Santoros tortyrkammare

Ikväll har jag satt mig i en tidsmaskin: första omgången mellan Santoro och Christophe Rochus skickar mig ett bra stycke bakåt i tid. Här är det inte tal om blixtrande snabba bolldueller med dånande servar, utan strategi och finess.

Christophe är storebror i pygméklanen Rochus. Sett över karriären är 170 cm Christophe, 38 centimeter kortare än Dr. Ivo, den sämre av bröderna, men Olivier har sedan en tid haft det svårt och harvat i challengers. Christophe däremot vände tillbaka sin karriär i fjol, och spelar riktigt bra i år. 

Fabrice känner vi: han är tennistränarens mardröm och estetens ögonsten (det finns folk som tycker att det är tråkigt att titta på Santoro – hur är det möjligt?). Santoro spelar sin 20:e och sista Franska Öppna i år.

Två set är spelade. Christophe, som trivs bäst på grus, leder 6-3, 6-1. Han har haft en mycket tydlig strategi mot den försåtlige fransmannen: spela aggressivt. Slå din forehand och sök dig också gärna framåt. Christophe har förlorat fyra matcher mot Santoro, och vet hur det blir när ”the Magician” lurar in motståndarna i sin tortyrkammare av spelförstörelse. I den kammaren vimlar det av slicar, stoppbollar och ’moonballs’. Fråga vem som helst – fråga Sampras eller Agassi som åkt dit flera gånger.

Men Christophe håller stadigt i taktpinnen idag, han driver på med sin forehand (har knappt slagit någon backhand idag) så fort han har minsta öppning och söker sig gärna mot nätet. En och annan gång slår han också någon av sina berömliga stoppbollar – läckert blir det när han gör dem på forehandsidan.

Inte ens det faktum att Santoro i en psykologisk handling spolade kepsen en bit in på andra set verkar hjälpa den gamle trollkarlen från att lämna Franska för gott. Frankrike må ha en grym återväxt, men snart är man en stor profil fattigare.

Inga liknande inlägg