Mitt älskade gräs

Jag gillar gräs. Jag har aldrig själv spelat på det (hur många banor har vi i Sverige?) men jag älskar att titta. Gräs är mitt favoritunderlag.

Jag vet inte varför. Några förklaringar.

1. Det ger associationer till sommar (grussäsongen börjar ju långt innan det är sommar i Sverige).

2. Det är så få turneringar (vilket för övrigt är skandalöst – åtminstone borde man kunna ge en av turneringarna Masters-status), vilket gör att varje gräsmatch man får se känns som en liten ynnest.

3. Jag förstår spelet bäst på gräs eftersom elementen serve och retur får en om möjligt ännu större betydelse än på andra underlag.

4. Gräset premierar ännu i viss mån en tennis jag saknar: serve och volley (såg t.ex. grässpecialisten Nicolas Mahut igår).

5. Banorna är fina (särskilt innan fötter river hemska sår i det).

Queen’s har jag ett särskilt gott öga till. Banorna är fantastiska, man har säsongen framför sig, mÃ¥nga världsspelare dyker upp, och sÃ¥ dÃ¥ inramningen med det eleganta klubbhuset, den intima läktaren och färgerna. Rött och vitt.

Det röda och vita Queen’s hade på läktarplats och skyltar var den vackraste turneringsfärg jag sett. Jag kan inte erinra mig någon färg jag så tydligt kopplat till en enskild turnering. Det röda och vita var synonymt med Queen’s.

Nu har Queen’s, Gud förbjude, en ny sponsor. Allt är blått. Läktare, skyltar. Jag har inte bestämt mig vad jag ska tycka. Fråga mig om några år.

Inga liknande inlägg