Söderling och Pim-Pim

Det är krig om de sista slutspelsplatserna. Söderling spelar även denna vecka (Bejing), liksom hans närmaste konkurrenter om sjunde och åttonde platsen: Davydenko (som kommit starkt efter att ha varit borta i början av året och enligt bruket vunnit en uppsjö mindre turneringar), hårdslående hunken Verdasco, den aningen färglösa och i förhållande till sin ranking märkbart anonyma Simon (Davydenko höll den platsen förut, men har med åren blivit alltmer sedd, ja nästan kultförklarad i vissa kretsar), och Crazy Gonzalez.

Söderling har Roddick i kvarten i Bejing; Nadal spelar i samma turnering sin första match sedan US Open. Federer och Murray avstår också andra veckan av ”the Asian swing”. Murray skulle ha spelat i Tokyo men känner sig inte återställd efter skadan; Federer har dragit sig ur både Tokyo och Shanghai TMS för att vila kroppen efter vad han beskriver på sin hemsida som ”a physically challenging year”. Bejing går att streama gratis men med tveksam kvalité på channelsurfing.net, en portal för sportsändningar världen över.

Grymt med Pim-Pims seger över Hewitt förra veckan. Han är förlåten trots att han omutligt skickade hem min polare, lejonhjärtat Lleyton. Jag har glömt allt. Jag drog även en lättnadens suck när det visade sig att dippen mot Gasquet i tredje set inte var axelrelaterad, men orsakad av stelhet i ’akterkastellet’.

Du oförsonliga axel, håll dig nu lugn och stilla, ge din bärare lite kontinuitet, ett halvår eller ett år med spel vecka in och ut. Då jävlar kan det hända saker. Någon ignorant gaphals sa på ett tennisforum för några år sedan att Pim-Pim inte är mer än en sämre klon av Roddick. Det är att hårddra det hela. Pim-Pims förstaserve är banne mig bättre, och han har minst samma firepower i sin forehand.

Dagens quiz, apropå serverörelser: vilken ATP-spelare drar upp shortsen högt upp på låret på stödjebenet inför serve?

Pim-Pims starka comeback

Pim-Pim vann än en gång omedelbart i sin comeback på touren. Motståndare var Lleyton Hewitt (7-6, 6-3, ett break, 13 ess), som inte är lika stark som förr, men som efter diverse höftproblem, i år visat att han ännu kan spela utsökt tennis. Om vi bortser från att en sträng enligt seden brast i mitt hjärta idag med Hewitts förlust, kunde jag samtidigt glädjas med Pim-Pim. Det var bitterljuvt; det var både gitarr och dragspel.

Jag gillar Pim-Pim, alltid gjort (en av mina, säg fem favoriter sedan sitt genombrott), och är imponerad av hans förmåga att tämligen omgående vinna matcher efter sina uppehåll. Det bekräftar känslan man fick 2004 (då han vann i Memphis och gick till semi i US Open) och tidigt 2005 (då han snabbt nöp åt sig två titlar), att han utan tvivel var en stadig man för topp 10. 2006 slog han efter ett längre uppehåll Nadal i Stockholm Open, och Davydenko veckan därpå i Madrid. Därför märkligt att han tydligen haft problem med att få WC till tävlingar mellan Wimbledon och Stockholm Open.

Pim-Pim gav en av förklaringarna till sin startsnabbhet i sin blogg, som jag tycker är rolig att läsa då det varit dåligt med information om hans tillstånd och hälsa tidigare. Man har ju undrat hur axeln har mått, hur spelet fungerar, när nästa återkomst till touren stundar (bloggen är dessutom grymt intressant att läsa; han bjuder in läsaren i sin tennisvärld). Förklaringen lyder: ”Jag brukar alltid se träningsmatcher som riktiga matcher vilket gör att när jag gjort “alla” mina comebacker så har jag varit “startsnabb”.

