Confidence.

Självförtroende. Det är bränslet för en idrottskarriär. Utan självförtroende får du motorstopp. Allt slutar fungera och du tvivlar på hela ditt system. Med självförtroende? Ja, då kan du fan nästan flyga till och med. Jag har tänkt lite på det där och jag tycker självförtroende utspelar sig olika varje gång.

Som nu senast. Jag och Horia har vunnit rätt mycket matcher nu. Vi gick 4-0 i Bukarest. 1-1 i Belgrad. 3-1 i Madrid och 2-1 i Rom. 10-3 totalt på 4 veckor och 1355 poäng. Det är godkänt, klart godkänt. Speciellt eftersom dom sista två tävlingarna tillhör det tuffaste du kan spela inom professionell tennis. Så borde inte jag sprudla av självförtroende då? Känna att jag kan göra vad som helst med en tennisboll? Men, nä, jag kan inte säga att det känns så. Jag har inte haft en riktigt bra känsla alls dessa veckor. En match i Bukarest spelade jag nästan felfritt och i finalen var jag bra. Belgrad skiter vi i att recensera för det var bara dåligt. Madrid kändes helt ok, men ändå inte nöjd med spelet. Likadant i Rom. (Jag kan bara tala för mig själv eftersom jag inte riktigt vet hur Horia känner sig.)

Men det är ju detta min teori handlar om. Självförtroende utspelar sig på olika sätt. Några gånger i karriären har jag gått igenom perioder där jag verkligen, VERKLIGEN känt att jag inte kan förlora. Helt omöjligt. Jag är för bra helt enkelt. Tyvärr har den känslan inte infunnit sig alltför ofta. Men måste man ha just den känslan för at vinna många matcher? Nej…

Det är det som är det underbara med självförtroende. Du kan vinna per automatik nästan. Låter helt sjukt och känns helt sjukt att skriva. Men allt går liksom din väg. Som jag skrev för nån dag sen. Det blir baksida av linjen istället för en centimeter ut. Om en match går emot dig så har du något slags konstigt, nästan konstgjort lugn att du får din chans. Och när den kommer så tar du den. Det är liksom inga tvivel. Allt är ju så självklart. Du ser en lucka på 2 decimeter för en passering och du tar den. Varför inte? Det är så enkelt! Helt sjukt det där.

Ett annat sätt som jag tycker att man märker att självförtroendet är på topp är att du har tur. Ja, tur. Som junior skrek man ju ofta ”Fan vilken tur du har!”. Men jag tycker fan det är så. Du får mer nätrullare, dina ramträffar går in och linjerna är större för dig än för dina motståndare. Jag står för det jag skriver och när självförtroendet är på topp så har du mer tur. Basta!

Nu i Rom har jag inte känt att vi spelat speciellt bra egentligen, men matcherna har gått vår väg. (Förutom semin naturligtvis där allt gick käpprätt åt helvete.) Så ingen övernaturlig känsla av säkerhet, ingen verklig ro i kroppen. Men däremot har det varit lättare att hitta vägar att vinna. Jag lämnade Rom med att känna lite osäkerhet trots bra resultat. Tur nog har jag spelat tennis väldigt länge och har tillhört en rätt hög nivå rätt länge att jag vet hur det funkar.

För självförtroende infinner sig inte alltid direkt efter en match. Efter förlusten i Rom mår jag inte bra och tvivlar på det mesta. Men jag vet även att om nån dag kommer jag troligen känna mig rätt jävla bra. För självförtroende kan komma retroaktivt. Nästa gång jag slår på en boll kan jag ha den underbara invincible-känslan. (Eller så blir det väl tvärtom naturligtvis…)

Nu är jag i London och slappnar av lite. Har gömt tennisracken och försöker undvika att planera nåt… Mycket shopping har det blivit dock. Man måste ju belöna sig själv när man haft några bra veckor. Det har ju Sofia sagt…!!! Det blir alltid ett besök här när jag är i stan.

Men jag hatar ju grus!!!

