Monfils och Mohammed Ali

Termen Rope-a-dope kommer från boxningen och för tankarna till Mohammed Alis match mot George Foreman 1974 - Rumble in the Jungle. Termen beskriver hur Ali hängde på repen som en defensiv strategi i flera matcher. Mot George Foreman låg den åldrande Ali mot repen mot den hårdslående favoriten för att därigenom trötta ut sin motståndare. Ali tog mycket stryk, men i åttonde ronden knockade han en slutkörd Foreman, som slagit sig själv trött, som sårats till döds av sitt eget svärd.

Termen rope-a-dope används även av amerikanska tennisjournalister, och beskriver då spelare med en defensivt väl utarbetad strategi (märk väl: att spela rope-a-dope är inte detsamma som att vara ’gnetare’). Spelare som inte omedelbart går på offensiven, som inte kontrollerar matcherna, men som alldeles tydligt är starka nog defensivt för att till sist skapa sig lägen, plötsliga öppningar i banan att utnyttja.

En sådan spelare är Lleyton Hewitt, och en annan är Gael Monfils. Jag såg den snabbfotade fransmannen igår i finalen av Paris TMS mot Djokovic (Monfils första Masters-final, inte en dag för tidigt), och det står bortom alla tvivel att han trots sin längd är en av tourens säg fem rörligaste spelare. Liksom brukligt när offensiva spelare möter defensiva spelare ser det ut som om dem offensiva spelarna har kontroll över bollduellerna (Monfils kan dock kontrollera poängen bakom sin förstaserve, som är ovanligt bra för att tillhöra en spelare med en defensiv strategi). Den kontrollen är dock inte sällan skenbar.

Monfils springer visserligen från hörn till hörn i många av sina matcher, som vore han en soldat som gäckades av övermakten, och vi ser ofta hur han lutar sig mot sina knän och tar djupa, tunga andetag mellan bollarna (och han har ofta småskador på grund av sin spelstil). Men vänder vi på det såg vi igår en världstrea som tvingades till obönhörligt stegrad precision, som vet att varje grundslag måste placeras prydligt nära linjerna, som måste hålla Monfils i rörelse för att inte själv stå i risk att bli genomslagen. Det är däri kärnan ligger hos en framstående contrapuncher eller rope-a-doper: de må inte vara offensiva jättar, men de är tillräckligt bra för att slå ut sina motståndare om de skymtar en öppning. De dödar inte genast och i ett slag, men de kommer motståndaren att förblöda.

När det gäller Monfils har det undrats på sina håll om inte han, som har gott om firepower både i serve och forehand, kunde vara lite mer offensiv och inte slita ut sig i onödan. Det kanske man har rätt i. Då vore det förstås ännu roligare att se honom. Hela paketet liksom. I vilket fall är det tilltalande, ja coolt med idrottsmän som vid en första anblick ser ut att vara sårbara, som är skenbart oansenliga, som saknar direkt dödliga vapen. Men som när allt kommer omkring har en tydlig och försåtligt livsfarlig idé om vad de ska göra för att gå segrande ur striden. Så som Mohammed Ali i Rumble in the Jungle.

Liknande Inlägg:

1. Monfils frisyr Börjar bli allvar i Miami nu. På tisdagen spelas...
2. Mac och Gilbert Jag halkade in i avgörande set i tredje omgången...