Min stulna enhandsbackhand

När jag började spela tennis som tioåring slog jag enhandsbackhand. Inte för att jag hade sett Edbergs visserligen lockande dito, det föll sig så naturligt. Det fungerade bra: backhanden var mitt bästa slag (och näst efter rörligheten min styrka).

När jag spelat i ungefär två år, blivit tolv, skickades vi på ett tennisläger i Hässleholm, en mindre stad någon mil från Kristianstad. Första dagen på lägret sa en av dess ledare: ’Varför slår du enhandsbackhand? Har inget sagt åt dig om det?’ Jag svarade som det var: ingen hade sagt något om det. ’Testa med två händer’, sa tränaren. Och jag testade, och vidhöll testet under hela lägret (hade väl inte mod att göra annat). Jag fortsatte med det också efteråt, tills jag slutade min juniorkarriär, utan att ägna saken mer tanke.

Idag undrar jag om jag inte blev bestulen. Jag fick aldrig samma känsla med den dubbelfattade backhanden. Jag tycker när jag ser tillbaka att jag hade mer frihet att placera bollarna med en hand, att jag lättare fick dem dit jag ville. Javisst, de flesta spelare får en bättre backhand med dubbelfattning, men det verkar förstås alldeles orimligt om det blir en norm. Fråga Edberg, Sampras, Federer, Kuerten, Gaudio, Gasquet.

Jag vet inte hur det ser ut i Sverige när det gäller tränarnas syn gällande backhandslaget. Det vet flera andra på den här portalen bättre, de som spelat och varit tränare på högre nivåer. Men jag kan inte tänka mig att det tillhör god tränarkultur att beordra en liten knatte att byta från enkel till dubbel fattning, särskilt om knatten i fråga självmant valde att börja spela med en hand och därför rimligtvis trivdes med det.

När jag om ett par månader äntligen planerar att mer kontinuerligt ta upp tennisen igen, då ska jag dumpa dubbelfattningen och ge mitt ursprungliga slag en chans igen. Om inte annat är det ju grymt mycket snyggare.

Inga liknande inlägg