Livstecken
När det gått så lång tid sedan sista inlägget att det t o m försvunnit från högerspalten, då är det sannerligen dags för en liten instickare så ni vet att jag fortfarande är aktiv på amqj…
Det är mycket på gång just nu i materialbranschen. Spelare både till höger och vänster har bytt racketleverantörer. Vissa lirare har redan slagit sönder racketar för några år framöver och vissa har bytt, bytt tillbaka till gammalt och bytt till nytt igen, medans andra lirar med samma stickor år ut och år in.
Några av årets mest spännande nyheter på racketmarknaden är några spadar jag inom en snar framtid ämnar testa, mycket tack vara frekventa mailfrågor om just dessa modeller. De jag ska testa framöver och här avlägga rapport om är Wilson Juice Pro (som fått extremt bra feedback på diverse materialforum) Wilson Steam (den spade Kei Nishikori använder) , Robert Lindstedt och Horia Tecaus vapen Wilson SixOne 95 BLX2, Prince Rebel 98 samt förhoppningsvis Babolat Pure Drive i 2012 års upplaga.
Jag håller just nu även på att testa ett relativt nytt tyskt senmärke, MSV, som flera år i rad fått toppbetyg i många sentester, trots sitt väldigt låga pris. Det är framförallt MSV Focus Hex och MSV Hepta Twist, som sitter i mina spadar just nu och de är faktiskt så grymt, fantastiskt sköna så jag nu valt att byta till dem från min ordinarie sena. Mer om detta om någon vecka.
———————
Vad mer att berätta om? Grussäsongen 2012 i Teabergsdalen kommer garanterat hålla på (för min del) tills snön kommer. Nu har man satt upp nya El-ljus på bana 3 och 4 vilket kommer förlänga den trevliga grussäsongen med ett par månader. Vad tycker vi om det? VÄRLDSKLASS!
Dubrovnik
Det har varit tyst från mig några veckor nu och det har sin enkla förklaring i att jag varit söderöver och vässat grusformen. Årets upplaga av tidig gruskärlek blev den otroligt vackra staden Dubrovnik i södra Kroatien.
Förra året åkte jag och en kompis till Porec i norra Kroatien, men där var vädret lite sådär i slutet av April och att bada var inte ens att tänka på. De styva 60 milen söderut borde vädret vara lite mer stabilt i April resonerade vi och det var inget beslut vi ångrar (se bonusbilden sist i posten..)
Dubrovnik är alltså en av världens vackraste städer enligt många och jag är beredd att hålla med. Den ligger extremt vackert vid den dramatiska kustremsan där höga berg störtar rätt ner i det blågröna havet.
Eftersom det inte är någon direkt vinter att tala om i södra delen av Europa så trodde vi givetvis att alla grusbanor sedan länge skulle vara i drift, men redan första dagen fick vi en liten tankeställare när två anläggningar inte var öppnade för säsongen!? Detta alltså i slutet av april då de flesta svenska grusbanor varit i drift ca 2 veckor eller mer!? Mycket märkligt. När jag visade en mobilbild hur Tabergsdalens banor såg ut i mitten av mars med 2 meters snödrivor på vissa ställen så blev de lite paffa. Att inte de då fixat sina banor måste bara vara ren slöhet…
Men visst fanns det anläggningar som var öppna för spel. Vi hittade rätt snabbt till Dubrovnik Tennis Club som låg i närheten av vår “bas”, nere vid Lapad Bay. På denna klub hade man 4 fullstora banor och en märklig bana som var fullstor på ena sidan , men bara serverutan på andra. Detta eftersom ett gammalt hus låg ivägen som vägrade flytta vid bygget. Undrar om de gnällande grannarna i Motala hade uppskattat den närheten till tennisbanan?