Så har man spelat världens konstigaste match. Vann gjorde man i alla fall. Aldrig varit med om något svängigare och det är bara oss själva som vi har att skylla! Vi är taggade som fan innan matchen och vi vet båda två att vi har vapnen för att slå dom. Vi har ju gjort det tillsammans förut och även med olika partners. Jag säger till Horia innan första gamet när jag ska returnera. Vi har alla vapen för att krossa dom här (välj valfritt ord här) och det är precis vad vi ska göra nu. Och pang. 6-2 på några minuter och dom ska vara glada för att ha fått två game. Vi har 30-40 i Matkowskis serve i första gamet i andra set men slarvar bort det. Sen vet i fan vad som händer! Pang och vi har 1-6 i baken. Men inte för att dom spelar upp sig utan mer för att vi slutar spela. Sjukt irriterande. Sen går vi upp till en stor ledning i superbreaket men bestämmer oss tydligen att man måste vinna med matchboll emot sig. För övrigt är det rätt skönt att dra in ett ess när man har matchboll emot sig. Bara så ni vet…

Semifinal i morgon. Är rätt mentalt trött just nu ska jag erkänna, men kan jag inte tända till ordentligt för en semifinal i en Masters, ja då kan jag fan lika gärna sluta. På’t igen bara. Kom igen!!! Om inte annat kommer jag vara motiverad för att spela på världens vackraste tennisbana, Pietrangeli. Eller vad säger ni?

Runt om banan står en massa av dessa snubbar med olika idrottsredskap i sina nävar.

Ska bli jävligt skönt med en lite ledigt efter Rom, men nu gäller det att ta vara på denna veckan. Vi ska slita. Som vanligt.

Avslutar med lite musik. Det har varit mycket house här, jag vet. Men mycket bättre än såhär blir det fan inte dock.

Revanschdags.

Det kommer inte bli lätt. Inte lätt alls. Mariusz och Marcin spelar väldigt bra just nu, bättre än vad jag sett dom göra på väldigt länge. Med oerhört självförtroende kommer marginalerna. Och det är lite så det är nu för dom. Ramträffarna går in och det är linje in istället för en centimeter ut. Vi får försöka ändra på det i morgon. Men det kommer inte bli lätt som sagt. Eller så får jag testa det här tricket under matchen som jag gjorde under prisceremonin i Madrid…

Internazionali BNL d’Italia.

Det rullar på. Dom är sjukt tuffa dom här 1000 tävlingarna. Varenda match är en potentiell final. Idag mötte vi förra årets Roland Garros finalister, Cabal/Schwank. Och jag ska väl vara ärlig och säga att jag inte kände mig riktigt redo att spela. Har varit mycket matcher och jag känner att jag behöver några dagar ledigt. Men jag försökte tvångsstarta mig idag och lyckades i ett och ett halvt set. Jag spelade bra i första, sen tappade jag allt vad returer heter i andra set. Ett tag kunde jag fan inte träffa banan om jag så skulle trilla på den…

Tur då att Horia var på spelhumör. Han bryter dom på egen hand till 4-3 i andra. Jag missar alla returer och allt han rörde var en vinnare. Då blir jag ju nästan mer irriterad för då ser ju alla hur dålig jag är…!! Nåja, nästan…

Men skönt, ack så skönt att vara tillbaka på hotellrummet som en segrare. Det är väl det det handlar om. Vi bävade väl lite för matchen idag. Inte bara för motståndet utan tiden vi spelade på och banan. Bana 1 till 4 ligger ihop och runt banorna finns en massa träd. Så den tiden vi spelade finns det alltså fruktansvärt mycket skuggor vilket inte en enda spelare i världen gillar att spela i. Solida skuggor är lättare, men när det är skuggor från träd där det finns fläckar av sol så “blinkar” bollen när den flyger genom luften och ser ut att vara större när den flyger igenom solljuset och mindre genom skuggpartierna. Det påverkar din syn och djupseendet, vilket i sin tur påverkar din tajming.

Hur som helst. Det blir lite lätta misstag från alla. Men vi vann, så skit samma!!!

Day off i morgon. Skönt. Sen kanske revansch på Polackerna. Vi får se i morgon. Men eftersom jag känner mig slitet, mer mentalt, så blir det bara ett lätt träningspass med gym på kvällen.

