃ¥ng.  Detta skriker de alltsÃ¥ ut i Rafael Nadals “vardagsrum”!!!  Jag säger som jag sa dÃ¥, “TrÃ¥kigt…!!!”.  Men ändÃ¥, fast Robin spelar sÃ¥ otroligt bra, sitter man och undrar om det verkligen kan gÃ¥ vägen.  Även om han leder, även om han faktiskt är bättre än världsettan.  Det var som Robin sa själv, inte förrän 4-1 ledning i fjärde sets tiebreak kändes det som att det kan nog fan gÃ¥ vägen.  När Rafas halv-volley lÃ¥ngsamt seglar bred ställer vi oss alla upp skriker för full hals och knyter näven mot vÃ¥r Svenska tjur som precis besegrat världens bästa matador.  Bland det största jag har upplevt.

 

Hela Roland Garros stannade till under matchen, när det märktes att någonting omöjligt håller på att hända på centrecourten.  När vi kommer ut kommer spelare och folk och grattar inte bara Magnus, vilket är normalt, men också mig och de andra.  Grattis till Svensk tennis säger några.  Och ja, det stämmer fan.  Grattis till Svensk tennis.  Jag tror nog alla tv apparater visade matchen och alla som såg ställningen stannade nog kvar och kollade.  Efter matchen går jag ner i omklädningsrummet för att vänta på Robin och säga grattis innan jag ska sticka.  Vår Davis Cup kapten kommer ner och vi snackar om matchen, som vi båda inte riktigt kan fatta än.  Wille kommenterade hela matchen för tv och är lika glad han.  Sen kommer Robin in, han säger inte ett ord, tror inte han kan.  Han bara ler och garvar.  Tro fan det!  På tal om tv.  Jag orkar inte med svensk tv ibland.  Hörde att Eurosport inte visade hela matchen, bara slutet.  Visst, se killar i tights och skavsår mellan skinkorna cykla är viktigt för många, men just en match som denna ska sändas i Sverige!

 

Bragdguld då?  Ja.  Förklaring?  Behövs det?

 

Nä, nu känns det som jag gett dig tillräckligt med beröm, Robin.  Glöm den här matchen nu!  I alla fall träng bort den i en vecka till…

Inga liknande inlägg.