Dag 3 åkte vi iväg för att se vad det fanns mer för anläggningar i Dubrovnik och kom då fram till en liten undanskymd tennisanläggning med 4 banor vid en fotbollsarena. Här höll 2 duktiga juniorer på att träna och efter någon minuts konversation hade vi blivit inbjudna att sparra mot deras juniorer. Vad vi inte visste då var att det var 2 riktigt duktiga spelare som vi fick chansen att spela mot. Marijana Vlahanic, topprankad bland flickor födda 1995 i Kroatien och Antun Vidac, rankad 7:a bland pojkar 18 i Kroatien, även fast han bara är 16 år. Det var ett enormt lyft att få chansen att spela med dessa kids och de var verkligen duktiga. De tränade tennis varje dag från 08-11 och sen ytterligare 2-3 timmar varje eftermiddag + fys. *pust*…
Betongbeachen nere i Lapad såg, trots avsaknaden av människor, rätt inbjudande ut en av de varmare dagarna då tempen letade sig upp över 25 graders strecket. Perfekt tänkte jag, det kan ju bli ett rekordtidigt badaihavet-minne. Vattnet känndes dock inte lika inbjudande som det såg ut att vara, men man kan ju inte fega ur när man gått i. Plums Plums Plums, och så var årets badpremiär avklarad. Tempen var nog i alla fall runt 15 grader, så det gick ju rätt smidigt ändå 
Vi höll till i Dubrovnik fem dagar och drog oss sedan norrut längst med den magiska kustvägen Jadranska magistrala. För er som besöker Kroatien med bil är det en stor rekommendation att åka denna väg. Otrolig natur och vägen kantas av den ena superba restaurangen efter den andra. Dock bör man undvika vägen i Juli-Augusti eftersom den då är en enda lång ringlande kö fylld med turister som kör i 25 km/h.
Flyget hem gick från Zadar och för att inte behöva köra Dubrovnik – Zadar i ett svep så stannade vi till i både Makarska och Trogir. Makarska har jag ju skrivit om tidigare men vill återigen rekommendera detta paradis på jorden. Tennis, beach, mat och dryck i yttersta världsklass. Två varma träningspass blev det på deras Centercourt.
Staden Trogir, som ligger 1 km från Split´s flygplats, var redan denna tiden på året fullsmockad med turisthorder. Det var otroligt hur mycket turister det redan var och man kan nästan drömma mardrömmar om hur det ser ut i absoluta högsäsongen i Juli/Augusti..
Detta var dock bara ett pit-stop på väg mot flyget i Zadar och så satt man där då, på flygplatsen, avnjutandes den sista Ozujsko-pivo och bara väntade på att få boarda planet som skulle ta en från +22 grader och sol till ett iskallt Vätterbygden med +4 och hagelstormar. Tur man redan nu har en ny tripp till världens skönaste land i Juli
Här är ett collage med blandade bilder. Dröm er bort en stund!
Utsikt från vår bostad
Lapad Bay, April 2010
Världens godaste pizza och sallad?
Cheeeeeses!!
Dubrovnik Tennis Club
Dubrovnik Tennis Club - vid Lapad Bay promenadstråk
Den enda negativ saken med grustennis...
Otroligt hållbar tennisboll. 3 timmars spel och den är så här fräsch!
Norra delen av Dubrovnik
Hyrbilens 1,2 liters motor fick jobba uppför denna backen..
Snacka om Beach-tennis!!
Världens skönaste bana - Makarska centercourt
Snyft, sista Ozusjko på några månader
….
och så en liten bonusbild… Tag lärdom gott folk!
Somna I N T E i Kroatisk vårsol
Tankar kring svensk tävlingstennis
Den sportintresserade allmänheten ställer sig rätt ofta frågande till varför det inte längre finns så många svenska tennis-spelare bland världens topp 100. Vi blev ju på 80 och 90 talet bortskämda med svenska framgångar i parti och minut, så till den grad att vissa svenska spelare som låg topp 100 helt glömdes bort.
Nu har vi “bara” Robin på topp 100 och därefter är glappet rätt stort ner till nästa man på listan. Detta medans länder som Spanien och Argentina har hur många som helst. Även länder som tex Kroatien har på slutet fått fram en armada av stabila spelare och Sverige börjar bli lite akterseglat om man ser till antalet aktiva spelare på yttersta världselitnivå.
