Tennis-en metafor för det dagliga livet

Nedan följer en krönika skriven av Lars Ryding och publicerad på Svenska Dagbladet idag. AMQJ har fått godkännande av Lars att publicera krönikan på AMQJ.SE.

Tennis är ett genialt spel. Det slog mig än en gång förra helgen framför Australian Open på tv. Alla dessa små avgöranden som kommer så tätt. Den lilla delsegern som verkar vara inom lätt räckhåll, men som två bollar senare är som bortblåst. De ständiga chanserna att få börja om på nytt, möjligheterna att komma igen, ett pärlband av med- och motgångar fram till det ovissa slutet …

Vänta nu. Det där börjar låta som själva livet. Tennis som metafor för den dagliga tillvaron? Låt oss pröva den idén. Det kanske kan utvecklas till en hel serie i sju avsnitt på Idag-sidan, vem vet?

I början står det 0–0 och alla har samma möjligheter. Ja, i princip, alltså. Bollarna studsar likadant på båda sidor om nätet, som är lika högt för alla. Vi är stolta över att ha det så i vår tennishall och gratulerar ofta oss själva till detta. Att sedan somliga går i trasiga skor och har haft oturen att födas utan bollsinne, fått en taskigt strängad racket och matats med dålig kost medan andra av födsel och ohejdad uppmuntran har allt som krävs –  det hör till spelets/tillvarons eviga sanningar.

Nu är matchen i gång! Många bollar i luften. Multitasking. Där kommer en lobb, en sådan där som ser snäll och lätthanterlig ut på avstånd, högt däruppe, men snart kommer störtande emot en. Man kommer att tänka på en klassisk teckning i Blandaren där en trumpen kvinna med racket under armen säger Han lobbade mig rakt i ansiktet!

Det är bara att torka sig och leva vidare.

Nu går bollarna av och an. Livet leker. 40 lika.

Och så en nätrullare! Jäklar. Livet är fullt av dem – bollar som oväntat stoppar upp på nät kanten och under några ögonblick håller oss i osäkerhet om var de ska trilla ner. Repliken jag hasplade ur mig utan att tänka mig för. Hur ska den tas emot? Glaset jag tappade och som nu är på väg mot golvet. Skattebeskedet jag just öppnar. Mejlet som just dyker upp i min dator. Alla är de nätrullare.

Till livets orättvisor hör att somliga nätbollar inte räknas, medan andra ger poäng. Varför är det så? Tja, lika lite som någon kan förklara varför just en korrekt serveboll som nuddar nätet ska tas om, medan alla andra näthoppare är giltiga, lika lite kan motsvarande inkonsekvenser i livet förklaras (annat än möjligen i religiösa termer). Det är bara att bita ihop. Och kom ihåg att om nätrullaren gynnar dig ska du låtsas be om ursäkt för det med en liten gest, medan ditt inre gläds åt poängen. Gud vet varför.

Nu viftar du desperat och uppgivet med racketen och det blir till ett lika oväntat som briljant passerslag. Medmänniskorna på livets läktare jublar. Fördel till dig.

En minut och tre bollar senare har du förlorat gamet. Det hjälps inte att du såg att motståndarens boll var ute. I riktiga livet finns inga linjekameror bara skumögda linjedomare. Kanske är de rentav köpta.

Fast i nästa game står det 0–0 igen, du får två chanser att sätta i gång varje boll och du kan åter börja hoppas på bättre tider.

Tennis är inte livet, men att spela tennis kan kanske hjälpa dig att förstå livet. Det finns inget bättre set.

Inga liknande artiklar.