‘Pim-Pim’ till Rhodos

”Vinci” föll i finalen av Roms challenger mot Daniel Koellerers, men var ändå positiv efteråt och uppvisade inte samma tendenser som efter Davis Cup-mötet mot Israel, då han, skadeskjuten som han var, dyrt och heligt lovade att aldrig mer snudda vid sin fördömda tennisracket. Närmast väntar kval till grusturneringen i Estoril för skåningen, som en gång fick småstenar kastade på sitt fönster mitt i natten. Det var kompis Zlatan, liksom ’Vinci’ uppvuxen i Malmö, som ville visa sin nya bil.

Som svensk griper vi efter hamstrån i dessa dagar, och ett sådant är ’Pim-Pims’ deltagande i en challenger på Rhodos nästa vecka. Välvuxne Johansson har bara spelat två challenger-matcher sedan den lyckosamma axeloperationen utfördes, och jag vågar inte svara på varför det inte blivit fler. Jag hoppas det blir många fler matcher. Ni har ju lärt känna mig lite vid det här laget, och vet att jag inte trivs när världen vrids ur led på det sättet att en spelare inte är där hon hör hemma. ’Pim-Pim’ var utan vidare ett pålitligt ämne för topp 10 innan axeln gav upp. Han var fruktansvärd att skåda. Eller som Taylor Dent, närmast filosofiskt, sa en gång efter en förlustmatch mot svensken: ’As long as tennis is about holding serve, I dont see how anyone is going to beat him”.

Svensken börjar mot Amer Delic, aggressiv amerikan med stark serve, bättre än sin ranking. Vinner han väntar troligen förstaseedade Dudi Sela, den brännmärkta israelen svenska folket mycket angeläget försökt förtränga.

I övrigt är det idag final i Barcelona, solida Ferrer slog matadoren Gonzo i ett avgörande tiebreak. Vem han möter i finalen? Det behöver jag knappast skriva. I fortsättningen – om det inte är Nadal skriver jag det. Spanjoren med den genetiskt fullkomnade överkroppen ståtar nu med 139-4 i matchfacit sedan 2005 – mellan 2005 och 2007 vann han 81 i rad, vilket överträffade gamle grusfantomen Vilas rekord med 28 matcher.

Nästa vecka: anrika Rom, den turneringen man på Björn Borgs tid kallade ”Italian Open”.

Inga liknande inlägg