Vad är då anledningen till detta? Varför har vi i Sverige nu så få spelare som har ATP-poäng? Det som jag personligen anser vara största bekymret är den nästintill totala bristen på mindre professionella tävlingar där våra duktiga juniorer på hemmaplan kan få sina ack så viktiga ATP-poäng. Som det är just nu i Sverige så har vi två (!!!!) Future-tävlingar. Dessa Future tävlingar är steg 1 på ATP-nivå. Det är här de allra flesta tar sina första stapplande steg ut på den stora scenen.
I Spanien har de runt 40-50 Futures på ett år och Italien har runt 30. Kroatien har 10. Även i mindre välbärgade länder som Brasilien har de 20 talet Futures under en säsong. Detta avspeglar sig även om man tittar på världsrankingen där man ser att dessa länder har betydligt fler spelare även bland de lägre rankingarna. Givetvis har de stora länderna som Spanien, Brasilien och Argentina mer befolkning, men Kroatien har mindre befolkning än Sverige men en betydligt starkare tenniskraft just nu.
När jag själv, mest för skoj, anmälde mig till det sk i-pin systemet förra året och skrev upp mig på anmälningslistorna till ITF Sweden F1 och F2 i Lidköping respektive Falun så var jag vid tävlingsstart på reservplats 157 ( till kvalet… ) i Lidköping och runt 95 i Falun. Intresset för de Svenska Future-tävlingarna är alltså absurt stort! Vi hade alltså med lätthet kunnat fylla 2 st 128 deltagare kval till båda futurerna.
Med detta i tanke så kan man ju börja begrunda på följande. För att få arrangera en Future så måste man ha minst två deltävlingar med totalt 30.000 dollar i prispengar. Ofta är en future 10.000 $ över en vecka där landet har 3-4 tävlingar i rad, ungefär som på tiden då Futures hette Satteliter och spelades över tre veckor med ett masters vecka fyra. Att spela en Future kostar 40 $ i anmälningsavgift till både kval som huvudtävling. Om vi leker med tanken att vi skulle ha 128 spelare i kvalet så skulle detta generara 5120 $ redan där, bara i anmälningsavgifter. Då har arrangören kvar 4880 $ att skaka fram. Sen ska de 28 direktkvalificerade betala 40 $ var, det är ytterligare 1120 $ till arrangören och då har vi 3760 $ kvar. Det är i runda slängar 25000 kr i prispengar.
En svensk sommartour-tävling har ofta 15-20000 kr i prispengar. Vore det inte mer intressant tror ni, ärade läsare och tennisälskare, både för publik, spelare och sponsorer, om det istället för 27 sommartourtävlingar var 10 Futures under vår och sommar?? Visst är sommartouren viktig och man hade fortfarande kunnat ha kvar kanske hälften av dessa tävlingar, men jag tror många klubbar lätt skulle klara av att arrangera en Future. Det vore intressant att få feedback från er som tävlat på Future-nivå i diverse länder och jämföra arrangemanget från en internationell Future med en sommartour-tävling.
Är det någon som har bra idéer hur alla vi i tennissverige skulle kunna gå vidare med att få fart på svenska sommarfutures och det redan till nästa år?? Tänk vilka möjligheter vi skulle kunna ha att ge våra lokala duktiga juniorer WC till maindraw i en Future och ge dem chansen att ta sina första viktiga ATP-poäng. Som det är nu så måste de ge sig ut på långresor som kostar kraft, energi men framförallt mycket pengar för att ta sig in på ATP-scenen. Tänk om vi kunde ge dem möjlighet att här på hemmaplan kunna kriga sig in bland de stora pojkarna?
Hoppas ni orkade läsa igenom hela inlägget och att vi nu får en lång och härlig grus-sommar. Bara en vecka kvar nu tills min hemmabana i Tabergsdalen sätter upp nätet på sina fantastiska grusbanor. För bara 2 veckor sedan låg det fortfarande någon decimeter snö på banorna….
Tennisgrus
Som några av er redan vet så skriver jag ibland även på sidan vamosrafa.se under användarnamnet “hankenstein”. För någon månad sedan drog jag igång en serie i tre delar om tennisgrus. Detta fantastiska underlag som vissa av oss älskar och andra hatar.