Det är inte lika mycket kaos här i år i alla fall. Självklart är ju flera saker mycket svårare att få gjorde här, det är ju Rom så det är bara att acceptera. Men hur man än vrider och vänder på saker och ting så har dom världens vackraste bana här.

Om du inte gillar tennis så kommer du börja när du väl ser denna banan. Underbar!

Det känns rätt konstigt att sätta på sig dom blåa skorna från förra veckan… Ser ut som man doppat skosnörena i Vicks Blå!

Torsk, torsk, torsk…

Jag tror ni alla vet at jag inte gillar och förlora. Några få vet att jag är en ännu grinigare jävel än vanligt när jag gör det. Och att torska finaler, ja det är det värsta jag vet. Jag misstänker att få en tandpetare rakt in i pupillen eller att tappa tvålen i en fängelsedusch inte är så mysigt, men att torska finalmatcher ligger någonstans däremellan. Att vara så nära en titel och ändå inte få den, ja, jag kan med rent hjärta säga att jag hatar det.

Och när jag dessutom spelar dåligt hatar jag mig själv dubbelt så mycket. Varken jag eller Horia gör en bra match. Vår sämsta för turneringen. En av dom sämsta för året. Polackerna servade väldigt bra och dom har ju ett otroligt självförtroende nu med vinst i Barcelona som senaste tävlingen där dom bara vann tajta matcher. Men jag skiter i hur bra någon spelar eller inte. Spelar jag dåligt så bryr jag mig inte om vi kanske ändå inte hade vunnit och så vidare. Jag spelar för att vinna titlar, det är därför jag håller på. Inte pengar. Inte ranking. Inte berömmelse. Jag vill vinna titlar. Punkt slut.

Sen är jag rätt irriterad på hur denna turneringen behandlade dubbeln. Schemaläggningen för finalen är inget annat än katastrof. Vi börjar klockan 11.00, damerna 13.30 och herrarna 16.30. Till att börja med, hur många människor är vakna en Söndag klockan 11.00 i Spanien??? Vi spelar alltså 5 och en halv timme före herrfinalen. Det var knappt en kotte och kollade. Vi hade mer folk under alla våra andra matcher, mycket mer! För damerna var det max 1/3 fullt och sen fullsatt för herrarna. Det finns liksom ingen mening att sätta oss klockan 11.00. Jag tycker det är bättre att låta oss spela på en av dom mindre banorna runt 13.00 och ha gratis inträde där. Då kommer det i alla fall bli fullt på den banan. Men något som är ännu värre tycker jag är att alla kameror finns på plats på centern. Tv-folket finns där, men dom sänder inte. Inte ens en liten satans kamera för att streama matchen. Den största förolämpningen är nästan att när vi har prisutdelning så kommer alla tv-snubbar och sätter sig bakom kamerorna för att filma ceremonin. Jag ska ta ett snack med ATP i morgon för att påpeka allt detta. Vi har blivit lovade att alla finaler från Mastersturniringar ska tv-sändas. Inte bara streamas utan även tv-sändas.

Vi hade bokat flyg på kvällen till Rom och var på hotellet runt midnatt. Rätt trötta. Nu gäller det att ladda om. Göra ett nytt bra resultat i något som nog kan kallas den mest kaotiska turneringen för året. Förhoppningsvis har den blivit lite mer organiserad sen senast, men det är ändå Rom vi befinner oss i så jag tvivlar.

Smurffinal.

