Auckland.

Nej, nu får jag ta tag i bloggandet. Har varit på latsidan lite för länge tycker jag. Men det blir så när inte säsongen varit igång och man inte har material att skriva om. För att bara skriva om en själv är ju inte roligt för någon. Men vi börjar ändå om mig… Brisbane blev ingen höjdarstart. Vi spelade dock helt ok och hade matchen i våra händer. 6-3, 2-0 och egen serve. Då blir vi brutna på 2 overrules och en nätrullare. Back, men det är sånt som händer. Dom spelar upp sig och servar otroligt bra till slut. Vi torskar andra set i tiebreak och gör ett dåligt supertiebreak. Dubbel kan verkligen vända på 1 eller 2 poäng. Och det känns som alltid gör det mot en själv. Men det stämmer väl inte hoppas jag.

Så vi tog vårt pick och pack och drog till Auckland för att förbereda oss. Bättre att komma hit tidigare tyckte jag av två anledningar. Det är 3 timmars tidsskillnad här mot Brisbane och jag tycker personligen att 3 timmar är den jobbigaste jetlagen. När det är 10-12 timmars skillnad så slocknar du bara på kvällarna, för att du är helt slut efter resan. Men tre timmar är sjukt jobbigt tycker jag. Klockan 00.00 ska du lägga dig, men då är hon bara 21.00. Likadant när du ska vakna klockan 09.00 så är klockan 06.00. Gillar det inte alls… Tur att man som dubbelspelare inte tränar för 12.00 som oftast! Nej inte för att vi är lata, utan för att singelspelarna som oftast har första tjing på just dom tiderna.
Andra anledningen är att jag vann Auckland förra året med Martin Damm. Så istället för att gå omkring och känna sig som en förlorare i Brisbane tyckte jag det var bättre att komma hit till en annan atmosfär där man känner sig som en vinnare. Man kan lura till sig självförtroende ibland. Likadant som man kan lura till sig tändning i en match. Ibland känner man sig nere när man spelar av olika anledningar och känner ingen tändning alls. Då kan man t.ex. tvinga sig själv att knyta näven efter varje vunnen poäng och säga kom igen eller nåt. På så sätt kryper tändningen fram från sitt gömställe. Funkar dock inte alltid…

Så nu är vi i Auckland och tjejerna spelade semifinal i sin tävling här idag. Sofia var här och kvalade, men lyckades inte vinna sin första match. Vi bor på samma hotell och funderade på att fråga vilket rum Sofia bodde i så jag kunde checka in på just det rummet. På så sätt kan man ju nästan säga att man legat i skeden med Sofia… Jag skojar Soffan!!!

Nästa år ska dom göra en totalrenovering på arenan här. Riva den totalt och bygga nytt. Och då ska dom även fixa rätt underlag. Jag gillar tävlingen, (måste man ju göra när man vunnit den), men jag tycker det är dåligt att vi fortfarande spelar på Green Set och inte underlaget som är i Melbourne. ATP fixar som vanligt maskhål för att vissa saker ska få vara. Självklart ska bollar och banor vara samma när det kommer en Grand Slam runt hörnan. Men just underlaget Green Set passar mig bra tycker jag. Trots det tycker jag ju att underlagen ska vara lika på alla turneringar som ligger veckorna för en Grand Slam.

Lite roligt idag innan den andra semifinalen skulle spelas mellan Flavia Panetta och Francesca Schiavone. Innan man går in på centercourten här så har man en kort tv-intervju. Schiavone går först och får frågan hur det är att spela mot sin kompis och dubbelpartner och vad hon har för taktik. Hon avslutar den korta intervjun med ”I’m gonna try to kill her.” Fan, tjejerna kör med raka puckar ibland verkar det som. (Inte alltid bakom ryggen…) Med sådana vänner, vem behöver fiender? Men alla som sett Francesca Schiavone vet ju att det är ingen kvinna många skulle våga bråka med. Men hon är säkert jättesnäll!

Inga liknande inlägg.