Veteranerna i Wimbledon

Veteran blir man inom tennisen  i den blyga åldern av 28. Det är en oskriven regel (som innebär att stackars Federer närmar sig, han fyller i augusti). Omnämnandet må vara en lätt kränkning, men faktum är att det finns fog för det. Både av fysiska och mentala skäl brukar veteraner ha svårare att åstadkomma storsaker. Safin sa för ett par veckor sedan att ’det är naturens gång att en del av hungern försvinner när man blir äldre’. Sporten har ett tufft schema som tär på sina utövare. Och Hewitt, som om någon sköter sin träning ordentligt, berättade häromdagen att kroppen nuförtiden behöver längre återhämtningstid.

I alla fall är det skoj att vi har en och annan veteran med oss till andra veckan i Wimbledon. Eller vad sägs om Hewitt, 28, Ferrero, 29, och Haas, 31. Denna en gång så framgångsrika trio gör mindre väsen ifrån sig i dessa dagar, ingen har lyckats härma undantaget Agassi som i någon slags omvänd världsordning var som bäst runt 30.  Hewitt och särskilt olyckskorpen Haas har haft skador, för Ferreros del är det lite svårare att avgöra varför han började dala. Han sa visserligen angående detta en gång att ’spelet har utvecklats mycket de senaste åren’. Det kanske är svårt att följa med för alla. Och Ferreros titeltorka får väl också sägas vara lite oturlig, han har varit i en hel del finaler utan att vinna.

Förutom att alla tre är framme i åttondelen i Wimbledon, har också alla efter ökenvandringar av törst vunnit titlar i år. Ferrero bröt en svindlande torka på över fem år på gruset i Casablanca, Haas och Hewitt satte punkt på två år gamla bedrövelser i Halle respektive Houston. Jag följde deras väg framåt i turneringarna som de vann. Stor njutning inte bara för mig, som ju gillar veteranerna, utan särskilt för spelarna själva. Som någon säkert sagt: när man passerat stadiet av självklar framgång, när motgångar stått i ens väg, blir varje ny erövring av framgång annorlunda och kanske lyckligare. Ständigt skadade och återvändande Mark Philippoussis, som trots allt lyckade nå finalen i Wimbledon, sa en gång: ’Life is a lot more beautiful when you have to struggle and fight for someting’.  

Så inför andra veckan: Jag hejar på Hewitt, Ferrero och Haas i deras matcher. Och så håller jag förstås ett öga på Le Sod, som Robin kallades i Paris.

 

 

 

 

Inga liknande inlägg