Ja, vad ska man säga…? Jag gillar inte banorna och jag VILL inte gilla banorna. Men vad fan ska jag göra när vi når våran första mastersfinal? Jag får helt enkelt börja gilla dom lite i alla fall. Även solen har sina fläckar…

Ni kommer säkert tro det här, men vi spelade på bana 3 idag som ligger i själva huvudarenan. I boxen så att säga. På våning två för övrigt! Hur sjukt är inte det? Och banan är ÄNNU snabbare och ÄNNU halare. Så kvalitén på matchen är väl inte den bästa, men det kan ju bli spännande ändå. Och det blev det. Vi ligger under i supertiebreak igen. Alla slår varsitt dubbelfel, så snälla var vi mot varandra. Mina sista tre poäng är bland dom bästa jag spelat i en sån tajt situation. Vid 7-7 och Mahesh servar får jag ner returen på hans fötter, han spelar en bra djup volley till mig och jag slår en missilforehand rak med mycket spin som mer eller mindre är ute hela vägen tills den studsar. Sen är det min serve vid 8-7 till oss och slår till med två ess. Det är inte svårt med tennis ibland…

Hur som helst. Första mastersfinalen. Äntligen. Jag vet inte varför det inte funkat hitills för oss, men nu hoppas jag att the monkey is off our backs och att det inte är den sista. Vi ska dock vinna den i morgon!!!

Tidig match i morgon, 11.00. Så det gäller att försöka komma i säng tidigt. Lite irriterande att hotellfrukosten inte öppnar förrän 08.00 i morgon. Vi vill äta tidigare för att förbereda oss. Men det är Spanien så då ska allting vara lite annorlunda…

Final i morgon. Jag älskar denna delen av mitt jobb. Kvällen efter en semifinalvinst, middagen, ligga på rummet och se en film. Man mår bra. Det är därför man håller på med detta. Sen älskar jag även turneringarna såhär sent i veckan för det är tomt. Inga spelare mer. Bara dom sista, bästa för veckan är kvar. Ingen trängsel. Underbart!

En sak har fungerat väldigt, väldigt bra här så det måste jag bara nämna. Transporten har varit felfri. Lite löjligt att nämna kanske några tycker, men otroligt viktigt att den fungerar.

En fråga…

Är det bättre att spela mot grusspecialisterna Granollers/Lopez på hög höjd, snabbt grus på en mycket varm kväll gentemot i Monte Carlo, 10.30 en kylig morgon på en regntung bana? Eeeeeh ja!!! Bajsar björnen i skogen…? Ikväll är jag rätt glad. Vi slog precis det lag som vi mer eller mindre var chanslösa mot i Monte Carlo. Som Thomas Johansson sa är en fruktansvärt dålig matchup för oss på grus. Han har rätt för övrigt, inte menat som kritik till Tompa. Grym kämpa insats idag. Vi servade nästan perfekt. Så som vi är tvungna att göra mot dom på grus. Det jag är mest nöjd med är hur vi använde det vi lärde oss i Monte Carlo och vände till vår fördel. Nästan proffsigt och vuxet av mig ju!!!

Hög höjd hjälper ju oss självklart mot dom. Våra servar är svårare att returnera och servar vi som vi gjorde idag, då är det inte många som slår oss. Vår coach, Ashley Fisher, sa att spanjorerna bara skakade på huvudet och gestikulerade mot sin box och kommenterade våra servar hela matchen. Se där, det är inte bara jag som gnäller jämt… Härligt!

När vi kom in till gymmet efter matchen såg vi att vi skulle spela 13.00 i morgon. Vi var klara runt 20.00 vilket betyder att vi inte lämnade anläggningen förrän 22.30. Så vi fick faktiskt ATP att ändra schemat och ge oss en timme extra. Nu spelar vi 14.00. Jag lyfter på hatten och tackar. Den timmen betyder mycket för oss.

Nu är det bara dags att glömma matchen idag. Ta med sig det bra man gjorde, men glömma den så fort som möjligt. Spelar vi bra i morgon har vi en bra chans till final… eller så får vi storstryk. Vi får se. Men just nu njuter jag lite i alla fall.

Blåställ.

Ja, idag var dom på. Blåställen. Idag kämpade vi, sen kämpade vi och kämpade lite till. Helt omöjligt att ha en bra känsla därute idag. Sjukt fort gick det. Nästan Cincinnati klass. Nästan… Plus halt! Varmaste dagen idag hittills. Så bollen flög ännu mer, det gick ännu fortare genom luften. Det ser ni i och för sig på tv när det slås winners till höger och vänster.

