Wimbledon: Gorans triumf

Mitt finaste tennisminne (bortsett då från mina egna segrar i blåbärsligan) är Gorans seger i Wimbledon 2001. Det var en verklig saga wildcardet Goran bjöd på det året, när verkligheten slog spillror av dikten.

Jag hade alltid gillat Goran. Jag kunde relatera till honom. Oftast kan jag inte relatera till en idrottsman på toppnivå. De är inte som jag. Jag tillhör ett depraverat släkte med spända nerver, koleriskt sinnelag och en komplicerad och dysfunktionell själslig sammansättning. Idrottsmän på toppnivå har oftast inte mycket av det. De är enkla, tillrättalagda och funktionella, förstås med ett och annat skriande undantag.

Men Goran begrep jag mig alltid på. Han var dels en jordnära lirare, som gillade att gapa och flabba, som var skönare och mer uppsluppen än idrottsmän i allmänhet.  Och han var dels en man som uppenbart, och med en självironisk medvetenhet, var en sprattelgubbe för sina nervers nycker.

Goran hade haft en längre tid av dåligt spel, titeltorka och dalande ranking när han äntrade Wimbledon, turneringen han varit i tre finaler i. Sampras hade slagit honom i två av finalerna, Agassi en. Två av matcherna hade gått till fem set.

Men 2001 sköt sig Goran fram genom fältet som en fältkanon. Servade lika bra, om inte bättre än någonsin förr. Allvarligt motstånd kom först i semin mot Henman. Britten vann tredje set med 6-0, spelade som i trans. Så kom det berömda regnet och stoppade mer spel för dagen, och tog på samma gång Henmans flyt. Nästa dag vann Goran fjärde set, dagen därpå det femte. ”God send me that Rain”, sa Goran.

Finalen var en förfärlig historia att se på. Det var visserligen en sprakande tillställning, med galet uppsluppen stämning och målade ansikten till höger och vänster, något ovanligt inte bara för konservativa Wimbledon utan för vilken tennistävling som helst. Men det var samtidigt en nervig historia, en plåga att titta på för ett Goran-fan.

Särskilt i fjärde set och femte set var mina nerver spända som fiolsträngar. I fjärde set hade Goran ledning med 2-1 i set och såg stabil ut. Men när han servade med breakboll mot sig vid ställning 2-3 dömdes fotfel när han slog en bra förstaserve. På andraserven dunkade han in ett ess som blev bortdömt. Breaket var ett faktum. Goran blev rasande: kastade racket, sparkade på nätet. Det vi fruktade skulle hända hade hänt: ”The Bad Goran”, den del av kroatens personlighet som han lyckats hålla i schack under turneringen, hade trängt igenom. Rafter vann fjärde set med 6-2.  

Men ”The Bad Goran” försvann i femte set. ´Det var för viktigt, jag kunde inte tillåta honom’, sa Goran efteråt. Han höll sig lugn och fortsatte med det vidskepliga mantra som följt honom i turneringen som en trygghet: dra upp strumporna mellan bollarna. Be om samma boll när du slår dina vinnande servar.

Femte set var matchens jämnaste. Spelarna höll sina servar, men när Goran servade vid ställningen 6-7 tätnade dramatiken. Rafter gick fram till 0-30 och var två poäng från seger. Vid 0-30 missade Goran förstaserven, men slog en mycket bra andraserve och en solid förstavolley. Samma scenario vid 15-30: en hård andraserve som prickade linjen, 30-30. Och kvitterade sedermera till 7-7.

Vid 7-7 fick Rafter bara en förstaserve i spel. Vid 15-30 slog Goran två perfekta, dödande returer – båda från forehandsidan. När han slog in den andra, och breaket var ett faktum, zoomades fadern in, han som genomgått hjärtoperation och som läkarna avrått från matchen. Men inte kunde han missa det här, när sonen fått en ny möjlighet att vinna den största av titlar. Det var ju han som en gång i världen brukade gå ner till Goran när han låg på stranden med grabbarna och säga: ’Gå och träna serven med dig’.

Under sidbytet satt Goran med en kropp skakande av adrenalin och med ansiktet dolt i en handduk. Han skulle nu sättas på det yttersta provet. Serva hem den match Gud lagt i hans händer.

Goran slog ett tidigt dubbelfel. Han slog ett andra på första matchbollen. Ett tredje dubbelfel på andra matchbollen. På tredje matchbollen, när förstaserven prickade perfekt, ritade Rafter ett konstverk. Det kändes fördömt. Som att Gud inte skulle ge heller den här gången. Men på fjärde matchbollen nätade Rafter en andraserve.

När returen hittade nätet och segern slutligen var hans föll Goran med ansiktet mot gräset med en kropp som skakade av adrenalin, förlösning och tårar. Sedan letade han sig upp till faderns hörna på läktaren, en tradition som Pat Cash startade när han vann 1987. Stämningen gick inte att röra vid med ord. Kommentatorerna väntade i två minuter med att säga något efter att matchbollen slagits in. Då sa den ena: “Did a father ever feel prouder? Has Wimbledon ever seen as unlikely a Champion?”

Inga liknande inlägg