Confidence.

Självförtroende. Det är bränslet för en idrottskarriär. Utan självförtroende får du motorstopp. Allt slutar fungera och du tvivlar på hela ditt system. Med självförtroende? Ja, då kan du fan nästan flyga till och med. Jag har tänkt lite på det där och jag tycker självförtroende utspelar sig olika varje gång.

Som nu senast. Jag och Horia har vunnit rätt mycket matcher nu. Vi gick 4-0 i Bukarest. 1-1 i Belgrad. 3-1 i Madrid och 2-1 i Rom. 10-3 totalt på 4 veckor och 1355 poäng. Det är godkänt, klart godkänt. Speciellt eftersom dom sista två tävlingarna tillhör det tuffaste du kan spela inom professionell tennis. Så borde inte jag sprudla av självförtroende då? Känna att jag kan göra vad som helst med en tennisboll? Men, nä, jag kan inte säga att det känns så. Jag har inte haft en riktigt bra känsla alls dessa veckor. En match i Bukarest spelade jag nästan felfritt och i finalen var jag bra. Belgrad skiter vi i att recensera för det var bara dåligt. Madrid kändes helt ok, men ändå inte nöjd med spelet. Likadant i Rom. (Jag kan bara tala för mig själv eftersom jag inte riktigt vet hur Horia känner sig.)

Men det är ju detta min teori handlar om. Självförtroende utspelar sig på olika sätt. Några gånger i karriären har jag gått igenom perioder där jag verkligen, VERKLIGEN känt att jag inte kan förlora. Helt omöjligt. Jag är för bra helt enkelt. Tyvärr har den känslan inte infunnit sig alltför ofta. Men måste man ha just den känslan för at vinna många matcher? Nej…

Det är det som är det underbara med självförtroende. Du kan vinna per automatik nästan. Låter helt sjukt och känns helt sjukt att skriva. Men allt går liksom din väg. Som jag skrev för nån dag sen. Det blir baksida av linjen istället för en centimeter ut. Om en match går emot dig så har du något slags konstigt, nästan konstgjort lugn att du får din chans. Och när den kommer så tar du den. Det är liksom inga tvivel. Allt är ju så självklart. Du ser en lucka på 2 decimeter för en passering och du tar den. Varför inte? Det är så enkelt! Helt sjukt det där.

Ett annat sätt som jag tycker att man märker att självförtroendet är på topp är att du har tur. Ja, tur. Som junior skrek man ju ofta ”Fan vilken tur du har!”. Men jag tycker fan det är så. Du får mer nätrullare, dina ramträffar går in och linjerna är större för dig än för dina motståndare. Jag står för det jag skriver och när självförtroendet är på topp så har du mer tur. Basta!

Nu i Rom har jag inte känt att vi spelat speciellt bra egentligen, men matcherna har gått vår väg. (Förutom semin naturligtvis där allt gick käpprätt åt helvete.) Så ingen övernaturlig känsla av säkerhet, ingen verklig ro i kroppen. Men däremot har det varit lättare att hitta vägar att vinna. Jag lämnade Rom med att känna lite osäkerhet trots bra resultat. Tur nog har jag spelat tennis väldigt länge och har tillhört en rätt hög nivå rätt länge att jag vet hur det funkar.

För självförtroende infinner sig inte alltid direkt efter en match. Efter förlusten i Rom mår jag inte bra och tvivlar på det mesta. Men jag vet även att om nån dag kommer jag troligen känna mig rätt jävla bra. För självförtroende kan komma retroaktivt. Nästa gång jag slår på en boll kan jag ha den underbara invincible-känslan. (Eller så blir det väl tvärtom naturligtvis…)

Nu är jag i London och slappnar av lite. Har gömt tennisracken och försöker undvika att planera nåt… Mycket shopping har det blivit dock. Man måste ju belöna sig själv när man haft några bra veckor. Det har ju Sofia sagt…!!! Det blir alltid ett besök här när jag är i stan.

Men jag hatar ju grus!!!