Vi börjar bra. Eller rättare sagt Cermak börjar katastrof med tre dubbelfel. Vi går upp till en 4-1 ledning för att sen förlora setet med 4-6. Sen ligger vi väl risigt till under resten av matchen. 5-5 i andra och 0-40 i Horia serve. Matchboll emot oss i tiebreaket och 2-5 emot os i supertiebreaket. Fy fan vad skönt att vinna en match med matchboll emot oss istället för att torska dom som vi har matchbollar i. Det har varit lite för många såna… Tuff match idag som sagt, vi visste att dom spelar bra eftersom dom precis vann München.

Jag fick reda på en sak idag om det blåa gruset. Snacket i omklädningsrummet är ju fortfarande just detta. Tydligen fick företaget som gör banorna nog av all kritik som riktades mot dom och sa att dom gav turneringen 3 olika varianter på gruset. 3 olika kvalitéer. Turneringen tog den billigaste. Alltså den sämsta. Med andra ord så skulle dom kunna ha gjort banorna bättre än vad dom är nu. Smart. Jättesmart av turneringen. Men nu när Rafa torskade så försvann nog chansen för blått grus i framtiden…

För jag har nog aldrig sett Rafa sämre. Men det är kanske inte så konstigt när hans absolut största styrka neutraliseras på grund av det hala gruset. Det är nästan helt omöjligt att försvara sig ordentligt. Det är fruktansvärt svårt att komma tillbaka i en poäng. Just det som gör Rafa så fruktansvärt jobbig att spela mot. Sen chokade han i och för sig idag, men det går ju hand i hand med att han känner sig så osäker med underlaget.

Jag personligen gillar färgen, men inte så som banorna beter sig.

I morgon får vi chans till revansch. Granollers/Lopez. Mycket tufft. Efter det att vi torskade mot dom i Monte Carlo så gick dom till semi där, final i Barcelona där dom chokade och idag slog dom Zimo och Llodra med 4/4. Tufft med andra ord. Vi måste spela på topp.

Till sist flaggar jag lite igen för Instagram. Gå in på era iphones och följ mig om ni känner för det.

Blåa banor.

Så, nu kommer recensionen som ni alla väntat på. Jag vet ju att ni legat sömnlösa på nätterna och väntat på denna så jag ska inte vara taskig och hålla er på sträckbänken längre. Sen vet ni ju förstås att det är det som jag säger som är sanningen.

Först och främst så vill jag bara säga att ingen spelare som jag pratat med har problem med färgen på gruset. Det är inte färgen som alla irriterar sig på. Så tro inget annat. Snacket här i Madrid har ju självklart varit banorna, banorna och banorna. 9 av 10 gillar det inte skulle jag vilja påstå. Och det är som sagt inte färgen som stör, ok?

Den person som går ut i media och säger att det inte är någon skillnad på det vanliga gruset och detta kan antingen inte ett skit om tennis eller är så korrumperad att personen säger vad som helst för att hjälpa turneringen. Det största problemet alla har, jag inkluderad, är att det är så fruktansvärt halt. Det är som att röra sig på is. Nästan. Du glider fan i mig hela tiden. När du ska ta ett splitstep i returen glider fötterna i sär. När du verkligen vill glida känns det som att du aldrig stannar och kan inte komma tillbaka i poängen. När du kollar närmare på en bana så verkar det som att gruset rör sig mycket mer än på en vanlig bana. Så du har fläckar där det kan vara en centimeter grus och bredvid finns det knappt någonting. Så bollen studsar ju därför väldigt olika också. Det är det ni kan se på tv. Att det verkar finnas “fläckar” i banan.

Sen är det klart mycket snabbare. Bollen studsar inte upp lika mycket alls. Bollen går igenom underlaget mycket mer som vi säger. Slicen håller sig väldigt låg. Sen har jag hört att centern är snabb medans Sanchez-Vicario ska ha högre studs. Så då är ju allt som vanligt i Madrid, inte en bana är lik den andra… För det är ju en annan grej här. Det är svårt att verkligen få en känsla för det blåa grusets påverkan eftersom banorna är så jävla dåliga att bollen ofta studsar helt åt helvete ändå. För banorna är fan i mig katastrof. IGEN!!! Vi får väl se om matchbanorna är bättre i år, men träningsbanorna är katastrof.

