Serbien tajm.

Kan nån säga till Kapten Melon vilken sport vi håller på med? Han dök upp på Arlanda såhär:

Resan då? Ja, det var en sån där klassiker som gör att man tycker att Europa precis växt till det tredubbla. 13 timmar dörr till dörr tog det. Flyg ner till München, sen snabbt på planet där. Vi taxar iväg och stannar. Fel på planet. Vi måste byta. Flyger till slut till Belgrad. Väl framme har det snöat mer än någonsin och vår bilresa tar 3 timmar. Serberna har alldrig sett så mycket snö säger dom. Så vi var rätt trötta och hungriga när vi kom fram till hotellet vid ungefär 22.00.

VÃ¥r bil kunde inte köra hela vägen till hotellet för hjulen bara snurrade i backen sÃ¥ vi fick gÃ¥ sista biten. Väl pÃ¥ hotellets trappor är jag lite grumpy och morrar pÃ¥ svenska lite väl valda svordomar. DÃ¥ hör jag pÃ¥ klockren svenska: “Välkomna! Har ni tagit med er svenskt väder?” Det är väl självklart att han som äger hotellet ska vara Svensk-Serb!!!! Jag tog ut min fot ur min mun och gick och checkade in.

Vi ska väl dock vara glada att vi kom fram överhuvudtaget. Han som körde Larsson och Enqvist från Belgrads flygplats somnade vid ratten och kanade in i en snödriva.

Arenan är bra och mysig. Inte så stor, kanske kan få in 4000 eller så. Men det kommer bli bra tryck där. Ska bli jävligt roligt! Nån handbollsmatch i EM spelades här tydligen.

Men fan vad snö här är!!! Jag vill tillbaks till Australien! Och pÃ¥ tal om snö. Jag snackade lite med Claudio Pistolesi igÃ¥r, han sa det var en halvmeter snö i Rom. Helt sjukt. Bukarest är likadant sa Horia. Det enda som gjorde att han stod ut med vädret var all uppmärksamhet han fÃ¥tt för semin och mixedvinsten i Australien. Han kom för övrigt tvÃ¥a i omröstningen för Ã¥rets manliga idrottare förra Ã¥ret. (Alla idrotter.) Han är stor där i Rumänien.. Men jag är int bitter…!!!!!!!!

Jag älskar en cappucino på morgonen, men jag struntar nog i att beställa denna:

Jag avslutar med nÃ¥gonting smutsigt som jag fick skickat till mig…

Game on.

Se där ja, nu börjar det hända grejer.

Milstolpe.

Ja, något annat kan jag inte säga att det är. Milstolpe. Topp 10. Jag kan nog ärligt säga att inte ens när jag sprang runt som en unge och spelade mot planken i Båstad trodde jag att jag skulle bli så här bra. Som en tennisspelare är detta det första och största målet man sätter. Att bli topp 10.

Detta kan bli ett litet osvenskt inlägg, men som sagt, jag säger ofta vad jag tycker. För jag skäms inte att skriva att jag är bra. Och just nu är jag bland dom 10 bästa dubbelspelarna i världen. Men fy fan vad sjukt det känns att skriva den meningen. Att jag, snorungen Robert från Båstad, har blivit topp 10. Inte i Båstad. Inte i Skåne. Inte i Sverige. Utan topp 10 i världen. Hahaha…man måste väl skratta ändå? Känns så i alla fall.

Jag visste att Australian Open skulle ta mig nära, men vågade inte hoppas för mycket. För jag ska vara ärlig, detta betyder fruktansvärt mycket för mig. Och då menar jag fruktansvärt mycket!!! När vi mellanlandade i Dubai kollade jag direkt rankingen, men det var ju bara Måndag morgon så rankingen var inte ute. När jag väl landade i München hinner jag inte kolla online för jag får ett sms direkt från Thomas Johansson som grattade mig till min nya ranking och sa hur glad han var för min skull. Om jag skriver att jag inte fick en klump i halsen av att veta att jag blivit topp 10, så ljuger jag… Men kul att en bra kompis och vår senaste Grand Slam vinnare hörde av sig. Bjösse hade väl inte tid…!!!!!!

