Wilanders slitsamma geni

Om någon undrat vart jag tog vägen, var det lite annat som drog ett tag. Dels har vi ju sommar, dels har jag vikarierat på sajten tennistalk.com i sju veckor. Nu är jag tillbaka med gott mod. Mycket kul som väntar: amerikanska hardcourt-säsongen drar ju igång på allvar i Legg Mason, Washington, och sedan Masters i Montreal och Cincinnati.

Efter grässäsongen är det här, amerikansk hardcourt inför och under US Open, årets bästa tid. Federer har fått tvillingar (jag är för övrigt själv tvilling) och kommer till start i Montreal; även Nadal förväntas göra sin comeback. Det ska bli kul att se hur rivaliteten fortlöper. Om Nadal snabbt är tillbaka i form (jag tror han kommer vara det – han känns som typen som kan komma tillbaka snart efter skada); om Feds fullbordade ’Career Grand Slam’ i Franska och Wimbledon-segern gjort honom oövervinnerlig igen; om Murray nu är mogen för att ta det sista steget i en Slam. Och så vidare.

Annars läser jag i dagarna “Mats Wilander och spelet bakom rubrikerna” som skrevs 1989, jag hittade den på ett antikvariat för en tia.

Wilander beskriver här det arbetsamma med sin spelstil, något som hunnit ifatt honom 1989, året efter att han vunnit tre Grand Slam-titlar. ”Den typ av tennis jag spelar, utan specialvapen, kräver mycket mentalt. Men för att lyckas med det måste spelglädjen finnas och jag måste trivas med det jag gör. Och det är inte alltid roligt att springa omkring och slita som ett djur i tredje omgången av en tävling när man ser hur Becker och Edberg knappt är svettiga efter sina matcher mot likvärdiga motståndare”.

Wilander var långt mindre framgångsrik på träning och uppvisning, han krävde ”the big stage” för att pressa ur det sista av vinnarinstinkten. Det där gäller många spelare med Wilanders spelstil. Hewitt har förlorat mycket på träning – han fick t.ex. stryk av Pim-Pim flera gånger ett bra tag innan denne slagit igenom.

Det är egentligen ganska otroligt att Wilander kunde vinna sju Grand Slam med sitt spel. Jag menar: han var ett enastående geni som tennisspelare. Men han fick arbeta hårt för att hålla sin genialitet vid liv. Hewitt har vunnit två Grand Slam-titlar och varit i två finaler. I finalen av Australian Open 2005 var han helt slut i finalen mot Safin, alla hårda matcher hade kostat på för mycket också för den slitstarke australiensaren.

Sampras satte fingret på spelstilens problem när Hewitt vunnit US Open, var ung och såg ut att kunna hålla sig i toppen länge. ’Hewitt kan vinna någon Slam då och då. Men för att vinna gång på gång, då behöver du ett spel som Philippoussis”. Att han nämner Scud beror förstås på att denne också var ung och lovande då, med ett kraftfullt spel som inte var alls lika krävande som landsmannens.

Med det sagt är det förstås inte lätt att vara en kraftspelare heller. Som Ivanisevic sa någon gång: ”Att slå ett ess är en enkelt vunnen poäng. Men utförandet är något helt annat och du måste göra det gång på gång”. Fast den här diskussionen, om den psykologiska påfrestningen olika spelstilar innebär, kan vi återvända till en annan gång. Nu blir det en snickers-glass för min del. Suget är mig övermäktigt.

Inga liknande inlägg