Jag såg nu inte matchen mot Hewitt, men om Lleyton inte besvärades av höften eller någon annan skavank är segern mycket imponerande (låt vara att Johansson spelade mycket med Lleyton då han var tillsammans med dennes syster, och tydligen då lärde sig att slå löst mot backhandsidan och varva med dräpande forehandslag). Hewitt får dig att slå många bollar, prövar din säkerhet, testar din matchvana. Det är inte som att efter en lång tids frånvaro besegra en Querrey eller Isner.

I andra rundan väntar Gasquet eller Victor Crivoi. Jag siktar på att se matchen, som man tydligen kan streama. Jag missar inte Pim-Pim, som under Australian Open 2005 fick en journalist att ställa frågan om inte denne framåtskridande svensk ”could blow anyone, even Federer, off the court”.

Spel i Asien och min Yonex

Sverige slog Rumänien i Davis Cup i helgen, stabilt. Hur ser närmaste framtiden ut på touren efter helgens DC-spel? Efter kommande veckas två turneringar i Europa sätter ”the Asian swing” igång, en ny schemaläggning som sprider touren geografiskt. Fem turneringar spelas på olika platser i världsdelen, och avslutas med nystartade Shanghai TMS (i Shanghai har man haft slutspelet vid något tillfälle tidigare). Shanghai har ersatt Hamburg som en av årets nio Masters-turneringar.

Startfälten i Asien blir bättre än i Europa kommande vecka, där inga topp 10-spelare återfinns. Nadal spelar i både Bangkok och Bejing; i den senare turneringen har han sällskap av Djokovic och Roddick. Federer, som efter sommaren och helgens Davis Cup har ont i både armar och ben och meddelat att han behöver vila, spelar i Tokyo där han får sällskap av Murray och Del Potro. Söderling spelar i Malaysia.

Själv spelar jag varken i Malaysia eller Shanghai, men däremot fick jag möjlighet att testa min nya racket i fredags kväll på SALK; det rödskimrande Yonex RDiS 100 som jag talat mig varm om tidigare på bloggen (det ska vara Lleyton Hewitts racket, såvida jag inte är ännu ett offer i racket-tillverkarnas ökända lurendrejerier för att pracka på folk sina nya modeller). Kändes bra. Problemet är att det är noga att man träffat racketens ”sweet spot” för att få fart på bollen, men det sätter ju press på en att börja träna ordentligt. Och bättre än min juniortids racket, ett Wilson Ultra Graphite som jag spelade med i kanske fyra år och som sedan legat och samlat damm, är det ju i vilket fall.   

Ivos nya serverekord

Vi har ett nytt essrekord. ”Big” Ivo Karlovic putsade sitt rekord på 55 från tidigare i år (satt i Franska mot duktiga returneraren Hewitt) riktigt ordentligt – 78 är det nya rekordet. Vi ska inte som tennisnördar helt förlora perspektivet och jämföra det här med exempelvis Bob Beamons jätterekord i längdhopp på 8.90 som förbättrade världsrekordet med 55 cm, men 78 ess på grus mot en knappast dålig spelare som Stepanek, är ganska imponerande. Frågan är hur länge det dröjer innan någon rör detta.

Det är visserligen sant att det blev en lång match; det är en förutsättning för att rekord ska sättas. Siffrorna i DC-mötet skrevs till 6-7, 7-6, 7-6, 6-7, 16-14. 82 game spelades, nära nog sex timmars tennis. Ivo hade 175 förstaservar i spel under matchen och slog alltså 78 ess. Det innebär att nästan varannan förstaserve slutade i ett ess (ett ess kom bakom andraserven). Det är fullständigt osannolikt.

Enligt essrekordens förbannelse förlorade Ivo matchen. Det gjorde Krajicek när han dånade in 49 mot Kafelnikov i US Open, Pim-Pim när han slog 51 mot Agassi i Australian Open, och Karlovic när han slog 51 mot Bracciali i Wimbledon och 55 mot Hewitt i Franska. Inga exempel är väl bättre om en tränare vill övertyga sina juniorer om att serven inte är allt. Dr. Ivo tappade serven två gånger på 41 game, men förlorade.  