Dom flesta spelare är som sagt väldigt missnöjda och bara skakar på huvudet när diskussionen förs. Jag vill inte nämna några namn eftersom jag redan blivit tillsagd några gånger av ATP att inte göra det när jag ger kritik. Men kommentaren “Det är inte roligt att spela” som en spelare sa sitter fast i mitt huvud.

Sen en annan grej. Banorna är ju hala som sagt. Men när du vattnar dom, så blir dom så fruktansvärt kletiga väldigt fort. Det finns liksom ingen mellanting. Antingen torrt och glashalt eller blött och kletigt. Så precis som jag sa i början. Säger du att det inte är någon skillnad alls på blått och vanligt grus, då kan du ingenting om tennis eller så borde du börja arbeta inom politik.

Sen höll jag på att glömma linjerna. Det är dom snabbaste linjer som jag någonsin varit med om. Dom är gjorda av någon slags sten, ser nästan ut som marmor, men det är det ju naturligtvis inte. Men ser ut och känns som det. Så du behöver bara putta bollen på linjen så är det en vinnare…

Smurfbanor.

Ytterligare en tung förlust. Skönt att denna kom i en 250 och inte en större tävling för en gångs skull…Jag kommer inte sakna tävlingen i Belgrad direkt. Kan inte komma på att jag spelat en mycket sämre tävling på många år. På ATP touren alltså. Även om jag spelat challengers som jag tycker är bättre än denna. Efter matchen så stack jag direkt till hotellet. Var förbannad och orkade inte träffa någon. Jag åker tillbaka nästa dag för att checka ut tänkte jag och när jag gjorde det igår kommer en person fram till mig och säger att vi inte lämnat tillbaka alla träningsbollar. “Eeeh va?!?” är allt jag får fram… Ja, ni har inte lämnat tillbaka alla träningsbollar så dom borde ni betala. Jag börjar bara skratta och förklarar att detta är en ATP turnering och till slut förstår dom att jag har rätt.

Strängaren tog bara emot cash. Vem fan går omkring med över 2000 spänn i kontanter?!? Överallt annars betalar man med kreditkort eller det dras direkt från prispengar. Undrar varför strängaren bara accepterade cash…? Någonting med skatteskäl att göra kanske…? Hmmm….

Hursomhelst, nu är vi i Madrid. Och skönt att vara i ett hotell där man kan gå barfota i sitt rum. Inga fläckiga äckliga mattor här inte. Är dock inte världens största fan av denna turneringen heller även om det blev liiiite bättre förra året. Jag misstänker att ni har svårt att tro att en 1000 tävling kan vara dålig, men det finns flera som inte har så mycket att komma med. Denna är en av dom.

Blå banor som sagt. Får se hur det kommer bli. Har redan hört en hel del från andra spelare. Det ska bli torrare fortare och gå lite snabbare då. Misstänker flera spelare kommer inte vara så nöjda med det… Vad jag kommer ihåg från förra året är att när det regnat lite blev det mycket mycket kletigare än vanligt grus.

Det kommer att vara kaos denna veckan dock. 10 träningsbanor på ett joint event. 10 stycken!!!! Jag vet i fan om vi kommer få många timmars träning. Hatar joint events. Det gör 95% av killarna för övrigt. Men, men, vi får se hur det blir. Har inte varit ute på sajten än. Så jag kanske borde ge tävlingen en chans först.

Idag blir en lätt dag. Gym runt lunchtid och sen en timme tennis. Men bara om vi får tag i en smurfbana…

Till sist vill jag bara göra er uppmärksamma på en tavla som ska säljas på ebay. Den målades av bland annat mig, Robin Söderling, Almagro, Berdych och några andra spelare under Swedish Open förra sommaren. Gå in på facebook och sök efter “Players Office Båstad” så kan ni läsa mer hur ni ska göra för att få tag i detta otroliga konstverk… Pengarna går till Robin Söderlings stiftelse för barn i nöd.

Next Page »