Söderlings nya karriär

Jag hade idag ett samtal med en kille på mitt jobb om hur böjlig och känslig för tryck en idrottsmans karriär är. Han sa: ’Det känns som om en karriär lika gärna kan vara lyckad som mindre lyckad. Att det inte alltid är självklart var en karriär kommer att landa och att det är så små marginaler som avgör det.’

Jag höll med. Ibland är det så små marginaler att enskilda händelser eller matcher kan förändra allt. Kan vara  den avgörande skiljelinjen. Utan de händelserna kanske ingenting någonsin blir vad det hade kunnat.

Söderling har idag trasat sönder Davydenko för en semifinal i Franska Öppna mot Gonzo på fredag. Han kan förlora, ja få storstryk där, och ändå tror jag att det här blir Robins skiljelinje. Före och efter Franska Öppna 2009.

Jag är inte säker på att Söderling när det här är över kommer att cementera en plats i topp 10, däremot är jag ganska säker på att han kommer att ha fler perioder av jämnhet (prestera på sin högstanivå under längre tider och inte bara i enstaka matcher), vinna fler turneringar, och vara bättre i större sammanhang.

Hur gick det till? Hur blev Franska Öppna 2009 en skiljelinje i Söderlings karriär (vilket den är oavsett om han åker ut eller går ännu längre – vilket nu faktiskt flera experter håller som fullt möjligt)? Norman sa en sak angående Söderlings seger mot Ferrer. Efter den både mentalt och spelmässigt mycket väl genomförda matchen, och första biljetten till åttondelen i en Slam, fick han för första gången uppleva stående ovationer från en publik. Han hade aldrig varit med om det, inte på det sättet. Inte i en Slam.

Kanske betydde det något. Kanske kände då Robin att han välkomnats. Att han genom applåderna, acceptansen, och också genom sitt klanderfria, professionella uppträdande, blivit en del av det tennisens finrum han sökt efter. Först utanför. Sedan insläppt. Och väl där har han redan hunnit ställa till det och möblera om på ett sätt som kommer att kommas ihåg långt efter att turneringen är över.  

 

 

 

Inga liknande inlägg