Så har man spelat världens konstigaste match. Vann gjorde man i alla fall. Aldrig varit med om något svängigare och det är bara oss själva som vi har att skylla! Vi är taggade som fan innan matchen och vi vet båda två att vi har vapnen för att slå dom. Vi har ju gjort det tillsammans förut och även med olika partners. Jag säger till Horia innan första gamet när jag ska returnera. Vi har alla vapen för att krossa dom här (välj valfritt ord här) och det är precis vad vi ska göra nu. Och pang. 6-2 på några minuter och dom ska vara glada för att ha fått två game. Vi har 30-40 i Matkowskis serve i första gamet i andra set men slarvar bort det. Sen vet i fan vad som händer! Pang och vi har 1-6 i baken. Men inte för att dom spelar upp sig utan mer för att vi slutar spela. Sjukt irriterande. Sen går vi upp till en stor ledning i superbreaket men bestämmer oss tydligen att man måste vinna med matchboll emot sig. För övrigt är det rätt skönt att dra in ett ess när man har matchboll emot sig. Bara så ni vet…

Semifinal i morgon. Är rätt mentalt trött just nu ska jag erkänna, men kan jag inte tända till ordentligt för en semifinal i en Masters, ja då kan jag fan lika gärna sluta. På’t igen bara. Kom igen!!! Om inte annat kommer jag vara motiverad för att spela på världens vackraste tennisbana, Pietrangeli. Eller vad säger ni?

Runt om banan står en massa av dessa snubbar med olika idrottsredskap i sina nävar.

Ska bli jävligt skönt med en lite ledigt efter Rom, men nu gäller det att ta vara på denna veckan. Vi ska slita. Som vanligt.

Avslutar med lite musik. Det har varit mycket house här, jag vet. Men mycket bättre än såhär blir det fan inte dock.

Revanschdags.

Det kommer inte bli lätt. Inte lätt alls. Mariusz och Marcin spelar väldigt bra just nu, bättre än vad jag sett dom göra på väldigt länge. Med oerhört självförtroende kommer marginalerna. Och det är lite så det är nu för dom. Ramträffarna går in och det är linje in istället för en centimeter ut. Vi får försöka ändra på det i morgon. Men det kommer inte bli lätt som sagt. Eller så får jag testa det här tricket under matchen som jag gjorde under prisceremonin i Madrid…

Internazionali BNL d’Italia.

Det rullar på. Dom är sjukt tuffa dom här 1000 tävlingarna. Varenda match är en potentiell final. Idag mötte vi förra årets Roland Garros finalister, Cabal/Schwank. Och jag ska väl vara ärlig och säga att jag inte kände mig riktigt redo att spela. Har varit mycket matcher och jag känner att jag behöver några dagar ledigt. Men jag försökte tvångsstarta mig idag och lyckades i ett och ett halvt set. Jag spelade bra i första, sen tappade jag allt vad returer heter i andra set. Ett tag kunde jag fan inte träffa banan om jag så skulle trilla på den…

Tur då att Horia var på spelhumör. Han bryter dom på egen hand till 4-3 i andra. Jag missar alla returer och allt han rörde var en vinnare. Då blir jag ju nästan mer irriterad för då ser ju alla hur dålig jag är…!! Nåja, nästan…

Men skönt, ack så skönt att vara tillbaka på hotellrummet som en segrare. Det är väl det det handlar om. Vi bävade väl lite för matchen idag. Inte bara för motståndet utan tiden vi spelade på och banan. Bana 1 till 4 ligger ihop och runt banorna finns en massa träd. Så den tiden vi spelade finns det alltså fruktansvärt mycket skuggor vilket inte en enda spelare i världen gillar att spela i. Solida skuggor är lättare, men när det är skuggor från träd där det finns fläckar av sol så “blinkar” bollen när den flyger genom luften och ser ut att vara större när den flyger igenom solljuset och mindre genom skuggpartierna. Det påverkar din syn och djupseendet, vilket i sin tur påverkar din tajming.

Hur som helst. Det blir lite lätta misstag från alla. Men vi vann, så skit samma!!!

Day off i morgon. Skönt. Sen kanske revansch på Polackerna. Vi får se i morgon. Men eftersom jag känner mig slitet, mer mentalt, så blir det bara ett lätt träningspass med gym på kvällen.

Det är inte lika mycket kaos här i år i alla fall. Självklart är ju flera saker mycket svårare att få gjorde här, det är ju Rom så det är bara att acceptera. Men hur man än vrider och vänder på saker och ting så har dom världens vackraste bana här.

Om du inte gillar tennis så kommer du börja när du väl ser denna banan. Underbar!

Det känns rätt konstigt att sätta på sig dom blåa skorna från förra veckan… Ser ut som man doppat skosnörena i Vicks Blå!

Torsk, torsk, torsk…

Jag tror ni alla vet at jag inte gillar och förlora. Några få vet att jag är en ännu grinigare jävel än vanligt när jag gör det. Och att torska finaler, ja det är det värsta jag vet. Jag misstänker att få en tandpetare rakt in i pupillen eller att tappa tvålen i en fängelsedusch inte är så mysigt, men att torska finalmatcher ligger någonstans däremellan. Att vara så nära en titel och ändå inte få den, ja, jag kan med rent hjärta säga att jag hatar det.