Jag måste vara så pass fräck att säga att jag blev rätt nöjd med denna serie så jag tänkte att ni som läser här på amqj.se även skall få ta del av denna lilla mini-serie. För er som redan läst den så blir det en liten härligt tillbakablick och påminnelse om spelet som snart väntar när vårbruket av grusbanorna är klara,,
Håll i er, nu kör vi!
Grus – För många är det bara en benämning på krossad sten, men för oss passionerade tennisälskare är det så mycket mer! För att få er som inte funnit passionen för grustennis än att förstå vilken kärlek detta underlag har att ge er så kommer här en liten inblick i grusets underbara värld… Pga längden så blir den i tre delar så ni inte behöver ta hela er arbetstid till att plöja igenom inlägget!
Om man ska vara helt ärlig så är inte tennisgrus just grus utan mer en mix av olika material och biprodukter. På engelska kallas tennisgrus för clay, alltså lera och det är där vi börjar närma oss sanningen. De tennisbanor ni ser på tv är ofta rödbruna till färgen och det är de banor som har den finaste sortens tennisgrus. Det är tillverkat av krossat tegel (som ju i grund o botten är torkad lera) och kallas i tenniskretsar för “Düsseldorfgrus” eller som här i Sverige “Båstadgrus”.
Centercourten nere på Rochusclub Düsseldorf
Denna typ av grusbana är helt outstanding att spela på. Glidytan och själva massan håller fukten betydligt bättre och spelet blir av så oerhört mycket bättre kvalité då man ofta helt kan lita på själva banan och möjligheten att glida vart man vill. Studsen är även lite lägre än den typ av banor som är vanligast i Sverige som vi kommer in på i nästa kapitel.
Gaston Gaudio är en mästare på att glida
Vad är då anledningen att inte alla anlägger en sån här grusbana? Det finns tre nackdelar med det här fina röda Düsseldorfgruset;
1) Kostnad. Det är betydligt dyrare att anlägga en sån här bana då gruset importeras från Tyskland och materialet i sig är betydligt dyrare än vanligt brungrus.
2) Bevattning. Även om fukten hålls bra i en sån här bana så får den absolut inte torka ut. Ni vet ju vad som händer med lera när det torkar,, det spricker rejält och så är fallet även här. Därför måste man ofta ha automatiserad bevattning som även det kostar pengar
3) Svenska vädret. Vi bor ju i ett land som får norra Sibirien att verka som Hawaii just nu och det gillar inte dessa rödgrusbanor riktig. Banorna är känsliga för kyla och det tar längre tid att få en Düsseldorfbana hård efter en Sibirisk vinter.
Sibirien eller Småland?? Febrari 2010
Düsseldorfgruset är den typ av grus som nästan hela Europa använder förutom vi i norra Skandinavien. Det är dock mer och mer klubbar även i Sverige som insett att det är värt den extra kostnaden att anlägga en Düsseldorfgrusbana och nu kan du spela på detta fina grus i bl.a Stockholm på SALK tennis park som ligger i Riksby vid Brommaplan, självklart i Båstad på stadionområdet nere vid hamnen, i Falköping på 6 nya banor samt på Arena Rosenholm i Karlskrona. Visst finns det mer anläggningar med Düsseldorfgrus, men detta var bara för att nämna ett par stycken
En av världens trevligaste centercourter, Umag, 1 meter från havet
Att i början av våren åka ner till sydeuropa med goda vänner och spela en vecka på fina röda grusbanor kan inte beskrivas med ett annat ord än kärlek! Från att ha spelat på ojämna, bruna, tråkiga svenska grusbanor i 3 graders “värme”, snålblåst och duggregn till att öppna ett nytt rör Wilson Tour Clay tennisbollar, njuta av utsikten av en strålande sol, blå himmel och höra ljudet från havets vågor och det speciella dunket när senor träffar bollar. Att majestätiskt gå ut på en fantastiskt röd bana kantad av pinjeträd och olivträd och börja slå slag från baslinjen, då känner man sig i total harmoni! Då har man som tennisspelare nått sitt nirvana!
Mitt egna Nirvana, Kroatiska Makarska´s centercourt
Vi är många som älskar det brunröda gruset
Namn: Henrik Wallensten