Till alla personer därute som inte ger dubbeln så mycket respekt, er skiter jag i. Jag vet hur mycket jobb jag lagt ner på att komma hit, hur mycket jag har slitit. Detta är mitt livs största bedrift. Så, kiss my ass!

Självklart har jag inte gjort det själv, det är liksom lite svårt i just dubbel. Jag måste tacka Horia för att slita lika mycket som jag gör för att hela tiden bli bättre. Men även min familj! Ni har alltid varit ryggraden i min karriär! Tack för allt ni gjort genom alla år! Ni har varit och är lika viktiga som partnern som står bredvid mig på banan. Tack!

Nu ska jag berätta hur sjuk i huvudet jag verkligen är. Som ni nog förstått av de ni läst så blev jag gladare än jag nästan någonsin varit i mitt liv när jag fick reda på detta. Dock efter fem minuter kollade jag hur mycket jag hade upp till 9e platsen. För jag måste ju ha en ranking som bara består av ett nummer. Inte två. I fem minuter var jag nöjd. Det är fan inte friskt…

Men som sagt, jag är jävligt stolt över mig själv. Att jag väl lyckats nå denna ranking underlättar ju min situation med eventuella barn och barnbarn jag kanske kan få. För nu måste jag ju inte ljuga att jag varit topp 10…

Avslutade Australien trippen med att ta några dagar ledigt och faktiskt njuta av landet och vädret. Fick även reda på att det finns en Svensk kyrka i Melbourne. Precis som Svenska kyrkan i New York och London. Blev rätt irriterad på kompisarna som inte berättat det för mig innan. Dom bara tog det för givet att jag visste.

Och varför är det sÃ¥ viktigt att besöka Svenska kyrkan? Jo…

Mitt besök var inte spirituellt direkt…

Sista dagen började med frukostpicknick pÃ¥ Rod Laver medan Horia och Bethanie värmde upp inför finalen. Inte mÃ¥nga som haft frukost där inte…

Man eller mus.

Ja, anting skriver jag om skiten igÃ¥r eller sÃ¥ fegar jag ur och lÃ¥tsas som ingenting. Jag skriver. För att jag är en mus till man… Var ska man börja när man ska skriva om en av dom absolut tyngsta förlusterna i din karriär. Om inte den allra tyngsta. Wimbledon finalerna var och är fruktansvärt jobbiga. (Ja, dom är jobbiga fortfarande.) Men vi var ju aldrig nära att vinna i dom. IgÃ¥r däremot, igÃ¥r var vi nära att vinna. Jävligt nära. Vi hade fan redan vunnit, men ändÃ¥ inte.

Om man ser till matchen i helhet så tror jag nog att det var den bästa dubbelmatch jag varit med i tror jag. Tyckte det var väldigt bra spel med få unforced errors. Och att det sker på en sån härlig arena som Rod Laver gör ju inte saken sämre.

Det är väl inte lönt att skriva så mycket om dom första seten eftersom det är inte dom man kommer ihåg från matchen. Jag kommer ihåg 2 bollar. Det är två bollar som svider otroligt mycket för mig. I tredje set servar vi alla bra och ingen har breakboll. Men vid 6-5 får vi en. Matchboll alltså. Tyvärr i Bobs serve som är en av världens absolut bästa servare. Han får på en mycket bra kroppserve med mycket sväng på, Horia får över den, men Mike är där och tar hand om returen. Inget att göra. Sen den andra poängen jag kommer ihåg är vid 5-2 i tiebreaket till oss och jag servar. Vi spelar en felfri poäng men förlorar den ändå. Hård förstaserve från mig ut på Mikes backhand, Horia bryter in och får ner volleyn på Bobs fötter som spelar över den bakom Horia där jag är och täcker upp. Jag ser nu en lucka mellan Mike på baslinjen i backhandhörnet och Bob framme vid när i forehandrutan. Jag ska spela volleyn emellan dom. Jag får på en bra, låg volley som mer eller mindre redan passerat Bob när han slänger ut en bläckfiskarm och halvramar en lobb över oss som dimper ner på baslinjen. Hade vi fått den poängen så hade vi vunnit.

