Om fans, Håkan Mild och Ronaldo

Jag gillar Lleyton Hewitt. Därmed tillhör jag ena falangen i en bland fans ständigt uppdriven debatt om vilka idrottsmän man ska gilla, och varför. Den är lite svår att definiera annat än genom exempel. På den ena sidan återfinner vi Håkan Mild, Klas Ingesson, Thomas Muster; på den andra Ronaldo, Rios, Feliciano Lopez.

Det som i grunden urskiljer den förra gruppen är att dess medlemmar inte har samma tekniska kunnande; de är alla begåvade men har sällan fått erkännande för det hos en allmänhet som tyvärr, i sin okunnighet, bara har öga för tekniska nummer. De är också, delvis just därför, andra personligheter. De är mer folkliga. De är mindre fåfänga (studera hårgelémängden hos tekniska idrottare och jämför med hårt arbetande idrottare, och ni ska se en förbluffande skillnad). De arbetar hårdare och gnäller mindre. De vet att inget kommer gratis (detta gäller även spelare som är mycket begåvade ifråga om speluppfattning, då även detta är en egenskap som i viss mån förbises av den breda publiken).

Min poäng är att de som gillar en Mild eller Muster ofta är, liksom sina förebilder, andra och bättre människor. De tycker att Ronaldo använder för mycket hårgelé, att han borde fimpa ringen i örat, sluta lägga sig så billigt, och visa lite mer hederlig jävla vänlighet. Visst gillar de tekniska nummer, men de vet att det finns andra minst lika viktiga talanger (jag är inte säker på att en spelare som Bojan Djordjic någonsin varit ”begåvad”, han är visserligen teknisk men tycks sakna spelsinne), och framförallt vet de att tekniska gudar ofta är ganska vidriga människor. Att ständigt hyllas för ett framträdande attribut är en utmärkt plantskola för svineri. Det där har vi sett i alltför många sammanhang. Minns bara hur det var på högstadiet: de snyggaste och coolaste killarna eller tjejerna (vilket ju var centrala attribut på den tiden) blev dryga och odrägliga.  

Jag gillar alltså Hewitt av två anledningar: dels har han den typen av begåvning inom idrott som jag respekterar högst (inte teknik, men split vision, rörlighet och koncentrationsförmåga), och dels har han aldrig, inte heller när han blev världsetta, varit den dryga idrottsman som Ronaldo. Det där tror jag hänger samman med vad jag talat om: att den skenbart oansenliga Lleyton aldrig fått något serverat på ett fat, aldrig per automatik fått hyllningar. Och världen över myllrar det av människor som känner igen sig i det, att saker och ting inte har ordnat sig av sig självt för dem, att de har varit tvungna att arbeta för att bli sedda, och därför alltid ska hålla på en Mild eller en Hewitt före en Ronaldo.

Avslutningsvis bara: jag gillar Federer, jag gillar Zlatan, jag kan gilla teknik och artisteri nära nog lika mycket som de som endast tillkännager den falangen. Ingenting behöver utesluta något annat. Trevlig helg på er, oh lojala läsare.

Inga liknande inlägg