Mitt rödskimrande Yonex RDiS 100 Mid

Jag har gjort det nu. Tagit det ultimata steget till idoliserandets förtvivlade dårskap. Jag har beställt det racket som Lleyton Hewitt uppges använda. Ett rödskimrande Yonex RDiS 100 Mid för 1800 kronor (tyckte visserligen att den gula racketen han spelade med förut var ännu snyggare, men man kan inte få allt). Pengarna är dragna från kontot. Ingen återvändo. Tärningen är kastad.

Jag vet. Det är ogenomtänkt och irrationellt. Det är barnsligt. Som när man som barn var övertygad om att man skulle bli snabbare med Agassis eller Couriers Nike-skor eller bättre med Edbergs Hammer-racket. Det här är en racket för elitspelare. Om den härliga nyheten på marknaden står det att läsa: “This racquet rewards those with solid technique. Those with the ability to utilize the mass of this racquet will find excellent plough through from the baseline.” Teknik är väl inte direkt min starka sida. Och faktum är att jag spelat tennis alldeles för lite på sistone för att göra mig förtjänt av racketen. Ja, kanske kommer jag aldrig, ens när jag börjat träna kontinuerligt igen, leva upp till denna racket.

Men fint känns det. Fint för att jag här tillåter mig att vara mänsklig. Att vara människa är att vara full av brister och att göra saker trots att man, någonstans i fjärran, vet att det är fel och orimligt. Att vara människa är att följa instinkt och känsla. Inte att sitta med passare och linjal över sina beslut. I teorin har jag alltid varit klok, kanske till och med klokare än de flesta, men inte i verkligheten. Jag är glad över racketen, som blänker så skönt och lockande på reklambilderna. Och jag är glad att jag ännu i dessa dagar, snart 30 år gammal, kan idolisera en annan människa som en pojke.

Inga liknande inlägg