Casablanca.

Mästare.

Nämen, Casablanca är ju världens bästa stad. Det är ju världens bästa tävling. Med världens bästa folk. Med….nja… kanske är lite färgad just nu så här under kvällen efter matchen. Men som jag sa innan är Casablanca som tävling var inte så illa som jag trodde. Förtjänar inte sitt rykte. Men ingen rök utan eld antar jag, förr var den sämre. Hur som helst, fy fan vad sköööööööööööööööööööönt!!!!

Efter den här jävla inledningen på säsongen kunde jag inte önskat mig en bättre vecka. Jag skrev ett sms till Horia innan jag flög ner och sa att jag kommer bara hit ner för att vinna tävlingen, inget annat duger. Schysst att han tyckte likadant då. Det har varit en riktigt jobbig period hittills i år, med mycket upp och ner. Men nu känns det rätt bra om jag ska vara ärlig. (Hoppas det kan fortsätta såhär nu…) Även om tennisen kan bli mycket bättre, för vi spelade faktiskt inte så bra denna veckan. Ja, jag vet att det låter sjukt divigt, men så är det. Ibland känns det inte bra, men av någon anledning har man marginaler på sin sida. Att vinna när man inte spelar bra är en otroligt skön känsla med! Lite som att, fan jag kan ju vinna fast jag inte spelar på topp. Jag kanske är rätt bra på tennis i alla fall…

Dagen började ändå rätt bra. Klockan 16.00 här, 18.00 hemma, gick sign in tiden ut för Monte Carlo och jag kom in med Kolskrivaren. (Kohlschreiber) Otroligt skönt att få en ny chans att göra någonting bra ifrån sig i en masterstävling, fast det inte är en masterstävling…. fast det är det. Matchen idag då? Jo, vi började riktigt bra och för första gången så spelade vi bra samtidigt. Det är ju det som är viktigt i dubbel, att tajma in spelet så man spelar bra samtidigt. Ofta händer det att någon spelar bra i några game och sen när den andre väl börjar ta tag i saker och ting, försvinner helt plötsligt den som spelade bra. Så, inget snack om första set. Sen otroligt, otroligt slarvigt servegame i min serve. Vi har chanser att bryta tillbaka, även upplagt läge, men vi chokar. Så det bli supertiebreak. Vi tar toalettbreak och jag säger, nu måste vi bara spela varje poäng, vi har hela tiden häng i deras servar så vi kommer få chanser och vi kommer vinna. Visst, 1-5 i baken direkt. Fan. Men det kändes inte hopplöst, andra serve mot mig och jag lägger ner den på fötterna och Horia tar hand om returen. Perfekt, två bra servar och det är 4-5. Då känner jag, fan det kan nog gå vägen ändå och vi går till 8-5 och vinst 10-7. Otroligt skönt!!! (Sa jag det innan?)

Vi firade med buffét idag igen, utan hjärna… Sen åkte vi upp till baren på 28e våningen och jag tog mig en 18 årig Glenfiddich och han en öl. Måste ju fira lite. Livskvalitét tycker jag. Sitta i en bar efter man vunnit en turnering och sen prata om matchen/matcherna. Härlig känsla.

Men ingen rast ingen ro. Väckning klockan 05.30 för ett morgonflyg till Nice och sen förbereda mig för våran tuffa lottning i Monte Carlo. Vicht.

Inga liknande inlägg.