Några minnen från Båstad

 

Jag har inte sett tävlingen i Båstad live än. Jag vet, det är inte klokt. Men det kommer. Till dess får jag leva på anekdoter, min fars.

Inom hans familj fanns ett semesterhus i Båstad som nu är sålt. Jag minns det, jag var där som mycket liten. En halvrisig gammal kåk, om Båstad-stekarna får bestämma, uppförd av min farfars far. Men läget var inte dumt, det ligger som jag minns det trätt i ett pärlband av pampiga, moderna villor alldeles intill vattnet. Huset bör än idag vara målat gult med ett gult staket, och ormbunke som klättrar på husväggarna. Hamnen låg nära, kanske två stenkast därifrån, om någon behöver hjälp med riktmärken.

Nåväl. Båstad var ju stort redan då, när pappa var pojke. Turneringen kallades då lilla Wimbledon, det låg ju strax efter. Såhär skriver min far till mig i ett mail, rapsodiskt och trevligt, om sina minnen från den tiden:

’Under några år betydde tennisen mycket, och oj vad jag och mina kompisar led när Janne Lundqvist förlorade! Han kunde periodvis spela som en gud, men ofta gjorde han otroliga tabbar. Det gick många besvikna sus genom luften i Båstad under den perioden. Om jag minns rätt var han rankad som en av de bästa i världen på grus. På annat underlag gick det åt skogen. I Wimbledon lyckades han aldrig. Hans ojämna spel gjorde att publiken ofta blev på ytterst dåligt humör.

Jag samlade autografer utan nÃ¥got större allvar, men alla gjorde det pÃ¥ den tiden. Jag lyckades fÃ¥ av Sven Davidsson, vilket ansÃ¥gs vara en prestation – han ville aldrig skriva. Jag fick ocksÃ¥ en autograf av Hasse Jeppsson, fotbollsproffs. Jag hade ingen aning om detta kap, förrän nÃ¥gon vänlig själ talade om vems autograf jag fÃ¥tt. MÃ¥nga idrottsmän av olika kategorier samlades i BÃ¥stad.

När några kungligheter anlände blev det en kort paus i tennisspelet till dess att de intagit sina platser. Publiken reste sig upp under defileringen.

Jag har sett Lennart Bergelin spela. Han var på dåligt humör ibland, och klagade på publiken och bollkallarna.

Jag har ocksÃ¥ sett Torsten Johansson spela. Han var en jovialisk figur, som ofta skämtade. Ibland försökte han sig pÃ¥ en kraftigt underskruvad serve, som – om den lyckades – damp ner precis intill nätet pÃ¥ motstÃ¥ndarsidan. När han missade nÃ¥gon boll brukade han högt utbrista: “Slarvjohansson!”

Alex Olmedo lÃ¥g under kraftigt i avgörande setets sista bollar, dÃ¥ en barnaröst ur publiken hördes:”Heja Olmedo!” Olmedo brast ut i skratt tillsammans med publiken. Det var den vänliga tennisens tid.

Sven Davidsson kom till Båstad samma år som han kommit till semifinal i Wimbledon. De främsta i Wimbledon hade fått illröda granna jackor, som de gärna bar innan och efter matcherna. Davidsson minns jag särskilt för hans komplicerade serve och hans fint placerade lobbar.

En spelare jag minns särskilt för hans vackra tennis var den skäggige dansken Torben Ulrich. Kurt Nielsen – med tangorabatt – sÃ¥g jag ocksÃ¥. Han hade kommit till final i Wimbledon. PÃ¥ annat underlag gick det aldrig särskilt bra.

Av australiensarna minns jag Roy Emerson, som hade en mystisk serve, men som var oslagbar. Hans landsman Fred Stolle minns jag ocks̴, jag antar att han tillh̦rde den yppersta eliten d̴ Рliksom alla fr̴n denna kontinent.

En gÃ¥ng sköt Tony Roche och en annan ung man tennisbollar mot oss när vi satt och tittade pÃ¥ deras träning. Jag minns inte vem mannen var. Däremot minns jag att han var pÃ¥ väg att slÃ¥ igenom dÃ¥ – det kunde man se att han skulle göra. Han mÃ¥ste ha varit väldigt ung dÃ¥. Jag har inte följt hans vidare öden.’

Hoppas här var något litet minne som kan glädja någon. Ha gärna överseende med om någon av pappas minnesbilder förfelar.

Inga liknande inlägg