Power på gräs

Jag måste erkänna en sak. Det finns en annan anledning till att jag gillar gräs, vid sidan av de andra jag angav i ett inlägg för några dagar sedan. Jag gillar power, jag gillar släggor, jag gillar knockout blows.

Det i sin tur har psykologisk grund: Jag har aldrig genererat kraft i min tennis. Min kroppsstyrka är det inget fel på, men tennis är en teknikgren. När jag gick i skolan stötte jag längst i kula, men i kast med liten boll var jag under medel. En vän till mig har en annan profil. Han rör mig inte i kraftsporter, men kastar en boll dubbelt så långt som mig, och fast han bara spelat tennis ett tjogtal gånger servar han hårdare än jag.

Jag liknar så pojken som föddes utan händer och som inget hellre ville än att börja spela fiol. Det man inte har, saknar man.

Inte konstigt dÃ¥ att jag gillar gräset, som premierar spelare som kanske inte alltid är särskilt bra pÃ¥ att spela tennis, men som har knockout blows. Minns ni till exempel Alexander Popp? Av sina ynka 45 matchvinster pÃ¥ touren kom 24 pÃ¥ gräs, trots den korta säsongen. Popp var som bäst rankad 74:a i världen, men var i tvÃ¥ kvartsfinaler och en Ã¥ttondelsfinal i Wimbledon, och nÃ¥dde final i Newport. 201 cm Popp spelade serve och volley, knockout genom ett slag eller genom ‘one-two punch’ – jag njöt av att se det.

Jag vet vad ni tänker: att jag gillar Hewitt passar inte in i profilen. Men man gillar ju olika spelartyper och personligheter av olika orsaker. I Wimbledon kommer jag att som vanligt hÃ¥lla ett öga pÃ¥ grabbarna med knockout blows, till exempel fyrtornen Isner, Karlovic och Querrey. Det fÃ¥r gärna smälla ordentligt – jag stortrivs.

Inga liknande inlägg