Och när jag dessutom spelar dåligt hatar jag mig själv dubbelt så mycket. Varken jag eller Horia gör en bra match. Vår sämsta för turneringen. En av dom sämsta för året. Polackerna servade väldigt bra och dom har ju ett otroligt självförtroende nu med vinst i Barcelona som senaste tävlingen där dom bara vann tajta matcher. Men jag skiter i hur bra någon spelar eller inte. Spelar jag dåligt så bryr jag mig inte om vi kanske ändå inte hade vunnit och så vidare. Jag spelar för att vinna titlar, det är därför jag håller på. Inte pengar. Inte ranking. Inte berömmelse. Jag vill vinna titlar. Punkt slut.

Sen är jag rätt irriterad på hur denna turneringen behandlade dubbeln. Schemaläggningen för finalen är inget annat än katastrof. Vi börjar klockan 11.00, damerna 13.30 och herrarna 16.30. Till att börja med, hur många människor är vakna en Söndag klockan 11.00 i Spanien??? Vi spelar alltså 5 och en halv timme före herrfinalen. Det var knappt en kotte och kollade. Vi hade mer folk under alla våra andra matcher, mycket mer! För damerna var det max 1/3 fullt och sen fullsatt för herrarna. Det finns liksom ingen mening att sätta oss klockan 11.00. Jag tycker det är bättre att låta oss spela på en av dom mindre banorna runt 13.00 och ha gratis inträde där. Då kommer det i alla fall bli fullt på den banan. Men något som är ännu värre tycker jag är att alla kameror finns på plats på centern. Tv-folket finns där, men dom sänder inte. Inte ens en liten satans kamera för att streama matchen. Den största förolämpningen är nästan att när vi har prisutdelning så kommer alla tv-snubbar och sätter sig bakom kamerorna för att filma ceremonin. Jag ska ta ett snack med ATP i morgon för att påpeka allt detta. Vi har blivit lovade att alla finaler från Mastersturniringar ska tv-sändas. Inte bara streamas utan även tv-sändas.

Vi hade bokat flyg på kvällen till Rom och var på hotellet runt midnatt. Rätt trötta. Nu gäller det att ladda om. Göra ett nytt bra resultat i något som nog kan kallas den mest kaotiska turneringen för året. Förhoppningsvis har den blivit lite mer organiserad sen senast, men det är ändå Rom vi befinner oss i så jag tvivlar.

Smurffinal.

Ja, vad ska man säga…? Jag gillar inte banorna och jag VILL inte gilla banorna. Men vad fan ska jag göra när vi når våran första mastersfinal? Jag får helt enkelt börja gilla dom lite i alla fall. Även solen har sina fläckar…

Ni kommer säkert tro det här, men vi spelade på bana 3 idag som ligger i själva huvudarenan. I boxen så att säga. På våning två för övrigt! Hur sjukt är inte det? Och banan är ÄNNU snabbare och ÄNNU halare. Så kvalitén på matchen är väl inte den bästa, men det kan ju bli spännande ändå. Och det blev det. Vi ligger under i supertiebreak igen. Alla slår varsitt dubbelfel, så snälla var vi mot varandra. Mina sista tre poäng är bland dom bästa jag spelat i en sån tajt situation. Vid 7-7 och Mahesh servar får jag ner returen på hans fötter, han spelar en bra djup volley till mig och jag slår en missilforehand rak med mycket spin som mer eller mindre är ute hela vägen tills den studsar. Sen är det min serve vid 8-7 till oss och slår till med två ess. Det är inte svårt med tennis ibland…

Hur som helst. Första mastersfinalen. Äntligen. Jag vet inte varför det inte funkat hitills för oss, men nu hoppas jag att the monkey is off our backs och att det inte är den sista. Vi ska dock vinna den i morgon!!!

Tidig match i morgon, 11.00. Så det gäller att försöka komma i säng tidigt. Lite irriterande att hotellfrukosten inte öppnar förrän 08.00 i morgon. Vi vill äta tidigare för att förbereda oss. Men det är Spanien så då ska allting vara lite annorlunda…

Final i morgon. Jag älskar denna delen av mitt jobb. Kvällen efter en semifinalvinst, middagen, ligga på rummet och se en film. Man mår bra. Det är därför man håller på med detta. Sen älskar jag även turneringarna såhär sent i veckan för det är tomt. Inga spelare mer. Bara dom sista, bästa för veckan är kvar. Ingen trängsel. Underbart!

En sak har fungerat väldigt, väldigt bra här så det måste jag bara nämna. Transporten har varit felfri. Lite löjligt att nämna kanske några tycker, men otroligt viktigt att den fungerar.

Next Page »