Del Potros seger

Del Potros seger har kallats mycket i media. Enorm sensation, praktknall, allt det. På jobbet idag i lunchrummet när några av grabbarna bläddrade i Aftonbladets rosa och fann att Federer förlorat, utbrast man: ”Va, torskade Federer!”.

Jag försökte besinna perspektivet något. Det stora här är inte förlusten i sig (vilket media på sina håll gjort gällande); i en mindre turnering hade Del Potro mycket väl kunnat slå Federer utan att det blev sak om det bland initierat folk. Det stora i Del Potros femsetsseger är att han i sin första Grand Slam-final lyckades besegra Federer, som därmed förlorade sin första GS-final mot en annan spelare än Nadal.

Tänk som det kan bli. Del Potro är 20 år, sedan ett år tillbaka ”rock solid” i topp 10, och har nu vunnit US Open. Vid sidan av Djokovic och Safin är han den enda spelaren sedan 2003 som bestulit Federer och Nadal från total hegemoni. Del Potro räknades som en framtidsman som tonåring, men det talades mer om spelare som Gasquet, Monfils, Cilic när de var i samma ålder. Än en gång visar det sig att framtiden är dunkel också för en tennisspelare. Allt: motivation, skador, men kanske i synnerhet skenbar begåvning (läs: Donald Young) eller förborgad dito, förändrar utsikter alldeles.  

Hewitts ord tidigare i år om Del Potro som ”a future Grand Slam Champion” är så besannade tidigare än vi väntat oss. Inte mig emot. Jag gillar Del Potro. Jag har respekt för hans person och jag gillar hans hockeysvingar, hans märkliga (men coola) förberedelse på forehandsidan, hans dova stridsrop vid bollträff, och hans power. Det enda man lite lätt kan åberopa är att han lägger på lite mer muskler på armarna. Han är alltjämt inte, likt Nadal eller Moya en gång, karl för det linne han bär.

Taktik bakom servehastighet

Det finns en väl utbredd villfarelse om att ATP-spelarna slår så hårt de kan vid förstaserve. I själva verket är tempot på förstaserven en fråga om avvägning för flera spelare. Ett exempel är Nadal. Spanjorens ökade tempo i serven (som kom för någon säsong sedan) var lika mycket ett utslag av ett medvetet val som av att hans klipp förbättrats.

Nadal sa uttryckligen i en intervju häromåret att han på grund av sin slitsamma spelstil kunde behöva lite fler ”enkla poäng”, och att han därför, liksom Hewitt, hade bestämt sig för att ”put some more juice on the first serve”. Hewitt har under hela karriären legat på runt 50% förstaservar, helt enkelt därför att han satsar stenhårt (vilket för den sakens skull inte betyder att hans serve är en slägga). Hewitt vet att procenten förstaservar blir lidande, men ser uppenbarligen fler fördelar än nackdelar.

Touren har å den andra sidan flera spelare som helt uppenbart kan ”beat the crap out of the ball” om de så skulle önska, men som funnit det bättre att gå ner lite i tempo på förstaserven. Det kan handla om att man bedömer sig ha en ”second punch”, en forehand tillräckligt stor för att likväl få ett stadigt kommando i bollduellen; det kan också ha att göra med att man har en väl utvecklad slice eller kick. Verdasco är ett exempel. Spanjoren har ett enastående klipp i serven när han så önskar, han slog den hårdast uppmätta serven i Wimbledon och ligger trea i US Open. Men Verdasco föredrar att kicka och att slå sina ”can openers”, vilket sänker tempot (låt vara att han fortfarande har en hög genomsnittlig servehastighet). Verdascos val har förmodligen två skäl: han har en fallenhet för att komma över bollen och få kick på den, och hans vänsterhand ger honom fördelar när han slicar out wide. En spelare som Federer är förstås ett annat exempel. Om han satsat mer på flacka servar utan variation hade han säkert kunna få upp servehastigheten betänkligt.

Det lite kort bara om servehastigheter, för att betona att det finns en del taktik bakom servandet på touren.

För övrigt ska det snart vara dags att återuppta Gonzalez mot Nadal, om det inte ska Wimbledon-regna ännu ett tag. Fingrarna i kors.

« Previous Page — Next Page »