Om en tennispappa jag minns

Ständiga och nattsvarta rubriker i medier om tennisföräldrar, där män såsom Richard Williams eller Jelena Dokics far (han med det stora skägget och den bindgalna uppsynen), tillsammans skapat begreppet ’tennis-pappor’, har aldrig förvånat mig. Jag har varit juniorspelare och fått min beskärda del. Jag har sett mammor, men kanske i synnerhet pappor, vars välvilja och förhoppning om sina barn går överstyr fullständigt.

Min hemklubb i Kristianstad arrangerade ibland tävlingen C4 Open som var tillräckligt stor för att locka många av de bästa skånska och småländska juniorer. Ett par år kom en junior som var minst lika känd för sin mamma som för sina goda resultat. Hans mamma, kortklippt och lätt gråhårig, var med honom i alla matcher, stora som små, och såg till att saker och ting gick rätt till. Hon var med andra ord varje domares skräck. Sonens bollar var inte ute, motståndarnas däremot var det. Ständigt högljudda protester mot domarna, vare sig det var små stackars flickor som tvingats upp av någon bestämd arrangör och satt och gömde sig i stolen, eller om det var någon av klubbens föräldrar som ställde upp. Jag minns hur en av föräldrarna, åklagare till yrket med en son i klubben, fick sätta sig i stolen för den goda sakens skull i ett par matcher. Efter sin erfarenhet anförtrodde han mig att detta var minst lika påfrestande som att sitta i rätten: ’Jag tycker det är otäckt att vara domare, föräldrarna sitter och vakar som hökar över en’.

Jag har även sett när föräldrars förhoppningar om sina barn inte längre handlar om barnets glädje utan om deras egna behov. När barnet är ett verktyg för föräldrarnas vilja av att tillhöra den vinnande sidan. Det värsta exempel jag sett med egna ögon var en tennispappa som hette Ronny som hade en spelande son vid namn Jörgen.

Ronny, en kortvuxen man med smala ögon och begynnande flint, var väldigt initiativrik vad gällde sonens karriär. Han köpte Jörgen den dyraste utrustningen; försökte få tränarna för att placera honom i dom bästa grupperna; körde med honom långväga till tävlingar med landets bästa startfält; fixade fram ett så kallat ’b-kontrakt’ med klubbens materialförsäljare; pratade med skolan så att han befriades från en del läxor; skickade honom slutligen till en klubb längre bort för att Kristianstad ’inte utvecklade honom längre’.

Inget märkvärdigt i nÃ¥got av detta, tänker ni kanske. Och ni har rätt. Om Jörgen varit en lovande spelare vore allt i sin ordning, men det var han inte. Han var en medelmÃ¥tta. Han lyckades inte ens – tro det eller ej – besegra mig. Jörgen tillhörde inte ens topp 20 i sin Ã¥lder i SkÃ¥ne, vÃ¥rt landskap. Ronnys ursäkter när jag slagit honom var fantastiska hopkok. En gÃ¥ng var det att ’Jörgen har svÃ¥rt för spelare som slÃ¥r höga bollar’. En annan gÃ¥ng förklarade pappan för min far att ’Jörgen växt tvÃ¥ centimeter pÃ¥ en vecka och därför inte längre kan serva’. Jag minns hur en av de andra mer sunda tennispapporna gratulerade mig särskilt för en av mina segrar mot Jörgen; pappans diverse knepigheter var ökända i klubben.

Mot slutet av en av våra matcher när jag kopplat ett stadigt grepp ropade Ronny sarkastiskt till sin son: ’Sådär ja, slå ut bollarna nu Jörgen, så att vi kan åka hem’. När jag duschat och bytt om mötte jag Jörgen i korridoren. Han tittade med bruten blick på mig och sa att hans pappa hotat honom med att han skulle sluta spela tennis (vilket han gissningsvis gjorde så fort det inte gick bra). Jörgen hade säkert själv gärna slutat för länge sedan, om han vetat några alternativ. Men nu var Jörgens relation till sin pappa, ja hela familjelyckan uppbyggd kring Jörgen och hans tennis. Ronny hade bestämt att Jörgen var skapad för detta. ’Jag är bra på två saker; jag har bra bollsinne och bra balanssinne’ sa Jörgen en gång till mig när han en liten ofärdig pojke, tio år gammal. Så hade pappan ritat och utstakat ett barns hela värld och möjligheter.  

Jörgen och jag kom ändå bra överens, det var en fin kille. Han berättade en del saker för mig, jag var en av få han pratade med, många tyckte att han skröt. En gång kom det upp att hans pappa varit en mycket lovande löpare som ung men att hans föräldrar, som ville att han skulle skaffa sig ett ’vanligt hederligt yrke’, inte tillät det. Jörgen nämnde det en gång när han, jag och Ronny stod om pratade. Pappan svarade då allvarligt och avfärdande: ’Det är inget vi behöver diskutera nu Jörgen’. Den gången anade jag roten till Ronnys sätt mot sin son. Det var klassisk kompensation, sonen skulle bli den stjärna fadern aldrig kunde bli.

Men tiden gick, och Jörgen blev aldrig någon stjärna i tennis. Min pappa fick höra, en tid efter att Jörgen bytt klubb, kanske ännu senare, att han blivit placerad på ett hem för ungdomar med problematiska familjeförhållanden. Vad han gör idag vet jag inte. Men jag tror inte att han spelar tennis ens på skoj.

Inga liknande inlägg