Om att tävla med hjärtat i sin hand

Vi fortsätter på den inslagna vägen ett slag till: idrottspsykologin. Tänkte den här gången inte tala om Federer och Safin, men mig själv.

När jag som junior spelade tennis på tävlingsnivå, gick jag alltid, och jag menar alltid, in i matcher med en av två inställningar: antingen skulle jag vinna, eller förlora. Killen med tung lekamen och vacklande backhand skulle jag slå, det förstod även jag, trots den svaghet i själen och nerverna som tidvis knäsatt mig. Jag slog honom. Men så fort någon inte var uppenbart under mig som spelare, så fort minsta tvivel fanns kring styrkeförhållandet, förändrade jag scenariot. Killen i en av mina tävlingsgrupper, en stolt ägare av två gnistrande blå Wilson Ultra Kevlar, skulle slå mig. Han vann följaktligen.

Det är ingen hemlighet att idrotten och livet är sådant: inställningen kan aldrig, hur ofta dess innebörd än förvanskas av livscoacher såsom Runar Sögaard eller i spalter för ”mental utveckling” i damtidningar, underskattas. Inställningen är i nästan alla sammanhang viktigare än begåvningen, och då är jag ändå den första att skriva under på att människor är födda olika, att världen redan från födseln skapar orättvisa.

Att jag redan i förväg gick in med inställningen att jag skulle förlora, att jag så ofta skapade mina förluster, handlar om rädsla. Jag var rädd för spänningen, trycket, adrenalinet. Djupast var jag rädd för att förlora – jag var rädd för att lägga allt på ett bord och likväl förlora. Dagarna och särskilt timmarna före match var i min ungdoms värld så svåra att jag, för att undgå knivens udd, gav mig utan kamp. När det hände att jag inför matchen brottades med utgången, om vågskålarna vägde jämt, om jag kände att det fanns en möjlighet att besegra min motståndare om jag gjorde en bra match men en lika stor risk att förlora om jag gjorde en mindre bra insats, lyfte jag skräckslaget bort mitt skälvande hjärta från bordet. Jag slog fast: jag är sämre och kommer att förlora.

Det blev därför sällan någon kamp i mina matcher som junior. Medan jag enkelt vann matcherna jag (med all rätt) ansåg att jag skulle vinna, förlorade jag lika enkelt de matcher jag på förhand psykologiskt befriat mig från – det vill säga alla matcher jag genomförde mot spelare som jag inte bedömde mig stå klart över. Eftersom de flesta spelare man möter varken är mycket sämre eller mycket bättre än en själv, förstår ni att jag befriade mig psykologiskt från ganska många matcher. Jag spelade väldigt få tresetsmatcher i min karriär, högst fem stycken av över hundra tävlingsmatcher.

Endast vid två tillfällen hände det sig att jag inte på förhand gav upp, att jag tillät mig kampen och rädslan över att förlora hela vägen i mål. Den ena gången föll jag i en tresetare mot en duktig smålänning; den andra gången slog jag en kille som var rankad tia i Skåne i min ålder, långt högre än jag. Jag vann med 7-6(5), 6-0. I första set följdes vi åt, game för game, och trots det ökade trycket lät jag mitt hjärta ligga kvar på bordet. Jag vann ett jämnt tiebreak trots att spelnivån, som jag minns det, ökade. Jag stod upp. Jag var darrande rädd, men jag tillät mig att vara det den gången, och jag kontrollerade rädslan.

Särskilt den andra gången fick jag syn på det stora i att vara en idrottsman med friska och sunda nerver, jag anade det arbetsamma men underbara i tävlandet och utmaningen. Jag har sällan önskat att jag vore en annan än den jag är. Men fick jag möjligheten skulle jag önska mer av detta, av styrkan det kräver att lägga sina önskningar och sitt hjärta framför sig, och att ta det med sig ut i striden.

Inga liknande inlägg