Jag frågar Bob efter matchen om den poängen och hur han tyckte spelet var från 5-2 i tiebreaket. Angående 5-2 poängen så säger han att han hade ingen aning om vad han gjorde och att det bara var tur. Inte det man vill höra att det bara var tur, men det betyder i sin tur att vi spelade poängen rätt. Och det är det som hjälper en att överleva professionellt eftersom man verkligen analyserar allting i minsta detalj efter sådana här förluster. Det andra är att jag kan ärligt säga att vi inte chokade eller spelade bort oss. Vi hade helt enkelt lite oflyt när vi behövde det som mest. Vi gjorde inga unforced errors på dom viktiga poängen från 5-2 och det är det vi tar med oss. 9 gånger av 10 så vinner vi ett sådant där tiebreak. Men ibland går det åt helvete helt enkelt. Det är sport. Det finns inga regler.

PÃ¥ den klassiska frÃ¥gan som alla journalister frÃ¥gar om hur man kommer tillbaka frÃ¥n en sÃ¥n här förlust. Jo, man gÃ¥r ut, super skallen i bitar och hoppas man dödar alla hjärnceller som har med just denna matchen att göra. Uppenbarligen sÃ¥ lyckades jag inte igÃ¥r…

Det var Australia Day här igår och tävlingen hade bjudit in lite djur från ett zoo som spelarna fick hälsa på. En dröm gick i uppfyllelse när jag fick kela med en koala.

Mitt i stan här, på Federation Square har dom en stor tv-skärm där dom visar matcherna på kvällen. Folk älskar sport och tennis här nere så flera hundratals människor samlas här, sätter sig i solstolar eller på marken och kollar matchen och lever sig med. Det är rätt roligt faktiskt.

Ont…

Semiiiiiiiiiiiiiiiiiii!

Jag tar en smäll pÃ¥ snorren varje dag om det betyder att man gÃ¥r till minst semi i en Grand Slam! Fan vad skönt. Och bra spelade vi ocksÃ¥!!! Horias klart bästa match här nere. Han var grym idag. Detta var en av dom fÃ¥ matcher som vi faktiskt spelade bra samtidigt i en hel match. FrÃ¥n början till slut sÃ¥ var vi bÃ¥da heta. Och dÃ¥ talar jag inte om dom 35 graderna som vi spelade i. Jag är sÃ¥ jävla glad… Men fortfarande hungrig…

Som jag sa så spelade vi båda bra samtidigt vilket inte händer så ofta. I alla fall inte i en hel match. Lite av våran styrka är att när den ena inte spelar så bra verkar den andra höja sitt spel. Vilket i sin tur resulterar i att den andre till slut börjar spela bättre. Men när vi båda spelar så här bra, ja, då är vi ett tufft par att slå. Den enda gången vi var lite illa ute var när jag skulle serva hem första setet och vi låg under med 15-40. Men vi spelar 4 bra poäng och setet var vårt.

Otroligt svÃ¥rt att serva frÃ¥n ena sidan när vi spelar runt lunch. Praktiskt taget omöjligt att se bollen i uppkastet i den starka solen. Horia fÃ¥r ta den sidan allt som oftast eftersom han spelar i keps och är klart bättre än mig pÃ¥ att pricka serven i “motsol”. Han skötte det utmärkt idag. I mitten av första sa han att han inte kan gÃ¥ för linjerna i serven eftersom han kände att han inte hade kontrollen. Det är dÃ¥ vi fÃ¥r funka som ett team och komma fram med mer “set plays”. Det vill säga att jag bryter in mer eller vi kör “i”. (Med i menar jag alltsÃ¥ när den som inte servar sätter sig pÃ¥ huk mitt i banan framme vid nätet.) Allt för att underlätta för Horia. Men han behövde inte sÃ¥ otroligt mycket hjälp frÃ¥n mig idag. När du servar med solen i ögonen är det ju inte bara serven som är svÃ¥r utan även förstavolleyn. Du har ju bara en massa blÃ¥ prickar i blicken och dÃ¥ är det inte lätt. Rajeev Ram hade större problem än Horia och vi lyckades utnyttja det i första set.

En liten rolig grej är väl att självaste Channel 7 härnere äntligen bestämde sig för att visa upp mig. Jag var till och med pÃ¥ nyheterna! Men nej, det var inte för min tennis. Utan för träffen pÃ¥ Lill-Robban. Kul att man hade den mest kända snorren i Australien igÃ¥r…

Next Page »